Hummween vaggar över den ojämna grusvägen. Jag sitter bakom sergeant PJ´s rygg, ser ut på landskapet. Det är bördigt och varmt här vid Eufrats stränder. Palmer kantar en sjö där vattenbufflar svalkar sig i hettan. Barn leker utanför ett hus byggt av betongblock. Några män sitter på huk vid vägkanten, en av dem kastar en hatisk blick när de amerikanska fordonen långsamt kör förbi.

Det som soldaterna fruktar mest är de hemmagjorda vägbomber som rebellerna gömmer i marken. Häromdagen slog den irakiska polisen larm om att de hittat en vägbomb. Amerikanska soldater åkte dig för att desarmera den med då visade det sig att den var riggad som en fälla. När en sergeant närmade sig bomben trampade han på en gömd platta en bit från bomben som utlöste explosionen. Han miste sin fot och ena handen men han överlevde.

Rebellernas vägbomber blir med andra ord allt mer sofistikerade så konvojen har alla skäl i världen att köra långsamt.
Hummweens bepansring har visserligen uppdaterats många gånger, faktum är att den nu blivit så tung att den har lätt för att slå runt, ändå kan den inte stå emot explosionerna särskilt bra.
-Armèn har andra fordon som är bättre, till exempel Stryker. Men på grund av kostnaderna så har inte alla enheter fått dem, berättade sergeant Bradly Giglio innan vi åkte.
Detta faktum är naturligtvis inte något som soldaterna gillar.

Färden är lång, varm och ganska tråkig men till slut stannar konvojen bredvid observationsposten i ett moln av damm. Dörren till Hummween är blytung att öppna och en våg av hetta slår emot mig när jag stiger ut. 
-Det har förändrats en hel del sedan sist, eller hur? Säger sergeant PJ när vi går mot murarna, eller det som finns kvar av dem.
Allt jag kan göra är att nicka, förvånad över vad som hänt.

När jag var här för tre månader sedan bestod observationsposten av en muromgärdad byggnad som vaktades av soldater från irakiska armén. De blev ofta beskjutna av en sunnitisk by på andra sidan av ett vassövervuxet träsk.
Läs mer om det besöket och se bilderna här.

För ett par veckor sedan körde en civil lastbil till posteringen. Den släpptes ända fram till den lilla byggnaden där chauffören parkerade och sedan sprängde sig själv och lastbilen i luften.
Fyra irakiska soldater dödades och 22 sårades. Byggnaden är förvandlad till en ruin, allt är mer eller mindre borta.
-De har verkligen förstört det här stället, säger sergeant PJ och skakar på huvudet.
Amerikanerna håller på att bygga upp observationsposten igen i ny förbättrad form. En bit bort håller en lastbil på att lasta av betongfundament. Detta är ett sätt att demonstra för alla att man inte tänker ge sig.

En general lär ha sagt att denna sommar kommer bli den blodigaste för de amerikanska soldaterna. Sant är i alla fall att första bataljonens område har blivit allt våldsammare. Öster om floden Eufrat dominerar shiiter och där har den iranstödda Mahdi armén flera fästen. De attackerar både amerikanerna och sunni.
Väster om floden, där Saddams Medina division tidigare fanns, dominerar sunni.  Där finns också Al-quida och Islams armé som attackerar både shia och amerikaner.
Den irakiska polismakt och armé som nu håller på att byggas upp är mål för samtliga.

Den enhet från FOB Iskan som nu bemannar observationsposten börjar lasta av lastbilen som fört med sig mat och andra förnödenheter.
Det är olidligt hett, svetten forsar under skyddsvästen, dammet letar sig in i näsan och munnen.
Jag frågar en av soldaterna hur det är att vara posterad här.
-Jag hatar det här stället, svarar han med eftertryck.

