Att Norge är ett land som befolkat av bortskämda rosenkindande naturresursprofitörer med ett överdrivet intresse för sig själva och som trots alla sina pengar inte ens klarar av att bygga ett fungerande vägnät, det visste vi sedan tidigare. Men att den norska regeringen dessutom fabulerar och är taskiga i affärer är något nytt.

Självklart talar jag om Norges fula svek när det gäller JAS affären.

Norge ska köpa nya stridsflygplan, deras F16 har blivit föråldrade. Upphandlingar har pågått men medan Eurofighter-konsortiet tidigt fattade att något var lurt och drog sig ur trodde vi, de dumma, naiva svenskarna att norrmännen menade allvar.

Norge är ju vårt grannland och det finns naturligtvis mycket att tjäna på ett försvarssamarbete.

Men i stället för att välja- Jas Gripen bestämmer sig norrmännen för att köpa någon av versionerna av det amerikanska jaktplanet F35, ett plan som bara existerar som prototyp.

De påstår att de valde det för dess stealthteknik – sin förmåga att synas lite mindre på radarn – men det gamla partytricket lär vara genomskådat om nu planet överhuvudtaget kommer i bruk.

Jag har själv sett spillrorna av amerikanarnas stealthbomber F117 på ett museum i Belgrad. Planet sköts ned med hjälp av en urgammal väderradar, så deras teknik kan inte vara alltför briljant.

Men ok, jag kan hacka i mig att norrmännen väljer en skrivbordsprodukt framför ett fungerande plan, att de struntar i ett försvarssamarbete med sitt grannland och utnyttjar oss till att förhandla ner priset med jänkarna.

Men att de sedan totalsågar JAS Gripen så att ingen annan ska köpa planet är både stillöst och omoraliskt. Den norske försvarsministern förklarade att JAS var ”oanvändbart”.

Har kvinnan fått betalt för att prata skit om Gripen, eller vad är det frågan om?

Är den norska regeringen så exalterade över att få leka med USA att man fullständigt struntar i affärsetik? Eller har de fått så mycket hybris över att de tjänar pengar på sina naturtillgångar i stället för på hederligt arbete att de anser sig stå ovanför folkvett och hederlighet?

Se bara hur de blivit, bortskämda brats som köper upp allt i Sverige, hyr in oss som gästarbetare och dessutom förnedrar vårt största industriprojekt.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det var ett stort misstag att släppa Norge 1905.

Jesper var en hjälte, sa hans mamma Anna när hon stod på scenen på Försvarsskolans Sverigesal i onsdags för att hedra sin döda son.

Jesper Lindblom var soldat i SSG, särskilda skyddsgruppen, och var bara 28 år när en vägbomb sprängde den bil han och kollegan Tomas Berqvist färdades i.

”När jag får frågan om man ska skicka iväg svenska soldater på sådana här uppdrag så svarar jag ja. Och man ska vara stolt över dem och respektera deras val”, sa Jespers mamma.

Att ett samhälle hedrar sina döda soldater är en självklarhet i alla kulturer och har så varit i tusentals år. Fast seminariet var arrangerat av Jespers föräldrar, uppbackade av Försvarshögskolan och Kungafonden, och inte av Försvarsmakten.

Det verkar nästan som om försvarsledningen och försvarspolitikerna gör sitt bästa för att förtränga att soldater faktiskt dör.

Å ena sidan vill man vara med i den internationella matchen och vinna politiska poäng på att delta. Å andra sidan framhärdar man att Sverige bara ägnar sig åt

peacekeeping och vill inte alls prata om att det värsta alltid kan hända trots att man i stället borde hylla och boosta dem man har skickat ut på uppdrag.

I stället tjafsar man, tre år efter att Jesper dog, om bepansrade bilar ska skickas till de mest utsatta soldaterna i Afghanistan. Nu är det visst på gång, äntligen, men att det dröjt så länge är faktiskt skandalöst.

