När jag var fem tog mormor mig till Medborgarhuset i Lycksele för att se ”Barnen från Frostmofjället”. Denna Sveriges första barnfilm handlar om sju föräldralösa syskon som blivit ivägskickade av sin döende mor så att de inte ska bli utackorderade till traktens elaka bönder.

Tillsammans med geten Gullspira vandrar syskonen över fjället för att finna ett bättre liv. Det är med andra ord en mycket sorglig historia, på gränsen till barnmisshandel. När ljuset tändes i biosalongen grät jag följaktligen förtvivlat över barnens hårda öde. Mormor nickade då allvarligt och sa: ”Nu vet du hur bra du har det”.

Sedan dess bär jag faktiskt med mig insikten att hur jävligt livet än är så slipper jag i alla fall gå över ett snöigt fjäll, utfattig, hemlös och släpandes på en get.

Men numera är sådana fostrande berättelser inte tillåtna längre. Barnboksförfattarna berättar att de blir censurerade av redaktörerna om någon dricker en öl, röker, svär eller har det besvärligt i livet. De politiskt korrekta curlingföräldrarna vägrar nämligen köpa böcker med dystra, realistiska budskap. Men sagor ska ju vara hemska och vara sedelärande.

Hans och Greta visar telningarna hur dåligt det gå om de irrar in i skogen och besöker främlingars hus.

När ingen ville köpa svavelstickor av flickan på nyårsafton frös hon helt sonika ihjäl, fast hon var glad ändå eftersom mormor kom och hämtade henne till himlen.

Det är sannerligen en berättelse som bortskämda nutidsbarn behöver höra när de ylar efter godis.

Men nej, numera är allt sådant förbjudet och till och med Pippi Långstrump anklagas för rasism.

Sagor får enbart innehålla menlöst gullegull med talande djur som alltid bär cykelhjälm.

Fint, invagga era barn i falsk säkerhet, lär dem inget om livet så att de blir riktigt förvånade när någon rånar dem eller de blir lurade på pengar på nätet.

Nej, det är tur att tv och internet finns så att ungarna får sig en dos verklighet och lär sig grundläggande överlevnadsstrategier som hur man identifierar blandmissbrukare, nätstalkers och andra moderna hot. Vi som tagit oss igenom 1970-talets politiska hjärntvätt och lyssnat på både hårdrock och spelat dataspel utan att bli förvandlade till knarkande massmördare vet dessutom att barn begriper och klarar av betydligt mer än deras föräldrar någonsin kommer att inse. Så sluta omedelbart att censurera barnböckerna, ge ungarna vad de tål.

Lek med tanken att en skäggig, medelålders muslimsk man avslöjats som ledaren för en mordkomplott på en västerländsk konstnär. Hade medierna beskrivit honom som en tragisk hobbyjihadist som på ett klantigt sätt avslöjat sig själv på nätet?

Hade en polis berättat att hans liv varit hårt och kantat av sorg? Eller hade den muslimske mannens farlighet och förslagenhet blåsts upp för att öka statusen på gripandet?

Svaren på ovanstående frågor är givna, det görs som vi alla vet, skillnad på folk och folk. Därför är det fascinerande att följa förvirringen över att den blonda amerikanska hemmafrun Colleen LaRose visade sig vara en wannabeterrorist som planerade att mörda konstnären Lars Vilks eftersom han ritat en teckning.

”Jag tror att Jihad Janes ansikte är mer skrämmande än vi i nuläget kan omfatta. Hur ska vi förstå att våra mödrar, döttrar och systrar – kvinnor som ska stå för trygghet i en skrämmande värld, helt plötsligt förvandlats till monster som vänder sig emot allting det västerländska samhället står för?”, skriver islamexperten Pernilla Quis på Newsmill.

Amerikanska terrorexperter slår fast att nu satsar terroristerna på att rekrytera människor med västerländskt utseende eftersom de inte kan pekas ut på grund av sitt utseende. Paranoian växer, vem som helst i din närhet, grannen, arbetskamraten fotbollstränaren kan planera sin martyrdöd i hemlighet. Kanske är det säkrast att införa mer övervakning på internet och varför inte lite mer signalspaning?

Skämt åsido, mordhoten mot Lars Vilks kan inte nog fördömas och yttrandefrihet ska alltid försvaras och aldrig tas för given.

I Afghanistan har, exempelvis, 20 afghanska journalister mördats och ett par hundra misshandlats sedan 2002. Media censureras av regeringen, de som rapporterar fel kastas i fängelse. Journalisten Sayed Parwez Kambakhsh dömdes till 20 års fängelse för hädelse eftersom han kritiserat islams syn på kvinnor, men fick amnesti 2009 och lämnade sedan landet.

Det finns många fler exempel, från hela världen. Så visst är det hedrande att svenska medier står upp för Vilks rätt att rita och säga vad han vill, oavsett vilka som blir upprörda i detta kränkthetens tidevarv. Men glöm inte bort de kvinnor och män som dagligen riskerar sina liv när de kämpar för att få de mänskliga rättigheter som vi bortskämda i väst tar för givna.

De behöver också stöd och hjälp.