Jag letar efter Jacob med blicken. Förra gången vi var här stod vi och skämtade om att något alltid händer om man tar av sig hjälmen. När jag ändå tog av mig den blev vi sekunden efter beskjutna. Jacob jagade iväg mig till en mur och skyddade mig sedan med sin kropp.
I dag går han däremot inte att hitta trots att han är med i konvojen. Han håller sig fortfarande undan.
De andra soldaterna börjar dock slappna av nu när jag följt med dem ut på fältet. Jag pratar lite med dem tills sergeant PJ eskorterar mig tillbaka till hummween.
Vi återvänder till basen och livet där.

Jacob klättrar upp på taket till Humween med kulsprutan på axeln, en tung, 50 kalibers Browningkulspruta byggd 1957.
Han sätter fast den i en rekylvagga, skruvar sedan fast pipan och laddar den.
De övriga kulspruteskyttarna i fordonen som står parkerade i ett långt led på gatan håller också på att montera sina vapen. Hettan är olidlig. Svetten rinner över ansiktena. Inte ens i skuggan, där jag sitter, är det uthärdligt. 

Plutonens uppdrag är att åka till observationspost 2 och alla tycker det är roligt att jag ska följa med eftersom jag blev beskjuten där under mitt förra besök.  Själv är jag måttligt road, att bli beskjuten är sannerligen inget att sträva efter.

De samlas för att gå igenom uppdraget, berättar vem som ska åka i vilka fordon. Jag ska åka i sergeants PJ´s bil. Därefter går Sergeant Shirey igenom ”enemy situation report”, fientliga aktiviteter i området. Soldaterna får reda på vilken väg de ska ta och vilken räckvidd artilleriet har.
”Doc” Engelage, sjukvårdaren, berättar var helikoptrar kan landa lägst vägen för att plocka upp skadade.
Lorensen, soldaten som har hand om radio och kommunikationer, berättar vilken frekvens som ska användas om flygunderstöd behövs.

Därefter är det Nielsens tur att läsa upp ”rules of engagement”, de regler som används om civila kommer närmare fordonen än 100 meter.  Han talar snabbt, inte för att han tycker de är oviktiga utan för att han tycker det är obehagligt att tala inför andra.

1.    Skrik stopp på arabiska och signalera stopp med handen, säger Nielsen.
Soldaterna upprepar hans ord.
2. Sikta på fienden, säger Nilsen.
Den mörka talkören ekar genom fabrikshallen.
3. Om möjligt grip fienden, pressa ned honom på marken och sätt på handfängsel.
4. Skjut ett varningsskott.
5. Skjut för att döda.
-Om det inte finns tid så gå  rakt ned till nummer fem, säger Nielsen.

-Reglerna gäller om fordonen står stilla, oftast finns det inte tid att göra allt det där. Om någon skjuter på oss så skjuter vi för att döda omedelbart, säger Jacob.

Nielsen berättar sedan vad soldaterna ska göra om de upptäcker en IED, en hemmagjord vägbomb. Det är vad soldaterna fruktar mest, det har dödat och skadat många i bataljonen.
Soldaterna ställer sig tätt samman och sergeant PJ ber en bön att alla ska komma hem säkert från uppdraget.

När han är klar bryter alla upp och går till sina respektive fordon. Jag sätter på mig skyddsväst och hjälm, det känns fånigt eftersom fordonet är bepansrat men så är reglerna.
Hummweens dörr är blytung att öppna. Fordonet är belamrat med utrustning, ett navigeringssystem, rökgranater, ammunition, sjukvårdsutrustning och fosforforgranater som ska användas till att förstöra fordonet om det måste överges.

Sergeant PJ som sitter i sätet framför mig vänder sig om.
-Om skytten blir träffad tar du tag i hans ben och drar ned honom i bilen så att Tinsley ska ta hans plats. Ok?
-Ok, säger jag och hoppas att något inte ska inträffa.
-Har du öronproppar?
Jag nickar och sätter på mig säkerhetsbältet. Det är lite märkligt detta ständiga säkerhetstänkande med tanke på var vi befinner oss.
Hummween motor mullrar som ett åskväder, i nästa stund börjar konvojen röra på sig.
Ett par minuter senare kör vi ut genom grindarna, ut i en helt annat värld som kallas Irak.