Ännu värre är det att det inte finns några svenska helikoptrar som snabbt kan föra skadade soldater till sjukhus. Det tog åtta timmar innan Tomas Bergqvist fick kompetent kirurgisk vård. Afghanistan är stort och har usla vägar och de flesta länder sätter heder i att kunna genomföra en snabb Medivac, det är trygghet för soldaterna, men inte Sverige.

Och när soldater i Afghanistan blev beskjutna häromveckan påstod ju Högkvarteret att det var med finkalibrig eld när de i själva verket handlade om ett raketgevär.

Varför? Sådant läcker alltid ut och nu framstår försvarets infoavdelning som lögnare, igen.

Jesper var en hjälte, han dog för andras frihet, hans familj offrade en av sina söner för främmande människors väl.

Därför borde politiker och försvarsledning hedra hans minne genom att börja bete sig rakryggat, sluta hymla, tjafsa om detaljer och utrustning och ta hand om de soldater detta land har skickat på tjänstgöring utomlands.

Postens nya vd Lars G Nordström är en sann hjälte. Äntligen en anständig vd som för sig med värdighet och förstår hur viktigt det är, särskilt i tider som dessa, att föregå med gott exempel.

När Lars G Nordström tog jobbet fick han 900 000 kronor i månadslön, lika mycket som 45 brevbärares löner. Detta blev känt samtidigt som Postens medarbetare fick beskedet att ekonomin var så dålig att det inte skulle bli något julbord. Naturligtvis blev de anställda, med all rätt, rasande.

Om detta hade varit som vanligt hade Postens vd hållit sig undan, vägrat att kommentera tills kritiken hade lagt sig och sedan glatt cashat in sin löjligt höga lön.

Men icke. I går förklarade Lars G Nordström att han avstår från hela månadslönen eftersom han inte vill framstå som någon girigbuk.

Nordström kommer med andra ord att jobba gratis, vilken kanske är lite överdrivet, men med tanke på att han har en pension från delstatliga Nordea på fem miljoner per år lär han inte lida någon större nöd.

Själv tycker jag att hans handlande är föredömligt, äntligen en vd som förstår något så självklart som att det är fel att plockar ut en fantasilön samtidigt som de anställda måste spara, och dessutom kanske kommer att förlora sina jobb.

Redan Julius Caesar visade återhållsamhet i fält och höjde moralen genom att dela soldaternas vedermödor när det var som svårast. Därför är det så ofattbart dumt med dessa chefer som tror att de förtjänar sina löjligt höga löner, trots finanskris, varsel och den djupaste ekonomiska misär som skådats sedan 1930-talet. Dessa människor måste leva i någon form av vanföreställning som de håller uppe genom att ständigt bekräfta sin förträfflighet inför varandra.

Arne Mårtensson, som har 750 000 i månaden i pension sedan han slutade på Handelsbanken och befinner sig på en tre år lång jordenruntsegling på sin 15 miljoners segelbåt, säger i en intervju i denna tidning: ”Ingen har betalat för mig av någon annan anledning än att de ansett att jag varit duktig.”

Det handlar alltså inte om moral, utan om att ta vad man kan få utan att skämmas en sekund. Herregud, vad jag är trött på dessa giriga vd:ar, stekare, börsslynglar och annat finansdrägg som saknar all form av självrannsakan eller kontakt med normala människors liv.

Just därför är det så underbart med Lars G Nordströms hederlighet. Måtte fler chefer följa denna föregångsman.

Försvarsmakten har glömt bort vad de ska syssla med. Allt färre officerare ägnar sig åt kärnverksamheten: Att försvara landets gränser och om så krävs döda de som hotar Sverige.

Enligt nästa års budgetproposition kommer försvaret att kosta 44,7 miljarder kronor men enligt försvarsministern kan landet inte längre försvaras. Med ett års förvarning kan bara en tredjedel av försvaret, 10 000 man, sättas in i strid.

Så vad sysslar de med?

”Av landets officerare ägnar sig bara ett fåtal åt att utbilda värnpliktiga, i stället handlar jobbet om att de ska utbilda sig, göra karriär och få högre status”, skriver organisationsforskaren Karl Ydén i sin doktorsavhandling.

Trist är det att något så viktigt förvandlats till ett svindyrt vuxendagis som enbart finns till för de anställdas skull i stället för att tjäna oss kunder.

Däremot satsas det på flashiga reklamfilmer, HBT-arbete, deltagande i Pride och framlyftande av kvinnors rättigheter. Mänskliga rättigheter ska självklart alltid främjas, fast det blir lite fånigt när det är de mer liberala värnpliktiga som skickas på kurser om genuslära och inte de äldre officerarna som ränner på strippklubbar och köper horor.

Lika märkligt blir det när 100 miljoner läggs på en värdegrundsundersökning som alla egentligen skiter i. Borde man inte satsa på effektivitet och kanske också erkänna att det är ett tungt, skitigt jobb att vara militär?

Nu tror jag inte att officerarna själva trivs särskilt bra med situationen. De flesta har nog sökt sig till yrket för att de ville ligga ute på förband, utbilda värnpliktiga och skjuta.

Men det är inte en karriärväg, en officer måste snurra runt på olika poster för att stiga i graderna, han blir chef för en verksamhet ett par, tre år och precis när han börjat lära sig jobbet drar han till nästa jobb.

Vi har alltså en officerskår som består av generalister, kontinuiteten står de civilanställda för.

Förra chefen för Must, Håkan Petersson, sa till och med att Must i första hand var utbildningsfabrik för officerare. Trist med tanke på att alla vi andra trodde att det högsta syftet med denna skattefinansierade verksamhet var att de skulle ägna sig åt underrättelseverksamhet.

Nej, något borde göras, fast det är nog att hoppas på för mycket. Vem vill erkänna sina brister och mista sitt jobb?

Tråkigt är det i alla fall, vi talar trots allt om 45 miljarder som varje år läggs på något som måste och ska fungera.

För ett par veckor sedan störtade en man från en ställning i Göteborg. Han arbetade med att riva en byggnad när han miste balansen, föll åtta meter ner mot marken där han omedelbart dog.

Han var den sjuttonde byggnadsarbetaren som hittills dött i år, ett faktum som av någon anledning har passerat utan någon större uppmärksamhet.

Ändå talar vi om sjutton män, många av dem familjefäder som gått till jobbet, precis som alla andra dagar, och sedan krossats mot betongen sedan de fallit, eller så har de suttit i fordon som vält och trillat nedför stup eller fått skallen inslagen av betongbalkar eller stenar.

De senaste fem åren har sjuttio byggnadsarbetare dött på jobbet och enbart förra året inträffade 800 allvarliga olyckor. Jag upprepar, sjuttio människor har dött.

Orsaken är ett alltför högt tempo och att byggnadsföretagen dragit in på säkerheten eftersom konkurrensen i branschen hårdnat.

”Skyddsåtgärder är det första som dras in när pengar ska tjänas”, säger Lars Nordström, byggnadsingenjör på Arbetsmiljöverket till tidningen Byggnadsarbetaren.

Byggföretagen offrar alltså sina arbetares liv i rent vinstbegär och ingen reagerar.

Tänk om det hade handlat om soldater som gjort utlandstjänst som hade strukit med, eller politiker eller journalister. Då hade det minsann rasats och de ansvariga hade ställts till svars. Jag kan se artiklarna framför mig där beslutsfattarna kölhalats för att de medvetet riskerat sina anställdas liv.

Men om byggnadsarbetarna är det tyst, att ett par stryker med varje månad verkar helt ointressant, lite svinn får man räkna med om pengarna ska rulla in trots att alla vet att många liv hade kunnats räddas.

Säkerhetsföreskrifterna är till exempel betydligt strängare i Norge och där har man råd att arbeta långsammare så att ingen skadas och dör.

I USA blir företagen stämda om någon skulle dö på jobbet, där är systemet självreglerande. Men i Sverige hörs enbart svammel om att ”det är prioriterat” och sedan händer ingenting. Inte en enda politiker reagerar, inte ens från Arbetarpartiet.

