Ett steg i rätt riktning i ledningen – men inte på planen
Förra veckan gick Valencia ut med att sportchefen Braulio Vázquez sparkas med omedelbar verkan. Det var ett beslut som var tvunget att tas av president Amadeo Salvo, speciellt eftersom han i vått och torrt stöttat tränaren Miroslav Djukic hela hösten.

Det är också ett steg i rätt riktning för Valencia. Någonting var tvunget att hända, och Braulio har inte uppfyllt kraven som sportchef och dessutom haft ganska kluvna åsikter jämfört med Salvo.

Som läget ser ut just nu sitter Djukic fortfarande kvar på tränarposten – men frågan är om inte presidenten måste agera även på den här positionen snart. Det är så mycket som går i rätt riktning i Valencia just nu. Som klubb mår man bättre än på många år – men hur stor roll spelar det egentligen när man inte kan prestera ute på planen? Är Amadeo Salvo redo att dras med i Miroslav Djukic fall? Eller har den senare en fullgod plan för att rädda upp situationen innan den sprängs i bitar?

På de sex senaste ligamatcherna har Valencia vunnit en, detta borta mot Getafe. Och att man tappat poäng mot såväl Villarreal som Athletic Club på bortamark är varken ologiskt eller överraskande. Däremot är sammanlagt en poäng mot Real Sociedad, Almería och Valladolid hemma på Mestalla så stort magplask det kan bli för Valencia.

Éver Banegas straffmiss efter fyra minuter personifierade inte bara helgens insats mot Valladolid (matchen slutade 2-2) utan hela höstens Valencia. Nonchalant klev argentinaren fram och skickade bollen högt över mål. Lika nonchalant, lika ineffektivt och lika oengagerat har hela Valencia så här långt anno 2013/14.

I ledningen har man redan tagit flera steg framåt – men på planen ett par bakåt. Just nu känns det som Djukic inte är rätt man för att vända den här trenden. Frågan är hur stort tålamod Salvo har innan han blir tvungen att göra det han hela tiden deklarerat att han ska undvika.

Cristiano är inne i sin bästa period 2013
Att Cristiano Ronaldo gör tre mål i var och varannan match är något vi har vant oss vid under portugisens väldigt framgångsrika sejour i Real Madrid. Även om det är svårt att sia om Ronaldo just nu är inne i sin bästa form någonsin, kan vi i alla fall konstatera att han är inne i sin bästa period det här året.

Diego Costa vann månadens spelare i september, Koke i oktober. Redan nu, när vi knappt kommit två veckor in i november, känns det skrivet i sten vem som kommer ta hem månadens spelare. Cristianos form har varit skrattretande skarp. Allting verkar gå in för anfallaren, och emellanåt ser det ut som han möter juniorspelare när han trampar förbi sina motståndare och lurar målvakterna.

Målmässigt finns det ingen som har konkurrerat med Ronaldo under 2013. Men portugisen strävar ju givetvis inte efter att bli månadens spelare i La Liga. Han vill åt Ballon d’Or – priset för världens bästa spelare, som delas ut i januari. Jag skulle vilja säga att chansen att få det har inte varit större sedan han fick det 2008.

—

Det blir ännu mer från helgen senare. Bland annat med lite tankar om Tata Martinos prägel på Barcelona under sina första månader i klubben.

När Barcelona tappade poäng mot Osasuna för några veckor sedan hade Atlético de Madrid chansen att gå upp i ensam serietopp vid seger mot Espanyol. Då slutade det med magplask och förlust.

Nu hade Atlético återigen chansen att – åtminstone tillfälligt – köra förbi konkurrenten från Katalonien, men misslyckades på nytt. Å andra sidan bör det poängteras både en och två gånger att ett oavgjort resultat på El Madrigal ofta bör ses som en vunnen poäng, istället för två förlorade.

Det är möjligt att Atlético Madrid kan se tillbaka på säsongen i maj och vara nöjda över en poäng mot Villarreal. Just nu, när förutsättningarna såg ut som de gjorde, och man hade en 1-0-ledning i 75 minuter, tror jag de känner motsatsen.

