Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg ringde runt till företagare i Värnamo och försökte förmå dem att sluta göra affärer med Sven-Evert Gunnarsson som äger ett dansställe i trakten. Hon krävde också att kommunen skulle ta bort all information om hans etablissemang från sin hemsida.

Skälet till denna förföljelse var att Gunnarsson var Sverigedemokrat vilket Hägg ansåg vara skäl nog till att försöka krossa hans affärsrörelse.

Är inte detta häpnadsväckande?

Att SD slentrianmässigt betraktas som nazistanstrukna stormtrupper från Mordor som med alla medel ska bekämpas var ingen nyhet. Men efter att ha läst Pontus Mattssons gedigna bok ”Sverige-demokraterna in på bara skinnet” är det svårt att bli annat än häpen över hyckleriet i vår så kallade demokrati.

Sverigedemokrater har blivit uteslutna från sina fackförbund, de har inte fått sina vikariat förlängda och en av dem fick sluta sin praktik på UD när hans partitillhörighet blev känd.

Deras möten störs av vänsterextremister, de attackeras med stenar, tårgas, har blivit misshandlade med järnrör, har fått sina bilar sönderslagna, fönsterrutorna i sina hem krossade, listan kan göras lång. Enligt Säpo utsätts Sverigedemokraterna för fler hot än något annat parti. AFA ligger vanligtvis bakom och deras mål är att störa deras möten och få politikerna att hoppa av, exakt samma taktik som Hitlers SA-trupper använde.

Ändå hörs inga protester från de etablerade partierna, SD får liksom skylla sig själva eftersom de har ”fel” åsikter.

Trots att de är invalda i hälften av landets kommuner omfattas de tydligen inte av mötesfrihet, åsiktsfrihet samt alla andra grundläggande rättigheter.

I vissa kommuner har till och med partierna gått samman för att motarbeta SD vilket innebär att de som röstat på partiet är omyndigförklarade.

Missförstå mig rätt, jag gillar inte Sverigedemokraterna men åsikter har inte någon betydelse, här handlar det om grundläggande principer.

Det går inte att påstå att man kämpar för ett tolerant och öppet samhälle och samtidigt förfölja människor för att man ogillar deras åsikter och politik.

Därför måste de etablerade partierna självklart ta debatten med SD och sedan är det faktiskt väljarnas, inte etablissemangets, sak att besluta om de vill rösta på dem eller inte.

Rätt ska vara rätt, det måste vara lika för alla för annars handlar det inte om demokrati utan om ren och skär åsiktsfascism.

Under My Lai-massakern i Vietnam mördade ett kompani amerikanska soldater mellan 374-504 oskyldiga civila. När piloten Hugh C Thomson såg vad som hände försökte han först stoppa massakern, när det inte gick placerade han sin helikopter mellan soldaterna och de civila och räddade därmed sexton barn.

Under andra världskriget fick Josef Schultz fick nog av att skjuta partisaner, han kastade bössan på marken och ställde sig i stället i ledet för att själv bli arkebuserad, vilket han också blev.

Raul Wallenberg delade ut skyddspass till judar med svenska förbindelser och lyckades därmed förhindra att tusentals judar skickades till förintelselägren.

Dessa tre är bara några av de beundransvärda personer som handlat efter sitt hjärta och sin personliga moral.

Så ska det också vara i den hjältekultur vi lever i, ivrigt påeldad av amerikanska filmer. Den ensamma starka kvinnan och mannen handlar alltid rätt, oavsett vad alla andra säger.

Men i verkligheten betraktas de rättrådiga som obekväma och få vågar säga ifrån. Många kände till Skandiachefernas bonusar, myglet inom Systembolaget eller att finansbubblan var just en bubbla men teg av rädsla för att förstöra sin karriär eller få sparken.

Det privata näringslivets girighet har spridit sig till de offentliga förvaltningarna och trots att demokrati bygger på att de hederliga ämbetsmännen slår larm så vågar de inte göra det längre av rädsla för repressalier.

I stället anses det smart att undvika konflikter och inte bråka. 2000-talets första decennium blev det årtionde då fegheten och karaktärslösheten blev upphöjd till norm. Plötsligt ansågs det inte förkastligt att ljuga, vara otrogen, försöka slinka undan från sina handlingar, intrigera eller bete sig som ett svin. Allt kan bortförklaras och/eller ursäktas medan kamaraderiet frodas, bäst att se åt andra hållet, i morgon kan det vara du som behöver hjälp.

Men fel är alltid fel, och rätt är alltid rätt, oavsett vilka bortförklaringar som presenteras.

En bra människa talar sanning, tar ansvar för sina handlingar och misstag, säger ifrån när något är fel och beter sig hedervärt sätt både i tanke och handling.

Man behöver faktiskt inte gå så långt som att rädda judar eller barn, skjuta sig själv, eller ens vara perfekt, det räcker faktiskt att försöka bete sig som folk. Så tänk om lågkonjunkturen kunde leda återkomsten av någon form av moral och hederlighet. Tänk om den rättfärdiga hjälten återigen blev ideal. Då skulle man kanske våga lita på människor, myndigheter och sanning och rättvisa igen.

För några år sedan bodde jag i ett flyktingläger i Pakistan som drevs av Rawa, Revolutionary women of Afghanistan, en oberoende kvinnogrupp som kämpat för fred och mänskliga rättigheter sedan 70-talet. De undervisade flickor under talibantiden, smygfilmade avrättningar, riskerade ­sina liv i sin kamp mot en medeltida kultur för att få rättigheter som vi i detta land anser självklara.

En kväll när vi satt och pratade kom vi in på hederskulturer och när jag berättade att hedersmord begicks även i Sverige stirrade de på mig som om jag vore en fullständig idiot.

”Hur kan ni tillåta det i en demokrati?” En berättigad fråga som fortfarande är obesvarad.

Enligt en undersökning gjord av Stockholms stad är var tionde femtonårig flicka i Stockholm pressad av hederskultur. De förväntas vara oskulder när de gifter sig, får inte umgås med pojkar utanför familjen och tillåts inte delta i all skolundervisning.

Sju procent av flickorna och fyra procent av de tillfrågade pojkarna uppger i enkätundersökningen också att de blivit utsatta för kränkningar, hot och våld.

Sedan har vi självklart ungdomarna som skickas utomlands för att gifta sig, de som får sina köns­organ sönderskurna och tjejerna som opererar in mödomshinnor för att de riskerar att mördas om de inte är oskulder.

Alla har de svikits av det svenska samhället som i någon form av jolmig tolerans och oförstånd sopat deras mänskliga rättig­heter under mattan. En del feminister påstår till och med att hedersmord inte existerar och vägrar se denna form av förtryck eftersom de anser det vara rasistiskt. (Ett argument som förmodligen hade gjort brudarna i Rawa ursinniga.)

Själv är jag urless på allt undfallande trams om mångkultur och respekt för andra religioner. Oavsett om föräldrarna är muslimer, medlemmar i kristna sekter, asatroende eller ateister ska barns lagstadgade rättig­heter respekteras.

Det inkluderar undervisning i religion och samlevnad, att lära sig simma och röra sig fritt utan manlig eskort och, framför allt, att slippa utsättas för förtryck.

Ändå finns det enbart i Stockholm 3 000 tjejer som på grund av sina föräldrars idéer får en sämre chans i ­livet än sina jämnåriga.

Jag kan se hur brudarna i Rawa skakar på huvudet i vantro över vår denna svenska naivitet och missriktade välvilja som vattnat ur de rättigheter de var beredda att dö för.

”Är ni inte riktigt kloka?”

Uppenbarligen inte.