Fredrik har tipsat om ett bildspel från Iskan.

Fast i verkligheten är det mycket värre än vad som framgår på bilderna. Det är faktiskt den fulaste plats jag sett.

Medan norrmännen firar sin nationaldag och hederliga hårt arbetande svenskar är lediga sitter jag i soffan och skriver färdigt en artikel.
Det är vid sådana här tillfällen som jag börjar fundera på om ex-maken har rätt i att jag måste trappa ned på arbetet och börja njuta av livet. Men när? Och hur?  Och framför allt-  varför? Att arbeta är ju roligt eller åtminstone tillfredsställande.
Dessutom spelar exet golf och i valet mellan det och jobb så vinner det sistnämnda, när som helst.
Fast det är ju sött att han bryr sig.

Har också mailat med en gammal kompis som är på väg till Irak där han förmodligen ska stanna i två år. Jag repeterar – två år!! Jag frågade hur han tillbringade sina sista dagar i trygg säkerhet. Han svarade att han var full varje kväll. Förståeligt.

Alex Schulman är vansinnigt rolig. Jag gapskrattar varje gång jag läser hans blogg.
Rekommenderas!

Vilken historia det är med svenska officeren som lämnade ut uppgifter till en serbisk spion. Läs här.
Visst, det var aningslös och korkat men jag kan ändå inte låta bli att känna  medlidande med henne.  Snacka om att bli utnyttjad och dumpad, på alla tänkbara sätt.

Det här med spioner är riktigt intressant. Man tror ju inte att de finns förrän man stöter på dem.
Under Bosnienkriget blev jag bjuden på öl  av en råsnygg CIA kille när jag återvände till hotellet efter ett uppdrag ute på fältet. Han bar Ray Ban, var klädd i svart och var väldigt charmerande när han försökte få mig berätta om vad jag sett.
Jag svamlade bara och gav inga svar. Varför skulle jag berätta något för honom? Men situationen var så vansinnigt klyschig att jag fortfarande skrattar åt den.

Numera är det dock aldrig några snygga spioner som bjuder mig på öl och försöker pumpa mig på information. Kanske beror det på att jag blivit för gammal och inte har  några spännande fakta. Eller för att det inte finns någon alkohol i de länder jag jobbat i den senaste tiden. Nåväl, lika bra det.

Kämpar förtvivlat med lägenhetsångesten men den biter sig fast som småspik i hjärtat. Bara att bita ihop. Förr eller senare så måste den försvinna, det här är ju rena larvet. Om jag skulle bli sjuk eller oförmögen så får jag väl sälja den.

Och snacka om lyxproblem…..

Jacob, svensken som tjänstgör som amerikansk soldat i Irak, ringde i går kväll.
Han berättade att en militärpolis dödades av en vägbomb strax utanför basen i fredags. Soldaterna från Geronimos är väldigt hårt ansatta, varje vecka är det någon eller några som dött.

-Det är som rysk roulett  varje gång vi åker ut genom grindarna, sa Jacob.
Han fyllde år i går och lät väldigt trött på rösten.

Jacob ska vara i Irak i femton månader och under den tiden har han permission i två veckor. Vi pratade om det plus det faktum att han fått min bok Blackout lagom till sin födelsedag.
-Fast det är väl kanske inte så kul att läsa om Balkankrigen när du befinner dig i Irak, sa jag.
-Jo, den är jättespännande, sa Jacob som alltid är snäll och artig.

Det märkligaste med hela konversationen var att trots att jag vet vilken vidrig plats FOB Iskan är, varm, smutsig och livsfarlig så vill jag återvända dit så fort som det bara går.
Det är där min berättelse finns.

Läs en hyllning till min store hjälte här

Trots alla försök att inte tänka på det har jag börjat lida av svårartad lägenhetsköpångest.
Att byta bostad är hemskt. När jag köpte mitt hus var jag knäckt i flera veckor för att jag var tvungen att skuldsätta mig. Det är som om ett bostadsbyte drar fram allt det jag fruktar mest i livet. (Alla har vi våra styrkor och svagheter.)

Drömde i natt att jag inte hade pengar att betala lägenheten. I dag hade min kära syster Cina ett långt terapisamtal med mig vilket gjorde allt bättre. Tack gode gud att jag har så underbara vänner.
Önskar bara att allt vore klart….

Hej igen!
Nu är jag tillbaks i verkligheten, eller vad man nu ska kalla denna tillvaro.

Stora förändringar har hänt den senaste tiden. I går köpte jag – efter nästan två års letade – en lägenhet!
Jepp, det blev den i Hammarby sjöstad och det ska bli helt fantastiskt att lämna huset, slippa gräsmattehelvetet och bo bland många människor.
 Däremot har en viss panik infunnit sig för nu ska huset fixas, stylas och gud vet vad. Och naturligtvis har jag extremt mycket jobb och vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt. Har kallat in supportstyrkor i form av lillasyster och väninnor.
Och jag vägrar tänka på hur mycket problem som kan uppstå, bättre att fokusera på en sak i taget.

Har varit och tittat på en lägenhet i Hammarby sjöstad och är nu så desperat att jag förmodligen kommer att köpa den.
Annars kommer jag vara väldigt upptagen med lite saker några dagar framöver och kommer därför inte att blogga.
Bara så ni vet.

Fick frågan i dag varför jag kallar mig krigsreporter vilket ibland är känsligt för journalister. Oklart varför, tror det anses pretto eller så är folk obekväma med att enbart ägna sig åt krig.

Jag kan glatt erkänna att jag använder epitetet ibland för att reta folk. (Att vara provokativ är dumt, jag vet, men ibland kan jag helt enkelt inte låta bli.)

Men krig är det ämne jag skriver om, det är det som jag är intresserad av, tycker är viktigt att vidareutveckla, diskutera och ägnar min energi åt så därför kan jag inte se mig som något annat än krigsreporter.
Och genom att göra det tar jag också ansvar för denna mycket speciella journalistiska inriktning och det ansvar man har som utsänd, både i sin rapportering men också för de man intervjuar vilket är viktigt.

Även om jag inte direkt är rädd vid skottlossningar så tycker jag absolut inte det är särskilt kul, det är något som ingår i jobbet och som är jobbigt och ibland oroväckande. Så det handlar inte om adrenalinkickar, att vilja se strider eller död.

Det handlar däremot om att hitta och sedan berätta om de mönster och strukturer som gör att krig bryter ut och fortsätter. Om människorna som drabbas och hur de påverkar dem. Varför de styrande tar de beslut de tar.
Detta är självklart omöjligt att göra på en reportageresa, det är därför jag åker tillbaka, gång på gång och träffar samma personer.
i Irak så har jag hittat en historia som jag helt enkelt måste följa till slutet….för att den engagerar mig så mycket och för att den berättar så mycket om oss alla som människor och om de normer och drömmar som styr oss.