För några år sedan bodde jag i ett flyktingläger i Pakistan som drevs av Rawa, Revolutionary women of Afghanistan, en oberoende kvinnogrupp som kämpat för fred och mänskliga rättigheter sedan 70-talet. De undervisade flickor under talibantiden, smygfilmade avrättningar, riskerade ­sina liv i sin kamp mot en medeltida kultur för att få rättigheter som vi i detta land anser självklara.

En kväll när vi satt och pratade kom vi in på hederskulturer och när jag berättade att hedersmord begicks även i Sverige stirrade de på mig som om jag vore en fullständig idiot.

”Hur kan ni tillåta det i en demokrati?” En berättigad fråga som fortfarande är obesvarad.

Enligt en undersökning gjord av Stockholms stad är var tionde femtonårig flicka i Stockholm pressad av hederskultur. De förväntas vara oskulder när de gifter sig, får inte umgås med pojkar utanför familjen och tillåts inte delta i all skolundervisning.

Sju procent av flickorna och fyra procent av de tillfrågade pojkarna uppger i enkätundersökningen också att de blivit utsatta för kränkningar, hot och våld.

Sedan har vi självklart ungdomarna som skickas utomlands för att gifta sig, de som får sina köns­organ sönderskurna och tjejerna som opererar in mödomshinnor för att de riskerar att mördas om de inte är oskulder.

Alla har de svikits av det svenska samhället som i någon form av jolmig tolerans och oförstånd sopat deras mänskliga rättig­heter under mattan. En del feminister påstår till och med att hedersmord inte existerar och vägrar se denna form av förtryck eftersom de anser det vara rasistiskt. (Ett argument som förmodligen hade gjort brudarna i Rawa ursinniga.)

Själv är jag urless på allt undfallande trams om mångkultur och respekt för andra religioner. Oavsett om föräldrarna är muslimer, medlemmar i kristna sekter, asatroende eller ateister ska barns lagstadgade rättig­heter respekteras.

Det inkluderar undervisning i religion och samlevnad, att lära sig simma och röra sig fritt utan manlig eskort och, framför allt, att slippa utsättas för förtryck.

Ändå finns det enbart i Stockholm 3 000 tjejer som på grund av sina föräldrars idéer får en sämre chans i ­livet än sina jämnåriga.

Jag kan se hur brudarna i Rawa skakar på huvudet i vantro över vår denna svenska naivitet och missriktade välvilja som vattnat ur de rättigheter de var beredda att dö för.

”Är ni inte riktigt kloka?”

Uppenbarligen inte.

Min nya granne har renoverat i veckor. Det borras och spikas i all oändlighet och jag sitter under oväsendet och försöker skriva bok vilket oftast är i det närmaste omöjligt.

En dag knackade jag på, gråtfärdig över ljudinvasionen, och bad honom sluta. Grannen blev defensiv av min frustration, kände sig attackerad och hävdade sin självklara rätt att renovera.

– Men vi måste hitta ett sätt att leva i samma hus, sa jag.

Bristen på samarbetsvilja blev så provocerande att jag till slut gick innan jag sa något dumt. Om vi satte oss ned och diskuterade på ett sansat sätt vet jag att skulle vi skulle kunna finna en lösning som båda var nöjda med.

Förra veckan skrev jag om bristen på en vettig diskussion om islam och dess utövare med anledning av Andreas Malms bok om det påstådda muslimhatet. Reaktionerna från vänstern och muslimer var lika defensiva som grannens.

Vänstern hävdade, som alltid, att jag var okunnig. Fast jag vet i alla fall att orsaken till kriget mot bosnienmuslimerna inte berodde på något utbrett muslimhat som Malm hävdar. För oss som var på plats var det lätt att genomskåda den papperstunna propagandan som dolde de verkliga skälen.

I teorin kan jag uppskatta det positiva med en levande vänsterdebatt, i praktiken är denna grupp den enda jag stött på som kan skriva att jag borde ”skjutas” eller ”Hoppas hon våldtas” när jag rapporterar om ämnen de inte gillar. Det blir lite liksom svårt att ta pratet om solidaritet och hat mot utsatta grupper på allvar med detta i bakhuvudet.

Jag förstår inte heller den religionskritiska vänsterns plötsliga allians med islam. Eller varför inte islam kan diskuteras och kritiseras på samma sätt som kristendomen gjorts sedan Nietzsche kallade denna religion ”en odödlig skamfläck för mänskligheten” i kampskriften Antikrist.

”Du vet ingenting och har inte rätt att uttala dig om dig inte läst koranen och levt tillsammans med muslimer”, skriver en man och skickar en massa korancitat.

Men när jag läser hans och liknande mejl känner jag mig lika överlägset behandlad som när jag ringde på hos grannen. Det leder liksom ingenstans.

Däremot vill jag träffa Adli, en muslimsk man som skrev ett sådant sympatisk och kunnigt mejl att jag omedelbart ville diskutera mer med honom, och gärna ha honom till granne i huset.

För oavsett politik, religion eller ursprung är det ju ömsesidig respekt, förståelse och öppenhet som skapar god grannsämja, inte verbal stenkastning.

