Kjell Sundvall lyckades reta gallfeber på många med sitt uttalande om att bristen på kvinnliga regissörer beror på att ”kvinnor är försiktiga och gör smala filmer. De borde spotta upp sig och göra mer dramatisk film”.

Jag tycker att hans påstående var riktigt festligt eftersom undertonen var att svenska manliga filmskapare är fantastiska och om tjejerna anpassar sig och kämpar på kan de bli lika duktiga som karlarna.

Men i själva verket är ju det mesta av den svenska film som produceras bedrövligt dålig. En dvd-kväll med spelfilm på modersspråket leder alltför ofta till ångest över pinsamheter, snabbspolning, eller en sömn som kommer likt en befriare. Att gå på bio med dess brist på flyktvägar är helt uteslutet. Visst, Wallander, Beck och de andra löpandebanddeckarna fungerar, på samma sätt som en Big Mac är en schysst bukfylla. ”Män som hatar kvinnor” är bra, likaså ”Bröllopsfotografen”, ”Tillsammans”, ”Prinsessa” och ett gäng till. Men hur många kan på rak arm räkna upp tio nutida svenska filmer som är grymt bra? Nej just det, merparten är plågsamt pajiga. Så i stället för att slå sig själva på bröstet borde branschen söka med ljus och lykta efter begåvade yrkesmänniskor som tänker nytt och fräscht är stort.

Förmodligen måste man inte gå särskilt långt för att förnya sig.

Bara 19 procent av landets spelfilmer har regisserats av kvinnor, detta trots fagert tal om jämställdhet och underskrivet manifest där det uttryckligen står att 60–40 av vartdera könet ska vara representerade bland de regissörer, manusförfattare och producenter som får stöd av Svenska Filminstitutet.

Det är ganska tragikomiskt att i en tid där till och med Försvarsmakten ser fördelarna med att få in fler kvinnor i verksamheten har filmbranschen profilerat sig som den sista grabb- och gubb-bastionen. Lägg till rapporter om sextrakasserier på teatern och myten om det stora manliga geniet så kan man onekligen undra om det inte är dags för dessa herrar att skickas för att omskolas på en genderkurs så att de släpper taget om 50-talet.

Och om jag varit Filminstitutets vd Cissi Elwin hade jag kastat mig över de kvinnliga regissörerna och öst film pengar över dem i ren desperation för vitalisera branschen. Eller varför inte hyrt in en dansk regissör?

För allvarligt talat – vad är ni rädda för? Att någon ska göra en dålig film? Tillåt mig sätta på ”Tre solar” och brista i gapskratt.