Ok, då drar vi väl tillbaka trupperna från Afghanistan.

Strunt i om det blir inbördeskrig, talibanerna tar över och återigen inför en religiös diktatur. Varför ska vi bry oss om mänskliga rättigheter, att kvinnor stenas till döds, inte får gå i skolan, arbeta, lämna hemmet eller får någon sjukvård?

17 000 mammor dör redani barnsäng, den siffran stiger kanske med några tusen till, men det viktiga är att det blir ett slut på de civila dödsoffren i kriget.

Dessutom är det inte vårt problem om afghaner inte får rösta, svälter eller slängs

i fängelse för att de inte bär skägg. Skit i dem, varför ska Sverige lägga sig i allt som händer i världen?

Säkerhetsläget har ju dessutom blivit sämre, talibanerna flyttar ju fram sina positioner, så det är väl lika bra att de får vinna.

Sverige har 500 soldater i ett område stort som Norrbotten, vilket är en bråkdel av alla de amerikanska soldater som nu finns i trakten.

Fram till förra året gjorde de svenska trupperna inte så mycket mer än att vakta sig själva på campen, eskortera och patrullera.

Därefter började FS17 åka in i områden där kriminella gäng som samarbetade med talibaner fanns. De hamnade i strid upprepade gånger, eftersom de störde verksamheten.

FS19, som nu är i landet, är ännu mer aktiva. De har tillsammans med afghanska polisen flyttat dit buset bor, allt enligt den nyligen införda COIN-strategin.

Merparten av befolkningen uppskattar den ständiga närvaron eftersom de är rädda för talibaner och gangsters och vill ha det som alla afghaner längtar mest efter: säkerhet.

Hur det hela kommer att utveckla sig är oklart, hela Afghanistans öde verkar stå och vila på en knivsegg.

Det enda som är säkert är att motståndarsidan kommer slå tillbaka och försöka förstöra de framsteg som görs.

Den civila uppbyggnaden går också på tok för långsamt och är i stort behov av att styras upp, mer bistånd måste ut till de utfattiga byarna.

Enligt Aftonbladets SIFO-undersökning tycker 41 procent av de tillfrågade att insatsen i Afghanistan är fel, vänstern kräver att trupperna ska tas hem. Men det finns väl inte en människa som trott att vi ska stanna i landet för evigt?

Däremot får inte ett tillbakadragande orsaka mer kaos och inbördeskrig. Afghanerna kan inte lämnas i sticket. Efter 30 års krig måste de, på något sätt, få fred, säkerhet och hjälp att bygga upp sitt land.

Nedanstående kolumn skrev jag ett par veckor efter att jag kommit hem från Afghanistan och fått mail om att jag var en krigshetsare som ville att svenska soldater skulle stanna i Afghanistan, detta trots att jag aldrig ställning i frågan om trupperna skulle stanna eller inte.

Nu i efterhand ser jag att jag var var alldeles för känslomässigt påverkad av det som hänt under mina veckor i Afghanistan när jag skrev texten. Trötthet och förtvivlan är sällan en källa till god journalistik, jag borde ha varit coolare. Men det är alltid lätt att vara efterklok, oavsett vad saken gäller. Här är i alla fall texten:

Barum är runt 70 år och bor i en av de byar som av Isaf betecknas som ”motstånds-nästen”. Han är en fattig man.

Tillsammans med sina söner äger han ett par enkla lerhus och tillräckligt mycket mark för att försörja sin stora familj.

Talibaner och de kriminella grupperna i trakten kommer ibland på sina motorcyklar till hans gård och hämtar förnödenheter. Barum vill inte ha med dem att göra, men har inget annat val än låta dem ta vad de vill ha.

Den afghanska polisen litar han inte på, trots att den nytillsatte polischefen i Mazar-e-Sharif har tagit krafttag mot korruptionen inom kåren.

 USA, som skickar drygt 5 000 soldater till de norra provinserna, satsar på att utbilda poliskåren. Soldaterna i afghanska armén anses däremot vara bra. Under den vecka jag följde Barum och hans familj tyckte han att Isaf:s soldater ständigt borde vara i hans by, för då skulle han slippa bli plundrad. (Hans granne var däremot synnerligen kritisk till all form av närvaro.) Barum drömmer också om att byn ska få el, brunnar och en läkare, men eftersom området anses vara farligt skickar inga biståndsorganisationer dit sitt folk.

