Våren 2002 höll Anna Lindh, i egenskap av utrikesminister, en lunch för Zoran Djinjic, Serbiens president.
Jag var bjuden eftersom jag hade rapporterat från Balkankrigen men kände mig väldigt malplacerad ända tills Anna kom fram och hälsade. Chosefri och avslappnad var hon väldigt annorlunda från de andra gästerna och jag insåg att det faktiskt var ok att vara sig själv, även i ett sådant sammanhang, vilket var en stor lättnad.

Det blev fler möten efter den där lunchen, middagar med bland annat Mona Sahlin där vi drack vin och pratade om livet. Ju mer jag lärde känna Anna, desto mer respekt fick jag för henne. Hon var någon annat, en mänsklig mamma som ändå var extremt skicklig på de det hon sysslade med.

I mars 2003 åkte hon till Belgrad för att besöka Djindjc men bara en kort stund innan de skulle träffas sköts han av en krypskytt.

Ett halvår senare höggs hon ner av Mihalovic på NK.
Jag kunde inte tro att det var sant, hon hade ju suttit hemma vid köksbordet bara fem dagar tidigare. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant.

Anna Lindh var min förebild och jag saknar henne fortfarande.

Sekunden efter att jag lagt ut kommentaren om att jag ska skaffa ett hederligt arbete får jag ett sms från en bekant inom det militära:  ”Du kan ju alltid bli informationsdirektör på Försvaret nu när Dopping ska sluta.”.

Det var inte riktigt det jag hade i åtanke, men vem vet?

Fast Staffan Dopping kan inte haft det alltför kul de senaste åren.
Han kom från nöjesjournalistiken när han började och hade inte riktigt kunskap om Försvaret, vilket gjorde att militärernas respekt för honom var mycket begränsad.

Doppings höga lön, runt 80000 i månaden, stack också i många ögon och när han sedan ville byta logga gnälldes det mycket.
(Flaggor och symboler har sedan krigsföringens gryning varit extremt viktiga för militärer.)

Dessutom var Dopping tvungen att stångas med de höga officerare som anser att all information är av ondo eftersom Försvaret inte får bedriva opinionsbildande verksamhet. (Att berätta om vad man sysslar med kallas samhällsinformation i den övriga världen.)

Trots detta har Dopping ändå lyckats öppna upp den tröga och traditionella miljö som Försvaret är, men mycket finns kvar att göras.

Informationsavdelningen är, förutom ett par eldsjälar, inte särskilt serviceinriktade eller innovativa.
När jag skulle åka till Tchad tillsammans med Amf1 fick jag till exempel betydligt mer hjälp av militärerna som skulle åka än av info, vars jobb är att bistå  mig i egenskap av som journalist.

Försvaret borde också utnyttja den nya tekniken bättre och berätta mer om insatserna i utlandet på ett nära och bra sätt, så att folk här hemma förstår varför soldaterna är där.

Så förhoppningsvis är den nya informationsdirektören någon som kan få fart på avdelningen och som förstår både media, Försvaret och utlandsinsatser så att mitt liv liv blir lättare.

När ÖB slutar hoppas jag att skvallret som säger att marininspektör Anders Grenstad ska ta över är sant. Grenstad är rak, proffsig, förstår nutiden och är dessutom extremt populär bland alla läger.
Han skulle kunna bli den nytändning som Försvaret så innerligt behöver.

Det är föräldramöte på skolan i Hammarby sjöstad, en stadsdel så fin och välordnad att den går under beteckningen Ankeborg. Jag sitter längst bak och försöker se vuxen ut men i själva verket får miljön mig att känner mig som fjorton. 

Blir dock glad när en lärare berättar att eleverna har livskunskap på schemat, där de bland annat lär sig hantera sina känslor och konflikter.

Därefter pratar en fältassistent om hur viktigt det är att inte bjuda sina barn på alkohol eftersom forskning visar att barnen då dricker tidigare och mer. Men herregud, vilken förälder är dum nog att bjuda sin tonåring på sprit?

En mamma undrar om inte en före detta missbrukare kan komma och varna barnen för narkotikans faror men läraren säger att erfarenheter från tidigare besök visat att de små liven snarare blivit intresserade av knark istället för att bli avskräckta så det projektet har lagts ned.

Läraren berättar också att skolan försökt få dit en polis för att prata med ungdomarna  men kontaktpersonen på närmsta polisstation hade förklarat att de inte hade tid.
Detta trots att länspolismästare Carin Göthblad sagt att polisen ska lägga resurser på ungdomar.