Nyheten om att två soldater här på Iskan anklagas för överlagt mord på tre irakier spred som en löpeld på basen.
De två spanarna från högkvarterskompaniet, 1:a bataljonen, 501:a luftburna infanteriregementet, 4:e Brigaden, 25:e luftburna infanteridivisionen, kommer förmodligen att ställas inför krigsrätt.
Soldaterna tog emot detta med blandade känslor. En flesta verkade tycka att det var för jävligt, att de satte alla i dåligt dager, andra tyckte det var fel  men påpekade att de är trots allt inte dömda.
Andra hade föredragit att saken skulle ha hållits inom gruppen, att man inte borde ha gått ut med det eftersom det drar skam över hela bataljonen.

Själv har varit medveten om att något pågått på basen, ett par utredare har varit här, men det har varit mycket svårt att få loss information.
De få som har känt till saken har hänvisat till förundersökningssekretess. Rykten har cirkulerat men inget har kunnat bekräftas. Inte ens översten, basens befälhavare, han som bestämmer, har kunnat säga något.

I dag  till allas förvåning här på FOB, forward operating base, Iskan, gick divisionen ut med vad som hänt.

En pressrelease bekräftade att en gruppledare bland spanarna anklagas för tre fall av överlagt mord på tre irakier samt för att tre gånger ha placerat ut vapen vid döda irakiers kroppar.
Händelserna ska ha inträffat mellan april och juni i år. Hensley är gripen och sitter nu i häkte i Kuwait.
En specialist anklagas för ett fall av överlagt mord och att ha placerat ut ett vapen vid en död kropp. Även han sitter häktad i Kuwait.
Det påpekas också att de båda soldaterna ska anses oskyldiga innan de är dömda.

Det var soldater från spanarnas egen enhet som slog larm om vad som hänt. De isolerades ett tag och beordrades att inte tala med någon eftersom undersökningen fortfarande pågår.

När nyheten kom ut gick jag genast till överste Balcavage. Eftersom hans överordnade släppt en del av informationen tyckte han det var viktig att vara proaktiv.

Bataljonen har inget att dölja. De 800 soldaterna agerar som professionella soldater, ”rules of engagement” följs. Detta var en isolerad händelse gjorda av en liten grupp och det var bataljonens soldater som slog larm och de två åtalade ska ställas inför rätta och straffas om de befinns skyldiga för sina påstådda brott.

Jag bad, självklart, att få tala med soldaterna som slog larm och de anklagades befäl.
Översten kallade in löjtnant Mitchell, pressansvarig på basen, bad honom hjälpa mig komma kontakt med alla så att historien blev berättad, så att folk begrep att soldaterna i bataljonen inte är mördare.
Det var dock viktigt att löjtnanten kontrollerade att de inte släppte information som kunde ställa till det med rättegången.

Allt var ok men när Löjtnant Mitchell ringde till den pressansvarige på brigaden blev det tvärstopp. Ingen information fick släppas, allt ska gå via divisionen, det vill säga på ännu högre nivå.

Detta är amerikanska armén, ett hierarkiskt system där folk är tvingade att lyda sina överordnade, så ser verkligheten ut, det finns inte mycket för de inblandade att göra åt saken.
Så därför har jag jagat divisionens pressansvarig eftersom han är den enda som har rätt att släppa information, men jag har hitintills inte tag på honom. 
Mer information kommer dock att släppas efterhand, så mycket vet jag och vad jag förstår så finns det mer att berätta och reda ut.

Själv har jag fått reda på att riskerar bli utsparkad från Iskan om jag citerar anonyma källor eller släpper information som inte är sanktionerad uppifrån, det är dock något jag kan leva med.

Händelsen raserar dock det lilla förtroende som soldaterna på FOB Iskan trots allt har lyckats bygga upp hos delar av civilbefolkningen.
Jacob, Henry och de andra soldaterna i plutonen har åkt ut på ett uppdrag till det område där händelsen har ägt rum. Det kommer att finnas ännu fler rasande människor där ute nu.