Så hur ska han och alla andra miljoner krigströtta afghaner kunna få leva i fred och ro?

Är lösningen att de svenska soldaterna tas hem och att vi i stället skickar bistånd när hjälparbetare inte vill besöka vissa områden?

Om alla länder tar hem sina trupper kommer talibanerna återigen att ta över. De har redan flyttat fram sina positioner rejält och framtiden ser onekligen mörk ut. Är det bättre att skicka fler soldater eller ska de svenska tas hem?

Jag har, trots vänsterns påstående om motsatsen, ingen aning men saknar en seriös debatt om saken.

Motståndare till insatsen, som Jan Guillou och Åsa Linderborg, verkar ha övergett journalistiken till förmån för politiskt agiterande där överdrifter, lögner och personangrepp oblygt används i kampen att få hem soldaterna.

Men det är mer fakta och sans à la Olle Svenning som behövs, inte brösttoner från människor som koketterar med att de aldrig varit på plats.Framför allt behöver Barum och resten av det afghanska folket fred och hjälp, och det lär de inte få av meningslöst käbbel i ett land långt borta – utan av konstruktiva och kunniga förslag om hur situationen en gång för alla ska lösas i Afghanistan.

Just hemkommen efter en månad i Afghanistan ser jag försvarets reklamfilmer där soldater släcker eld i skogen och jagar pirater i Adenviken. Helle Klein tycker den sistnämnda filmen är rasistisk eftersom den bara visar färgade pirater från Somalia.

Försvaret söker vita ariska stridspittar som inte för en sekund ska reflektera över om militariseringen i världen verkligen är rätt sätt att främja freden, skriver Klein.

Nu vet jag inte vilken bild hon har av Somalia, men sist jag besökte landet var där väldigt ont om blondiner.

Kulturchef Lindeborg skriver ”Försvarsmakten borde bekymra sig för demokratins status på hemmaplan i stället för att gå bärsärkargång

i Asien under Natoflagg. För det krävs dock en folkarmé, och inte en uppsättning legoknektar.”

I tidningen Folket skriver några trotskister i en debattartikel att: ”Sverige har i dag en kontrakts- och yrkesarmé. Man kan beteckna personalen som legosoldater.”

Det roliga med vänsterns påstående är att de inte har en aning om hur varken försvaret eller insatsen i Afghanistan fungerar, och de varken vågar eller orkar åka ned och ta reda på fakta på plats.

Märkligt är också att de som anser sig vara solidariska med arbetarklassen kallar de studenter, brandmän, fabriksarbetare, betongarbetare, sjuksystrar, poliser och övriga som under några månader drar på sig uniform och gör utlandstjänst i Afghanistan för legosoldater.

De sparkar på småfolket, men politiker och försvarsledning vågar man sig inte ge sig på.

Inte heller bryr man sig om de afghaner som är livrädda för att ISAF-trupperna ska åka hem så att talibanerna, en vidrig religiös diktatur, tar över makten i landet.

Men de har rätt i att bilden som ges i reklamfilmerna är för sexig och borde vara mer realistisk. Har du det som krävs för att sitta inklämd i ett stridsfordon 90 i full stridsutrustning under 18 timmar och stirra på ett fält natt efter natt? Har du tålamod att leta efter vägbomber i timmar i 48-gradig hetta? Orkar du gå på fotpatrull i fyra timmar släpandes 40 kilo utrustning? Tycker du det är en utmaning med värmeutslag, ständigt väntande, fotsvamp och dålig mage på grund av grönpåsarna?

Framför allt – orkar du med att tyckare inom media använder dig som slagträ i den politiska debatten, trots att de inte har en aning om vad du sysslar med?

Då ska du definitivt bli soldat.

Kjell Sundvall lyckades reta gallfeber på många med sitt uttalande om att bristen på kvinnliga regissörer beror på att ”kvinnor är försiktiga och gör smala filmer. De borde spotta upp sig och göra mer dramatisk film”.

Jag tycker att hans påstående var riktigt festligt eftersom undertonen var att svenska manliga filmskapare är fantastiska och om tjejerna anpassar sig och kämpar på kan de bli lika duktiga som karlarna.

