Här är nästa del i artikelserien.

Trots, eller kanske tack vare, att jag åkt på någon form av influensa, börjar jag faktiskt må lite bättre rent abstinensmässigt. Ljuset finns ju där någonstans i slutet av tunneln.

Hoppas också att ni andra som slutar röka håller ut och mår bra.

I min kamp mot cigaretterna har jag nu testat följande vapen:

1.    Nikotintuggummin. Helt ok förutom att jag börjar hicka något fruktansvärt av dem vilket är pinsamt.

2.    Ingefära. Gott att tugga på men tar inte bort röksuget nämnvärt.

3.    Långa promenader.  Jag går nästan alltid en timma varje dag , ja inte nu när jag ligger däckad, och blir rastlös när jag inte kommer ut och rör på mig. Promenaden lugnar kropp och själ men tar inte bort röksuget.

4.    Snus. Allt smakar illa förutom tjejsnus med granatäpplesmak. Börjar inse att jag är farligt nära att börja snusa, vilket är trist. Skulle ju inte byta ut ett missbruk mot ett annat…

Och ja, jag tycker verkligen att det är ett missbruk att ägna sig åt något så dödligt som rökning. Jag har använt ett dödligt gift till att bekämpa stress, pressa ned känslor, slappna av, piggna till eller som tröst.
Nu när cigaretterna är borta lämnar de självklart ett stort tomrum och det naturliga vore ju att fylla det med något annat, choklad till exempel. Socker och fett utlöser en kaskad av måbrahormoner i hjärnan, tröstätning fungerar ju faktiskt. (Skriver en artikel om detta just nu.)

Nästa artikel i den här serien kommer dock att handla om alkohol. Ett annat lömskt gift som är rökarens bästa vän.

Bråket om ”Gömda”, boken som var sann fast den egentligen inte var det, börjar ta allt mer surrealistiska vändningar.

Nu har Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap, gett sig ut på banan och i ett debattinlägg hävdar hon att allt som drabbat Liza Marklund beror på att hon är en framgångsrik kvinna och att hon därför borde lämnas i fred.

Det var bara en tidsfråga innan feministkortet skulle spelas ut, men just i detta fall är det riktigt tragikomiskt.

Bloggbävningen började ju med ett tantuppror där Monica Antonsson marknadsförde ”Sanningen om Gömda” på sin blogg och blev uppbackad av andra damer som skrev om boken på sina bloggar.

Detta fick forumet Familjeliv att  diskutera saken vilket genererade tiotusentals inlägg. Flashbacks digitala vargflock vaknade till liv och gav sig ut på jakt efter fakta.

Bloggstormen var ett faktum men nätrötterna bestod faktiskt till största delen av läsare som kände sig lurade och var uppriktigt ledsna. De ville att Marklund skulle svara på deras frågor och reda ut vad som var sant och falskt. När de inte fick svar och medierna teg om saken växte nätstormen till orkanstyrka.

Piratförlaget hällde bensin på elden genom att förklara att trots att det stod en sann historia på ”Gömda” borde läsarna ha förstått att den bara var baserad på en sann historia.

Jan Guillou sågade de förvirrade läsarna genom att påstå att de inte läste böcker.

Marklund skrev till slut ett par inlägg där hon bestred Antonssons anklagelser men vägrade att bli intervjuad.

Piratförlagets inhyrda krishanterare skällde på att gammelmedia, som nu börjat skriva om saken, tog upp något som ”drevs av en handfull bloggare och rättshaverister”.

Därmed pissade han verbalt på de tiotusentals läsare som faktiskt bara ville veta sanningen.

Jag har svårt att se någon antifeminism i ovanstående, däremot förakt mot bloggarna och en motvilja att erkänna den fjärde statsmaktens genomslagskraft och styrka.

Det sorgliga är att om Marklund tagit debatten direkt skulle den aldrig ha dragit iväg åt alla konstiga håll. Försöket att tiga ihjäl saken följt av motstridiga besked som gjorde att ilskan växte. Ingen vill ju känna sig lurad eller bli idiotförklarad

Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen, nätrötterna har slagit sönder de gamla maktstrukturerna. Det är nya tider som råder, allmänheten har fått en egen röst och kräver, med all rätt, respekt.

Om jag ska klara detta får jag inte bli stressad. Stress är en grym fiende som kan förstöra allt.

Experiment på råttor visar att om de stressas och samtidigt har tillgång till en drog blir de snabbare beroende. När hjärnan stressas sänder den signaler till binjurarna att börja tillverka mer av stresshormonet Kortisol vilket ökar känsligheten i dopaminsystemet vilket gör att risken för beroende och återfall.

