I tv-serien Diplomaterna framstod UD:s personal som riktigt fåniga. Ambassadrådet Klas Ljungberg skuttade runt med en drink i handen, glad som en labrador, över att få posera med flygvärdinnor på en strand. När svenska medborgare skulle evakueras från Libanon ville några diplomattanter inte stiga av båten eftersom det kunde vara farligt. Diana Janse ger i sin personliga, frispråkiga och välskrivna bok ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar” en helt annan bild av jobbet.

Hon arbetade i Kabul under två år och hennes skildring av denna tid är det bästa jag läst på mycket länge.

Janse berättar inte bara om vardag och konfliktens bakgrund utan också om en djup frustration över hur kvinnor behandlas, möten med krigsherrar, elbrist, en ödslig ensamhet, städerskan som snor hennes sprit samt alienkänslan när hon besöker det välordnade Sverige. Igenkänningsfaktorn är, i alla fall för mig, mycket hög. Personalhandläggaren hon träffar på UD i Stockholm har så dålig koll att hon inte kan skilja Istanbul från Islamabad.

Byråkraten från Stockholm som ska inspektera Janses arbetsplats vågar inte åka till Kabul, hon tvingas flyga till honom. Ytterligare bevis på att Sverige måste öppna ett veterancenter där utlandspersonal bemöts av kompetent personal som förstår deras situation, i stället för okunniga stolpskott.

Boken borde vara obligatorisk läsning för dumvänstern som reflexmässigt skrålar ”Sverige – ut ur Afghanistan” utan att fundera på konsekvenser eller lösningar, samt för populistiska tyckare som aldrig satt sin fot i landet. För det Afghanistan hon beskriver är kaotiskt och komplext och Janse kan verkligen sitt ämne, vilket är en befrielse i denna tyckarkultur där pajkastning ger större rubriker än sanning och fakta. Men så är hon inte heller nådig i sin kritik mot massmedia utan kallar dem ”banaliserande och fördummande som bäst, hånande och förlöjligande som sämst”.

Något att fundera över när utrikesbevakningen haltar fram i brist på pengar, soldaterna själva får sköta rapporteringen via bloggar och dokumentärböcker är vår tids tidningsreportage. Man kan också undra var reportrarna har tagit vägen i allt detta? Kanske är det verkligen ett utdöende yrke som det påstås ibland. Men nej, så kan det ju inte vara.

De är nog bara beordrade att bevaka viktigare saker, Melodifestivalen till exempel.