En av de yngsta soldaterna i plutonen, jag har lovat att inte skriva vilken, har problem med sitt äktenskap.
Han vill skiljas men det vill inte hustrun, paret har en son.
Saken blir inte bättre av han haft kontakt med en före detta flickvän, vilket hans fru fått reda på nu är han rädd att mista vårdnaden om han går vidare med skilsmässan.
-Min son är den enda jag bryr mig om, säger han när vi sitter och röker i skuggan av ett betongfundament.

Sedan svär han en stund men det är tydligt denna frustration beror på att han känner sig hjälplös av att vara här, avskuren från familj, advokater, vänner och alla andra.
-Det enda du kan göra är att be om ursäkt, säger jag.
-Aldrig! Jag har inte gjort något fel!
I samma ögonblick kommer sergeant Cooper förbi och undrar vad som hänt. Soldaten berättar och säger sedan:
-Jag ska hämnas!

Cooper, denne allvarlige 23-åring med en 45-årings förstånd, skakar på huvudet.
-Dålig idé. Bättre att be om ursäkt.
-Varför det?!
Cooper, gift med den kvinna han träffade i högstadiet, säger lugnt:
-Min fru har temperament, jag har lärt mig hur det fungerar.

Bakom honom hänger en stor skylt som ser ut att vara målad av barn och på den står: Family strong, army stronger.
Familjen och äktenskap är viktigt och soldaterna gifter sig väldigt tidigt eftersom det är det ideal som eftersträvas.

Häpnadsväckande är den sociala kontroll som finns överallt.
I Alaska hade en soldat ihop det med en gift kvinna vars man var på uppdrag utomlands. Eftersom kvinnan bodde i regementets bostadsområde såg grannarna vad som hände och slog genast larm. Militärpolisen kom, grep soldaten som blev degraderad och fick arbeta utan lön i 45 dagar.

Sergeanterna har total insyn i sina mannars liv och hur deras äktenskap fungerar. De läser till och med soldaternas lönebesked och kontrollerar att de betalat sina räkningar.

-Du borde lyssna på de råd du får, säger jag till soldaten med problem.
Men han är för arg för att lyssna.

En bit därifrån målar Jacob, Tinsley och Henry dörrar i hettan.
Patrullen är uppskjuten så de får ägna sig åt underhållsarbete, något de inte direkt är förtjusta över.
När jag sätter mig ned i skuggan och tittar på börjar Tinsley fråga ut mig hur skilsmässor fungerar i Sverige. Efter ett par minuter diskuterar han med Henry om hur de genomförs i USA.

Helt klart är detta en dag som domineras av relationer, mestadels dåliga.

Frågan är hur en amerikansk soldat, som är borta hemifrån i femton månader, kan ha ett bra äktenskap? Hur kan någon vara en bra pappa via telefonen? Hur kan de leva med saknaden?
Alla jag frågat säger det är svårt, att det verkligen testar relationen, att de inte kan tillåta sig att längta utan måste hantera det.
Men skilsmässosstatistiken är hög, trots alla kärnfamiljsideal.

Klockan fem hörs trumpeten som berättar att flaggan halas. Den följs av den arktiska krigssången, en skrämmande munter sång som också spelas varje morgon halv sju.

Dörrarna är färdigmålade och upphängda. Jag berättar för några av soldaterna att svenska kvinnor hört av sig och tycker de är snygga.
De lyser upp, blir glada och smickrade.
Alla behöver bekräftelse, ingen vill vara ensam.

Henry frågar förstulet om Zack är den enda som får ha en kontaktannons på bloggen.
-Det räcker nu, svarar jag.

Övre raden från vänster: Tolken, Zack, jag, Henry, Tinsley, Nielsen, sergeant major Knight, Giglio, O´Neill,Jacob, Cooper, Engelage, Fagan.
Nedre raden från vänster: Sergeant PJ, Wilson, överste Balcavage, Alvis.

   
För de läsare som undrar hur jag och de andra amerikanska soldaterna i min pluton tycker att media beskriver Irakkriget, vill jag skriva några rader.

Förutom Johanne Hildebrandt, journalist, och Mats Strand, fotograf, utsända av tidningen Aftonbladet, har inga representanter från media någonsin besökt var bas. När nu Johanne är här för andra gången och rapporterar, kan jag och mina medbröder inte göra annat än att beundra hennes mod.

Detta är en farlig plats. Inkommande fientlig granatkastar- och raketeld kan slå ned på basen när som helst på dygnet. Soldater från luftburna infanteridivisionen stupar ute i stridsområdet varje vecka. Varje gång vi rullar ut på patrull utanför taggtråden försöker fienden döda oss med vägbomber, bakhåll och prickskyttar. En av mina kamrater, menige Alvis, från Los Angeles, kallar vara patruller för ”rysk roulette”.

