Och så här när jag är ledig, typ ibland. (Tillsammans med Cina Rönn på Kunskapsgalan)

Den franska befälhavaren för EU-truppen i Kongo, överste Christophe Rastouil, ledde skenavrättningen och tortyren av en kongolesisk fånge vid namn Josef. Detta trots att syftet med hela EU operationen var att  säkra fredsprocessen i landet. Sådant kallas brott mot folkrätten men den franske befälhavaren blev befordrad när han kom hem.

Soldater från den svenska specialenheten, SSG, bevittnade tortyren men ingrep inte. Sedan påstod försvarets presschef Roger Magnegård att svenskarnas högste befälhavare Hans Alm ingripit så att tortyren slutade och sedan informerat den franske befälhavaren. Fast det förnekar soldater som var på plats. En av dem skrev dock en mycket detaljerad utredning om händelsen men den stoppades av Hans Alm som istället skickade en annan version till högkvarteret.
Det är sannerligen mycket som är anmärkningsvärt i historien som grävartrion i Uppdrag granskning rotat fram.
ÖB, Håkan Syrén, säger att han bara hört rykten om händelsen och att han därför inte har utrett händelsen men andra personer i försvarsledningen påstår att möten hållits där saken diskuterats.
Ursäkta, men tillhör mörkläggning och stoppade rapporter försvarets värdegrund?
Att de svenska soldaterna inte ingrep kan jag faktiskt förstå. De var i underläge mot fransmännen som var fler och har en, låt oss kallad det, annorlunda kultur inom det militära. Just därför är det bra att sådant här kommer fram, Sverige ingår ju i den till största delen franska Euforstyrkan i Tchad.
Soldaterna befann sig dessutom i en hierarkisk militär miljö där alla ska veta sin plats. Ytterst få människor klarar av att ingripa mot övergrepp i ett sådant läge. Men de ska ha heder av att de vågar berätta om vad som händer.

När det gäller SSG är det nog inte så nyttigt att ta en grupp soldater, skilja dem från resten av försvaret och sedan tuta i dem att de är speciella och superhemliga. Deras motto är för övrigt ”fit in or fuck off.” Mångfald är alltså inte en del av värdegrunden, i alla fall inte hos dem. Dessutom är hemlighetsmakeriet larvigt. SSG-soldaterna kan inte ens vinka på sina kollegor i de reguljära enheterna ute på fältet, även om de gått samma utbildning, utan att skriva sekretessavtal.

Jo, jag fattar att det krävs sekretess i vissa lägen men ibland blir det helt enkelt för mycket. Och är det något som hela den här historien visar är att hemlighetsmakerier och mörkläggningar är det sista Försvaret behöver. Det behövs mer öppenhet, bara det skapar tillit och förtroende.

Alla behöver en anthem… Sabaton har spelat in en hyllning till amfibiekompaniet i Tchad. Lyssna på den här.

Svar på frågan om vad som hänt med Jacob, den svenska soldat jag följde i Irak:

Efter den mycket intensiva våren och sommaren klarade sig bataljonen utan några fler förluster och återvände i oktober till sin hemmabas i Anchorage, Alaska. (Där det då var runt 40 grader kallt)

Nu har Jacob fått förflyttning till 82:nd airborne, som har sin hemmabas i fort Bragg.
Han hann knappt anlända till sin nya enhet förrän han fick redan på att den skulle skickas till Bagdad.
Det verkar med andra ord som om Jacob kommer att tillbringa ytterligare femton månader i Irak.

Kelly Kennedy, den journalist jag träffade i Kuwait när jag väntade på Jacob, hamnade i ett myteri och har skrivit en helt otrolig artikelserie om detta. Läs om Kelly och hennes arbete här.

Den första artikeln från Tchad är i tidningen i dag. Läs här. Tyvärr har, av någon obegriplig anledning, slutet strukits bort på nätupplagan så en del av kontexten är försvunnen.

Ursprungstexten ser ut så här:

Det svenska kompaniet rullar in i på Abechés dammiga gator med flaggorna fladdrande från pansarterrängfordonen.
Det liknar ett segertåg. Det första reguljära Euforförbandet har nått fram till östra Tchad. Omvärlden har äntligen skickat hjälp till människorna i världens största flyktingkatastrof.
Erik Carlson från Växjö liknar en kung när han vinkar åt stadsborna från skyttetornet.
De flesta vinkar tillbaka och ler, andra ser uppriktigt förvånade ut som om de ställer sig frågan vi alla borde ställa:
Vad gör 203 svenska soldater i Tchad?

