Enligt senaste opinionsmätningen kommer SD att få över fem procent i nästa val. När man läser om detta är det som om djävulen själv hade steppat in på hallmattan och nu skulle slå sig ned på släktmiddagen med bockhorn och allt.

Framgången framställs som ett mysterium.

Främlingsfientligheten har nämligen inte alls ökat i Sverige, tvärtom har den minskat sedan början på 90-talet då naziskinheads skrålade på gatorna med Ny demokratis berömda drag under kängorna.

Marie Demker, forskare i svensk opinion, slår fast att svenskarnas uppfattning om människor från andra delar av världen som kommer till Sverige på det stora hela taget i stället blivit allt mer generös. Så varför är ett parti som framställs som ren ondska plötsligt så här populärt? Spaltmeter har ju skrivits i medierna om att de är främlingsfientliga och inte har någon egentlig politik att komma med förutom invandringsfrågan.

På tv åkte man till och med till Landskrona och intervjuade människorna där eftersom en rapport visar att väljarna i Skåne är helt vanliga människor, trots sina extrema åsikter.

Inte ett enda rödglimmande demonöga syntes på dem som uttalade sig, fast det är väl med dem som med pingstvänner eller medlemmar i Livets ord: i ena sekunden är de helt normala, i nästa talar de i tungor och börjar skrika att de är det utvalda folket.

Förra helgen visades Evin Rubars dokumentär om hur en handfull islamister påstår sig förespråka landets samtliga 400 000 muslimer. Välmenande politiker som vill föra en dialog vänder sig till dessa ortodoxa eftersom de inte förmår att skilja mellan muslimer och islamister. Det är ungefär som om Jimmie Åkesson eller en valfri pingstpastor skulle representera hela den svenska befolkningens åsikter.

Kanske är det faktum att högljudda extremister och inte medelmuslimen hörs i debatten en del av förklaringen till SD:s framgångar.

Eller så kan den havererade integrationspolitiken som skapar getton och gör att det tar sju år för en invandrare att ta sig in i samhället ha något med saken att göra, vad vet jag?

Bara en sak är säker, så länge politikerna ägnar mer tid åt att förfasa sig över SD än att förbättra integrationspolitiken kommer ingenting att förändras eller bli bättre.