Det finns en sedelärande historia i Abba-fenomenet som är hoppingivande. För trots att de nu hyllas över hela världen och bioversionen av Mamma Mia slår publikrekord så har det inte alltid varit så. På 70-talet, när vänstervågen svallade som högst, blev de hånade av magsura recensenter och föraktade för att de inte ville rädda världen utan bara ville ligga högst på topplistorna. Hatet var så stort att folk inte vågade erkänna att de gillade gruppen, trots att de sålde som smör och min egen generation glatt sjöng ”Waterloo” i hopprepshandtagen. Abba kallades fascister och giriga medlöpare som sket i alla utom sig själva.

Först när Abba blivit hyllade i resten av världen togs de till nåder av de småsinta svenska kritikerna. Man ska inte tro att man är något. Ingen blir profet i sin egen hemstad.

Numera har Abba upphöjts till svenska kulturikoner och hyllas för sin konstnärliga musik. 70-talets proggband i vadmal och träskor, som föräldragenerationen tyckte att man skulle gilla, är bortglömda pinsamheter.

Lika omhuldade och folkfestaktiga är veteranerna Iron Maiden. När de spelade på Stadion i onsdags var det rena rama kärleksorgien där till och med några vilsna stekare skymtade i det svartklädda nithavet. Generationen som växte upp med hårdrockens moralpanik och fick höra att de kunde bli djävulsdyrkare hade godmodigt tagit med sina egna ättelägg för att sjunga med till ”Number of the beast” och trots att sångaren Bruce Dickinson hade problem med rösten blev de naturligtvis unisont hyllade av kritikerkåren.

Uthållighet verkar vara nyckeln till allt. Se bara på Jan Gulliou som tidigare var bespottad både som författare och journalist men som en ångvält malde ner all njugghet och nu gör succé överallt.

Camilla Läckberg blir sågad trots att hon säljer miljontals böcker fast så småningom kommer hon ändå vara så stor att hennes böcker når den kritiska massan och hon kommer att bedömas för vad de är, inte var kritikern tycker att de borde vara. Det gäller att pågå och inte avgå.

Journalisthatarnas främsta argument är att medierna skriver om hur världen borde vara, inte hur den egentligen är. Att recensenter och kolumnister tvingar på folk sanningar och verkligheter som är politiskt korrekta men inte har någon förankring hos vanligt folk.

Man behöver bara se på historien om Abba för att inse att det kanske ligger en viss sanning i det.

Nej, det är inte charmigt med skrikande barn, vare sig på restauranger eller i affärer. Föräldrar som tar upp hela trottoaren med barnvagnar i pansarskeppsstorlek är inte heller acceptabelt.

Varför måste föräldrar alltid gå bredvid varandra när de vet att de hindrar alla som vill förbi? Är de dagisskadade och tror att hela livet är en kollektiv gemensamhetsfest där all förflyttning måste ske två och två i långa led, gärna iförda orangea västar? Varför visar de ingen hänsyn?

Och med vilken rätt ockuperar föräldrar fik i timmar med sina barnstolar, barnmatsslabbande och lattedrickande?

Varför bor man över huvud taget kvar i innerstan om man har barn?

För trettio år sedan bodde det 7 500 barn i Stockholms innerstad, i dag är de 19 000. I SvD berättar föräldrarna att de vill ha närhet till pulsen, affärerna och nöjena och därför bor de kvar i en miljö som innefattar trafik och fylla. Med andra ord sätter föräldrarna sina egna behov framför barnens, vilket är märkligt.

Naturligtvis tycker dessa föräldrar att jag är orättvis, att de minsann har rätt att bo var de vill och att det är staden som borde anpassa sig efter dem, inte tvärtom. (På samma sätt som föräldrar blir förvånade att man inte stigit upp åtta på lördagsmorgonen eftersom de redan varit uppe i flera timmar.)

Snälla ni, förvänta er inget medlidande från dem som inte själva har små barn. Toleransnivån har nämligen helt klart ett samband med åldern på ens egna ungar.

När sonen var liten kände jag medlidande när en desperat mamma försökte lugna sin skrikande treåring och det var ok när bussen fylldes med vrålande barn för de små liven var ju så

söta och de är ju trots allt vår framtid.

