”Det är så otäckt med den här krisen. Nu får jag kanske inte någon pension längre”, sa den gamla tanten med ledsen röst.

Det var exakt då jag fick nog av den finansiella masspsykosen med dess efterföljande krigsrubriker om depression och kristillstånd.

Den senaste veckan har det inte ens gått att klippa håret utan att få Dow Jones nedkört i halsen och visst, det är naturligt med oro för något ingen verkar förstå. Lika självklart är det att bostadsmäklaren deppar och kamraterna som förlorat en massa pengar på börsen tröstäter godis och super. Att bankmänniskorna är lika rationella som spattiga tjackpundare inne på sitt fjärde vakna dygn var ingen nyhet men att ”experternas” råd skulle vara så förvirrande och motstridiga var en överraskning.

I ena stunden ska räntan sänkas, i nästa stund inte, sedan ska man binda lånen, men bara om man är orolig.

Det är nästan lite kul men när en pensionär tror att finanskrisen kommer placera henne i soppkö á la 30-talets depression, då har det gått alldeles för långt.

Krisen handlar ju om brist på förtroende för bankväsendet och rädsla, inte om att Apokalypsens fyra ryttare har anlänt till jorden för att sprida död och förödelse. En stark och förnuftig ledare hade förklarat detta, samtidigt som han stillade börspsykosen och skänkte mod, lugn och framtidstro.

I stället fick vi Fredrik Reinfeldt som mest av allt liknar en borttappad Alfons Åberg när han sitter i tv-sofforna och säger att han ”självklart är orolig”.

Men herregud karl, sluta mesa och kravla upp på barrikaderna. Här behövs brandtal och handlingskraft, inte något medkännande bjäfs. Ingen begär att du ska förvandlas till någon ny Winston Churchill, men du kan väl åtminstone försöka spotta upp dig lite grann och göra något?

Nej, i stället stiger risk-kapitalisten Christer Gardell fram som förnuftets röst. Förutom att skälla på regeringen säger han att krisen kan bli kortvarig och att det är en sådan börsrea nu att när hysterin lagt sig är det bara att köpa, för då går det inte misslyckas. Så ska det se ut: hitta en syndabock, lugna, ge tröst och hopp samt visa på en väg ut ur eländet. Se och lär Reinfeldt.

Tack vare Gardell ska jag, för första gången i mitt liv, köpa aktier. Nu jäklar ska det shoppas loss, för kung och fosterland – och alla oroliga tanters skull. Det kallar jag ett bra skäl till att spendera pengar och att vägra finanskrisa.

De journalistiska jobb jag är minst stolt över är de som jag gjort när tidningar eller tv-kanaler gjort insamlingar tillsammans med hjälporganisationer.

Inte för att reportagen var särskilt dåliga utan för att konceptet var märkligt. Organisationen styrde upp resan och forslade mig och andra reportrar till utvald svältkatastrof eller annan plats där de hade verksamhet. Vi rapporterade, organisationerna fick uppmärksamhet i tidningar eller i galor där kändisar stärkte sitt varumärke genom att klappa lidande barn på huvudet.

Människor hemma i Sverige skänkte pengar så att hjälporganisationerna kunde fortsätta sitt arbete. Inget ont i det, bistånd räddar och förbättrar liv ibland, och det finns hängivna och luttrade hjälparbetare och biståndsarbetare som utför hjältedåd i det tysta.

Men det händer också att hjälpen är ineffektiv och att de anställda hänger på barerna och knullar horor, eller lever som postkoloniala herrar som styr och ställer med de lokalanställda.

Där finns med andra ord alla sorter. Men när jag reste iväg och gjorde medkännande hjälpknäck fanns det aldrig tid att ta reda på hur effektiv organisationen var, vilket var frustrerande.

Hjälporganisationer och bistånd blir nämligen sällan granskade i ett större perspektiv, okända är de stora och mer komplicerade strukturerna, som hur inflödet av pengar och mat påverkar länder och konflikter till exempel. Det tas liksom för givet att bara man är snäll och räddar liv kommer allt att bli bra.

Men nu har det äntligen kommit en bok som ger en bredare och mer komplex bild av situationen: ”Sveriges afrikanska krig” av journalisten Bengt Nilsson. Det är ta mig fan det bästa jag läst på länge.

Visste ni att Sida glatt har betalat ut många miljarder till Etiopien, trots att de låg i krig med Eritrea och att pengarna bidrog till krigsinsatsen?

Eller att svälten i Etiopien på 80-talet egentligen inte berodde på missväxt utan på en grym folkförflyttning utförd av den etiopiska rege­ringen, som Sverige sponsrade med bistånd?

Och hur vettigt är det egentligen att vi skattebetalare skyfflar in pengar i budgeten till ett afrikanskt lands regering, trots att en stor del förskingras eller går till landets krigskassa och inga egentliga framsteg görs?

Svenskt bistånd har uppenbarligen präglats av en märklig slapphet. Tur att det åskådliggörs i ”Sveriges afrikanska krig”. Så snälla, läs denna bok och få en helt annan syn på hur människor i nöd ska hjälpas. För det här är något som måste diskuteras, mycket och ingående.

Bland höstens bekännelseböcker är kanske den mest extrema pingstpastor Helge Fossmos version av morden i Knutby. Fast det är förmodligen tveksamt hur mycket sanning han talar. Rutinerade kriminalreportern Terese Cristiansen som följt Knutbyfallet säger att Helge Fossmo bevisligen är en notorisk lögnare.

Likväl lanseras boken stort med flera uppslag i en av kvällstidningarna och med privata bilder som ska ge mer reklam. Författare är den kontroversiella socio­logiprofessorn Eva Lundgren som förmodligen kommer att tjäna en rejäl slant på storyn.

Någon mer än jag själv som är urless på hur alla möjliga och omöjliga människor ska publicera sin version av verkligheten utan någon som helst självdistans eller självrannsakan?

Visst kan det vara intressant att läsa om levnadsöden, som Maria Carlshamres bok om hur hon blev misshandlad, hon satte ju å andra sidan sig själv i kontext och försökte hitta en orsak till varför saker blev som det blev. Lika intressant var Dan Josefssons ”Hemligheten” eftersom han erkänner att han var en relationslooser och berättar hur han bar sig åt för att få sitt liv att börja fungera.

Men att läsa en bitter man som skriver om skilsmässan från en kulturredaktör känns lika kul som att läsa politikers urvattnade självbiografier där de alla framstår som felfria människor i maktens centrum som alltid har handlat rätt.

Ett annat kort som spelas ut alltför ofta är den extremt uttjatade offerrollen vilket automatiskt befriar den berörda från allt ansvar.

”Ynk, ynk, ynk”, som den salige Ernst-Hugo Järegård brukade utropa.

Böcker skrivna med hämndmotiv känns också så där. Blev Unni Drougge lyckligare att hämnas på sitt ex i förra boken? Förändrade Maja Lundgren den patriarkala kulturvärlden genom sim myggbok? Fick Lars Norén en kick av att beskriva sina toabesök i sin 1 700 långa sidor självbiograf? Kanske. För den sanning som hörs och syns mest vinner, oavsett hur mycket substans av verklighet den innehåller.

På torsdag startar bokmässan i Göteborg och landets författare, jag är själv en av dem, kommer att bege sig dit. Intervjuer ska ges, fördrag ska hållas, kontakter knytas och utspel göras. Men bakom alla fina ord och cirkushästeri vill vi naturligtvis sälja massor av böcker. Trist bara att allt fler gör det på andras bekostnad.

Om du tycker det är så trevligt med invandrare så kan du ju flytta hit till Södertälje och själv ta reda på hur det är att bo i en stad som är översvämmad av invandrare. Fast det har du väl inte lust med, för det är ju jävligt lätt att vara flyktingkramare när man sitter i en lägenhet på Söder”, säger Södertäljebon upprört.

Vi pratar om den unga kvinna som blev misshandlad av ett stort invandrargäng och som förmodligen hade dött om inte fem hockeygrabbar ingripit, trots att de var i numerärt underläge.

”Det är för fan klart att man inte kan ta hit tiotusentals människor utan att det blir problem, fast om säger det är man rasist. Sjukt är det”, säger mannen bittert.

Fast att det inte varit särskilt lyckat för någon att Södertälje tagit emot fler irakier än hela Nordamerika kan väl dock de flesta enas om.

”Allt fler inser att landets asyl- och flyktingpolitik inte fungerar”, skriver Södertäljes kommunhövding i ett debattinlägg i DN.

Lago är besviken över hans partis flyktingpolitik, att de vill ställa hårdare krav på flyktingarna. Han anser att myndigheterna behöver skärpa till sig. Både när det gäller mottagandet men också med att lära ut svenska snabbare och informera vilka möjligheter de har till jobb i den kommun de vill flytta till.

Lago vill också ha ett tak på hur många flyktingar en kommun kan ta emot och skriver om välutbildade invandrare som inte får något jobb för att de har fel hudfärg, jobb får man ju genom kontakter.

Men i Södertälje finns det också folk som ropar efter medborgargarden efter misshandeln och anklagar polisen för att ha gett upp. Uppgivenheten är stor, bland alla läger, över integrationspolitiken.

Faktum är att de enda som verkar komma med konstruktiva lösningar är invandrarna själva. Sara Mohammed, ordförande i Pelas och Fadimes minne, strider till exempel mot hedersmord trots att vissa svenska debattörer ifrågasätter dess existens. När andra tiger, av missriktad välvilja, går hon till attack mot den medeltida kvinnosyn som vissa religiösa muslimer i landet har.

Visst är det märkligt att det måste till en invandrarkvinna för att säga självklarheter om mänskliga rättigheter? Visst är det trist att det inte förs en öppen debatt om integration och flyktingpolitik utan att anklagelser om rasism eller blattekrameri börjar hagla?

Något fungerar inte som det ska, så hur ska problemet lösas? Det är en alltför viktig fråga för att sverigedemokraterna ska kunna sno åt sig den.