Stämningen blev allt mer aggressiv ju närmare deltagarna kom israeliska ambassaden i Stockholm. Flaggor började brännas, några fyrverkeripjäser brändes av och en grupp män med ansiktena dolda av palestinasjalar försökte ta sig igenom avspärrningarna för att slåss med kravallpoliserna som stod uppradade vid Historiska museet.

Arrangörerna lyckades dock få dem att besinna sig och det hela urartade inte som den gjorde i Oslo häromdagen.

Engagemanget för Gaza är, minst sagt, stort. Mejlboxen är fylld av bilder på sårade palestinska barn, samtliga kedjebrev där man vädjar mottagaren att protestera och skicka vidare. Debatter rasar på nätet, bloggosfären är fylld med både intressanta och initierade inlägg.

Allt medan gammelmedia står och stampar på en kulle, kokande av frustration över att Israel vägrar dem inträde i Gaza. Stridande parter har ju aldrig velat ha journalister närvarande såvida det inte gagnar deras egen sak, och de blir allt bättre på att kontrollera media.

Israel har inrättat ett informationsdirektorat som nu styr propaganda och information. Och visst, det är rättvist att påpeka att skälet till att Israel skjuter på en skola är att Hamas beskjutit dem från just den platsen.

Krigförande grupper brukar alltför ofta skjuta från civila hus och byar och sedan försvinna därifrån så att de kvarvarande drabbas av motelden. Obeväpnade döda eller sårade civila visas sedan upp för att vinna sympati och opinion, orsaken till varför platsen besköts nämns naturligtvis aldrig.

Men det spelar ingen roll hur mycket Israel än jobbar på med propagandan. För många döda civila i kombination med de känslomässiga bilder medierna pumpat ut har redan fått opinionen att svänga till palestiniernas fördel.

Häromdagen blev jag intervjuad av Kulturnyheterna som undrade om bloggarna håller på att ta över krigsrapporteringen. Delvis, eftersom de alltid kan få ut information och propaganda. Reportage och analyser kommer alltid att behövas, men många inom gammelmedia borde känna mer ödmjukhet inför den fjärde statsmakten.

Just nu är det den som står för den bästa rapporteringen.

Läs blogg från Gaza här:

Sabbah Blogg

Och eftersom allt har minst två sidor:
Länk till Israel blogg.

När jag växte upp på 70-talet sa alla i min omgivning att jag kunde bli vad jag ville, det var nästan min plikt att göra banbrytande och jämställda saker.

Ständigt upprepades det att kvinnor hade samma rättigheter som männen, de biologiska skillnaderna skulle inte längre användas för att lägga hämsko på kvinnors jämställdhet.

I grunden var det bra tänkt, det gav mig i alla fall självförtroende, men jag önskar också att man inte försökt politisera bort vissa biologiska faktum.

En kvinnokropp är till exempel känsligare för alkohol, tobak och andra gifter. Därför är det inte smart av en tjej att dricka som en hamnarbetare eller leva som en man. Det sliter helt enkelt för hårt på kroppen. Och att föda barn är inte heller någon lek, för mig personligen hade det nog inte varit så dumt att vara hemma längre än ett år i stället för att försöka göra karriär med ett småbarn på armen, bara för att bevisa att det gick.

Alla är olika, alla har sina egna förutsättningar och därför är det vansinne att socialt tryck och politik ska tvinga människor att gå emot sin innersta natur.

För biologismen används ju ständigt som ett slagträ i den politiska debatten, just nu kallas den nykonservatism. Men variationerna inom könen är stora och överlappar varandra så mycket att det är svårt att generalisera.

Detta går till och med att mäta i MAO-värdet, ett enzym i blodet som alla föds med och som är konstant hela livet. Den som har högt MAO-värde behöver lugn och ro och fasta rutiner för att må bra, deras hjärnor blir stressade av för mycket stimulans.

Den som har lågt MAO-värde är rastlösa, spänningssökare vars hjärnor behöver mycket stimulans och intryck för att bli påverkade. (Själv har jag ett MAO-värde på 4, medelvärdet är 10, vilken förmodligen förklarar varför jag tycker krigsrapportering är intressant.)

Skälet till att naturen inrättat det så här är människoarten blivit framgångsrik genom sin variationsrikedom. Där finns spanarna som vågar sig långt ut på savannen och där finns de som vill stanna hemma och vakta elden. Vad som än händer med flocken finns det alltid några som kan hantera det. Därför behövs alla sorter, oavsett personlighet eller kön.

Därför borde det dags att låta människor vara precis som de vill, och respektera deras val och läggning, oavsett vad som är politiskt korrekt för stunden.

När Aftonbladet i går utsåg Sveriges 100 mäktigaste personer fanns både Alex Schulman och Blondinbella på listan. Två bloggare har med andra ord fått en sådan genomslagskraft att de påverkar debatten i hela landet. Tro mig, det här är bara början.

