Kjell Sundvall lyckades reta gallfeber på många med sitt uttalande om att bristen på kvinnliga regissörer beror på att ”kvinnor är försiktiga och gör smala filmer. De borde spotta upp sig och göra mer dramatisk film”.

Jag tycker att hans påstående var riktigt festligt eftersom undertonen var att svenska manliga filmskapare är fantastiska och om tjejerna anpassar sig och kämpar på kan de bli lika duktiga som karlarna.

Men i själva verket är ju det mesta av den svenska film som produceras bedrövligt dålig. En dvd-kväll med spelfilm på modersspråket leder alltför ofta till ångest över pinsamheter, snabbspolning, eller en sömn som kommer likt en befriare. Att gå på bio med dess brist på flyktvägar är helt uteslutet. Visst, Wallander, Beck och de andra löpandebanddeckarna fungerar, på samma sätt som en Big Mac är en schysst bukfylla. ”Män som hatar kvinnor” är bra, likaså ”Bröllopsfotografen”, ”Tillsammans”, ”Prinsessa” och ett gäng till. Men hur många kan på rak arm räkna upp tio nutida svenska filmer som är grymt bra? Nej just det, merparten är plågsamt pajiga. Så i stället för att slå sig själva på bröstet borde branschen söka med ljus och lykta efter begåvade yrkesmänniskor som tänker nytt och fräscht är stort.

Förmodligen måste man inte gå särskilt långt för att förnya sig.

Bara 19 procent av landets spelfilmer har regisserats av kvinnor, detta trots fagert tal om jämställdhet och underskrivet manifest där det uttryckligen står att 60–40 av vartdera könet ska vara representerade bland de regissörer, manusförfattare och producenter som får stöd av Svenska Filminstitutet.

Det är ganska tragikomiskt att i en tid där till och med Försvarsmakten ser fördelarna med att få in fler kvinnor i verksamheten har filmbranschen profilerat sig som den sista grabb- och gubb-bastionen. Lägg till rapporter om sextrakasserier på teatern och myten om det stora manliga geniet så kan man onekligen undra om det inte är dags för dessa herrar att skickas för att omskolas på en genderkurs så att de släpper taget om 50-talet.

Och om jag varit Filminstitutets vd Cissi Elwin hade jag kastat mig över de kvinnliga regissörerna och öst film pengar över dem i ren desperation för vitalisera branschen. Eller varför inte hyrt in en dansk regissör?

För allvarligt talat – vad är ni rädda för? Att någon ska göra en dålig film? Tillåt mig sätta på ”Tre solar” och brista i gapskratt.

200 veteraner samlades denna helg för att högtidlighålla att det var 50 år sedan de skickades till Kongo. Grånande farbröder skämtade om att de är på utdöende, någon visade bilder, en annan tidningsutklipp.

En berättade om hur barn med avhuggna ben låg och dog i djungeln. En annan var ledsen över kamraten som av misstag blev skjuten i halsen av en irländsk FN-soldat. Han överlevde, men det tog tjugo år för honom att komma tillbaka fysiskt, några pengar från staten fick han knappt. Han var bitter över att hans liv blev så förstört. Och nu är han död.

Faktum är att många av de 6?000 svenska soldater som skickades till Kongo på 1960-talet har skäl att vara bittra. Landet ­hade precis förklarat sig självständigt. Katanga, ett distrikt med rika naturtillgångar där belgiska kolonister investerat, ville bryta sig loss och inbördeskrig hotade.

Svenska soldater hamnade i strid för första gången på 150 år, 19 dog och många fler skadades, både fysiskt och psykiskt. Men när de kom hem med blev de svikna och ignorerade. Ingen brydde sig, debriefing var inte uppfunnet, några mådde så dåligt att begick självmord, andra söp ner sig. Påståenden om att några av dem betett sig illa gjorde att de dessutom utsattes för en form av kollektivt skitsnackarstraff.

Först nu, ett halvt århundrade senare, hedras de med medaljutdelning och både ÖB och försvarsministern hyllar veteranerna. Något som tas emot med blandade känslor, för om någon hade brytt sig tidigare hade mycket mänskligt lidande undvikits.

Det hela påminner om hur soldaterna som tjänstgjorde i Bosnien på 1990-talet blev bemötta vid hemkomsten, och till viss del hur soldaterna som i dag kommer hem från Afghanistan tas emot.

Men hey, efter 50 år har Sverige i alla fall fått en veteranpolitik. Man får glädjas över de stapplande framsteg som tas. I Kongo pågår däremot krig fortfarande, miljoner människor har dödats sedan 1994, och utländska intressen snor åt sig naturtillgångarna.

Kvinnor utsätts för brutala våldtäkter av både regeringstrupper och rebeller. Det är lätt att bli deprimerad och ge upp, men som en veteran uttryckte det: Man ska alltid försöka rädda världen, och om det inte går kan man åtminstone försöka rädda dem i närheten, eller sig själv.

Allt har sitt pris, även solidaritet. Problemet är att så få är beredda att betala.

I torsdags låg det amerikanska USS Wicksburg för ankar i Riddarfjärden. Militärer i paradkostym, diplomater, politiker samt undertecknad, drack vin på det soliga fartygsdäcket och samtalade med de amerikanska värdarna.

Amerikaner är som allom bekant djävulens handgångna män, enligt vissa på vänsterkanten, men inte en enda bockfot skymtade på det soliga fartygsdäcket. Däremot börjar det så sakteliga sluta hycklas när det gäller den så kallade svenska neutraliteten, vilket är på tiden.

Läs resten av kolumnen här.