Min nya granne har renoverat i veckor. Det borras och spikas i all oändlighet och jag sitter under oväsendet och försöker skriva bok vilket oftast är i det närmaste omöjligt.

En dag knackade jag på, gråtfärdig över ljudinvasionen, och bad honom sluta. Grannen blev defensiv av min frustration, kände sig attackerad och hävdade sin självklara rätt att renovera.

– Men vi måste hitta ett sätt att leva i samma hus, sa jag.

Bristen på samarbetsvilja blev så provocerande att jag till slut gick innan jag sa något dumt. Om vi satte oss ned och diskuterade på ett sansat sätt vet jag att skulle vi skulle kunna finna en lösning som båda var nöjda med.

Förra veckan skrev jag om bristen på en vettig diskussion om islam och dess utövare med anledning av Andreas Malms bok om det påstådda muslimhatet. Reaktionerna från vänstern och muslimer var lika defensiva som grannens.

Vänstern hävdade, som alltid, att jag var okunnig. Fast jag vet i alla fall att orsaken till kriget mot bosnienmuslimerna inte berodde på något utbrett muslimhat som Malm hävdar. För oss som var på plats var det lätt att genomskåda den papperstunna propagandan som dolde de verkliga skälen.

I teorin kan jag uppskatta det positiva med en levande vänsterdebatt, i praktiken är denna grupp den enda jag stött på som kan skriva att jag borde ”skjutas” eller ”Hoppas hon våldtas” när jag rapporterar om ämnen de inte gillar. Det blir lite liksom svårt att ta pratet om solidaritet och hat mot utsatta grupper på allvar med detta i bakhuvudet.

Jag förstår inte heller den religionskritiska vänsterns plötsliga allians med islam. Eller varför inte islam kan diskuteras och kritiseras på samma sätt som kristendomen gjorts sedan Nietzsche kallade denna religion ”en odödlig skamfläck för mänskligheten” i kampskriften Antikrist.

”Du vet ingenting och har inte rätt att uttala dig om dig inte läst koranen och levt tillsammans med muslimer”, skriver en man och skickar en massa korancitat.

Men när jag läser hans och liknande mejl känner jag mig lika överlägset behandlad som när jag ringde på hos grannen. Det leder liksom ingenstans.

Däremot vill jag träffa Adli, en muslimsk man som skrev ett sådant sympatisk och kunnigt mejl att jag omedelbart ville diskutera mer med honom, och gärna ha honom till granne i huset.

För oavsett politik, religion eller ursprung är det ju ömsesidig respekt, förståelse och öppenhet som skapar god grannsämja, inte verbal stenkastning.