”800 grader, du kan lita på mig, lita på mig”.
Historien börjar fyra dagar tidigare när konvojen lämnar huvudstaden N´djadema för att köra de 96 milen, tvärs över landet till sitt operationsområde.
Längst bak i ett av pansarterrängfordonen sitter sju soldater, packade tätt som amfibiesoldatssillar och lyssnar på Ebba Grön. Efter en stund de tar de fram en kortlek och spelar ett parti hjärter. Någon försöker sova.
Gruppchefen Eskil Gröning, ger upp försöket att läsa en pocketbok och öppnar istället luckan i taket och ställer sig upp för att se ut på savannen.
-Det är väldigt skönt att vi äntligen kommit iväg, säger han.

Det var ingen självklarhet att just han och de andra soldaterna i pluton Bravo Sierra befinner sig på denna färd.
Turerna har varit många, men i somras började planerna på att skicka en Euforstyrka till östra Tchad bli verklighet. Fast EU länderna var splittrade i frågan, att skicka soldater kostar pengar, men till slut skrapades en trupp ihop.
Efter att utrikesminister Carl Bildt besökt Tchad i september beslutades det att Sverige skulle bidra med ett svenskt kompani. Försvaret ska ju numera ägna sig åt fredsuppdrag och att skicka soldater ger poäng i Bryssel.
203 soldater från amfibieregementet fick det statusfyllda uppdraget att åka. Efter inrikespolitiskt tjafs om pengar sändes till slut soldater som i vanliga fall åker stridsbåt 90 till hettan och misären i världens femte fattigaste land. Uppdraget: Att skydda civila och FN personal samt att eskortera hjälptransporter.

”666, the number of the beast”.
Soldaterna piggnar till när Iron maiden börjar spelas. Kortleken tas fram igen men stoppas snabbt undan när de får meddelande om att de ska passera en checkpoint där det kanske kan bli problem. De drar på sig stridsvästen, stämningen i vagnen tätnar. Falskt alarm.
Den enda som står vid vägspärren är en gammal tant. Soldaterna slappnar av och skrattar.
De vet inte riktigt vad de har att vänta sig, det vet å andra sidan ingen eftersom Eufor-styrkan är helt ny. Men deras mandat är starkt, de får försvara flyktingar med våld, skjuta om det så krävs.
Soldaterna är beredda på allt från barnsoldater till giftormar, men det största problemet är stråtrövarna.
Östra Tchad är ett laglöst land, fullt med gangsters som anfaller byar och stjäl människors boskap.
-Att vara stråtrövare är en livsstil här, som att vara snickare hemma i Sverige, säger Peder Ohlsson, det svenska kompaniets chef.
Rövandet har gjort att 180000 människor, som blivit bestulna på allt, sökt sig till flyktinglägren.
Där finns också en kvarts miljon flyktingar från grannregionen Darfur, människor som blivit fördrivna från sina byar av regeringsunderstödd arabisk milis.
Nästan en halv miljon människor är alltså strandade i ett område med ofruktbar jord och kärvt klimat. De har ingen möjlighet att försörja sig, utan omvärldens hjälp skulle de gå under.
Euforstyrkans uppgift är att införa stabilitet så att åtminstone internflyktingarna vågar återvända hem.
Genom att patrullera och visa upp sig ska de avskräcka stråtrövarna.
Det är en ny sheriff i stan och han är europé. 

” I walk the line”, sjunger Jonny Cash.
Konvojen stannar under dagens varmaste timmar, några av de fjorton civila lastbilarna svenskarna eskorterar har börjat koka igen. Färden går väldigt långsamt, pauserna är många och väntan lång.
Major Sperling, en robust yrkesmilitär, kliar sig bekymrat i nacken medan han försöker komma på ett sätt att få lokala chaufförerna att köra fortare.
-Fast de har ju kört här i tjugo år så vem är jag att tala om för dem hur de ska göra? Säger han på klingande småländska.

Soldaterna spänner upp ett kamouflagenät mellan fordonen för att få lite skugga. Det är dags för lunch, konserver från de franska fältransonerna som smakar helt ok. Flera tar av sig kängorna, doften av matos blandas med den fräna lukten av fotsvett. Några nyfikna barn dyker upp som från ingenstans och ser suktande på när soldaterna äter. En flock dromedarer glider värdigt förbi på stäppen.

Svetten rinner över kroppen, allt är insvept av ett lager damm men skyttesoldaterna, eller The Swedish marines” som de kallas, skämtar muntert med varandra. Det är lite konstigt att se dem nedsläppta i det ändlösa ödelandskapet där bara torra buskar och enstaka träd växer. Ett gäng svenska grabbar ute på ett stort äventyr i en främmande kontinent, besjälade av viljan att hjälpa behövande, små brickor i ett stort politiska spel.
-Jag tror på den ärliga avsikten, att det är bättre att försöka än att inte göra något alls, säger Erik Carlson när vi sitter i skuggan lutade mot en av pansarterrängbilarnas stora däck.