Nu, när sonen är tonåring, har jag förvandlats till en okänslig kärring som tycker högljudda barn ska avlägsnas så fort som möjligt. Jag gjorde min plikt och tillbringade småbarnsåren i en barnvänlig, tråkig förort.

Nu, när jag är tillbaks i stan, vill jag äta mat i lugn och ro utan skrikande barn, blöjbyten och dubbelparkerade lattemammor.

Så lyssna alla kränkta föräldrar som tycker att vi som inte står ut med era älskade barn är okänsliga monster: var sak har sin tid. En dag kommer även ni att inse att det här med barnfria zoner egentligen är en väldigt bra idé.

Ungdomar knullar runt som aldrig förr, man är KK, har älskare, ligger med folk på fyllan, ägnar sig åt cybersex, gruppsex och gud vet vad. Dessutom är de små jävlarna glada och belåtna, särskilt tjejerna som vågar ta för sig och har det bra i sängen.

Så kan vi väl ändå inte ha det?

Nej, på med moralpanikhatten, slå på de hotfulla underströmmarna av hur en ”riktig” kvinna ska föra sig. Hot om könssjukdomar är också ett effektivt sätt att kväsa kåtheten. Livmoderhalscancer, hiv, gonorré och klamydia kan ju få vem som helst att använda kondom. Fast på DN debatt skriver läkare och barnmorskor att kondomen är överskattad.

Bara avhållsamhet ger ett hundraprocentigt skydd skriver de, vilket ger mig grava kd-vibbar.

Andra debattörer talar om en sexuell revolution bland unga. Fast så länge jag minns har det kopulerats i kvadrat och kubik på alla möjliga och omöjliga håll, fast i lönndom, så frågan är om generation sex verkligen knullar mer eller om de helt enkelt har ett mer avslappnat och ärligt förhållningssätt till diverse påsättningar. 

Och vadå revolution? Har alla glömt 70-talet när sex ansågs naturligt och till och med barnen combattränades i sexliberalism med böcker som Puss och Kram? Där fick mamman i familjen besök av en okänd farbror som hon tillbringade en timme med i sovrummet. När de kom ut förklarade mamman för dottern att hon inte fick berätta något för pappan för då skulle han bli ledsen. Jag lovar, att läsa om detta var betydligt mer förvirrande än att se på porrfilmer.

Och varför är det just ungdomar, och då särskilt tjejer, som utmålas som offer för sexvansinnet medan äldre människor obekymrat kan ordna knullfester i radhuslängor och SM-läger på campingplatser?

Om äldre män med makt sätter på två kvinnor om dagen tycker ingen det är konstigt. Om en brud går igång på att onanera framför en webbkamera eller ligger med alla killar i ett kompisgäng förfasas det däremot. Någon som känner lukten av dubbelmoral?

Lyckligtvis gör ungdomar det som ungdomar gjort i alla tider; sina egna misstag. Det enda man kan göra är att utrusta dem med fakta, kondomer och vetskapen att de alltid kan säga nej.  

Kanske upptäcker de att sex med kärlek är bättre än utan och att livet blir bättre med en partner som man verkligen tycker om. Eller inte, men det är deras ensak, inte moralisternas.

I början av 90-talet, när kriget i Bosnien rasade som värst, kom serberna hem till en muslimsk familj. De tog hustrun, Aida, och hennes femåriga son och satte dem i ett fångläger. I en vecka levde de på en limpa bröd och jag kan bara föreställa mig fasorna de upplevde under denna tid.

Lyckligtvis var Aidas syster gift med en serb. Han lyckades hitta dem i lägret samt få dem fria. Han tog dem till sin lägenhet, beskyddade sina släktingar trots att det stod folk utanför och skrek att de muslimerna borde slaktas.

Samtidigt försökte Aida förtvivlat spåra sin make ”Mohammed”. Hon hittade honom i koncentrationslägret Omarska, det värsta i hela Bosnien. Aida kände knappt igen sin man, på tre månader hade han gått ner 25 kilo. Så hon slängde sig på cykeln och cyklade de fyra milen hem för att hämta mat. I fyra månader gjorde hon samma sak varje dag, trots att serberna sköt på vägen.

