Alia Khalifa går barnskötarutbildningen på ett gymnasium i Tensta och kräver att få bära den heltäckande niqaben som täcker allt utom ögonen.

Hon säger att det är hennes rätt att få vara sig själv, att niqaben är en del av islam, och att hon är chockad över att rektorn förbjudit henne bära plagget under utbildningen.

Men är det inte självklart att en arbetsgivare har rätt att ställa krav på sina anställdas klädsel? När jag arbetade som tågklarerare hotades jag med löneavdrag om jag inte kom till jobbet klädd i slips och uniform. Den som väljer att bära burqa eller niqab tar ett beslut att avvika från den kulturella kontexten man lever i, på samma sätt som någon som piercar sig i hela ansiktet, och det är svårt att kräva saker på arbetstid.

I en lysande debattartikel i DN skriver Dilsa Demirbag Sten att: ”Kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend, där islamister har flyttat fram sina positioner.”

Hon är less på att Helena Benaouda, Abd al Haqq Kielan och tidigare den uttalade islamisten Mohamed Omar säger sig representera hennes familj och resten av landets 400 000 muslimer. ”Hur många svenskar vill bli representerade av Ulf Ekman i Livets ord?”

Jag kan förstå frustrationen över att några extremistgrupper plötsligt dikterar villkoren. Mänskligheten består av individer, inte grupper och de som flytt till Sverige för att komma undan förtryck och förföljelser ska självklart inte tvingas på det som de flytt från.

Det borde vara en självklarhet men debatten om muslimer verkar ha blivit så infekterad och onyanserad att det knappast går att diskutera saken utan att bli kallas rasist.

Förra veckan demonstrerade Mohammed Omar, hans islamistpolare och ett gäng nazister mot Israel på Sergels torg. Motdemonstranterna var dock dubbelt så många, vanliga muslimer hade gått man ur huse för att protestera mot islamisterna.

Men detta var självklart inte något som medierna uppmärksammande nämnvärt. Katastrofrapportering från förorterna och en tjej som vill klä sig som spökplumpen är ju mycket mer spännande än det faktum är att de flesta människor faktiskt är likadana oavsett varifrån de råkar komma från och att de värnar om de rättigheter som vi i Sverige alltför ofta tar för givna.

Är du trött på massmord, tortyr och diktatorer som bara skriker? Gör som Gunnar Bergström och Jan Myrdal, prova de rosa Maoglasögonen som gör att allt hemskt blir vackert.

I veckan öppnar Forum för levande historia sin utställning Middag med Pol Pot och i en reklamfilm driver man med de två svenskarna som besökte Kambodja 1978 och inte såg något av massmorden som pågick i landet.

Utställningen handlar om hur ideologisk övertygelse, grupptryck och tidsanda förvränger all tillgänglig information. Inget kunde vara mer sant i en tid då ultrahögern hyllar USA med en sådan intensitet att till och med en felbombad by full med civila ursäktas.

Vänstern fördömer å andra sidan allt som inte innehåller orden: Hata USA-imperialism.

Själv har jag blivit utsedd till krigshetsare av dem, förmodligen för att jag tycker att vi ska stödja de soldater som detta land har skickat till Afghanistan. (De som på kultursidorna kallas legosoldater för fossilkapitalismens sista strider.)

Det spelar ingen roll vad jag än säger, hur mycket fakta jag lägger fram, mina meningsmotståndare kommer ändå tolka allt jag säger som tecken på att jag är den krigshetsare de bestämt sig för att jag ska vara.

Sanningen har nämligen väldigt lite att göra med ideologier där fakta ofta undanhålls eller vrids till ens egen fördel.

Jag vet själv hur det är, mea maxima culpa. Under den tid då jag var involverad i feminismen användes samma slentrianmässiga förklaringsmodeller.

Allt, från slarv på jobbet till världsläget, bortförklarades av meningsfränderna med ett ”det är bara för att du är kvinna”. De som opponerade sig förstod helt enkelt inte hur förtryckta och hjärntvättade de var av patriarkatet. Det finns tyvärr många fler exempel. En del är övertygade om att alla invandrare är kriminella utsugare, andra att judarna snor ens organ om man råkar vända njuren till.

Själv missade jag inledningen till den etniska rensningen i Bosnien eftersom jag vägrade tro att människor kunde vara så bestialiska.

Man ser det man vill se och det är lätt att göra misstag när övertygelsen är stark.

Gunnar Bergström vet, och han har massor att lära ut.

Därför ska jag se utställningen Middag med Pol Pot, för att försöka undvika några av de framtida blindskären.