I fredags delades 13 medaljer ut på gården framför Armémuseum i Stockholm. Överbefälhavaren gav dem till de svenska FN-soldater som 1961 räddade livet på en grupp irländska kollegor i Kongo.

Deras insats uppmärksammades dock inte när de kom hem, utan glömdes bort. Det var inte pk att svenska FN-soldater krigade på 60-talet, soldaterna i Kongobataljonen beskylldes för brutalitet och rasism och vågade till slut inte berätta vad de varit med om.

Men i fredags, 48 år senare, belönades farbröderna i den gråkalla oktobereftermiddagen. Några verkade riktigt rörda. För dem var medaljen en upprättelse och ett erkännande att de handlat rätt efter alla dessa tysta år. Ibland har det förflutna en förmåga att rätta till sig själv och sanningen kommer nästan alltid fram, förr eller senare. Det sistnämnda är något som Jan Guillou är väl medveten om.

I går avslöjade Expressen att han under 60-talet varit avlönad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Guillou säger att skälet till att han lät sig värvas var att han ville avslöja hur KGB arbetade inifrån, men han skrev aldrig något om det. En reporter ska inte förknippas med spioneri, blotta misstanken kan vara livsfarlig så även om syftet var gott var handlingen omdömeslös.

Jan Guillou var länge en hjälte och sanningssägare som jag respekterade och beundrade. Nu vet jag faktiskt inte längre vad jag ska tro. Bilden började krackelera under ”Gömda”-skandalen då han tvärsäkert försvarade affärspartnern Liza Marklund utan att ha läst någon av böckerna det hela handlade om.

Delägaren i Piratförlaget har också attackerat förlagskonkurrenten Bonnier på kolumnplats samt kallat IB-avslöjarkollegan Peter Bratt för golbög i sina memoarer. Bratt tillbakavisar alla uppgifter om att han skvallrat för polisen under IB-affären och säger att han känner sig mobbad och sviken av sin forna kollega.

Och nu avslöjas det alltså att Guillou värvades av en kommunistdiktaturs underrättelsetjänst. Hans syfte med avslöjandet om IB-affären har redan ifrågasatts, andra jublar skadeglatt, några kommer att försvara honom in i döden.

Själv känner jag bara sorg och besvikelse och hoppas att Guillou kan föra sig med samma värdighet som Kongoveteranerna hade när de äntligen fick sina medaljer.