Mot denna bakgrund är det kanske förståeligt att journalister inte gärna vill besöka denna plats. Trots detta undrar jag och mina kamrater varför nyhetsredaktionerna inte har skickat en enda krigskorrespondent hit till frontlinjen, där kriget är som mest intensivt, under de tio månader vi varit här.
När vi soldater ser nyheter om Irak på storbildsteven i matsalen så  befinner sig reportern alltid på något bombsäkert hotell i Bagdad, i den gröna zonen.

Inte ens när Delaware company (ett av våra broderkompanier inom bataljonen) hittade en av de saknade amerikanska soldaterna som hela den amerikanska armén letade efter, död i floden Eufrat, kom någon journalist hit.

Terroristerna hade tagit menige Anzack till fånge och därefter torterat honom till döds. Efter att ha avrättat honom på det mest barbariska sätt, hade fienden stympat och skändat kroppen, som man sedan kastade i Eufratfloden, där Delaware company hittade honom. Det är viktigt att allmänheten får veta  att den fiende vi bekämpar fullständigt struntar i att följa Genevekonventionen angående rättvis behandling av krigsfångar.

När jag åkte hem på två veckors permission till New York, fick jag känslan av att de amerikanska medierna har tröttnat på Irakkriget.
Jag tittade på TV, och blev djupt sorgsen över att behöva konstatera att det var mycket viktigare att berätta om vem som var far till Anna Nicole Smith’s bebis, eller att Lindsay Lohan behövde åka in på rehab, eller att Paris Hilton tvingades sitta häktad, än det faktum att amerikanska soldater stupar i Irak varje dag.
De döda soldaternas ansikten flimrade förbi under loppet av en sekund på CNN, och sedan var det dags for Larry King att intervjua filmstjärnan Angelina Jolie.

Tyvärr verkar det, trots att det amerikanska folket verkligen stödjer sina soldater, som om media i USA har glömt bort kriget. Detta känns sorgligt, främst därför att vi förlorat så många goda soldater i detta krig – dessa stupade hjältar bör hedras – inte glömmas bort.

Jag har av förklarliga skäl inte kunnat följa svensk rapportering av Irakkriget sedan jag blev hitskickad, men min lillebror hemma i Sverige har berättat för mig att medieintresset för kriget är minst sagt svalt. Detta ointresse från både amerikansk och svensk media av att rapportera om detta krig är ett allvarligt problem.

Detta är ett inbördeskrig mellan Sunni- och Shiamuslimer, men det är mycket mer än så; det är en strid mellan civilisation och barbari.
Kriget är en kamp mellan de krafter som vill kasta tillbaks Irak in i en medeltida fundamentalistisk diktatur, sponsrade av Iran, och de förkämpar, ledda av USA, som trots hårt motstånd försöker säkra en demokratiskt vald regering i landet.

Hur saker och ting utvecklar sig i Irak kan ha en avgörande betydelse for västvärldens framtida säkerhet.
Med undantag for USA, Storbritannien, Israel, och ett fåtal andra länder, har västvärlden valt att överlåta till någon annan att på allvar bekämpa den växande terrorismen i Mellanöstern. Denna undfallande attityd gentemot en allt starkare växande fundamentalistisk terrorism från denna del av världen, kan en dag leda till otrevliga överraskningar, i form av bomber och terrorattacker, runt om i Europas storstäder. Följaktligen borde det ligga i de västerländska mediernas intresse att mer detaljerat följa Irakkrigets utgång.

En del läsare vill att Johanne Hildebrandt skall göra ett reportage om en irakisk familj på landsbygden, istället för att följa oss soldater.
För den som är okunnig om säkerhetssituationen i Irak just nu, kan jag berätta att det är fullkomligt livsfarligt för västerlänningar att på egen hand röra sig ute i det irakiska samhället. Tyvärr har alltför många journalister redan blivit kidnappade, klätts i en orange overall, och därefter halshuggits framför en videokamera av gangstergäng och terrorister.
Utan en professionell livvaktsstyrka på kompaninivå, samt helikopterunderstöd till förfogande, skulle således ett sådant ”hemma hos” reportage från en irakisk familj mitt i sunnitriangeln, vara säkerhetsmässigt omöjligt att genomföra.

Andra läsare har klagat över att Johanne Hildebrandts artiklar från FOB Iskan är partiska och inte objektiva skildringar av verkligheten.
Den verklighet hon beskriver är den hon bevittnar och upplever som inbäddad hos vårt luftburna infanteriregemente här i Irak. Eftersom hon tydligt förklarat för läsarna att hon från början ämnat att följa en grupp amerikanska soldater och deras vardag, kan man ju hoppas att rapporteringen faktiskt handlar om just detta ämne, och ingenting annat.

Johanne följer vår pluton utan att bli tillsagd om vad hon skall skriva om. Den amerikanska armén har inget att dölja, det enda man bett henne att inte skriva eller ta bilder av, är hemliga militära försvarsanordningar och installationer, samt hur vi taktiskt bekämpar fienden – av naturliga skäl.

