I söndags var det anhörigdag för FS 19. Flera hundra släktingar och käraste till soldaterna som i maj åker till Afghanistan samlades på Livgardet i Stockholm för att få information om resan. Det kommer att bli kärvt för dem som är kvar här hemma, månader fyllda med oro och med mobilen ständigt påslagen om han eller hon skulle ha tid att ringa.

Att ensam sköta hemmet, ordna allt, både hämta och lämna på dagis, skotta uppfarten, laga bilen när den går sönder och allt annat är också lagom muntert. För att inte tala om hur påfrestande det måste vara att sitta ensam på kvällarna och försöka hålla oron stången.

 

”Att se honom åka iväg var det värsta jag varit med om. Man visste ju inte vad som hände, om han var död eller hade det bra”, säger en flickvän till en Afghanistanveteran. Försvaret är numera inriktat på internationella insatser vilket innebär att officerare och soldater är förpliktigade att åka på utlandstjänst. Det innebär en enorm påfrestning på dem som är hemma, förhållanden spricker eller försämras, barn är oroliga när mamma eller pappa befinner sig i krig.

I en enkätundersökning gjord av officersförbundet hade drygt 40 procent av dem som levde ihop med en soldat eller officer haft fysiska eller psykiska besvär.

Barnfamiljer hade det särskilt besvärligt. Ändå nämns sällan de anhörigas situation. De förväntas tyst och stoiskt stötta soldaten under missionen med ett 50-talsleende på läpparna och sedan ta emot honom/henne vid hemkomsten oavsett skick.

Den nya veteranpolitik som häromveckan presenterades ger utlandssoldaterna högre status med hjälp av medaljer och minnesmärken. Det är bra, vikten av offentligt erkännande ska aldrig underskattas, jag fick själv ta emot Fredsbaskrarnas hedersmedalj i går och blev mycket glad över det.

Försvarsmakten kommer också ha ett livslångt ansvar för de soldater de skickar ut i internationell tjänst vilket är på tiden med tanke på att var fjärde får problem vid hemkomsten.

I Danmark har elva soldater begått självmord efter att de tjänstgjort i krig och i USA är det fler soldater som tar livet av sig när de kommit hem än som stupar i strid, mycket behöver med andra ord göras för att fånga upp soldater som mår dåligt. Men de som håller ställningarna hemma får inte heller glömmas bort, de kan sannerligen också behöva stöd och hjälp