Han är civilingenjör i det civila, en eftertänksam humanist som tycker om att läsa filosofi. När han fick frågan att delta i kompaniet tvekade han inte en sekund.
-Som soldat kan man göra något konkret, som att eskortera hjälparbetare som borrar en brunn så att en by får vatten. I ett större perspektiv är vi kanske här för att plocka politiska poäng, men på individnivå spelar det ingen roll, säger han och räcker över en mugg kaffe.
Timmarna rinner långsamt förbi. En lastbil har gått sönder och kommer inte att vara lagad förrän mörkret faller.
Major Sperling ger order om att pluton Bravo Sierra ska slå läger för natten. Soldaterna slår upp sina bäddar med myggnät och börjar laga middag. Mörkret faller och fullmånen sveper in allt i skimrande silverljus.
-Det är magiskt, säger Erik Carlson och ser riktigt lycklig ut.

Ett par dagar senare sitter han i skyttetornet när konvojen rullar in i den håla som döpts till Abeché. Invånarna står på den dammiga grusvägen utanför lerhusen och de flesta vinkar tillbaka. En del för att hålla sig väl med främlingarna, andra för att de känner till Eufor och har höga förhoppningar på dem.
Två söta flickor i femårsåldern sitter och bajsar på en skräphög. En flock getter flyr undan pansarfordonen. Svenskarna slår upp ett provisoriskt läger på en dammig grusplan ett par kilometer utanför staden.

Snart ska Erik Carlson och de andra soldaterna i Bravo Sierra eskortera brunnsborrare som ska borra efter vatten på den plats där polackerna ska ha sin bas när de anländer. Eftersom de är först måste de också fixa säkerheten till dem som kommer efter. Till och med oktober kommer missionen att pågå, fast de flesta av dessa soldater kommer hem reda i juni.
-Vi kanske inte kommer göra någon skillnad på kort sikt, men i det längre, ja, det tror jag vi kommer att göra, säger Martin Pernar, kompaniets chefsläkare.
Däremot kommer förmodligen inte soldaterna i pluton Bravo Sierra lämna över matpaket till en flykting eller göra något annat konkret som som de längtat efter.
Men de är i östra Tchad. Erik Carlson står i ett dammigt tält och packar upp ett par böcker och en dator som gått sönder.
Visst, det är många faktorer gör att han är där; Europa vill visa närvaro i Afrika där Kina redan har en stark position.
Darfur är en skam för omvärlden som på fem år inte lyckats stoppa mördandet och fördrivandet av människor, Euforstyrkan i Tchad sätter press på Sudans regering.
-Soldaterna kommer ha en dämpande effekt och det är i sin tur bra för mig, då kan jag få parterna till förhandlingsbordet, säger Jan Eliasson, FN´s speciella sändebud i Darfur.

Visst, Sverige skickar trupp eftersom de vill plocka poäng i EU, det nedläggningshotade amfibieregementet vill visa vad de går för både inom Försvaret och inom Euforstyrkan.
Men mitt i detta spel finns också en uppriktig vilja att göra gott och hjälpa till, att som Erik Carlson göra något istället för inget alls.
Och det är gott nog.
Johanne Hildebrandt

Lämnade i morse Abeché och flög med ett gammal Sas plan, som nu används av det lokala flygbolaget, till N´djamena.
Därmed har jag också lämnat soldaterna i plutonen som nu på allvar ska påbörja sitt uppdrag i östra Tchad.

Det har varit väldigt intressant att följa dem och de har varit både trevliga och hjälpsamma. Ni kan inte ana hur mycket problem militärer kan ställa till med för en journalist om de är på det humöret men med amfibiekompaniet har allt flutit perfekt.
(Ok, några soldater var lite misstänksamma till en början men det gick över.)

Att blogga ”live” under konvojresan med allt vad det innebar med ständigt teknikstrul och förödande hetta, var snärjigt. Men alla positiva kommentarer gjorde mig motiverad att försöka göra mitt bästa, tack snälla för ert stöd.

Nu avslutar jag denna blogg, men det kommer fler artiklar i Aftonbladets papperstidning.
Stort tack för att ni har följt med på denna resa i Afrika.
 
Johanne Hildebrandt

Hur är det att vara här i uniform kan en del undra? Livet är helt olikt det hemma. Man vaknar ur sömn tidigt på morgonen och upptäcker att kroppen tycker att 22 grader numera är kallt. Dagstemperaturen klättrar över 45 grader i skuggan vilket kan upplevas som varmt. Allt jag äger och har är täckt med damm och man svettas kopiösa mängder.

Innan jag åkte ned liknades denna insats med en semesterresa i P1 ekot. I så fall vill jag byta resebolag för här arbetas det dygnet runt.

