Någon mer än jag som är häpen över kulturvärldens besinningslösa hämndbegär denna höst? Det är ju rena verbala splattermovien där ute i boklådorna.

Maja Lundgren ger igen för gamla oförrätter i boken ”Myggor och Tigrar”. Unni Drougge är skoningslös mot sin gamla pojkvän och skriver om hur han misshandlat henne både psykiskt och fysiskt i ”Boven i mitt drama kallas kärlek.” Emilio Ingrosso har skrivit en bok där han, typ, inte har misshandlat exet Pernilla, trots fällande dom för olaga hot och övergrepp i rättssak. Artisten Martin Svensson hoppar på sin exfru Dilba i sitt alster om livet popartist. Folk smetas ut i böckerna och får äta upp gamla oförrätter.

Denna starka, primitiva råkraft som kickar in när människor är svikna, kränkta och förtvivlade ska aldrig underskattas.

Medea mördade sina barn för att Jason ville dumpa henne för en prinsessa. En bekant kissade på sin pojkväns tandborste när han varit otrogen, en annan klippte sönder hans kläder.

Folk pratar skit om varandra, sprider lögner för att ge igen någon oförrätt, inbillad eller påhittad.

Hämnd, och nu talar jag inte om brott och straff, är ett sätt att få återupprättelse. Frågan är bara hur konstruktivt det är längden.

Det verkar knappast som om Maja Lundgrens bok får kulturvärlden att genomgå en självsanering, bli mer jämställda och förvandlas till bättre människor. Folk verkar snarare sluta sig samman och slå ifrån sig anklagelserna.

Kommer kvinnomisshandlare att sluta slå när de blir utsatta för hämnd, hur mycket de än förtjänat den? Kommer de att tvingas till den vård de behöver för att sluta så att inte deras beteende förs vidare till nästa generation? Blir den som sprider lögner verkligen lyckligare av att se någon bli förtvivlad av skitsnack?

Jag tror inte det, för hämnd är rätt meningslöst i längden.

Jag har lyssnat på människor över hela världen som motiverat sitt handlande, dödande, fördrivande, med något som hände för länge sedan. Fast inte mådde de särskilt bra, hur brutalt de än gett igen. Allt blev snarare värre medan hämndspiralerna emellanåt bröt ut i fullt krig.

Och de enda som verkligen tjänar på höstens bokvendettor är vapenleverantörerna, förlagen, som gläds åt all pr men slipper ta stryk.

Det är inte vad jag kallar särskilt hedervärt, men svinhugg går ju, som bekant, igen.

Att TV 4:s prisade reporter Trond Sefastsson tagit emot 406 000 kronor för att hjälpa en man som dömts till åtta års fängelse för knarkbrott är häpnadsväckande. Att han dessutom anklagas för att ha anlitat en torped när den knarkdömdes familj ville ha tillbaka pengarna när inget hände var en chock.

Så här beter sig inte en journalist, sanningens förkämpe, avslöjare av det fördolda.

Vad var det som hände? Blev han för uppburen och därmed lika fartblind som en bonusfrossande företagsledare? Eller är det hela en komplott? Sefastsson hävdar det sistnämnda fallet, att pengarna han fick var för ett juridiskt uppdrag och att de som anklagar honom vill sätta dit honom.

I TV 4:s Nyhetsmorgon medger han att han hamnat i en olycklig gråzon och säger att ”när man jobbar så här så kommer man väldigt nära brottsligheten. Alla kriminaljournalister hamnar i situationen att de kommer nära de här gränserna.”

Det är sant att journalistik inte är en exakt vetenskap, mig veterligen överlämnas inga plastpåsar med pengar, men gränserna är ändå ibland flytande.

Avtal görs med jämna mellanrum oavsett om det handlar om intervjuer med brottslingar, företagsledare, artister eller författare. ”Om du inte skriver det här så berättar jag detta.” ”Du får det här exklusivt om jag får en framsida.”

Nöjesjournalister måste ­anpassa sig till gängse regler när de gör intervjuer med stora stjärnor, vänner hjälper fram varandra och så vidare.

Jag skrev själv under ett avtal med USA:s armé när jag var i Irak, visserligen fanns det inget konstigt eller graverande med papperet men det var ändå ett avtal.

Hade jag rapporterat om den pluton jag följde begick något hemskt? Jag tror det men kan inte veta säkert eftersom jag inte hamnade i den situationen. Och jag vet hur sinnet kan förändras av att ständigt vara omgiven av soldater, eller andra.

Fast jag försvarar inte Trond Sefastsson, om anklagelserna stämmer är det brutalt illa. Jag bara konstaterar att tydligen kan alla stegvis dras in i saker tills de plötsligt befinner sig i en verklighet där det är okej att tänja på sanningen, mobba kollegor för att de byter kanal eller till och med hyra en torped.

Förhoppningsvis kommer detta, och de flytande gränserna, att debatteras ordentligt framöver. Jag vill verkligen veta mer för ingen är felfri och självrannsakan är aldrig fel, särskilt inte bland oss som ska skildra verkligheten och därmed riskerar att gå ner sig i den.