Men i själva verket är ju det mesta av den svenska film som produceras bedrövligt dålig. En dvd-kväll med spelfilm på modersspråket leder alltför ofta till ångest över pinsamheter, snabbspolning, eller en sömn som kommer likt en befriare. Att gå på bio med dess brist på flyktvägar är helt uteslutet. Visst, Wallander, Beck och de andra löpandebanddeckarna fungerar, på samma sätt som en Big Mac är en schysst bukfylla. ”Män som hatar kvinnor” är bra, likaså ”Bröllopsfotografen”, ”Tillsammans”, ”Prinsessa” och ett gäng till. Men hur många kan på rak arm räkna upp tio nutida svenska filmer som är grymt bra? Nej just det, merparten är plågsamt pajiga. Så i stället för att slå sig själva på bröstet borde branschen söka med ljus och lykta efter begåvade yrkesmänniskor som tänker nytt och fräscht är stort.

Förmodligen måste man inte gå särskilt långt för att förnya sig.

Bara 19 procent av landets spelfilmer har regisserats av kvinnor, detta trots fagert tal om jämställdhet och underskrivet manifest där det uttryckligen står att 60–40 av vartdera könet ska vara representerade bland de regissörer, manusförfattare och producenter som får stöd av Svenska Filminstitutet.

Det är ganska tragikomiskt att i en tid där till och med Försvarsmakten ser fördelarna med att få in fler kvinnor i verksamheten har filmbranschen profilerat sig som den sista grabb- och gubb-bastionen. Lägg till rapporter om sextrakasserier på teatern och myten om det stora manliga geniet så kan man onekligen undra om det inte är dags för dessa herrar att skickas för att omskolas på en genderkurs så att de släpper taget om 50-talet.

Och om jag varit Filminstitutets vd Cissi Elwin hade jag kastat mig över de kvinnliga regissörerna och öst film pengar över dem i ren desperation för vitalisera branschen. Eller varför inte hyrt in en dansk regissör?

För allvarligt talat – vad är ni rädda för? Att någon ska göra en dålig film? Tillåt mig sätta på ”Tre solar” och brista i gapskratt.

200 veteraner samlades denna helg för att högtidlighålla att det var 50 år sedan de skickades till Kongo. Grånande farbröder skämtade om att de är på utdöende, någon visade bilder, en annan tidningsutklipp.

En berättade om hur barn med avhuggna ben låg och dog i djungeln. En annan var ledsen över kamraten som av misstag blev skjuten i halsen av en irländsk FN-soldat. Han överlevde, men det tog tjugo år för honom att komma tillbaka fysiskt, några pengar från staten fick han knappt. Han var bitter över att hans liv blev så förstört. Och nu är han död.

Faktum är att många av de 6?000 svenska soldater som skickades till Kongo på 1960-talet har skäl att vara bittra. Landet ­hade precis förklarat sig självständigt. Katanga, ett distrikt med rika naturtillgångar där belgiska kolonister investerat, ville bryta sig loss och inbördeskrig hotade.

Svenska soldater hamnade i strid för första gången på 150 år, 19 dog och många fler skadades, både fysiskt och psykiskt. Men när de kom hem med blev de svikna och ignorerade. Ingen brydde sig, debriefing var inte uppfunnet, några mådde så dåligt att begick självmord, andra söp ner sig. Påståenden om att några av dem betett sig illa gjorde att de dessutom utsattes för en form av kollektivt skitsnackarstraff.

Först nu, ett halvt århundrade senare, hedras de med medaljutdelning och både ÖB och försvarsministern hyllar veteranerna. Något som tas emot med blandade känslor, för om någon hade brytt sig tidigare hade mycket mänskligt lidande undvikits.

Det hela påminner om hur soldaterna som tjänstgjorde i Bosnien på 1990-talet blev bemötta vid hemkomsten, och till viss del hur soldaterna som i dag kommer hem från Afghanistan tas emot.

Men hey, efter 50 år har Sverige i alla fall fått en veteranpolitik. Man får glädjas över de stapplande framsteg som tas. I Kongo pågår däremot krig fortfarande, miljoner människor har dödats sedan 1994, och utländska intressen snor åt sig naturtillgångarna.