Hon behandlas väl av plutonens soldater, helt enkelt därför att hon har vunnit vår respekt på grund av hennes ärliga attityd och brist på fördomar.
Många av grabbarna förstår fortfarande inte att vårt jobb kan vara så intressant, att en journalist vill resa hit ner två gånger och skriva om det vi gör, men vi har nu alla accepterat Johanne som en uppriktigt nyfiken och modig journalist.

Som ett exempel på att vi inte beordrar Johanne, eller styr över hennes sätt att arbeta, kan jag berätta om den diskussion vi soldater har haft med henne angående hennes ovilja att bära skyddsväst.
Amerikanska soldater som tjänstgör i Irak har getts tydliga order om ett obligatoriskt bärande av skyddsväst och hjälm (förutom uniform, vapen och ammunition, samt brandsäkra handskar och skyddsglasögon) i stridszonen.

Johanne har däremot flera gånger struntat i att ta på sig skyddsvästen och hjälmen, något som vi rekommenderat henne att bära, men vi kan i slutändan inte beordra henne att göra detta, hon bestämmer ju faktiskt själv.

Jag hoppas att Johanne Hildebrandt kommer oskadd hem till sin familj i Sverige. Hon har gjort ett fantastiskt jobb här nere i Irak. Hennes ocensurerade skildring av vår vardag som ”grunts” vid frontlinjen, är viktig och värd all respekt.
Det är min innerliga förhoppning att svenska läsare och andra runt om i världen, får en bättre insikt i om hur amerikanska infanterisoldater i Irak tänker och agerar i krigets vardag.

Med vänliga hälsningar från Jacob och PSD-plutonen, Hatchet company (Airborne), FOB Iskan, Irak.

Stämningen blir lite muntrare när Zack återvänder till plutonen efter sin semester, en ledighet som han till största delen tillbringade med att röja i Las Vegas.
-Det är märkligt men jag längtande faktiskt tillbaks hit till Iskan hela tiden, säger han.

Semestern verkar ha varit en surrealistisk upplevelse som började med att folk applåderade när han bytte plan i Texas.
-Men när jag kom hem till Arizona stirrade folk på mig som om jag bar maskeradkostym.
Varför är det så?
Zack rycker på axlarna och ler.

Han har en mycket avslappnad inställning till det mesta, tänjer gränserna på vad som är tillåtet och lyckas på något sätt alltid komma undan med det, en bedrift inom den amerikanska armén.

Bara några timmar sedan blev tre soldater bestraffade på Iskan, något som anses vara ”stärkande för soldaten”. De fick göra armhävningar på stekhet asfalt tills en av dem skrek av smärta för att händerna brände sönder.
Först då fick de flytta på sig och fortsätta att göra  sina ”smärtsamma kroppsövningar” på gruset eftersom de råkat glömma utföra någon order, oklart vilken.

Inom vissa kompanier blir hela gruppen bestraffad om en enda soldat gör ett misstag. De får göra övningar som  exempelvis ”den lilla mannen i skogen”  då de meniga, för det alltid meniga som blir bestraffade, hoppar groda med händerna över huvudet tills det gör väldigt ont i benen.

Detta är en del av det amerikanska militära systemet men Zack lyckas alltid undvika dem, han försov sig till exempel häromdagen utan att något hände.
När jag frågar honom hur han bär sig åt rycker han på axlarna.
-Du vet, straffet står i proportion med hur mycket ånger man visar.

Han har dessutom fått ett nytt jobb som överstens chaufför.
-Först tyckte jag det sög eftersom jag inte skulle få skjuta eller göra något roligt, men sedan insåg jag att hey, jag kommer ju kunna sitta och softa i en sval bil och behöver inte gå ut i hettan. När jag insåg det blev allt kul igen.

Och ja, han vill verkligen träffa en svensk kvinna, säger att han trött på att vara singel och att han inte ute röjer när han har sällskap utan tycker om att sitta hemma och kela framför tv´n.
-Det är sant! Säger han när jag ser skeptisk ut.

-Varför ska hon vara svensk?
-För kvinnorna verkar inte vara så bortskämda som USA, de arbetar och vill något med sina liv. Sverige verkar faktiskt vara ett drömland, definitivt en plats för mig.
-Så jag ska använda min blogg som en kontaktannons?
-Varför inte? Jag vill inte vara ensam längre och jag har hört att det finns par som träffat varandra på Internet, säger Zack och ser lite sårad när jag börjar skratta åt hans plötsliga allvar.

-Fast om det blir seriöst vill jag nog att hon flyttar till USA, säger han och börjar sedan planera för sin och sin blivande svenska flickväns framtid, hur de ska  maila till varandra och sedan träffas på riktigt.

Den som känner sig kallad kan ju höra av sig till denna blogg eller till min min mail på johanne.hildebrandt@aftonbladet.se så ska jag vidarebefodra kontakten.
Det enda jag kan utlova är att Zack aldrig är tråkig.

Naturligtvis är det meninglöst att reagera på kritik som inte är grundad på fakta eller egna iakttagelser utan bara på lösa påståenden eller aversioner.
Tack Olle.