Blir upprörd och anmäler mig som frivillig för att tvinga en polis till skolan.
Känner mig som Sarah Palin, som ju började sin politiska bana som PTA-morsa. (Ja, förutom att Palin tillhör den kristna högern, är emot aborter, inte tror på evolutionen och andra små detaljer.)
Men vem vet vad detta kommer leda till? En dag kommer jag kanske skaffa mig ett hederligt jobb.

Rivstartar hösten med ett möte på förlaget. 
Jens Lapidus bror, Jacob, som ska jobba med lanseringen av boken ville träffa mig.

Nu, när boken är skriven drar nämligen marknadsföringen igång. Mycket schizofrent med tanke på att jag det senaste året ägnat mig åt att skriva eller jobba i Irak eller Afrika och därmed känner mig mer som en ardenner än en cirkushäst.

Jacob Lapidus undrade hur jag skulle beskriva mig själv.
-Mörk och realistisk, svarade jag och försökte ignorera den sprängande huvudvärk jag haft i flera dagar .
 
Av någon anledning verkade detta göra honom nöjd.

Efter mötet åt jag lunch med en producent som vill att jag ska vara med i en frågesport på tv. Det lät kul, men vi får se hur det blir.

Åt middag med Christian Palme för att fira att han fått 2,3 miljoner i skadestånd från krigstribunalen i Haag.

Palme arbetade som presschef på ICC när han fick reda på att Luis Moreno-Ocampo, krigstribunalens högsta åklagare, hade utnyttjat en Sydafrikansk journalist sexuellt.
(Tagit hennes nycklar och sagt att hon inte fick tillbaks dem om hon inte hade sex med honom.)

Det fanns bandinspelningar där den gråtande kvinnan berättade om övergreppet. Hon vågade däremot inte själv anmäla.

Palme anmälde åklagaren som då gav honom sparken.
Men i somras beslöt de internationella organisationernas och FN´s arbetsdomstol (ILOAT) att avskedandet var felaktigt och de gav Palme upprättelse samt skadestånd.

Märkligt nog har Moreno-Ocampo kvar jobbet och trots att han anklagats för sexualbrott har varken Amnesty eller Human rights watch reagerat. Borde man inte gå till botten med detta?

Vilken trovärdighet har krigstribunalen om världens viktigaste åklagare är en misstänkt sexbrottsling?

Kanske struntar alla i det eftersom Moreno-Ocampo begärt att Sudans president ska gripas för folkmord i Darfur, något som USA gillar.
Ironiskt nog används våldtäkter som en del i terrorn mot civilbefolkningen i Darfur. Läs mer om detta här.

Läs också mer om Christian Palmes upprättelse i
Aftonbladet, 
Nederländsk radio.
Daily Telegraph

Själv minns jag fransmannen som skulle bli chef för UNICEF i Bosnien i början på 90-talet. Han erbjöd mig jobb som assistent till sin presschef, en kroatisk överklassdam, men när jag var hemma i Sverige ringde han plötsligt från Stockholm.
Han befann sig på hotell Sheraton och var övertygad att jag skulle umgås med honom under kvällen, och vidare.

Jag förklarade att det inte skulle ske, ringde sedan hans chef i Geneve och undrade vad det var frågan om. 
”Brukar era anställningsintervjuer gå till på det här sättet?”

Chefen blev upprörd och UNICEF fick tämligen omgående en ny chef i området. Mycket tillfredsställande.

Årets två veckor långa semester är slut. Hälften av tiden tillbringades i Skottland där vi självklart besökte Bon Scotts födelsestad, Kirriemuir. (Där även J.M Barrie, författaren till Peter Pan föddes.)
Glädjande nog har bygden uppmärksammat sina stora söner med minnesplaketter och  i hembygdsmuseet hade Bon Scott en egen avdelning.

Fråga mig inte varför bilderna blivit så små. Jag har ingen aning.

Pratade om ”Älskade krig ”i morse hos  Titti, Fylking och min granne Roger i Morgon zoo.

Fast jag ballade ur så det blev mest prat om min fruktlösa kamp för mer hårdrock under Pridefestivalen.

Jag berättade om mina planer att starta en facebookgrupp som ska kräva att Rob Halfors ska spela på Pride nästa år men att jag inte riktigt vågat av rädsla för att bli den enda medlemmen.

Men eftersom dessa tre är bra och gedigna människor tyckte de att min idé var bra och lovade att gå med i min grupp.

Det känns som om jag börjar närma mig ett genombrott.

Titti frågade om jag inte hade lust att åka till Georgien men de senaste arton månaderna har jag varit i Irak två gånger, i Darfur och Tchad plus att jag har skrivit en krigsroman. Hela min tillvaro har präglats av krig, våld, fördrivanden och svält.

Nu vill jag ha semester och bara få vara kär, lycklig och ledig ett litet tag.