Ingen större nyhet för mig som kedjeröker när jag befinner mig i krigszoner och under kriget i Bosnien drack jag så mycket sprit att min toleransnivå var på samma nivå som en irländsk hamnarbetare. Fast jag var aldrig full utan drack bara för att gå ner i varv och bli normal. 

För att kicka begäret måste jag alltså hålla mig kolugn och hela tiden tänka på målet, att inte bli sjuk och långsamt kvävas till döds. Frågan är bara om man kan bli stressad av att inte stressa…
Lyckligtvis är jag ganska sjuk så det är lätt att ta det lugnt.

Mår inte alls bra i dag. Är matt och allt gungar när jag står upp.
Inbillar mig att jag håller på att bli sjuk och att det inte alls har med min brutalavgiftning att göra.
Firade dock mina rökfria dagar med en ansiktsbehandling i morse men somnade tämligen omedelbart på britsen. Är iaf ordentligt insmord.
Vi hörs.

Måste göra ett eget inlägg av ”Kalle Kulas” kanonkommentar:

‘Slutade röka för några år sedan efter många tidigare försök. Mantrat som fungerade för mig var att ”Jag vet inte om jag någonsin kommer att börja röka igen, men jag alldeles säker på att jag aldrig kommer att sluta igen”.

Det kändes liksom som sista chansen. Jag hade fått en läkarrapport liknande din, och slutligen dokument på att all skit jag hållit på med så länge faktiskt tillslut hade tagit ut sin rätt. Om inte det här var motivation nog så skulle jag nog aldrig kunna motiveras annat än genom diagnosterad svår sjukdom någon gång i framtiden. För kanske sista gången så har jag kanske chansen att själv säkra en dräglig ålderdom. Förmodligen kommer det att ligga jävlgtt mycket mindre i potten nästa gång.

Vet inte om total detox är rätta sättet att sluta dock. Du slutar för att på sikt öka din livskvalitet. Om du i samma svep tar bort ännu en hög grejer som faktiskt hjälper till att göra livet värt att leva kan det minska motivationen. Du vill ändra livsstil på sikt, inte snabbt göra dig redo att simma över Engelska kanalen.

Ta du din öl, kaffe, och biskvi då och då även om du associaserar dessa med att röka. Det man är beredd på klarar man. Det är inte saknaden av ciggen med morgon kaffet eller fredags ölen som knäcker dig. Det är dom små sakerna. Vardagsbelöningarna. Dom små detaljerna som gjorde vardagen lite uthärdligare.

Det här var det stora kriget för mig. Hälften av allt som jag faktiskt tyckte om är ju miserabelt om man inte röker. ”Vadå sitta på balkongen på kvällen och snacka?” Det är ju skit trist utan cigg! Då städar jag fan hellre, eller bäddar rent. En timme över med en bok i solskenet. Mja… Ingen höjdare om man inte kan blossa lite medans man läser. ‘Blir mest rastlös. Att missa buss eller tåg var katastrof. 20 minuter på en jävla perrong. Att bara stå rakt upp och ner och vänta. Hur står folk ut? Att gå från bussen hem var lika illa det. Att liksom bara gå i snålblåsten utan cigg är ju helvetet på jord. Tristess och långtråkighet. Att sätta sig vid datorn på jobbet klockan 9 på morgonen och veta att nu skall man inte resa sig därifrån förrän 12:30 när det är lunch. Det är de här små grejerna som bryter ner viljan och motivationen.

Tänk dock så här… Av alla cigg du rökte, hur många var riktigt bra? Kanske en på morgonen om du inte var för stressad. Kanske någon under dagen efter ett långt möte. Kanske en på kvällen när allt du måste göra under dagen blitt gjort och du satte dig ner. Mycket mer än så var det aldrig för mig i alla fall. Då återstår resterande 17-27 jävla cancer framkallande illaluktande svindyra cigg som förstör hy, hår, naglar, kondis, och blodcirkulation…

Stressade halvrökta cigg med kalla fingrar på språng mellan bil och jobb. Tre snabba bloss innan du var tvungen att gå in och vända på köttfärs såsen. Några panik bloss mellan buss och tåg eftersom man inte kan röka på perrongen. En ensam cigg utanför puben som man inte kan röka på. En snabb cigg i regnet på balkongen i reklamen i programmet ni satt och tittade på. Konstrade konversationer i någon rök-kub med någon gubbe som fan inte ser frisk ut.

Jag har gått ur sängen med lunginflamation för att i badrock röka en cigg på balkongen i stickande snöblandat regn. Hostandes och frysandes i feberskakningar. När du tänker tillbaka på hur bra det var när du rökte, tänk på de här gångerna. Inte på hur härligt det var med en cigg med rödvinet på semestern på verandan i St. Rafael efter att ungarna var i säng. De flesta cigg, till och med när du inte tänkte på hur farliga dom var för dig var faktiskt inte sååå jävla bra när allt kommer kring.

