Det var då för väl att prinsessan Madeleine och Jonas Bergström har gjort slut. Alternativet, att låta charaden fortgå genom att låtsas ha ett förhållande efter att fästmannens otrohet uppdagats, hade varken varit mänskligt eller värdigt. Nu har prinsessan flytt till New York, förståeligt med tanke på att hon punktbevakats och varje steg till terapin och skönhetssalongen har noterats i medierna.

Hennes ansiktsuttryck har enligt rapporterna varit ansträngt, hon har kedjerökt och har verkat nedstämd. Hur skulle du själv känna dig om din partner svikit genom att vara otrogen med en kvinna som dessutom har den dåliga smaken att sälja sin historia till pressen? Inte nog med att hela tillvaron är krossad, all din smärta och förnedring blir dessutom utsmetad på löpsedlar över hela landet. I det läget skulle nog de flesta vilja gömma sig i en stad långt borta. Visst, Madeleine tillhör en familj som sponsras av skattepengar och hennes förhållande är en riksangelägenhet som medierna självklart ska rapportera om. Men samtidigt är prinsessan en människa och det är just detta som gör dramat fängslande. För liksom Elin och Tiger Woods visade sig det perfekta, lyckliga paret med det sagolika livet bara vara en illusion.

Mannen avslöjas som otrogen, störtas från sin upphöjda position och faller ner till oss dödliga, som omedelbart börjar sparka på honom. De som är rädda för att bli svikna och bedragna har lyssnat på liknande berättelser sedan tidernas gryning.

I den grekiska myten om Medea blir hon kär i hjälten Jason och hjälper honom skaffa ett gyllene skinn. Därefter lämnar hon sitt hem för att följa honom till Grekland där paret bosätter sig och får två söner. Då beslutar sig Jason att gifta sig med en prinsessa för att öka sin sociala status. Medea, som lämnat allt för sin älskade, blir så vansinnig av svartsjuka att hon dödar både prinsessan och sönerna.

Med tanke på denna sedelärande historia ska Jonas kanske vara tacksam över att Madeleine nu befinner sig i New York för även om prinsessan inte tänker hämnas har hon all rätt att vara rejält förbannad över sveket och den offentliga förnedringen. Och vi andra, som följer tragedin, kan för en kort stund sluta tråna efter prinsessans glamorösa liv och i stället glädjas över vår egen enklare tillvaro. Ja, det är skvallrigt och närgånget, men dessvärre också ett djupt mänskligt beteende.

Så här på återuppståndelsens dag är det dags att påminna om Maria Magdalena.

Hon var en av ledarna i den framväxande kristna rörelsen och stod Jesus så nära att de andra lärjungarna blev avundsjuka och enligt myten var hon en av dem som upptäckte att han återuppstått.

Efter korsfästelsen utbröt en maktkamp om vilken version av kristendomen som skulle gälla. Petrus falang lyckades utmanövrera Maria Magdalena och utmålade henne dessutom som prostituerad för att förminska hennes betydelse. Okey, vad som exakt hände i verkligheten är det självklart ingen som vet men klart är att en patriarkal kristendom växte sig stark och användes till att hålla människor, och framför allt kvinnor, i schack ända in i nutid.

Mormorsmor var tvungen att täcka sitt hår i vördnad för mannen och fick tiga i församlingen. För 45 år sedan vägrade en präst döpa mig i kyrkan eftersom jag var oäkting och därmed inte lika mycket värd som andra bäbisar.

Exemplen på hur religioner har missbrukats och utnyttjats är många, se bara på pedofilskandalerna som skakar katolska kyrkan med jämna mellanrum. Självklart är tro inte bara något negativt utan också en rättighet som ger stöd och tröst åt miljoner och mycket gott har uträttats i dess namn. Men jag är ändå mycket tacksam över att leva i ett sekulariserat land där kyrkan har skilts från staten, något som vi till stor del kan tacka vänsterrörelsen för.

Just därför är det så märkligt att när högljudda röster hörs från en annan religion där en minoritet kräver att få täcka sitt hår och kvinnliga präster är förbjudna får stöd av vänstern, trots att det går stick i stäv mot partiets tradition där tro förr ansågs vara opium för folket. I en debatt om vänstern och muslimerna i fredags slogs det fast att nu ska religionen inte bara försvaras, Vänsterpartiets Ali Esbati hävdade dessutom att religionskritik är lika med västerländsk rasism.

Den som vill protestera mot förtryck i en religions namn är med andra ord en förtryckare som ska tiga i församlingen, särskilt om du är kvinna som tycker annorlunda, vilket de hatfulla attackerna på bland annat debattören Dilsa Demirbag Sten bevisar. Man kan bara häpna och hålla med damerna från klokvänstern som skakar på huvudet och säger att det där är ju patriarkatet som talar.

Yepp, vi har blivit Maria Magdalenade igen.