Jag blir alldeles tagen av att läsa era kommentarer. Tusen tack för allt stöd och all omsorg! Det är både fascinerande och motiverande att läsa om alla historier.
Yrvaedrets morfar som började röka som sjuåring och bara hade 20 procents lungkapacitet när han dog, men hans fru fortsatte ändå att röka.
Jessica som försöker sluta för femte gången, Ingrid som i dag går in på sin fyrtiofjärde dag som rökfri, Codliver som också har Kol, Dudo från Balkan som gjort samma giftresa som jag och nu har hållit upp i femton dagar, samt samt alla andra. (Förlåt att jag inte kan nämna alla.)
Vad gör vi med oss själva? Hur kunde vi försätta oss i den här situationen?
Men självklart kommer vi att klara av att fimpa. Ok?
I dag kommer en artikel som var oerhört motiverande för mig och jag garanterar att den kommer få alla som fortfarande röker att tänka till.
När ni läser texten ser ni att jag faktiskt inte rökt på några dagar. (Artiklarna har komprimerat en vecka)
Priset för mitt rökstopp har dessvärre blivit att jag förvandlades till Godzilla.
Det var hemskt att få veta att jag har början till kol. Jag blev rädd på ett sätt som jag inte ens varit när jag jobbat i krigszoner. Ute på fältet handlar det ju om jobb, om att riskera livet på platser som jag kan lämna. Men kroppen kommer jag inte undan och nu handlar det faktiskt om mitt liv.
Usch, jag kan riktigt se mig själv hasa fram, grå i ansiktet och rosslande efter luft.
Kol är en utdragen och långsam sjukdom som i praktiken betyder att man kvävs till döds. Det är en obotlig sjukdom men förloppet hejdas om man slutar röka. Fast en del patienter fortsätter trots att de ligger på sjukhuset med syrgasmask, så starkt är begäret efter nikotin.
Det positiva med beskedet var att jag i alla fall inte har lungcancer och att lusten att röka en cigarett försvann som i ett trollslag.
Tog ett nikotintuggummi och kände hur receptorerna i hjärnan lugnade ned sig.
Nu är det krig. De små terroristjävlarna i hjärnan ska inte få styra mitt liv längre. Från och med nu får det vara slutrökt.
-Gifterna är terrorister som smyger sig in i din hjärna och tar över kontrollen av cockpiten. Det sker gradvis, du märker det inte förrän du är beroende, säger Åsa Nilsonne, professor i klinisk psykiatri och min väninna.
Vi sitter på ett fik i Stockholm och hon förklarar varför jag fortsätter röka. Receptorer i hjärnan tar upp nikotin och när de får vad de vill ha belönar de mig med en dusch av måbrahormonet dopamin.
Om tillgången på gift försvinner blir receptorerna vansinniga. De börjar skicka ut propaganda till resten av kroppen: ”Jag står inte ut! Ge mig en cigarett nu!”
-Fast självklart kommer du inte att dö, det är bara deras sätt att lura dig att försätta röka.
Jag dricker mitt kaffe, fyllt med det beroendeframkallande giftet koffein, och begrundar det faktum att min organism styrs av kemiska reaktioner.
Fast alla levande varelser har ett inbyggt belöningssystem, till och med plattmaskar, och är designat för att få oss att göra bra saker för vår överlevnad.
Människor har två varianter, ett som gör oss energiska och får oss att leta upp saker vi behöver, mat skydd och sex, ett annat som får oss att må bra när vi har skaffat det.
Det här är alltså en uråldrig mekanism inbyggd i hjärnans äldsta delar och är inte alls designat för att hantera den kick som artificiella ämnen som nikotin, alkohol och knark ger.
-Hjärnans äldsta delar styrs av det omedelbara begäret och förstår inte konsekvenser. Den tänker bara att om jag mår bra av det så måste det vara bra, säger Åsa Nilsonne.
Inte undra på att man är så röksugen när hjärnan tror att jag kommer att dö om jag slutar. Jag är en grottmänniska som ska ha min kick till vilket pris som helst, trots att jag vet att jag kommer att dö av det.