Men stämningen är god och vi löser våra uppgifter. Säkerhetsläget i landet är instabilt vilket gör att man måste vara försiktig men samtidigt inte provocerande.
Svenska soldaters nyfikenhet och öppenhet ger mycket och blir uppskattat. Detta vinner vi på i längden. Det är roligt när man lyckas göra sig förstådd med ett barn som kommer fram och är nyfiken.

Insatsen i Tchad behövs och det krävs mer på andra sidan i Sudan. Människor här nere är i behov av hjälp. En del av detta är hjälp med  säkerhet. Vi kommer att göra vårt allra bästa för att dra vårt strå till stacken.
Arbetet här i Tchad är i sin linda och EUFOR bygger upp sin styrka vilket kommer att bidra till säkerhet i längden men vem kan säga hur länge det varar men jag är optimist, det måste jag vara här nere!

Till Lena skulle jag vilja önska en försenad Glad påsk (satt i en bil i 3,5 dygn) och att jag älskar dig.
Fredrik

Efter att ha varit här i nästan fem veckor har jag anpassat mig ganska bra och nästan börjat trivas. Allt här är bra, eller i varje fall tillräckligt bra. Detta förutsatt att man förstår att definitionen på bra är annorlunda här än hemma.
Att ha det bra här är att ta på sig en torr och hyfsat ren t-shirt på kvällen innan man går och lägger sig eller att dricka vatten som nästan är svalt. Men jag trivs som sagt. De enda jag saknar är min dotter och min tjej Anja men relativt snart får jag träffa er!!
Kramar, Andreas

Jag kan vara utan dusch, toaletter och värdig mat. Om vattnet börjar ta slut dricker jag mindre. Om det blir hett när solen står som högst svettas jag.
Att vara utan dig däremot, nu när jag äntligen fått dig är en utmaning utan dess like. Ägnar hela dagarna åt att dagdrömma om sommaren, havet – och dig.
Må bra, Kalle.

Det är nu nattsvart ute och svetten klibbar fortfarande på ryggen efter ännu en het, gassande dag i öknen. Afrika är häftigt, det är stort. Det finns många skumma människor, mycket vapen och RPG. Man undrar vad de tänker och tycker om oss. Det finns också många nyfikna och glada människor som tittar och fascineras av oss konstiga militärer som är ute i solen mitt på dagen.
Stjärnhimlen är helt fantastisk. Det är så många mer stjärnor här än hemma i Sverige. Karlavagnen är upp och ner. Sverige är underbart, men det är Afrika också.
Lisa

Det är inte svårt att vara chef för ett förband som Internationella Amfibiestyrkan/TD01 när man har så fantastiska kollegor. Natten faller över Afrika och vi sitter under ett maskeringsnät och försöker avsluta dagens stabsarbete. Att vi skulle sitta här vad det inte många som trodde när vi startade arbetet med IAS:en för cirka 18 månader sedan, men nu är Kåren på plats, det är stort.
Att vi gör nytta är det ingen tvekan om, vi, The Swedish Marines är det första av många reguljära förband i operationsområdet. Jag är mycket stolt över personalen och det arbete som uträttas.
Anna och grabbarna jag tänker på er hela tiden.
Kram Peder

Det har hänt massor på camp Outsider.
Grusplanen där pluton Bravo Sierra bor håller på att transformeras till något som är riktigt beboeligt. Här finns ett utedass, vilket alla tycker är ett steg uppåt.

Två containrar med dusch och toalett har ställts upp och i bästa fall kommer den att fungera i kväll. Anette Wiberg och Jenny Svensson håller i alla fall på att skruva för fullt bakom min rygg.

Tälten har fått luftkonditionering. Det saknas dock ett par tält så flera av soldaterna sover fortfarande utomhus.

I natt kröp en stor spindel på Jonas Anderlunds ben, det finns väldigt otäcka insekter här.

Just nu gör soldaterna sig redo för att äta middag. Deras måltider ser ut på samma sätt som de gjort sedan de kom hit: Kex till frukost, konserv till lunch, godis till mellanmål och en till konserv till middag.

För de som undrat består kompaniet består av tre skytteplutoner varav en är kvar i N´djamena och en är finsk och är här. Plutonen som är här i Abeché kommer snart att ge sig ut på sitt första uppdrag, att eskortera brunnsborrare som ska borra efter vatten några mil härifrån.

Vatten är ett problem som hela Euforuppdraget hänger på. De måste hitta vatten till soldaterna som är på väg hit. De måste vara självförsörjande, så att de inte tar det från lokalbefolkningen.
På campen som byggs här bredvid är man nere på sjutton meter men har hitintills inte hittat något.

Just nu sitter jag på en platsstol ser hur solen håller på att gå ned.
Några av soldaterna bränner skräp i en tunna. Luften är ännu varm men svalnar snabbt av. Det luktar från konserverna som värms till middag.
Snart kommer vi att lämna svenskarna i Abeché och det känns faktiskt riktigt tråkigt.