Hundratals anhöriga är berörda av dödsfallen, barn har mist sina pappor, fruar sina män. Får det någon stöd, hjälp eller ens erkännande? Såklart inte.

Det är en tydlig skillnad på folk och folk och det är oerhört motbjudande.

”Jag saknar min styvdotter oerhört, undrar jämt hur hon har det och hur hon mår”, förklarade mannen sorgset.

Sedan förhållandet med flickans mamma avslutades hade han inte haft någon som helst kontakt med barnet som han var pappa till under flera år.

”Det är bara att gilla läget. Som styvförälder har man inga som helst rättigheter, vi finns helt enkelt inte.”

Det är märkligt att styvföräldrar inte diskuteras mer eftersom det måste

vara oerhört jobbigt att komma in i en familj och tvingas leva med barn som inte är ens egna.

Behöver inte gå längre än till min egen trotsighet när mor gifte sig när jag var i början av tonåren.

Min stackars styvfar fick det sannerligen inte lätt när han totalt oförberedd utsattes för mitt tonårsuppror fyllt med utbrott, surhet och testande. Minns tydligt hur jag ondskefullt väste: ”Du ska minsann inte komma här och bestämma över mig, gubbjävel.”

Förutom upproriska tonårsbarn så riskerar styvföräldern att konfronteras med gamla konflikter, jobbiga ex samt bli betraktade med misstänksamhet från alla möjliga håll. Tungt med tanke på att människan faktiskt bara vill vara tillsammans med den person hon eller han älskar och kanske inte alls är redo för ett stort familjepaket kryddat med gamla surdegar till konflikter.

Till råga på allt utmålas styvföräldrar ofta som onda och taskiga mot barnen.

Ändå är de flesta hederliga, snälla människor som gör sitt bästa och är en värdefull extravuxen för ungar som ibland har föräldrar som inte räcker till, bråkar eller som kanske bara behöver en neutral rådgivare.

Jag ser ju själv hur min egen tonårsson uppskattar sina styvföräldrar, vuxna som han kan tala med utan att de tråkiga föräldrarna lägger sig i.

I andra familjer finns det män som ryckt in som farsa när den biologiska pappan försvunnit eller ballat ur, och därmed blivit hur viktig som helst i ungarnas liv. Extramammor som skjutsar styvbarnen till träningen, läser läxorna med dem och ger dem annat perspektiv på livet.

Barn behöver många vuxna, som kompisar, vägledare och förebilder.

Men otacksamt måste det ändå vara, att leva med och tycka om ett barn som man inte har några rättigheter till. Därför borde vi uppskatta dem mer, dessa tappra, snälla, värdefulla extraföräldrar.

Pressmeddelandet som den amerikanska armén utfärdade när den svenska medborgare som pekas ut som al-Qaidas andreman i Irak dödades var mycket sakligt.

Soldaterna blev beskjutna när de gick in i byggnaden som terroristerna befann sig i, elden besvarades. Fyra andra män, tre kvinnor samt tre barn dog efter att en av terroristerna sprängt sig själv.

Senare visade det sig att ”svensken” var skottskadad och gick upp på övervåningen med några av krigarna samt kvinnor och barn. Där han sprängde sig själv med en självmordsväst, men flera av kropparna bar spår efter kulor.

Strax efter nyheten kommit ut startar diskussionen om han verkligen var andreman i al-Qaida. Kurdo Baksi hävdade att hans roll var överdriven, uppgifter som tillbakavisas av amerikanerna, men det ingår i spelets regler att antingen höja eller tona ner den dödes betydelse.

I Sverige säger vänner att de inte kan tro att den döde kunde ägna sig åt något sådant för han var ju så snäll, och outbildad och hade dessutom hade sagt i intervjuer att han bara ville studera islam.

Som om krigande kräver högskoleutbildning, alla terrorister har al-Qaida intatuerat i pannan och de som intervjuas alltid berättar sina innersta sanningar.