-Trots att det är livsfarligt på sikt kan hjärnan inte beräkna risken. Du har rökt i 30 år, det blir cirka 360000 cigaretter som du har rökt utan att ha fått KOL eller lungcancer. Varje gång du har rökt en cigarett har det varit en trevlig upplevelse och ingen har fallit död ned. Därför är det lurigt för hjärnan att förstå de långsiktiga konsekvenserna, säger Åsa Nilsonne.
-Du måste koppla in Cortex som ligger i hjärnans nyare delar, fokusera på vart du är på väg, hålla det långsiktiga målet i tankarna. Cortex förstår konsekvenser och kan planera, säger Åsa Nilsonne.
Att sluta röka är med andra ord en strid mellan kroppen och de lägre hjärnfunktionerna kontra vilja och förnuft. Jag måste kasta ut nikotinterroristerna som tagit över kontrollen över min hjärna, svälta ut fienden och vara så uthållig att kemin i min hjärna förändras. Det här är något jag kan begripa, det här gör saken betydligt mer hanterbar. Fan, det här kommer kanske till och med att gå bra.
När vi skiljs åt väntar jag till Åsa försvunnit innan jag tänder en cigarett.
Måste bara länka till ett inlägg skrivet av Pontus Schultz, chefredaktör för Veckans affärer. Det är det klokaste jag hitintills läst om Liza Marklund, Gömda- bråket och bloggosfären.
Tack vare nätet kan gammelmedia inte längre sitta i sina elfenbenstorn och tro att de har tolkningsföreträde.
Maktförhållandena har skiftat, von oben attityd är meningslös och istället borde ödmjukhet vara på sin plats.
Varför?
Den stora frågan varför infann sig en morgon när jag, lätt bakfull, tände dagens första cigarett.
Varför förgiftar jag mig kropp med alkohol och cigaretter när jag vet att det leder till en långsam, smärtsam död?
Varför väljer jag medvetet väljer ett ohälsosamt liv trots att jag vet att det skadar mig?
Som krigsreporter har jag ägnat oändligt lång tid åt riskanalyser. Intervjuat människor, studerat kartor, vägt för och nackdelar mot varandra för att sedan ta ett beslut.
Som privatperson förgiftar jag min kropp och ägnar mig åt en skörlevnad som förr eller senare kommer ha ihjäl mig?
Beteendet är fullständigt ologiskt, ändå har jag hållit på med det år efter år.
Så när jag drog ett djupt bloss på cigaretten och kände nikotinsmaken blanda sig med den sura smaken av bakfylla i munnen, bestämde jag mig för att nu fick det vara nog.
Min kropp är så sliten att det känns som om jag kör på fälgarna. Rökning, alkohol, stress och dålig mat har slitit ned systemet.
Något måste göras för om jag fortsätter så här kommer jag ta livet av mig själv och jag vill inte dö, inte än.
Men jag vägrar förändra min livsstil med något klämkäckt hälsoprogram med detox, gympande och hurtiga råd av äppelkindade hälsofascister. Om jag ska klara av det här måste jag först ta reda på varför jag beter mig så ologiskt, vilka inre mekanismer som styr min kropp.
Först när jag fått fakta och goda skäl kan jag motivera mig själv till att göra något åt min nuvarande situation. Steg ett är att identifiera kroppens värsta fiender och sedan ta reda på hur de kidnappat min hjärna.
Stämningen blev allt mer aggressiv ju närmare deltagarna kom israeliska ambassaden i Stockholm. Flaggor började brännas, några fyrverkeripjäser brändes av och en grupp män med ansiktena dolda av palestinasjalar försökte ta sig igenom avspärrningarna för att slåss med kravallpoliserna som stod uppradade vid Historiska museet.
Arrangörerna lyckades dock få dem att besinna sig och det hela urartade inte som den gjorde i Oslo häromdagen.