Kvinnor utsätts för brutala våldtäkter av både regeringstrupper och rebeller. Det är lätt att bli deprimerad och ge upp, men som en veteran uttryckte det: Man ska alltid försöka rädda världen, och om det inte går kan man åtminstone försöka rädda dem i närheten, eller sig själv.

Allt har sitt pris, även solidaritet. Problemet är att så få är beredda att betala.

I torsdags låg det amerikanska USS Wicksburg för ankar i Riddarfjärden. Militärer i paradkostym, diplomater, politiker samt undertecknad, drack vin på det soliga fartygsdäcket och samtalade med de amerikanska värdarna.

Amerikaner är som allom bekant djävulens handgångna män, enligt vissa på vänsterkanten, men inte en enda bockfot skymtade på det soliga fartygsdäcket. Däremot börjar det så sakteliga sluta hycklas när det gäller den så kallade svenska neutraliteten, vilket är på tiden.

Läs resten av kolumnen här.

Det var då för väl att prinsessan Madeleine och Jonas Bergström har gjort slut. Alternativet, att låta charaden fortgå genom att låtsas ha ett förhållande efter att fästmannens otrohet uppdagats, hade varken varit mänskligt eller värdigt. Nu har prinsessan flytt till New York, förståeligt med tanke på att hon punktbevakats och varje steg till terapin och skönhetssalongen har noterats i medierna.

Hennes ansiktsuttryck har enligt rapporterna varit ansträngt, hon har kedjerökt och har verkat nedstämd. Hur skulle du själv känna dig om din partner svikit genom att vara otrogen med en kvinna som dessutom har den dåliga smaken att sälja sin historia till pressen? Inte nog med att hela tillvaron är krossad, all din smärta och förnedring blir dessutom utsmetad på löpsedlar över hela landet. I det läget skulle nog de flesta vilja gömma sig i en stad långt borta. Visst, Madeleine tillhör en familj som sponsras av skattepengar och hennes förhållande är en riksangelägenhet som medierna självklart ska rapportera om. Men samtidigt är prinsessan en människa och det är just detta som gör dramat fängslande. För liksom Elin och Tiger Woods visade sig det perfekta, lyckliga paret med det sagolika livet bara vara en illusion.

Mannen avslöjas som otrogen, störtas från sin upphöjda position och faller ner till oss dödliga, som omedelbart börjar sparka på honom. De som är rädda för att bli svikna och bedragna har lyssnat på liknande berättelser sedan tidernas gryning.

I den grekiska myten om Medea blir hon kär i hjälten Jason och hjälper honom skaffa ett gyllene skinn. Därefter lämnar hon sitt hem för att följa honom till Grekland där paret bosätter sig och får två söner. Då beslutar sig Jason att gifta sig med en prinsessa för att öka sin sociala status. Medea, som lämnat allt för sin älskade, blir så vansinnig av svartsjuka att hon dödar både prinsessan och sönerna.

Med tanke på denna sedelärande historia ska Jonas kanske vara tacksam över att Madeleine nu befinner sig i New York för även om prinsessan inte tänker hämnas har hon all rätt att vara rejält förbannad över sveket och den offentliga förnedringen. Och vi andra, som följer tragedin, kan för en kort stund sluta tråna efter prinsessans glamorösa liv och i stället glädjas över vår egen enklare tillvaro. Ja, det är skvallrigt och närgånget, men dessvärre också ett djupt mänskligt beteende.

Så här på återuppståndelsens dag är det dags att påminna om Maria Magdalena.

Hon var en av ledarna i den framväxande kristna rörelsen och stod Jesus så nära att de andra lärjungarna blev avundsjuka och enligt myten var hon en av dem som upptäckte att han återuppstått.

Efter korsfästelsen utbröt en maktkamp om vilken version av kristendomen som skulle gälla. Petrus falang lyckades utmanövrera Maria Magdalena och utmålade henne dessutom som prostituerad för att förminska hennes betydelse. Okey, vad som exakt hände i verkligheten är det självklart ingen som vet men klart är att en patriarkal kristendom växte sig stark och användes till att hålla människor, och framför allt kvinnor, i schack ända in i nutid.