– Rädsla fanns inte, det enda jag tänkte på var att jag måste hjälpa min man.

Till slut lyckades Röda Korset få honom fri, familjen flydde till Sverige och bestämde sig för att aldrig återvända till Bosnien. Aida lärde sig svenska på tre månader. Mohammed slutade med medicinerna han fått för att bekämpa mardrömsminnena från fånglägret och började springa. Han joggade och spydde, tog sig långsamt genom traumat.

Nu lever de och arbetar i en småstad i Mellansverige, ett supertrevligt par som tack vare en inre styrka tagit sig igenom ett helvete. Och de säger att de fortfarande älskar varandra lika mycket som när de träffades för 25 år sedan.

Jag berättar denna historia eftersom jag blev så oerhört upplyft av att träffa dem och av att se deras mod och värdighet.

Det finns så många småsinta, fega och insnöade människor som ängsligt följer med strömmen och är livrädda att stöta sig med någon.

Under FRA-omröstningen fanns det riksdagsledamöter som till och med nästan grinade över att det var så jobbigt att slitas mellan partiet och den egna övertygelsen.

Men halleduttane mig då vilket fjoll, har ni inte betalt för att fatta svåra beslut? Och hur kommer ni att reagera om det blir jobbigt på riktigt?

Tänk om ni varit Aidas serbiska svåger, hade ni vågat trotsa alla i er hemstad för att rädda en släktings liv?

Moralisk resning och civilkurage är i sanning något värt respektera. Och mitt förakt för de som saknar dessa egenskaper är verkligen oändligt.

Drygt 300 kvinnor har skrivit kärleksbrev till Josef Fritzl. De tror att han innerst inne är en god människa som blivit ”missförstådd”. Uppenbarligen låter de sig inte besväras av detaljer som att karln i 24 år höll sin egen dotter fånge i källaren och våldtog henne så att hon födde flera barn. Varje år väller det in brev till mördare och våldtäktsmän på fängelserna från groupies som ska ”frälsa” dem med sin kärlek.

Svartenbrandt, Clark Olofsson, Juha Valjakkala, alla överöses de med brev. Tony Ohlsson har fått så många att han bett de okända kvinnorna att sluta skriva till honom. Denna brist på självbevarelsedrift är djupt fascinerande.

Hur tänker kvinnorna som skriver till Eddy Larsson, Bobbys styvpappa, som torterade ihjäl den förståndshandikappade tioåringen? Tycker de att han är ett kap att bygga en framtid tillsammans med, en bra framtida fader?

Tror verkligen någon att brottslingarna kan förändras, att kvinnornas goda, livgivande kärlek ska frälsa dem från det grymma öde som satt dem på kåken. Tror de inte att männen hamnat där på grund av de val de själva gjort?

Visst, människor förändras, mognar, blir klokare, inser sina misstag och när de sonat sitt straff är de också värda en ny chans i livet.

Men en sadistisk våldtäktsman som håller sin egen dotter fången? Mördare och våldtäktsmän? Herre, jävlar, är ni helt dumma i huvudet?

Det värsta är att konceptet med kvinnlig frälsning är betydligt mer utbrett än de extrema mördargroupisarna, om än i mildare form.

Hur många gånger har man inte varit bedrövad över kvinnor med dålig självkänsla som förnedrar sig på olika sätt? Som väninnan som oavbrutet klagar över hur dåligt behandlad hon blir av skitstöveln till pojkvän. Hon underkastar sig, anstränger sig för att vara till lags vilket per automatik leder till att hon blir mer överkörd. Ändå kämpar hon på, stoiskt med martyrskapet dallrande runt kroppen, övertygad om att han kommer förbättra sig trots att motsatsen bevisats i fem år.

Sparka ut karln om han inte beter sig som folk! Se till att ta ansvar för ditt eget liv, ingen annan lär göra det, hur många fina middagar du än fixar och hur mycket fluffig kärlek du än erbjuder.

Odla din självbevarelsedrift, det enda som är viktigt är att du har det bra, inte om din ekonomiska situation försämras om du blir singel Och alla är ansvariga för sina egna handlingar så sluta gnäll.

Du kan ändå inte förändra någon förutom dig själv, oavsett om det handlar om gangsters eller värdelösa pojkvänner.