Jag gillar Mazar e Sharif. Människorna här är vänliga och behagliga, ingen blänger argt och alla har hitintills varit väldigt hjälpsamma.Det sägs att det är Afghanistans tryggaste stad och jag är säker på att stämmer.

De platser där det varit rörligt och hotfullt ligger ute i provinserna.

Vi bor på ett hotell mitt i stan som för åttio dollar natten erbjuder fri internet, luftkonditionering och en hård säng. En sömnig vakt med en gammal kalasjnikov står utanför plåtporten och i morse spelade han indisk musik så högt att han i alla fall väckte mig.

Expressens Terese Christiansson och Jonte Wentzel har också flyttat hit och det känns lätt absurt att två svenska team finns i Mazar, men det är också trevligt. (Faktum är att jag i detta nu hör hur de kommer in genom porten och går över gården.:=)

Tro nu inte att någon har tid att hänga i baren, som faktiskt serverar alkohol. Den gamla krigskorreklyschan gick i graven när bloggandet och webb-tv gjorde sitt intåg i reportervärlden. Här det bara arbete som gäller.

Fast i kväll ska jag faktiskt stirra tomt in i en vägg och vila huvudet. Det var en vecka sedan jag reste från Sverige, med det känns som om jag åkte hemifrån i förrgår.

Här är dagens jobb från BB. Det var en stor upplevelse att vara där i ett par omgångar och se denna helt kvinnliga miljö.

(Fotografen Magnus fick dock inte komma in i förlossningssalen, män är strikt förbjudna.)

Det var lite absurt att stå där mitt i barnafödandet medan släktingar och barnmorskor sprang omkring och pratade och skrattade. Alla var världigt trevliga och stämningen var krass realism blandad med festkänsla. En värld väldigt långt bort från profylaxkurser och diskussioner vilken vagn som är finast.

Klockan är över elva i Mazar och jag är dödstrött, men nöjd med artikeln som kommer i morgondagens tidning.
Det är ett ämne som är önskad av flera av er och berättelsen berörde mig djupt.

Annars finns inte mycket att berätta denna dag som till största delen tillbringats på hotellet.
Dostum stannade inte till i Mazar utan körde en sväng runt den blå moskén och fortsatte sedan en närliggande provins.

Någon undrade om jag skulle vara inbäddad med de svenska trupperna och svaret på det är nej. Det känns som om jag gjort tillräckligt på den fronten de senaste åren. Det går ju att rapportera om svenskarna på annat sätt.

Att göra reportage om svenska afghankommittén hade varit intressant, jag har redan träffat deras representant här i Mazar.
Dessvärre verkar hjälporganisationerna ligga lågt av säkerhetsskäl under dagarna runt valet och det är bättre att träffa folk på fältet, där man kan se vad som görs, än att prata på ett kontor.

Och självklart kommer jag skriva om valet, fast på mitt eget sätt.:=)

Vi hörs i morgon.

Godnatt.

Stor uppståndelse i Mazar e Sharif i dag. Abdul Rashid Dostum, den gamle krigsherren, har anlänt för att hjälpa president Karzai i presidentvalet.

Eftersom Dostum representerar minoritetsgruppen uzbeker har de åkt hit från omgivande provinser och kantade gatorna medan bilar körde omkring och spelade välkomstsånger. Dostum började med att strida för Sovjet under 80-talet, bytte sida på 90-talet till Mujahedin och fortsatte sedan byta allianser och är nu lierad med nuvarande president Karzai.

Han har också anklagats för krigsbrott, bland annat för att ha varit ansvarig för att talibaner stängts in i containrar och lämnats att dö i öknen.

Å ena sidan vore det intressant att se denna krigsherre i verkligheten och försöka ställa några frågor. Fast han kommer å andra sidan knappast komma med några intressanta uttalanden utan förmodligen bara komma med politiska fnoskler. Eftersom jag måste skriva färdigt texten om morgondagens historia, som verkligen berör mig, så stannar jag på hotellet och skriver.

Så här är det jämt när man är ute på sådana här jobb, tusen saker händer samtidigt och det är lätt att splittra upp sig på för mycket så att inget blir ordentligt gjort. Fotograf Magnus är dock på plats med vår pålitliga tolk/fixare/chaufför och bevakar det hela.