Vad är det som är så tabu med fattigdom? När jag var inbäddad med en amerikansk enhet i Irak skrev jag en blogg vilket sedan ledde till nominering till Stora journalistpriset.

När jag slutade röka och levde sunt skrev jag en blogg som fick massor av positiva reaktioner. Men när Aftonbladets Jessica Ritzén nu lever på socialbidrag i en månad och skriver om detta i läsarsuccén Fattigdomsbloggen tar det av någon oförklarlig anledning hus i helvete bland kollegorna.

Croneman på DN är upprörd över att en medelklassjournalist leker socialbidragstagare och kallar det ett journalistiskt stolpskott. Expressens Karin Olsson tycker det är patetiskt att leka fattig och att Ritzén i stället borde granska rapporter om varför det finns socialbidragstagare.

Att skriva om fattiga människor och lyfta fram deras berättelser är tydligen upprörande. Jag som trodde att alla aspekter av den politik som förs, särskilt de mänskliga, borde granskas.

En läsare föreslog att kritiken berodde på att Ritzén minskat i värde eftersom hon levde som fattig, att hon därmed blir mindre värd som journalist och kan trampas på.

Det är nog exakt det som det handlar om. Det blir för obehagligt när en förödmjukande verklighet kryper nära. Då är det enklare att skjuta budbäraren och stoppa huvudet i sanden.

Människor klagar ofta över att journalister är en privilegierad klass som ägnar sig åt att bekräfta sig själva och undervisa folket i politisk korrekthet i stället för att berätta om eller intressera sig för den verklighet som vanligt folk befinner sig i.

Fattigdomsbloggen tar ett steg bort från detta, Ritzén kommunicerar ödmjukt med läsarna, en sorts 10-talets journalistik som lyfter fram en dold verklighet som behöver diskuteras och allt granskas av bloggare, som ofta har större kunskaper i ämnet än journalisten.

Nu är det nog med journalister som med bloggare, det finns alla sorter men maktförskjutningen är ändå ett faktum. Några kommer alltid tro att allt är som förr och att verkligheten ser ut som de bestämt i sina huvuden. Likt en flock printosaurius rex står de kvar i sitt träsk av tolkningsföreträde och brölar upprört över att klimatet blivit så hett att allt håller på att torka ut omkring dem.

Jag säger bara en sak: Fattigdomsbloggen har gjort att elförbrukningsgränsen för socialbidragstagarna i Stockholm höjs till samma nivå som i övriga landet. Det betyder att människor inte längre behöver välja mellan att se på tv eller äta varm mat. Vad har ni åstadkommit i veckan?

I går hamnade jag helt otippat för första gången på Noppes, en exklusiv klubb vid Stureplan i Stockholm dit enbart medlemmar släpps in och journalister inte får yppa om vad som händer för då är de inte välkomna tillbaks.

Ingen större förlust då stället var som ett skandalfritt vardagsrum och det enda spåret av dekadens var Runar Sörgaard.

Den champagnesprutande vulgoeran dog i november 2008 då lågkonjunkturen och det stora vemodet svepte in, men på Noppes lyste nöden självklart med sin frånvaro.

Fast när jag såg ut över backslicks och vackra kvinnor kände jag mig inte som en utvald utan snarare som en passagerare på Titanic. Allt har sin tid, varje era peakar för att sedan falla samman och det är exakt vad som händer just nu.

Det finansiella stålbadet innebär därför inte bara arbetslöshet, fattigdom och varsel utan också att pris-erna sjunker, servicen blir bättre, folk utbildar sig och framför allt accepteras inte längre gamla förlegade sanningar och beteenden.

Robinson må nylanseras men vem orkar med konstruerade pakter, mobbare och storljugare när verkligheten är så mycket värre?

Kampen för överlevnad pågår ju redan i en industristad nära dig. Bonusdirektörerna från SEB, AMF och tredje AP-fonden roffar åt sig bisarra summor och blir storögt förvånade när det plötsligt anses vara fel. Journalisterna klamrar sig fast vid rätten att ha tolkningsföreträde över verkligheten, men när Jan Guillou lyfte fram journalisterna som de enda ansvariga sanningssägarna samtidigt som han skrev i egen sak för att skydda sin affärspartner Liza Marklund sprack hela resonemanget.

Marklunds lögner om ”Gömda” och de människor som skadats av boken drevs först av bloggosfären som rasade över mediernas kamaraderi. Den tidigare så omhuldade vänstern håller på att straffa ut sig med sina turnerande stenkastande extremister. På samma sätt har feminismen förstörts av manshatande radikalfeminister.

Exemplen på gamla hopskrumpnande strukturer är många men samtidigt är det tydligt att något nytt, annorlunda, håller på att växa fram.

Förhoppningsvis kommer det innefatta begrepp som sanning, heder, lojalitet och modet att stå upp för andra. Det vore i så fall på tiden. Landet behöver verkligen sannerligen annat att samlas runt än gammal skåpmat som Noppes och Robinson.