Enligt Säpo finns det små grupper med islamister i Sverige och att de kan hylla al-Qaidaledaren som martyr vilket kan inspirera unga män att åka och slåss.

Att ynglingar förmås att slåss för något de anser ger dem mening med livet är inget ovanligt, det inträffar vid varje krig. Allvarligt är dock att muslimer som flytt från förtryck i sina hemländer hotas av de radikala islamisterna. Enligt islamistexperten Aje Carlblom har de terroriserat unga i Rosengård för att de har haft avvikande meningar i religiösa frågor.

Makan Afshinnejad, kommunfullmäktig för folkpartiet i Järfälla kommun, skriver i Newsmill att han på nära håll följt jihadisternas propagandamaskineri i skolor och på fritidsgårdar och att samhället inte vågar ta tag i detta av rädsla för att stämplas som rasister.

Att tro att alla muslimer är terrorister är som att påstå att alla svenska kvinnor är blonda puckon vid namn Inga. Men att ignorera deras existens, oavsett hur få de är, är att överge dem som flytt undan dem till Sverige. Verkligheten är trots allt betydligt mer nyanserad än ett pressmeddelande från den amerikanska armén.

Det är egentligen inte konstigt att den man som pekas ut som al-Qaidas andreman i Irak är svensk medborgare.

Det märkliga är den naivitet som finns, att så många svenskar vägrar inse att det faktiskt bor personer som kan betecknas ”frihetskämpar”, alternativt ”terrorister”, i vårt land.

Är det så konstigt, med tanke på att Sverige faktiskt har förbindelse med resten av världen?

Mina egna illusioner dog för tio år sedan då en kosovoalban med kopplingar till UCK viftade med en pistol, skröt om hur de gömt vapen undan Säpo och sedan gapskrattade åt de dumma, lättlurade svenskarna. Först då, när jag hörde om hur folk smugglades in och ut ur landet, började jag förstå hur lite jag hade förstått.

För även om nästan alla invandrare som bor i landet flytt hit och aldrig skulle drömma om att återvända till hemlandet för att kriga finns det självklart de som gömmer sig här i väntan på att åka iväg slåss för det som de anser vara rätt och riktigt, typ de som Säpo kallar ”våldsbejakande islamistiska kretsar.”

En av dem var tydligen den svensk med marockanskt ursprung som dog i Mosul, al-Qaidas sista fäste i Irak. Enligt TT var han terrornätverkets andreman i Irak, andra källor beskriver honom som en karismatisk man som var duktig på att rekrytera och motivera al-Qaidamedlemmar. Han smugglade in dem i Irak och påstås ha dödat de krigare som ville återvända till sina hemländer.

Al-Qaida har tidigare tagit över städer i Irak, infört sharialagar, avrättat människor godtyckligt och varit en sådan bidragande orsak till instabiliteten i Irak att till och med deras forna allierade i landet vänt dem ryggen vilket gjort att deras makt försvagats. Om svensken verkligen var andreman är hans död ytterligare ett hårt slag mot ett pressat al-Qaida, men en seger för merparten av irakierna.

Det enda som är tragiskt är att tre kvinnor och tre barn dödades, ännu fler civila offer i detta krig som dock visar tecken på att kunna ta slut.

Men exakt hur de elva personerna dödades och hur det egentligen gick till när de amerikanska soldaterna gick in i byggnaden där svensken befann sig lär vi nog aldrig få veta. Jag har själv följt amerikanska soldater ut på sådana här uppdrag och vet hur spända och rädda de är, vilket gör att de börjar skjuta vid minsta lilla misstanke.

Pressmeddelandet från den amerikanska armén säger att de elva i Mosul dog efter att svensken sprängt sig själv, men all information från den källan ska tas med skepsis efter de självklart inte berättar allt utan bara det som är gynnsamt för dem själva.

BBC rapporterar att kropparna har spår efter kulor, kanske hamnade de i korselden eller sköts de av amerikanerna. 

Men kom inte och var förvånad över att en ”svensk” kunde vara terroristledare. Världen är trots allt inte långt borta, eller svart eller vit för den delen.