I dag hölls den sista avslutningsceremonin för soldaterna från FS 17 som kommit hem från Afghanistan.

 För en gång skull var det inget undanskymt medaljutdelande på en avlägsen kaserngård. Ceremonin hölls utanför Armémuseum, mitt framför de stora flaggorna vid ingången som har texten ”hjältar”.

 ÖB var på plats samt försvarsminister Sten Tolgfors som faktiskt höll ett riktigt hyfsat tal:

 ”Ni är ett unikt svenskt förband på grund av att ni utsatts för återkommande attacker. Flera av er har skadats och er lokale tolk stupade”. ”Tack för era insatser. Ni har gjort oss stolta.”

 

Man ska aldrig underskatta vikten av offentligt erkännande så lovorden under en ceremoni som var öppen för alla var sannerligen ett steg framåt.

(Texten fortsätter efter bilderna)

Tolgfors utlovade också en bättre veteranpolitik nästa år, och att materiel, Medevac helikoptrar till exempel, skulle skickas ned så snart som möjligt.

 Det låter ju positivt och jag hoppas verkligen att veteranpolitiken förbättras inte bara med tanke på de soldater som skadats och nu ska rehabiliteras.

 Många av de soldater som tjänstgjort i Afghanistan går dessutom ut i arbetslöshet efter att ha varit anställda av försvaret i över två år. Att söka jobb i ett samhälle som inte alls förstår sig på deras kompetens eller förmår uppskatta deras insats upplevs som extremt stressande. Förhoppningsvis kommer kampanjen ”Stöd våra trupper” även nå fram till arbetsgivarna.

 

 

Försvarsministern lovordade också insatsen och förutom det faktum att fem av de sex riksdagspartierna nu står bakom insatsen sa han inte ett ord om varför politikerna inte ville skicka fler soldater till Afghanistan.

 

För i nuläget finns bara två alternativ:

 

1.   Ta hem soldaterna och lägg ner. (Om alla länder gör så kommer inbördeskrig att bryta ut och talibanerna ta över makten igen. )

2.   Skicka fler soldater och göra en helhjärtad satsning på att slå tillbaka talibaner och kriminella.

 

Det svenska ansvarsområdet är stort som Norrbotten och har usla vägar, händer det något kan de ta timmar att få förstärkning från campen i Mazar e Sharif. Därför är 500 soldater ingenting, betydligt fler kängor behövs på marken för att kunna garantera både sin egen och lokalbefolkningens säkerhet.

 

Men försvarsmaktens begäran om att förstärkning avslogs av politikerna utan någon vidare motivering.

Kanske agerar de helt enkelt som sina tyska kollegor som också skickat soldater till Norra Afghanistan men bakbundit dem så att de inte kan utföra något ordentligt alls.

 

När FS17 kom till Afghanistan kallades de ”fittor” av den afghanska armén, ANA, som inte alls litade på dem.Men med tiden lyckades de vinna de afghanska soldaternas respekt.

 Mandatet tillåter inte att svenskarna öppna eld om de inte först blivit beskjutna. Därför följer de med afghanerna när de åker ut på uppdrag men när ANA har blivit beskjutna har de gripit in.

Vid ett tillfälle, under ett anfall i en dalgång kallades stridsflyg in av signalisten, som råkade vara en 165 centimeter lång blondin…

 Genom att vara aktiva, backa upp ANA och framför allt fått ner stridsfordon 90 vilket har gett dem mer kraft att gripa in har de lyckats uträtta något.

Andra aspekter, som att ett val hölls som talibanerna ville störa, att ANA med nyfunnet självförtroende började patrullera byar som de tidigare undvikit, att ISAF öppnat upp nya försörjningsleder genom det svenska ansvarsområdet samt att välutrustade talibanstyrkor börjat ta sig till trakten, har gjort mission mycket händelserik.

 

Faktum är att inga soldater sedan Kongo på 60-talet och Bosnien i början på 90-talet  råkat ut för så mycket. I år har soldaterna i Afghanistan råkat ut för 25 vägbomber, 18 beskjutningar och åtta soldater har sårats.

 

Merparten av detta har FS17 drabbats av, nu är de hemma och ska landa i den grå vardagen.

Jag hoppas innerligen att de tas väl om hand.

Den slarvigt pålästa Jan Guillou skriver följande i sin senaste kolumn:

”..bombliberaler som Expressen och somlig ”krigsreporter” försöker blanda bort korten när de kampanjar för stöd till ”våra pojkar” i Afghanistan. Det är renodlad amerikansk retorik – att det är förräderi att kritisera kriget.”

Guillou har, som han alltför ofta har nuförtiden, helt fel. Min ståndpunkt är tydligt redovisad i min kolumn den 4/10 2009:

 ”Oavsett vad man tycker om insatsen i Afghanistan förtjänar soldaterna förtjänar all respekt, de har riskerat sina liv när de försökte göra en insats i världen. De har förtjänat en riktigt bra hemkomst.

Det är ord jag hoppas blir verklighet för kvinnorna och männen i FS17.  Man kan kritisera insatsen, att Sverige är i Afghanistan samt Försvarsmakten men det är ohederligt att inte uppskatta de kvinnor och män som offrat över ett halvår av sina liv för att försöka göra något för människorna i ett av världens fattigaste länder.

Jag önskar också att Guillou vågat åka till Afghanistan för jag vet att han där skulle ha upptäckt att världen inte lika svartvit eller enkel som vänsterdebattörerna så gärna önskar och tror.

Och vi behöver verkligen mer fakta om kriget i Afghanistan, inte fler utspel. För till syvende och sist är det människors liv det handlar om, inte att vinna ett val, sälja böcker eller kasta paj.

Samtliga bilder kommer från Combat camera.