Att bli utsatta för hämndaktioner verkar dock inte vara det som bekymrar soldaterna denna kväll då ljudet av utgående artilleri och automatvapen ekar i fjärran.
Värre är att folk hemma i USA kommer att tro att alla soldater i första bataljonen är mördare och att de två soldaterna dragit skam över bataljonen.
Man kan bara spekulera över vad soldaterna tänker, typ: Vi har slitit och blött i tio månader, så händer detta. Nu kommer det säkert att bli det här som vi blir  ihågkomna för.

Jacob byter rum, bär saker fram och tillbaka och är på dåligt humör.
Av något oklart skäl ska plutonens mest storväxta soldater dela rum. Hans nya rumskamrat, Henry, är en något rundlagd, 29-årig före detta fotbollspelare med välbärgad medelklassbakgrund som gick in i armén på grund av han höll på att åka dit för langning. De andra kallar honom ”pimp”, ett epitet han förtjänat för sin förmåga att fixa saker.
Rummet där han bor är förmodligen det mest trivsamma på basen med TV, dator med fungerande Internet, kylskåp, mikrovågsugn och en matta som kan vara äkta på golvet.

-Ångrar du att du gick med i armén?
Stereon spelar house. I taket hänger en diskokula.
-Nej, då skulle jag inte ha träffat de människor jag har träffat, inte sett de saker jag sett. Och man kan nog säga att armén fått ordning på mig, säger Henry godmodigt.
Jacob packar upp saker, det är trångt i rummet. Nielsen, en 24-åring som är förare på Jacob´s Humwee och O´Neil, en väldigt rolig 21-åring, hänger också där och de hackar på Henry för att han väger för mycket.
Soldaternas midja mäts var tredje månad och om de blivit för tjocka blir de först varnade och har de inte gått ner i vikt inom ett år får de sparken.
-Kan någon ta med mat åt mig? Frågar Henry när soldaterna gör sig redo att gå och äta.
-Jag kan göra det, säger Jacob.
-Ge inte efter för den feta killen, säger Nielsen.
Han pekar på Henry med sin pistol, inte för att göra sig märkvärdig utan för att han råka hålla den i handen. Alla är ständigt beväpnade på basen, soldaterna får inte lämna sina rum utan sina M4 automatkarbiner.
-Att gå hela vägen till matsalen i den här hettan kommer göra att han förlorar en massa i vikt.
-Äh, svarar Henry godmodigt. Jag har tränat två gånger i dag.
-Jacob, han är din rumskamrat så han är ditt ansvar, säger Nielsen med  låtsat allvar.

De bråkar godmodigt med varandra en stund innan vi går. Henry har självklart fått Jacob att hämta mat åt honom.
-Jag hoppas att det har kycklingbröst i dag, åh jag älskar dem, säger O´Neil.
-Ja, det lär väl vara de enda bröst du får se på ett tag, säger jag.
Alla brister ut i gapskratt.
-Det där var elakt! Tror du inte jag vet det, säger O´Neil.
-Du satte dit honom. Vi lyckas aldrig med det, han är för bra för oss, säger Giglio.
 
Ett bra skämt väcker alltid respekt och det börjar gå bättre med soldaterna. De anstränger sig för att inkludera mig i gruppen och börjar långsamt slappna av.
Jacob är däremot tyst och går några steg bakom alla andra. Han håller sig fortfarande undan. Förhoppningsvis blir han snart sig själv igen.

Snart ska vi åka ut på uppdrag, se världen utanför taggtråden, de den amerikanska versionen av Irak.
Snart ska jag återvända till den plats där jag blev beskjuten.

-Jag är den nya killen, säger min granne, en färgad kille från Minnesota.
sitter och röker på trapporna utanför våra rum, slöar i värmen.
-Låter trist, svarar jag.
Han rycker på axlarna.
-Det är så det fungerar. Jag kom hit för tre dagar sedan, har inte träffat någon i min enhet än. Sergeanten sa åt mig att ligga lågt, vara tyst och vänta tills jag blir tilltalad, säger han.
Vi röker tysta en stund.
En soldat som bor ett par dörrar bort kommer gående i gången mellan bostadscontainrarna. Han stannar till, frågar min granne vilket kompani han tillhör.
-Apache men jag har inte träffat dem än, svarar han.
-All right, du är den nya killen, säger soldaten och lyser upp. Härligt, jag har varit den nya killen i tre månader, äntligen slipper jag det.

