Sov i en plåtcontainer i natt. Det är bättre än det låter, jag har ett riktigt rum möblerad med säng och ett skrivbord.
Klockan åtta i morse, sex svensk tid, gick vi för att äta frukost. Utanför ingången till matsalen ligger en improviserad vägbomb. Just denna hade slutits in brun skumplast så att det liknade en sten och om ett fordon kört över det så hade det exploderat.
I somras tillbringade jag några dagar på armésjukhuset i Bagdad och ofta kom det in soldater som skadats av dessa vägbomber som är motståndsrörelsens främsta vapen.
Söndertrasade av splitter låg de och blödde på operationsbordet, eller var de sönderbrända för att fordonet fattat eld. Soldater, både amerikaner och irakier, låg och skrek av smärta tills de fick morfin eller sövdes.  Några av dem orkade inte, deras kroppar gav upp och de försvann bort och bara dog. Jag kan faktiskt inte beskriva hur det känns att se något sådant, hur mycket försöker.

Ok, nog med sådant. Dagen har precis börjat. Det verkar som mitt datorelände har dragit sin sista suck och inte ens Mats, teknikguden, kan laga den. Men allt går att lösa. Nu ska jag ut och jobba.

Skriver detta från en parkeringsplats på den amerikanska miltärbasen FOB Iskan. (Skälet  till att jag sitter just här är att sattelittelefonen råkar fungera bäst just här. Det är mörkt och himlen är stjärnklar. Vi är inbäddade hos fallskärmsjägare hos 501:a regementet. Läs allt om detta i morgondagens tidning.

Om att vara inbäddad kan jag säga att självklart kan jag bara skildra amerikanernas värld när jag befinner mig mitt bland dem. På samma sätt som jag i dag enbart skildrade den irakiska feministen.
Som reporter kan man bara skildra en del av verkligheten i taget. Nu är vi tillsammans med en grupp elitsoldater och det är väldigt intresant att lyssna på hur de ser på livet. Om några dagar kommer jag befinna mig någon annanstans och tala med andra personer.

Men just nu fryser jag och vill gå in och värma mig. Mats lovar att skicka fler bilder. Vi hörs snart.

Vi steg upp klockan tre i morse, svensk tid, vilket kändes så där. Efter ett par timmars väntan fick vi åka med en Black Hawk helikopter till vårt slutmål, en amerikansk militärbas vid namn FOB Iskan.
Det är bland den fulaste plats jag någonsin sett. I mitten ligger ett stort kraftverk som spyr ut rök och runt det ligger stora högar med järnskrot. Miljön är som som hämtad ur filmen ”Flykten från New York”.  Men, här finns en bra och ganska häpnadsväckande historia så vi är nöjda. Framför allt är vi glada över att vara framme, efter fyra dygns färd.

Nu har vi mellanlandat p[ en bas soder om Bagdad. Ska sova har i natt och fortsatta till vart mal i morgon bitti.

Mats, fotografen, har fått sitt presskort så nu kan vi äntligen åka härifrån. Äntligen!
Fortsättning följer….

Det kom precis in en ny kvinnlig krigskorre till presscentret. (Jag berättar det för att alla ska förstå att det inte är särskilt ovanligt med kvinnliga journalister i krig.)

Spencer Ackerman är däremot en manlig reporter och han arbetar för de amerikanska tidningarna ”The Nation” och The American Prospect.  Han älskar den svenska gruppen Refused så mycket att han tatuerat in ett citat från låten ”Rather be dead” på sin rygg. Här är beviset: