Huvudgatan i Mussayib är trång, det är fullt med folk på trottoarerna. Konvojen kör långsamt framåt, stämningen i Hummween är uppmärksam. Detta är en stad där den shiamuslimska Mahdi-armén har ett starkt fäste. Soldaterna håller noga utkik, beredda på ett anfall när som helst.
-Håll koll på taken, säger sergeant major Knight till Jacob.

Människorna på gatan betraktar konvojen med tomma ögon. Jag undrar vad de tänker. Ser de soldaterna som befriare eller ockupanter?
En gång i slutet på 90-talet fastnade jag i en amerikansk vägspärr i Kosovo. Soldaterna skrek på mig och behandlade mig som om jag vore en idiot. Det var kränkande och efteråt hade jag inte några höga tankar om amerikanska armén. Alla utgår från sin egen verklighet.
Soldaterna, som oräkneliga gånger blivit beskjutna, hamnat i bakhåll och sett sina kamrater sprängas av vägbomber, betraktar misstänksamt människorna på gatan.

Nielsen, föraren, muttrar ilsket när konvojen inte kan köra igenom irakiska polisens vägspärr, den är för trång.
Vi står mitt på gatan och är det sista fordonet i konvojen. Jacob har kulsprutan riktad bakåt, ska se till att inga fordon kommer för nära.
En bil vägrar stanna, kör allt närmare Hummween.
Självmordsbombare är en realitet i denna verklighet. Tillit en lyx som ingen har råd att kosta på sig.
-Använd din M4, säger sergeant major Knight.
Jacob skjuter ett varningsskott i luften.
Bilden stannar och alla andas ut.
Ett par minuter senare kör konvojen vidare till Myssayibs polisstation.

Överste Muhammeds är en karismatisk man i 30-års åldern som utstrålar  vilja och energi. När vi kliver in på hans kontor tar han emot besökare, lyssnar på deras önskningar och klagomål.

Detta är den nya sheriffen i stan. Han ska bringa ordning i poliskåren som har dåligt rykte, se till att lagen upprätthålls och det är han som ska arrestera terrorister och kriminella.
Det talas väl om honom, det sägs att han verkligen vill åstadkomma något. För amerikanerna är det viktigt att han lyckas. De utbildar poliser och soldater över hela Irak, meningen är att de ska säkerställa ordningen.

-Vi kan döda terrorister hela dagen men det är viktigare att den irakiska polisen och armén säkerställa ordningen så att regeringen kan ta kontroll över landet, säger överste Balcavage.

Överste Muhammed har redan skapat sig ett namn i sin hemstad då han blev anfallen på gatan och då slog ned personen i fråga och arresterade honom.

Överste Balcovage sätter sig i soffan och väntar tålmodigt. Först när de irakiska besökarna är klara börjar de båda männen diskutera läget. Arresteringar har gjorts vid en vägspärr, de talar en stund om detta.

Plötsligt får den civila rådgivaren, fixaren, ett telefonsamtal. Ett möte som är väldigt intressant pågår på stadens andra polisstation. Överste Balcavage vill genast åka dit.
Han tar farväl av överste Mohammed, önskar honom lycka till.
-Självklart kommer jag att lyckas, hur ska jag kunna göra annat när jag har hjälp av er, säger polischefen.

-Intressant man, säger sergeant major Knight när vi går till Hummween. Antingen lyckas han verkligen åstadkomma något eller så blir hans liv kort.

Sergeant PJ och sergeant major Knight.

Sergeant Cooper

Överste Balcavage står högst upp i ett bevakningstorn vid det nybyggda kraftverket och diskuterar anläggningens säkerhet.
När jag vill gå upp för trapporna tycker Engelage att det är en dålig idé, trots att jag bär väst och hjälm.
-Du kan faktiskt bli skjuten där uppe, påpekar han.

