Dagarna har börjat flyta in i varandra och någon form av vardag har infunnit sig.
Såvida inte plutonen ska ut på patrull bankar Jacob på dörren vid åtta och vi går för att äta frukost.
Matsalen är slamrig och TV´n står alltid på men det är väldigt sällan den visar nyheter, istället står sporten på.

Maten är helt ok, det finns ägg nästan jämt, bagels, stekt skinka och bacon.  Vid lunch och middag serveras efterrätter, glass och tårtor. Det låter kanske lyxigt men faktum är att de tre dagliga måltiderna är den enda förströelse som finns på basen.

Efter frukost är det dags att skriva och sedan lägga ut texten vilket är lättare sagt än gjort. Att sitta utomhus i hettan är jobbigt, dessutom krånglar satelittelefonen på dagarna. Alternativet är att gå till telefoncentret men Internet där är långsamt, att gå in på en sida kan ta en halvtimme.

Antalet Internetcafeér på militärbaserna har blivit så många att sateliterna blivit överbelastade. Om ett par månader kommer förmodligen tre nya skickas upp för att hantera all trafik.

De behövs, under femton månader soldaterna sköter sina liv, affärer, förhållanden, barnuppfostran via telefon och Internet. Brottstycken av samtal ekar i det vita tältet. ”Hej älskling!”, ”Hur mår mamma?” eller mer argt: ”Måste du alltid bråka om det där!?”
Att få skäll från någon där hemma gör att man blir väldigt sårbar, det finns inget man kan göra, inget man kan fixa. Därmed blir man väldigt hjälplös.

Om och när text och bilder kommer iväg är det dags för lunch, sedan mer arbete till middagen som följs av mer arbete, dusch och sedan läggdags.

Det finns absolut inget annat att göra på basen, ja förutom att se en piratkopierad film, träna eller sitta och småprata med soldaterna.

Ska sanningen fram så börjar det bli lite slitsamt att ständigt skriva, åka ut, intervjua och alltid, alltid vara på helspänn.

Soldaterna gör visserligen sitt bästa för att hjälpa till, ger mig sina bilder, hjälper till med uppkopplingar, ja allt jag behöver. Den misstänksamhet som fanns i början är helt  försvunnen.
Jacob jagar på mig, ser till att jag inte ger upp när jag är helt slut, försöker underlätta så mycket han kan och vill att jag ska lägga ut fler bilder.

Trots detta har jag börjat längta hem. Bara ett par dagar kvar, sedan är det dags att lämna Iskan.
Först ska jag dock följa med på ett mycket speciellt uppdrag.

-Vi sjukvårdare får aldrig göra något roligt, säger ”Doc” Engelage ironiskt.
Vi sitter i Humween, väntar på att soldaterna i plutonen ska avsluta sin övning på skjutbanan. De ligger på mage i gruset och skjuter, ljudet av skotten ekar mellan sandsäckarna. Engelage vaktar radion.

Själv har jag roligt åt att plutonens sjukvårdare är så bitsk och kärv. Han ger inte direkt intryck av att vara den milda och omhändertagande typen.
När Jacob till exempel tappade en bajonett på foten en tidig morgon förklarade den morgonsure ”doc” att han omedelbart skulle sluta blöda på hans golv, slängde sedan åt Jacob ett bandage och förklarade att han själv kunde förbinda foten. (Något ”Doc” dock fick lite ångest för senare på dagen.)

-Varför blev du sjukvårdare? frågar jag.
-Det var det enda sättet för mig att komma hit till infanteriet.
-Varför ville du dit?
-För att min pappa varit där i hela sitt liv och inte ville att jag skulle dit.
-Vad tycker du om jobbet?
-Det är ok, jag behöver ju inte jobba såvida ingen blir skjuten eller sprängd. Jag gör i princip samma jobb som en sjukvårdare på ett sjukhus, förutom att jag också slåss och skjuter, säger ”Doc” Engelage och tystnar.
Det är uppenbart att denne 28-årige tvåbarnsfar inte vill säga mer.

Förra året var jag inbäddad på det amerikanska fältsjukhuset i Bagdad, den plats dit alla sårade och döende soldater hamnar. Det var en plats där krigets konsekvenser blev oerhört tydliga. Läs mer här.
De soldater jag då talade med hyllade alla sina sjukvårdare, sa att de räddat deras liv.
-Ibland gör vi saker som vi inte borde, säger Engelage krasst.
Han är ny i plutonen, ”Doc” tog sergeant Mike Hullender plats för bara några veckor sedan. Vad som hände då beskrivs bäst med det mail då Jacob skrev till mig:

Johanne,
det är med tårar i ögonen jag måste berätta for dig att igår förlorade min pluton vår medic, och jag förlorade en av mina bästa vänner, sergeant Mike Hullender. 