Mormorsmor var tvungen att täcka sitt hår i vördnad för mannen och fick tiga i församlingen. För 45 år sedan vägrade en präst döpa mig i kyrkan eftersom jag var oäkting och därmed inte lika mycket värd som andra bäbisar.

Exemplen på hur religioner har missbrukats och utnyttjats är många, se bara på pedofilskandalerna som skakar katolska kyrkan med jämna mellanrum. Självklart är tro inte bara något negativt utan också en rättighet som ger stöd och tröst åt miljoner och mycket gott har uträttats i dess namn. Men jag är ändå mycket tacksam över att leva i ett sekulariserat land där kyrkan har skilts från staten, något som vi till stor del kan tacka vänsterrörelsen för.

Just därför är det så märkligt att när högljudda röster hörs från en annan religion där en minoritet kräver att få täcka sitt hår och kvinnliga präster är förbjudna får stöd av vänstern, trots att det går stick i stäv mot partiets tradition där tro förr ansågs vara opium för folket. I en debatt om vänstern och muslimerna i fredags slogs det fast att nu ska religionen inte bara försvaras, Vänsterpartiets Ali Esbati hävdade dessutom att religionskritik är lika med västerländsk rasism.

Den som vill protestera mot förtryck i en religions namn är med andra ord en förtryckare som ska tiga i församlingen, särskilt om du är kvinna som tycker annorlunda, vilket de hatfulla attackerna på bland annat debattören Dilsa Demirbag Sten bevisar. Man kan bara häpna och hålla med damerna från klokvänstern som skakar på huvudet och säger att det där är ju patriarkatet som talar.

Yepp, vi har blivit Maria Magdalenade igen.

När jag var fem tog mormor mig till Medborgarhuset i Lycksele för att se ”Barnen från Frostmofjället”. Denna Sveriges första barnfilm handlar om sju föräldralösa syskon som blivit ivägskickade av sin döende mor så att de inte ska bli utackorderade till traktens elaka bönder.

Tillsammans med geten Gullspira vandrar syskonen över fjället för att finna ett bättre liv. Det är med andra ord en mycket sorglig historia, på gränsen till barnmisshandel. När ljuset tändes i biosalongen grät jag följaktligen förtvivlat över barnens hårda öde. Mormor nickade då allvarligt och sa: ”Nu vet du hur bra du har det”.

Sedan dess bär jag faktiskt med mig insikten att hur jävligt livet än är så slipper jag i alla fall gå över ett snöigt fjäll, utfattig, hemlös och släpandes på en get.

Men numera är sådana fostrande berättelser inte tillåtna längre. Barnboksförfattarna berättar att de blir censurerade av redaktörerna om någon dricker en öl, röker, svär eller har det besvärligt i livet. De politiskt korrekta curlingföräldrarna vägrar nämligen köpa böcker med dystra, realistiska budskap. Men sagor ska ju vara hemska och vara sedelärande.

Hans och Greta visar telningarna hur dåligt det gå om de irrar in i skogen och besöker främlingars hus.

När ingen ville köpa svavelstickor av flickan på nyårsafton frös hon helt sonika ihjäl, fast hon var glad ändå eftersom mormor kom och hämtade henne till himlen.

Det är sannerligen en berättelse som bortskämda nutidsbarn behöver höra när de ylar efter godis.

Men nej, numera är allt sådant förbjudet och till och med Pippi Långstrump anklagas för rasism.

Sagor får enbart innehålla menlöst gullegull med talande djur som alltid bär cykelhjälm.

Fint, invagga era barn i falsk säkerhet, lär dem inget om livet så att de blir riktigt förvånade när någon rånar dem eller de blir lurade på pengar på nätet.

Nej, det är tur att tv och internet finns så att ungarna får sig en dos verklighet och lär sig grundläggande överlevnadsstrategier som hur man identifierar blandmissbrukare, nätstalkers och andra moderna hot. Vi som tagit oss igenom 1970-talets politiska hjärntvätt och lyssnat på både hårdrock och spelat dataspel utan att bli förvandlade till knarkande massmördare vet dessutom att barn begriper och klarar av betydligt mer än deras föräldrar någonsin kommer att inse. Så sluta omedelbart att censurera barnböckerna, ge ungarna vad de tål.