Själv är jag ny på FOB, forward operation base, Iskan. Löjtnant Mitchell är  pressofficer, det vill säga han har det som extrajobb vid de få tillfällen en journalist kommer hit vilket inte är ofta. Även om löjtnanten gör vad plikten kräver verkar han inte direkt överlycklig över denna uppgift. Efter vi pratat i några minuter går vi bort till det rum där sergeant PJ bor.
Löjtnant Mitchell säger att det handlar om en total inbäddning, att jag får följa med soldaterna i plutonen hela tiden, på möten, uppdrag, och göra allt de gör.
-Är du nöjd? frågar löjtnanten sedan.
-Absolut, svarar jag.
-Bra, säger han och lämnar snabbt platsen.

Sergeant PJ är dock mån om att jag ska känna mig välkommen. Han ger mig kombinationen till kontoret, pekar på ett litet skrivbord som för tillfället är belamrat med en M16 och rökgranater.
-Där kan du sitta och jobba.
Sedan säger han att de närmsta dagarna kan bli långsamma. PSD, personal security detachment, har till uppgift att skydda översten men för närvarande befinner han sig inte på basen.
-Han är på väg tillbaka från semestern, tills han kommer hit har vi har inte så mycket att göra. Det är oerhört långtråkigt. Jag gillar att åka utanför taggtråden, det gör att dagarna går mycket fortare.

Ryktet säger dock att översten har setts på BIAP, Bagdads militära flygplats och kan anlända precis när som helst. De sexton soldaterna i plutonen pratar om det hela tiden, några har slagit vad om hur länge det kommer att dröja mellan överstens ankomst tills han åker ut. Det kortaste budet är fem timmar.
Om det är bra eller dåligt råder det dock delade meningar om. Några tycker det är skönt att stanna på basen där ingen skjuter på dem, andra ser fram mot att göra något, vad som helst.

Själv försöker jag finna mig tillrätta, hitta ett sätt att förhålla mig till det som sker.
Jag ska berätta vad som händer med plutonen, förklara vad de gör men just nu går det inte särskilt bra.
De är avvaktande, visserligen vänliga och de frågar om jag vill följa med och röka, äta eller vad de nu ska göra. De är glada men oförstående till att jag skriver om enligt deras åsikt, totalt ointressanta värld.
Men det verkar inte som om de litar på mig, och de verkar inte riktigt veta hur de ska förhålla sig till mig.

Jag är en reporter och även om ingen i plutonen säger något så har det tidigare hänt att officerare kommit fram och haft långa utläggningar om vilken vrångbild media ger av vad som pågår i Irak, som om jag var skyldig till all nyhetsrapportering i världen.

Att jag anses vara liberal i denna, milt sagt, republikanska miljö är inte heller direkt meriterande.

Dessutom är jag en civil kvinna, ett UFO lika ovanlig som en jultomte på styltor bland dessa 800 infanterister.

Jacob är dessutom frånvarande och håller sig mest undan. När vi går till matsalen tillsammans sitter han mest tyst och svarar enstavigt på tilltal. Jag frågar inte varför, antar att han har alla skäl i världen till att vara nedstämd.

Allt detta sammantaget gör att jag känner jag mig ganska ensam och utlämnad.
Iskan är ett nästan helt främmande territorium som jag måste lära mig mer om, jag måste också låta tiden gå så att folk vänjer sig vid mig.
Så jag arbetar, sitter på kontoret, småpratar med soldaterna, ligger lågt och hoppas att läget förbättras, att något ska ske. 
Det gör det en sen eftermiddag då sergeant PJ stegar in på kontoret och är på ett strålande humör.
-Det här kommer du att gilla: Vi har fått ett uppdrag. Äntligen ska vi åka utanför taggtråden!