Vi var ute på en ”rutin” patrull när plötsligt Dog company blev utsatta for en IED attack och ett bakhåll. Vi hörde per radio att läget var allvarligt och att de hade tre sårade soldater. Vi körde i ilfart till platsen. Zack, vagnchefen, rökte en cigarett och sa att nu blir det nog allvar. Föraren, Nielsen, körde som en galning och jag kastades runt i kulsprutetornet som en vante.
 
Nar vi kom fram till platsen for bakhållet, som var ett stort fält, bröt helvetet lös.
Fem stycken mynningsflammor var allt jag hann uppfatta. Kulorna från fiendens kulsprutor slog ner överallt. Jag vände tornet med min tunga 50 kalibriga Browningkulspruta och besvarade elden.

Zack klev ut och la sitt gevär på motorhuven och sköt prickskytteeld.
Medan jag och de andra kulspruteskyttarna besvarade elden, klev sergeant Shirey och sergeant Hullender ut ur fordonen.

Mike Hullender, vår medic, sprang bort till de sårade soldaterna för att ge första hjälpen. I nästa sekund trampade han på en bomb, en slags mina, och försvann i en fruktansvärd explosion. Jag hörde på radion medan jag sköt, att han hade förlorat bägge benen och att han blödde svårt.
Soldater skrek på radion och situationen var mycket pressad.
 
Striden varade i tolv minuter. Sedan, till slut, kom vara två attackhelikoptrar och gjorde slut på fienden med sina automatkanoner. Sjukvårdshelikoptrar landade.
Jag fortsatte att skjuta, jag sköt femhundra skott innan de skrek på radion; ”Cease fire, cease fire!” Jag kunde inte sluta skaka, och jag var blöt av svett minns jag.
Min vän, vår medic, sergeant Mike Hullender blödde till döds ombord på helikoptern.
 
Han var så snäll, och brukade så ofta få mig att skratta. Du träffade honom när du var här, han var alltid med på våra patruller. Han skulle gifta sig när han kom hem ifrån Irak brukade han säga. Hans mamma skickade mig en julklapp.
 
Jag kan inte beskriva i ord den sorg och den smärta jag känner över att behöva saga adjö till ännu en nära vän.

”Greater love has no one than this, that he lay down his life for his friends.”                 

– JOHN 15:13                   

Hälsningar, Jacob.

Utanför fordonet har det blivit mörkt. Soldaterna börjar plocka ihop sina vapen. Några meter bort flyter floden Eufrat förbi, vattnet luktar unket i kvällningen.
Det är i alla fall tyst, inga skott hörs längre och det utgående artilleriet är stilla. ”Doc” Engelage har fått sitta i bilen hela tiden.
-Jag sa ju till dig att vi sjukvårdare får aldrig får göra något kul, säger han.

05:30.
Väckning, sedan 6 km löpning, det så kallade ”4th of July race”. Alla deltagare får en Geronimo T-shirt.

09:00.
Patrull till OP 2

11:32.
Sunni på andra sidan floden beskjuter OP 2 men missar.
Två spaningshelikoptrar, Kiowa, i området besvarar elden. Djungeln lyses upp av en orange-gul explosion, sedan stiger massor av rök mot himlen.

12:20.
Återfärd tillbaks till basen.  Inkommande granateld slår ned längst vägen. Ingen i konvojen träffad.

13:00.
Lunch. T-bonesteaks & shrimp, mycket ovanligt. 
Matsalen är dekorerad med amerikanska flaggor. Jacob saknar en orkester.

14:00.
Vapenvård.

17:00.
 Gymmet, som är fullpackat.

19:00.
Middag. T-Bone steak & shrimp.

20:30.
Arbetsdagen slut.

24:00.
Läggdags.
Utgående artilleri beskjuter positioner utanför basen vilket de gjort hela dagen.

Shejk Muhammed Diyab Al-Janabi äger merparten av marken i trakten runt Jurf al Sayker. Hans enplanshus på landsbygden är byggt i ett v och är visserligen rymligt men inte på något sätt luxuöst.

En skabbig hund skäller ilsket när vi går över gårdsplanen in i ett mottagningsrum kantat med soffor och med en stor öppen spis på ena kortsidan. På golvet ligger en beige heltäckningsmatta, gula, tunga gardiner skänker rummet ett behagligt dunkel.
Överste Balcavage hälsar hjärtligt på schejken, de har träffat varandra många gånger förr.