Maktförskjutningen blev uppenbar under sommarens FRA-debatt då en handfull bloggare eldade på diskussionen tills den tog ordentlig fart på nätet.

Först ville den tröga, toppstyrda politikereliten inte alls låtsas om vad som hände. Ignoransen fick bloggstormen att växa ytterligare och till slut tvingades Reinfeldt och co att krypa till korset. FRA-lagen justerades, power to the people.

Just nu rasar kulturens motsvarighet till FRA-debatten på nätet där Monica Antonsson hävdar att Liza Marklunds bok ”Gömda” är en bluff.

”Gömda” marknadsfördes som en sann historia om Mia som misshandlades och förföljdes av ett ex tills hon var tvungen att fly landet.

I boken ”Mia – sanningen om Gömda” lägger Antonsson fram bevis i form av dokument och intervjuer som visar en helt annan sanning.

Med tanke på att ”Gömda” är en storsäljare och Mias symbolvärde för misshandlade kvinnor är stort borde riksmedia ha kastat sig över storyn. I stället är det skrämmande tyst, i bloggosfären rasar debatten desto intensivare där läsare känner sig lurade och vill ha svar.

Liza Marklund gör dessvärre en Reinfeldt och försöker ignorera saken. Hon har gett en intervju där hon sa att hon varken ljugit, överdrivit eller skarvat och att hon inte tänker kommentera saken mer. Men plötsligt var ”Gömda” ingen sann historia längre utan en roman.

Detta har gjort bloggarna riktigt förbannade och de anklagar mediaeliten för att skydda Liza Marklund.

Förmodligen har de rätt, det finns en del vänskapskorruption och syltryggsmentalitet i branschen och tystnaden är märklig. Men det bloggarna inte själva verkar förstå är att makten inte enbart innehas av medierna utan numera ligger även hos dem.

Tack vare nätrötterna kan inget tigas ihjäl längre, allt kommer ut vare sig det är politiskt korrekt eller ej. Inofficiella nyheter som tidigare cirkulerat i utvalda journalistkretsar som verkat tro att allmänheten inte kan hantera ”sanningen” går numera att läsa på Flashback en timma efter det har hänt.

Alla kan göra sin röst hörd, alla är lika mycket värda och snart kommer fler bloggare vara med på listan över Sveriges mäktigaste.

Det är demokrati på riktigt. Inte undra på att så många är nervösa.

Det var spännande och vansinnigt kul. Någon, som påstods vara helt oskyldig, hade blivit gripen av polisen en kväll då absolut ingenting hände. Blixtsnabbt samlades ungdomarna som skränande och bråkande sökte sig till polisstationen och omringade den för att protestera.

Flaskor och stenar kastades, fler greps. Jag, en fjortonåring som var lika uttråkad och berusad av makt över att ställa till bråk som alla andra, skrek något åt en polisman och vann massor av cred hos polarna när jag också blev gripen.

Jag var en snorunge med palestinasjal som skulle ha hängt med på vad som helst, bara polarna var med och ledan försvann en stund. Och självklart var vi alla förbannade på samhället och det faktum att vi inte hade en gård att hänga på.

Inte mycket har förändrats på 30 år.

Kravallerna i Rosengård skylls på allt och alla; ett fåtal ungdomar, polisen, integrationspolitiken, brandkåren, föräldrar, tillresta vänsteraktivister och naturligtvis över att en moské stängts.

Fast det som beskrivs som ett ställe för läxläsning och en social samlingsplats får en annan bild av Pernilla Quis i Sydsvenska Dagbladet. Moskén var i själva verket en samlingsplats för den muslimska inriktningen Salafi som anses vara den mest hårdföra, puritana och västfientliga tolkningen av Islam.

”Gruppen står för patriarkala, homofoba och odemokratiska värderingar”, skriver hon, och påpekar också det absurda med att de autonoma, antifascisterna, kan stödja en sådan grupp. Att ideologin läggs åt sidan av ”halalhippisarna” för kampen mot samhället och etablissemanget.

Fast vem är förvånad? Vänsteraktivisterna som åkt till Rosengård är ju alltid pigga på att slåss. Ni vet, gruppen som fortfarande låtsas att de kämpar för fina, demokratiska värderingar samtidigt som de krossar rutor och tänder eld på andras bilar.

Men summan av allt är densamma som när de röjde i Köpenhamn – vanligt folk drabbas. Rosengård får sämre rykte och syftet med det hela, en ny lokal, verkar totalt ha glömts bort.

Nej, man känner andra som man känner sig själv. Jag är övertygad om att ideologier och nedläggning av moské bara är ett svepskäl.

Det är kul att bråka och röja när man inte till fullo förstår konsekvenserna av ens handlingar.

Min räddning i livet var att en klok och stenhård lärare fick mig att ta mig samman. Förhoppningsvis kommer någon att göra detsamma med slynglarna i Rosengård.