Tusen tack för alla tips, råd och förslag. Ett par uppslag har jag redan börjat jobba med och resultatet kommer snart.

Fortsätt gärna att radiostyra mig.

Måste också be om ursäkt för att jag har råkat radera någar inlägg. Det var absolut inte meningen utan berodde bara på ren klantighet från min sida. 

Första texten är i dagens tidning, jag hade gärna skrivit på den lite längre men så är det å andra sidan med alla texter jag skriver. Jag ska berätta mer om omständigheterna när jag gjorde reportaget men just nu har jag inte tid….

Syftet med hela den här resan är att försöka ta reda på vad som egentligen händer i svenskarnas område i norra Afghanistan. Berätta vad ni vill veta så ska jag göra mitt bästa för att berätta om just det. Jag vet av gammal erfarenhet att det är lätt att bli hemmablind när man är ute på sådana här uppdrag så det vore en stor hjälp att få era kommentarer, synpunkter och önskemål på min rapportering.
Dessutom finns det många kompetenta människor i Sverige som vet massor om läget i Afghanistan och som har egna erfarenheter härifrån. Jag skulle verkligen uppskatta om ni kunde dela med er av er kunskap på denna blogg.
De svenska soldaterna här nere säger nämligen att ni där hemma inte förstår hur det är här, att det behövs en bättre bild av läget. Och visst behövs det massor av fakta och många aspekter för att skildra något så komplext som situationen i Afghanistan. Sanningen är, som vi alla vet mångfacetterad. Men med er hjälp kan vi kanske få till en någorlunda rättvis bild. Så berätta för mig vad jag ska göra.

Resan till Afghanistan var knappast en succé.
Redan i Stockholm gick planet sönder och när vi till slut kom fram till Kabul var fotografen, Magnus, väskor försvunna. Chauffören stod dock som avtalat och väntade på Kabuls flygplats tillsammans med sin engelskspråkiga chef. 
Chefen förklarade att han skulle tolka via mobiltelefon om vi behövde säga något till chauffören. Och för övrigt behövde jag kvinnokläder. Vad vet jag? Vi skulle åka bil i åtta timmar och det är ju viktigt att smälta in.
Så klockan fyra på morgonen, svensk tid, shoppade jag loss. Det är förmodligen inga plagg jag hade valt i vaket tillstånd. (bilder kommer)
Först därefter påbörjades den åtta timmar långa färden till Mazar Sharif i en gammal van vars kylare snart började koka i den 45-gradiga hettan. Att åka i en dålig bil när man kör över bergkedjan Hindu Kush, hindudödaren, kändes sådär. Men det var vackert med majestätiska berg och marknader som dök upp mitt ute i ingenstans i ett bergspass.
Till slut hostade bilen till och tvärdör. Kylarslangen läckte som ett såll.
Där stod vi alltså mitt i öknen i ett av jordens farligaste land och såg solen sjunka mot horisonten.
Chauffören, ringde sin engelsktalande chef i Kabul vilken i sin tur förklarade att allt skulle ordna sig.
-Du låter spänd på rösten, men du måste förstå, det är sånt här som händer, sa han.
-Inte om man kollar motorn innan man hyr ut sin bil, svarar jag.
-Vad menar du? Jag tycker inte alls om din ton.
Jag kräver ny bil och en sådan utlovas, den är på väg och kommer om en halvtimme. Tiden rinner iväg och är varmt som i helvetet. Några bilar kör förbi och att ställa sig och lifta känns allt mer som ett lockande alternativ.
Till slut stannar en lastbil med två hästar och en kamel på flaket. En farbror hoppar ut och börjar diskutera med vår chaufför. Det slutar med att lastbilen bogserar vår van. Jag vill inte låta gnällig men tro mig, det finns bättre sätt att se Afghanistan än att åka i tjugo kilometer i timmen insvept i diselångor. 
Men den utlovade bilen dök faktiskt om, efter ett par timmar och körde oss till i Mazar-e-Sharif.
Men nu är vi är och det tog bara 22 timmar från Stockholm, om nu någon skulle ha lust att svänga förbi. Fast tro mig, det var värt resan till Absurdistan.