Denna sunnitiska markägare var en gång general i Saddams armé, en medlem i Baathpartiet men miste allt när USA invaderade Irak.
Han har stort inflytande i trakten och han talar både med båda sidor, därmed har han makt att avgöra om hans klan ska samarbeta med amerikanarna eller ej. Att involvera sunni i politik, polis och armé är ett av amerikanernas mål men misstron är stor. Denna grupp som var gynnad under Saddam tiden röstade inte när valet hölls vilket innebär att regeringen är dominerad av shiiter.

De båda männen förhör sig om varandras hälsa och diskuterar sedan skörden. Shejken säger att han har problem med bevattningen.
-Vad kan vi göra för att hjälpa till? Frågar sergeant major Knight som också är med. Frågan får dem att diskuterar bevattning och vattenpumpar en stund.

En pojke i 4-årsåldern sitter tyst vid shejk Diyabs sida och lyssnar medan han börjar diskutera Iraks splittring, han säger att det finns för många arméer, shiitiska Mahdi-armén, irakiska polisen, irakiska armén, amerikanerna, regeringen.

-Vi vet inte vart vi ska vända oss längre. Alla ministerier, regeringen allt i Irak borde rivas ned och måste börja om från början. Bygg upp den gamla armén, börja om från början, som är nu går vi från dåligt till värre, säger schejken.
-Du menar att vi ska sparka ut de dåliga elementen ur irakiska armén och fylla på med sunni? Du ska veta att ett av mina mål är att få ditt folk till den irakiska armén, kontrar överste Balcavage blixtsnabbt.
Shejken ler, uppenbart förtjust över mothugget.
-Det är inte min armé. Många element inom den irakiska armén inte vet var de har sina lojaliteter.
-Vi jobbar på det, säger översten och berättar att de fängslat en löjtnant som var informatör till Mahdi-armén.

Shejken skakar på huvudet, som om blotta tanken på att rekommendera sin släkt att gå med i en armé som både består av sunni och shia är otänkbar.
-Sex sunniledare kallades till ett möte på ett hotell i Bagdad. De dödade sex av dem med en bomb, säger han misstroget.
Översten slår ännu en gång fast att han vill se fler sunni inom armén.

Irak behöver en regering som inte är korrumperad samt en fungerande polis och armé som kan ta kontroll över landet och säkerställa ordningen. Men eftersom ingen verkar lita på någon längre är det en bit kvar till den dagen.

Ingenting är svart och vitt i Irak, ingenting är homogent.
De självmordsbombare som spränger sig själva och civila på marknadsplatser är irakier som dödar irakier. Shia attackerar sunni och vice versa, ändå finns det områden där al-Quaida får stöd av båda grupperna.
Samtliga inblandade anfaller amerikanerna samt den irakiska polisen och armén men alla vill inte slåss, det finns moderata krafter som vill få igång dialog, både bland shia och sunni.
Mitt i allt detta finns amerikanerna som orsakat kaoset och som nu har en plikt att ”fixa till det hela”. 

Besöket hos shejken för att försöka få hans stöd är en ytterst liten del av detta. Översten och den före detta generalen, som ledde sina styrkor mot amerikanerna under Gulfkriget, verkar dessutom uppskatta den diskussion som de uppenbarligen fört många gånger förr.
-Det finns bara en gud och Jesus och Mohamed är hans profeter, säger shejken.
-Vi är båda Abrahams söner och jag önskar att fler kunde tala som vi, svarar den katolska överste Balcavage artigt.
Plötsligt hörs en skott utanför huset. Det blir tyst någon sekund, bara ljudet från de stora fläktarna i takets hörs, sedan återupptas diskussionen.

Det var en bil som inte ville stanna trots soldaternas signaler utan fortsatte köra mot plutonens fordon. Därför sköt Jacob ett varningsskott i luften med kulsprutan.
Inga fordon tillåts komma närmare amerikanerna än hundra meter, självmordsbombare försöker med jämna mellanrum köra in i konvojer och ibland lyckas de.

Sergeant PJ säger att det är dags att gå. Vi reser oss, tar farväl och återvänder till fordonen, utspridda över vägen.
-Jag ger mig tusan på att de ”dåliga grabbarna” besöker shejken så fort vi kört härifrån, säger sergeant major Knight.

Överallt finns grundmurad misstro, alla sidor har sett sina egna dödas.
Det är inte utan att man undrar om det någon gång kommer att bli bättre.