Det tråkiga med poliserna som vräkte ur sig ”blattejävel” och ”den lille apajäveln” under Rosengårdskravallerna är att den moralpanik som nu brutit ut förmodligen inte kommer att leda någonstans.

Visst, integrationsministern rasar och kräver en ursäkt och det polisbefäl som känt till händelsen har anmält sig själv i ett försök att två sina händer. Poliserna omplaceras, ett tecken på handlingskraft från polisledningen. Nya avslöjanden görs om rasismen inom den skånska polismakten, som att de använt namn som ”Neger Niggersson” och ”Oskar Neger” på figuranter i sin utbildning.

I den bästa av världar leder detta till en konstruktiv diskussion om rasism där samtliga kort läggs på bordet och alla får säga sitt utan att klandras.

Varför talas det inte om att rasism är minst lika förekommande hos invandrare som hos svenskar? Är det inte rasism när 25 invandrare misshandlar en svensk tjej i Södertälje? Varför klumpas alla invandrare ihop till en stor homogen massa när de i själva verket består av individer från hela världen? Varför vill ingen låtsas om den smygrasism som finns överallt och som det koketteras med mellan skål och vägg?

Bara när alla aspekter dras fram i ljuset och bemöts med fakta och logiska argument kan attityder förändras i grunden.

Men förmodligen kommer moralpaniken att sluta som vanligt, med fördömanden och när ordningen är återställd kommer vi alla fortsätta leva vidare i vår politiskt korrekta värld där alla är goda, felfria människor och inga jobbiga ämnen behöver diskuteras.

De utpekade poliserna kommer att inse hur fel det var av dem att bli förbannade över att få stenar kastade på sig och reformerade från sin rasism kommer de att arbeta vidare i en anda av mångkulturellt samförstånd.

Missförstå mig rätt, det var osedvanligt idiotiskt av poliserna att vräka ur sig de tillmälen de sa. Å andra sidan har jag hört folk, inklusive journalister, säga betydligt värre saker under pressade situationer.

Nej, kärnproblemet är snarare att det verkar finnas tre parallella verkligheter: Den politiska, mediernas och sedan den verklighet som vanliga människor på gatan lever i, och alltför sällan mötas de tre.

Dystert med tanke på att inget har försvunnit eller blivit bättre genom att det tigs ihjäl utan då snarare växer sig starkare. Och det är verkligen något att oroa sig för.