Eftersom jag ändå kommer att få reda på vad översten talar om stannar jag nedför tornet med sergeant PJ och sergeant Cooper.  Vi står nära anläggningens grind och en grupp irakiska män stirrar oavbrutet på mig vilket soldaterna inte gillar.
-Spelar ingen roll, jag ser ju ganska rolig ut, säger jag.

Vi befinner oss på den plats som kallas Irak´s framtid. Om det verkligen är sant är oklart men faktum är att det nybyggda kraftverket kommer förbättra livet för miljoner människor.
Elbristen, i detta oljerika land, är nämligen skriande. De flesta irakier har bara luftkonditionering, ljus och ström ett par timmar om dagen. Många har köpt generatorer men har inte råd med bränsle eftersom priset höjs flera gånger.
Det måste vara olidligt att leva utan el i denna hetta. De irakier som kan sover utomhus men häromdagen utplånades en hel familj när en granat slog ned på taket där de sov.
Att lösa elbristen har hög prioritet och det är något som hamnat på överste Balcavage bord.

Mitt i FOB Iskan ligger nämligen det oljekraftverk som förser Irak med 60 procent av all elektricitet men det går bara till hälften av sin kapacitet och har ständiga problem med de fyra turbinerna. De har körts för länge på dålig olja, anläggningen är dessutom gammal, byggt av koreaner 1958, och sanktioner och dåligt underhåll har slitit ned utrustningen. 

Därför har detta nya kraftverk byggts, bara några stenkast från basen. Det är toppmodernt, har ett eget raffinaderi och kan i princip omvandla vilken form av bränsle som helst till el.
Problemet är bara att det inte är färdigt.

Överste Bo Balcavage är inte nöjd med detta, men han är inte heller den typ av människa som låter sig hindras av problem och svårigheter.
När han kommer ned från tornet marscherar han energiskt iväg för att träffa de civilanställda som arbetar med projektet för att ta reda på hur problemet ska kunna fixas.

Jag följer efter i kölvattnet med överstens civila rådgivare vid min sida. Han är en sympatiskt och mycket välinformerad man som har ett brett kontaktnät i trakten. Soldaterna kallar honom fixaren.
-Du har nog inte valt någon bra dag att åka ut med oss, säger han bekymrat.
-Vad menar du?
Han mumlar något om vissa indikationer på anfall.
Det hugger till i magen av oro.
-Tycker du att jag borde stannat på basen?
Han gör en grimas, kan inte säga åt mig vad jag ska göra eller inte.

Vi passerar Zack, som sitter bakom ratten i överstens Hummwee. Han räcker ut tungan och brister sedan i gapskratt. O´Neill, som för dagen är skytt, ger mig en stillsam slängkyss.
Jacob vinkar från sitt torn, jag gör ett fredstecken åt honom med fingrarna och skrattar.

Det nya kraftverket reser sig som en skinande uppenbarelse framför oss.
-Allt kommer nog gå bra, säger jag, mest för att lugna mig själv.

De civilanställda som arbetar med projektet bor i ett prydligt område byggt av rymliga bostadscontainrar med kök och egen dusch och toalett. Soldaterna beundrar lyxen. De civila har betydligt bättre villkor än vad de har.
En truckförare som arbetar för KBR tjänar över en miljon svenska kronor per år, skattefritt. Då ingår också en resa till Thailand med allt betalt samt två veckors semester i USA. 
Jacob tjänar 336 000 svenska kronor om året, skattefritt när han befinner sig i Irak.

Överste Balcavage verkar dock inte bry sig om lyxen utan frågar istället ut amerikanen som är ansvarig hur ett tekniskt problem kan försena projektet med en månad. Förklarar sedan noga hur viktigt det är att elproduktionen kommer igång, att detta är högsta prioritet för divisionen.
Svaret han får är att allt förmodligen kommer att fungera om ett par månader.

När vi lämnar mötet ser översten inte helt nöjd ut, men så skakar han av sig det hela och stiger in i sin Hummwee.
Nästa stopp är ett möte med den legendariska överste Mohammed.
Vi är på väg till den stad där Jacobs vän dödades.