Män är djur. De misshandlar, våldtar och dödar och bär skulden för krig och våld i samhället. Nu senast är de skyldiga till skolskjutningen i Tyskland.

Detta hävdar Roks förra ordförande Ireene von Wachenfeldt i ett debattinlägg på Newsmill där hon ångar på i ullstrumporna mot detta främmande djur som går under beteckningen man.

Det börjar redan på dagis då killar drar tjejer i håret och hon får höra att han gör det för att han är ”lite kär” och sedan fortsätter männens våld att uppmuntras till dess att de förvandlas till dagens kvinnoförtryckare och mördarmaskiner.

Ireene von Wachenfeldt har rätt i att män står för 90 procent av allt våld, att samhällets acceptans är större mot utagerande pojkar än flickor och medan mäns hjärnor badar i testosteron krävs ett större grupptryck och sociala påfrestningar för att göra kvinnor brutala.

Men sen då? Vad är lösningen?

Ska vi göra oss av med svinen i en enda stor radikal­feministisk slutgiltig lösning med brinnande ugnar och/eller kemisk kastrering?

Nej, just det. Det är här debatten slutar. Män är dumma farliga djur och inga lösningar läggs fram. Istället skuldbeläggs de alla kollektivt, från den schysta tvåbarnspappan som alltid hämtar på dagis till Stureplansglidaren som utnyttjar allt och alla.

Det är lika konstruktivt som att påstå att alla svenska kvinnor är kåta blondiner vid namn Inga.

Sant är att män misshandlar och dödar kvinnor. Lika sant är att män till största delen själva blir offer för våld. Men en riktig karl ska tydligen finna sig att bli nedsparkad av gäng, få en rak höger på krogen samt bli hotad utan att gnälla.

Om de har blivit misshandlade som barn, blivit svikna av sina föräldrar eller råkat ut för övergrepp av pedofiler så anses det inte vara särskilt betydelsefullt. De kan ju ändå inte tala om sina känslor, vilket hånas i damtidningar som analyserar vad han egentligen menar.

En karl ska hålla käften, hämta på dagis och dra in pengar till familjen, men mister han jobbet och därmed sin status så finns det en risk att kvinnan skiljer sig, enligt en artikel i Metro.

Sedan anses männen vara förvirrade över den roll de har i det moderna samhället. Tro fan, när de alltid utpekas som roten till allt ont.

Nej, det är dags att skrota det besudlade begreppet feminism och i stället satsa på något mer nyanserat som innefattar ansvar, skyldigheter och rättigheter för samtliga människor.

Humanism, anyone?

För några år sedan träffade jag en av Jemens få kvinnliga journalister. Hon älskade sitt jobb men var tvungen att säga att hon arbetade som lärare. Journalistyrket ansågs nämligen slampigt, kvinnor kunde ju inte gå omkring och tala med okända män.

Det faktum att hon snart skulle fylla 30 diskvalificerade henne dessutom för äktenskap, det bästa hon kunde hoppas på var att bli någon mans tredjehustru.

I Sudan hotades en tonårsflicka som blivit gravid efter en våldtäkt att stenas till döds för att hon haft utomäktenskapligt sex. Flickskolor i Pakistan bränns ned av talibaner, flickor i Somalia får sina könsorgan stympade.

Man behöver bara surfa runt lite på nätet för att inse att internationella kvinnodagen behövs, särskilt i muslimska länder.

Samtidigt finns det kvinnor även där som skapat sig en position och förmögenhet genom hårt arbete och intelligens. Det är om något att respektera.

Jag brukar tänka på dem när tjejer här hemma skyller alla sina misslyckanden på att de lever i ett manssamhälle.

Missförstå mig rätt, jag är självklart för jämställdhet och är glad för allt som hänt på den fronten även om mycket finns kvar att göra.

Men när tjejer slentrianmässigt skyller allt på den svenske mannen blir det fel, särskilt när hon tycker det är självklart att killen ska betala drinkarna på krogen. Då är det dags med lite självkritik.

Att se artiklar på temat ”Uppfostra din man som du uppfostrar en hund” är inte okej, inte heller att rabiatfeminister utmålar samtliga män som våldsamma, lögnaktiga, självgoda förtryckarsvin medan alla kvinnor är goda, snälla och sanningsenliga människor.

Man behöver bara se på Gudrun Schymans skadeglada påhopp på Linda Skugge för att inse att så inte är fallet.

Skugge ligger i skilsmässa och detta utnyttjar Schyman till att föra fram sin tes om att kärnfamiljstrenden håller på att förlora greppet om folket.

Skugge kontrar med ett inlägg om att äktenskapet är en kvinnofälla. Hon har gärna sex men föredrar att leva ensam och köpa hushållsnära tjänster.

Tillåt mig att sucka tungt.

Är det så här vi hedrar våra anmödrar som kämpade sig till rösträtt och slogs för kvinnors rättigheter?

Eller kan jämlikhet uppnås samtidigt som vi erkänner självklarheter som att kvinnor och män faktiskt behöver och tycker om varandra?

Jag hoppas i alla fall det.