I fredags delades 13 medaljer ut på gården framför Armémuseum i Stockholm. Överbefälhavaren gav dem till de svenska FN-soldater som 1961 räddade livet på en grupp irländska kollegor i Kongo.

Deras insats uppmärksammades dock inte när de kom hem, utan glömdes bort. Det var inte pk att svenska FN-soldater krigade på 60-talet, soldaterna i Kongobataljonen beskylldes för brutalitet och rasism och vågade till slut inte berätta vad de varit med om.

Men i fredags, 48 år senare, belönades farbröderna i den gråkalla oktobereftermiddagen. Några verkade riktigt rörda. För dem var medaljen en upprättelse och ett erkännande att de handlat rätt efter alla dessa tysta år. Ibland har det förflutna en förmåga att rätta till sig själv och sanningen kommer nästan alltid fram, förr eller senare. Det sistnämnda är något som Jan Guillou är väl medveten om.

I går avslöjade Expressen att han under 60-talet varit avlönad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Guillou säger att skälet till att han lät sig värvas var att han ville avslöja hur KGB arbetade inifrån, men han skrev aldrig något om det. En reporter ska inte förknippas med spioneri, blotta misstanken kan vara livsfarlig så även om syftet var gott var handlingen omdömeslös.

Jan Guillou var länge en hjälte och sanningssägare som jag respekterade och beundrade. Nu vet jag faktiskt inte längre vad jag ska tro. Bilden började krackelera under ”Gömda”-skandalen då han tvärsäkert försvarade affärspartnern Liza Marklund utan att ha läst någon av böckerna det hela handlade om.

Delägaren i Piratförlaget har också attackerat förlagskonkurrenten Bonnier på kolumnplats samt kallat IB-avslöjarkollegan Peter Bratt för golbög i sina memoarer. Bratt tillbakavisar alla uppgifter om att han skvallrat för polisen under IB-affären och säger att han känner sig mobbad och sviken av sin forna kollega.

Och nu avslöjas det alltså att Guillou värvades av en kommunistdiktaturs underrättelsetjänst. Hans syfte med avslöjandet om IB-affären har redan ifrågasatts, andra jublar skadeglatt, några kommer att försvara honom in i döden.

Själv känner jag bara sorg och besvikelse och hoppas att Guillou kan föra sig med samma värdighet som Kongoveteranerna hade när de äntligen fick sina medaljer.

Snart kommer de 400 soldater som tjänstgör i Afghanistan hem till Sverige efter att ha tillbringat mer än ett halvår i ett av världens farligaste och fattigaste länder.

Under månader har de varit skilda från familj och barn med alla de slitningar det innebär. De har desarmerat vägbomber, stöttat afghansk polis och armé, patrullerat landsbygden, övervakat valet, blivit beskjutna och dödat fiender i strid.

Nu landar de åter i Ankeborg och ska hitta tillbaka till sitt gamla liv med tjafs om extrapriser på köttfärs och ”Idol” på fredagskvällen.

Jag vet själv hur svårt det kan vara att sväva i limbo mellan krig och vardag. Det tar tid att anpassa sig och kan göra ont.

Tänk själv att ha huvudet fullt med bilder av döda och lidande människor och sedan tvingas lyssna på gnäll om meningslösheter. Det kan få den mest stabila av själar att dunka pannan i matbordet.

Inte blir det bättre av att okunskapen om krig och insatsen i Afghanistan är så stor.

Soldaterna i pluton Delta Qubeck, som hamnade i en hård strid i somras, berättade att de var nervösa för att de skulle uppfattas som mördare här hemma eftersom de dödat talibaner i strid. Detta trots att de blev anfallna och skulle ha dött om de inte hade besvarat elden.

Fast det är kanske inte så konstigt att människor får en konstig bild av vad som händer i Afghanistan, soldaterna har ju varit gisslan i en debatt där de alltför många debattörerna har varit mer intresserade av att synas än att ta reda på fakta om själva insatsen.

Bristen på kunskap och uppskattning är förmodligen en stor orsak till att var fjärde svensk soldat som återvänder från Afghanistan drabbats av problem vid hemkomsten. I hälften av fallen handlar det om psykiska besvär.

Något vidare stöd från försvarsmakten får de inte, bristen på allmänt erkännande är stor. Det är ofattbart att de soldater som Sverige skickat till en krigszon sviks på detta sätt.

Därför borde vi alla göra en insats och visa dem respekt och uppskattning. Säg något positivt när ni möter en veteran på gatan, bjud på en öl, inse att de inte orkar lyssna på långa utläggningar om Hollywoodfruar.

Oavsett vad man tycker om insatsen i Afghanistan förtjänar soldaterna förtjänar all respekt, de har riskerat sina liv när de försökte göra en insats i världen. De har förtjänat en riktigt bra hemkomst.