Engagemanget för Gaza är, minst sagt, stort. Mejlboxen är fylld av bilder på sårade palestinska barn, samtliga kedjebrev där man vädjar mottagaren att protestera och skicka vidare. Debatter rasar på nätet, bloggosfären är fylld med både intressanta och initierade inlägg.
Allt medan gammelmedia står och stampar på en kulle, kokande av frustration över att Israel vägrar dem inträde i Gaza. Stridande parter har ju aldrig velat ha journalister närvarande såvida det inte gagnar deras egen sak, och de blir allt bättre på att kontrollera media.
Israel har inrättat ett informationsdirektorat som nu styr propaganda och information. Och visst, det är rättvist att påpeka att skälet till att Israel skjuter på en skola är att Hamas beskjutit dem från just den platsen.
Krigförande grupper brukar alltför ofta skjuta från civila hus och byar och sedan försvinna därifrån så att de kvarvarande drabbas av motelden. Obeväpnade döda eller sårade civila visas sedan upp för att vinna sympati och opinion, orsaken till varför platsen besköts nämns naturligtvis aldrig.
Men det spelar ingen roll hur mycket Israel än jobbar på med propagandan. För många döda civila i kombination med de känslomässiga bilder medierna pumpat ut har redan fått opinionen att svänga till palestiniernas fördel.
Häromdagen blev jag intervjuad av Kulturnyheterna som undrade om bloggarna håller på att ta över krigsrapporteringen. Delvis, eftersom de alltid kan få ut information och propaganda. Reportage och analyser kommer alltid att behövas, men många inom gammelmedia borde känna mer ödmjukhet inför den fjärde statsmakten.
Just nu är det den som står för den bästa rapporteringen.
Läs blogg från Gaza här:
Och eftersom allt har minst två sidor:
Länk till Israel blogg.
När jag växte upp på 70-talet sa alla i min omgivning att jag kunde bli vad jag ville, det var nästan min plikt att göra banbrytande och jämställda saker.
Ständigt upprepades det att kvinnor hade samma rättigheter som männen, de biologiska skillnaderna skulle inte längre användas för att lägga hämsko på kvinnors jämställdhet.
I grunden var det bra tänkt, det gav mig i alla fall självförtroende, men jag önskar också att man inte försökt politisera bort vissa biologiska faktum.
En kvinnokropp är till exempel känsligare för alkohol, tobak och andra gifter. Därför är det inte smart av en tjej att dricka som en hamnarbetare eller leva som en man. Det sliter helt enkelt för hårt på kroppen. Och att föda barn är inte heller någon lek, för mig personligen hade det nog inte varit så dumt att vara hemma längre än ett år i stället för att försöka göra karriär med ett småbarn på armen, bara för att bevisa att det gick.
Alla är olika, alla har sina egna förutsättningar och därför är det vansinne att socialt tryck och politik ska tvinga människor att gå emot sin innersta natur.
För biologismen används ju ständigt som ett slagträ i den politiska debatten, just nu kallas den nykonservatism. Men variationerna inom könen är stora och överlappar varandra så mycket att det är svårt att generalisera.
Detta går till och med att mäta i MAO-värdet, ett enzym i blodet som alla föds med och som är konstant hela livet. Den som har högt MAO-värde behöver lugn och ro och fasta rutiner för att må bra, deras hjärnor blir stressade av för mycket stimulans.
Den som har lågt MAO-värde är rastlösa, spänningssökare vars hjärnor behöver mycket stimulans och intryck för att bli påverkade. (Själv har jag ett MAO-värde på 4, medelvärdet är 10, vilken förmodligen förklarar varför jag tycker krigsrapportering är intressant.)
Skälet till att naturen inrättat det så här är människoarten blivit framgångsrik genom sin variationsrikedom. Där finns spanarna som vågar sig långt ut på savannen och där finns de som vill stanna hemma och vakta elden. Vad som än händer med flocken finns det alltid några som kan hantera det. Därför behövs alla sorter, oavsett personlighet eller kön.
Därför borde det dags att låta människor vara precis som de vill, och respektera deras val och läggning, oavsett vad som är politiskt korrekt för stunden.