Är du lycklig nu när du äntligen flyttat? Frågan ställs av vänner och bekanta som följt mina mödor med flytten huset till en lägenhet närmare stan. Jag vet aldrig vad jag ska svara.

Glad är självklart, lättad är jag också över att slippa skottningshelvetet och gräsmatteklippningsterrorn, men lycklig? Nej, jag skuttar inte omkring i motljus på en äng med ett saligt leende på läpparna. Det gör jag å andra sidan väldigt sällan så jag förstår inte varför mitt boende skulle göra mig lycklig. Eller mina möbler, kläder, klippningen av mitt hår, min klocka, skor eller några andra statusföremål som går att införskaffa för dyra pengar.

Faktum är att inte ens min bil gör mig särskilt euforisk.

Jag kan känna mig nöjd och till freds av sex och/eller väl utfört arbete, jag är glad och munter emellanåt men stunderna av lycka är synnerligen få.

Ändå finns det dessa jobbiga typer som alltid påstår att de är lyckliga hela tiden. Antingen ljuger de, har de problem med svenskan eller så tar de olagliga droger.

Lycka dyker bara upp under väldigt korta stunder i livet men är knappast ett kroniskt tillstånd.

Tack och lov, för vem vill vara en lallande fåne som hoppar runt som en saligt leende Duracellkanin? Ändå är det dessa hysteriska lyckoterrorister som på något sätt har lyckats lägga ribban på hur alla ska må. Fel har de, allesammans.

Under debatten om utbrändheten, som nu enligt borgerligt utfärdat dekret har slutat existera, så dök nämligen en skrämmande uppgift upp: Var fjärde kvinna mellan 16 och 34 år anser sig vara deprimerad. En fjärdedel av alla unga kvinnor mår alltså dåligt. Beror det på alltför högt ställda lycko- och framgångskrav eller på att de befinner sig i ett sjukligt tillstånd?

Kanske är det inte ens meningen att vi ska vara mer än halvglada emellanåt och att vi därmed borde sänka förväntningarna på oss själva och livet.

Sant är att depression är en hemsk sjukdom, jag förringar inte detta faktum, men det betyder inte att det är nyttigt att skygga undan från vanlig nedstämdhet eller den svenska paradgrenen melankoli. Att misslyckas, må dåligt och vara en loser är också en del av livet, alla är knäckta emellanåt. Och att erkänna det är betydligt viktigare än denna meningslösa jakt på den upphaussade, konsumtionsfrämjande illusion som går under benämningen lycka.

En av de märkligaste sakerna med allt prat om machokulturen runt Stureplan är att männen som besöker denna plats faktiskt pekas ut som – män.

Jag vet inte om ni besökt Stureplan på sistone, men jag har i alla fall sett ytterst få riktiga män där. Däremot finns det ett överflöd av småpojkar i alla möjliga åldrar som hävdar sig på diverse besynnerliga sätt som att spruta champagne på sig själva och andra, som tävlar i att gå på de värsta festerna, åka på de exklusivaste resorna, ha de dyraste kläderna och de mest kända vännerna.

Ursäkta, är det manligt? Mig veterligen betecknas sådant som extremt fjolligt av merparten av landets befolkning.

Riktiga män är så trygga i sig själva att de inte behöver hävda sig med yttre dyrbara attribut. De behöver inte Hugo Boss utan klarar sig utmärkt med Dressmann.

Riktiga män har en ständig mental resning och står för vad de tror på, de vindflöjar inte fram och tillbaka för att få sitta bredvid en kändis, smöra in sig hos chefen och offra all heder för sin karriär.

De slickar inte rumpa utan står stadigt när det blåser, oavsett konsekvenserna. De kan kanske äta quiche, men de dansar tamefan inte barbröstade på en båt.

Så nej, testosteronhalten runt Svampen verkar inte imponerande hög.

För är det Stureplansmacho att kalla tjejer som vill bli bjudna på sprit för ”drinkhoror”? (Varför kan brudarna förresten inte skaffa sig ett jobb och köpa sin egen dricka?)

Är det manligt att ha gruppsex med en drogad tjej? Skulle inte tro det. Och sedan spelar det ingen roll att skönhetsredaktören Monica Jonsson i en debattartikel skriver att tjejerna har sig själva att skylla och att man måste ha en viss attityd för att undvika att bli våldtagen.

Faktum kvarstår: riktiga män behöver varken droga eller supa en kvinna full för att få dem i säng.

Därför är det obegripligt att denna bratkultur pekas ut som någon form av ideal. Det är nästan lika märkligt som att ingen avslöjar männen som låtsas vara feminister eftersom de då får bola mer.

Nej, i detta förvirrade tidevarv är det dags att hylla de rakryggade riktiga männen. De som tar hand om sina barn, som är bra förebilder, tar ansvar och bottnar i sig själva.

De som hellre hugger av sig armen än tar på sig en rosa skjorta och som både kan ta hand om barnen och hugga ved. För det finns ju trots allt ganska gott om dem.

Utanför Stureplan.