Plötsligt känns livet känns grått och meningslöst och även om jag inte är särskilt sugen på att röka är jag inåthelvete grinig.
Nedstämdheten är otäck. Serotoninnivån i hjärnan har fallit med samma hastighet som börskurvorna under finanskrisens första dagar.

Åsa Nilsonne, professor i klinisk psykiatri, har berättat om hur nikotinreceptorerna skickar ut falsk propaganda när de inte får sitt gift och att det gäller att stå emot.
-Ju sämre du mår desto mer behöver du sluta röka. Försök att njuta av abstinensen och gör något som distraherar hjärnan.

Frågan är vad jag ska hitta på? Jogga eller träna alstrar endorfiner vilket är exakt vad jag behöver, men jag har ingen som helst kraft att ta mig någonstans.
En tröstpåse godis och par glas vin i TV-soffan hade varit ett uppiggande alternativ men jag har bestämt mig för att varken dricka alkohol eller äta socker eller fett. Jag vill ju inte byta ut en drog mot en annan.

Börjar dock undra om detta verkligen var en särskilt bra idé. Är det värt att vara en olycklig och sur människa förpackad i en sund kropp? Ska resten av livet bestå av en lång räcka dystra dagar utan hopp eller glädjeämnen?

Ja, jag vet. Mitt vältrande i självömkan börjar nå patetiska höjder och det handlar faktiskt om liv och död.
När jag läser kommentarerna om andra som drabbats av Kol, eller har anhöriga som dött av sjukdomen inser jag att det inte finns något alternativ. Jag kan inte röka, och inte du heller.
Och hey, jag hur ju i alla fall börjat få färg på kinderna. Det är inget dåligt framsteg.

I morse skiftade jag fokus från det inre kriget till de yttre.

06:50 satt jag i SVT´s morgonsoffa och pratade om krigsrapportering, att det inte går att lita på den information man får i krig.

Efteråt ringde Amelia Adamo och sa att jag såg ovanligt frisk ut. (Otroligt med tanke på att jag steg upp fem i morse och kände mig halvdöd av trötthet. )
Men uppenbarligen börjar det synas att jag slutat röka vilket är väldigt uppmuntrande.

Fast tungan smakar tjära. Det är som om den impregnerats med rök och nu långsamt börjar bli renad. Otroligt äckligt. Vill inte ens tänka på hur mina lungor ser ut…

Har dock fått en massa bra tips som jag tänker prova: Att tugga på kryddnejliga och ingefära, läsa Allen Carrs ”The easy way to stop smoking” och ta långa promenader när suget sätter in.

Hoppas att ni andra som håller på att sluta röka håller ut en dag till.

Jag hade alltså bestämt mig.  Under en månad skulle jag sluta röka, dricka alkohol, samt äta rätt, undvika fett och socker.
Vi talar alltså om en megadetox på varje tänkbart plan, mitt eget ”War on terrorism.” mot de små djävlarna som gör att jag förgiftar min egen kropp.

Beslutet mottogs med blandade känslor av mina närmaste.

Tonårssonen, som hade tidigare sluta-röka-försök i färskt minne hotade med att flytta hemifrån. Maken var stödjande men verkade ändå lite glad över att han skulle åka bort och jobba. Väninnan förklarar muntert att ”Vi kan väl höras när det är över”, följt av ett rått gapskratt.

Detta gjorde mig ännu mer beslutsam. Jag ville bevisa att jag kunde ändra livsstil att förvandlas till en sur Godzilla eller ännu värre, en hälsofascist á la Anna Skipper från ”Du är vad du äter”.

(En av mina mardrömmar är att hon dyker upp står i vardagsrummet och skriker att ”Nu är det minsann dags att röra på dököttet” med snusförnuftig röst.)

Det funkade några dagar sedan trillade jag in i depressionen. Den kom från ingenstans, i ens stunden var allt ok, i nästa stund var allt grått och livet hade förlorat sin mening.
Det var faktiskt en chock att förvandlas till den totala motsatsen till hur jag egentligen är.

Det hjälpte mycket att jag hade läst på och visste att det berodde på att hjärnans serotinhalt sjönk och att jag med mitt låga MAO-värde var extra känslig för just detta.

Läser bland kommentarerna att flera råkat ut för samma depression. Sådant pratar de minsann aldrig om när det ska slutas röka.

Jag håller dock ut. Att titta på Csabas lungcancer aktiverade cortex rejält.

Talade förresten med Csaba i dag. Han tyckte det kändes både kul och märkligt att se sitt innandöme i tidningen. Han är i alla fall på bättringsvägen, hoppas han snart blir helt kry.

Och att jag blir som vanligt igen.

Läs och se hur cancer ser ut i verkligheten.