Atlético led utan sin normala backlinje
I första halvlek var Atlético väldigt solida och disciplinerade, precis så som vi har lärt känna laget under Diego Simeones tid som tränare i klubben. I andra halvlek ökade dock Villarreals press, och då var det framför allt den nykomponerade backlinjen som led.

Utan Diego Godín (landslagsuppdrag med Uruguay) och Filipe Luís (avstängd) tvingades Madrid-klubben ställa en oerhört ovan backlinje på benen och det märktes inte minst vid kvitteringsmålet att de inte är lika synkroniserade som den normala fyran är.

Jag är helt övertygad om att Simeone inte kommer skylla förlusten på varken Toby Alderweireld eller Emiliano Insúa, som skulle ersätta de frånvarande försvarsspelarna. Båda gjorde inte bort sig på ett personligt plan, men det var framför allt samarbetet med övriga i defensiven som inte klickade lika bra. Och det klart, just den backlinjen hade bara spelat 45 minuter tillsammans inför matchen, vilket gör det förståeligt att allting inte sitter till hundra procent.

Bruno Soriano är ligans mest underskattade mittfältare
Jag har hyllat Bruno Soriano många gånger förr, men det tål definitivt att göras igen. Speciellt efter Villarreal-kaptenens fenomenala insats mot Atlético Madrid. Till en början hade både Bruno och hela Villarreal svårt att komma igång, speciellt efter Atléticos tidiga ledningsmål, men successivt växte man in i matchen.

Framför allt var det Bruno som triggade igång laget och fick upp tempot i passningsspelet. Att han inte fått fler chanser i Vicente del Bosques landslag är väldigt märkligt. Lika märkligt som att han ifjol faktiskt spelade i andradivisionen.

Bruno Soriano är utan konkurrens ligans mest underskattade spelare. Enda anledningen att han inte fått ett större och mer rättvist erkännande är att han inte spelar i en större klubb.

Perbet ändrade matchen
Eftersom Giovani dos Santos saknades på grund av skada var frågan vem som skulle stå för den kreativa biten offensivt för Villarreal. Rubén Cani har varit briljant hela säsongen – men kan inte dra hela lasset på egen hand.

Svaret, som länge såg ut att inte få något bra svar, skulle komma först den sista kvarten då Jérémy Perbet äntrade planen. Villarreal hade skapat chanser redan innan fransmannen byttes in, men efteråt så anföll man med mer fart och mer tyngd. Det är i första hand Perbets förtjänst. Han löpte, skapade ytor, var kreativ och finurlig.

Även om Ike Uche visat bättre form den senaste månaden är det fortfarande underligt att Jérémy Perbet inte fått mer speltid. Anfallaren öste in mål i belgiska ligan, och var vital för Villarreal i våras när man till slut tog klivet upp till högsta divisionen igen. Hittills har han fått väldigt sparsamt med speltid och varit nummer fyra bland anfallarna. Insatsen mot Atlético bevisade att han är ämnad för betydligt mer än att bara sitta på bänken.

—

Mer från helgens matcher utlovas senare.

Varken Almerías tredje raka seger, Rodrís fortsatta målproduktion eller det faktum att Osasuna tappade alla poäng hemma på El Sadar bär ansvaret för de största rubrikerna från gårdagens match. Det såg nämligen en 16-årig debutant till.

Det är få juniorspelare som är allmänt kända på El Sadar i Pamplona innan de har debuterat för A-laget. José García tillhör inte den skaran. Han är känd som ”den lille huliganen” efter att redan som sjuåring börjat vistas med de mest hängivna Osasuna-supportrarna på hemmaarenan. Det har visats klipp på ”huliganen” när han flera gånger slitit av sig tröjan och firat framgångar – men också lidit i tuffa motgångar.

I flera år har José García gått till El Sadar och följt sitt lag. Igår var hans plats tom. García var nämligen ute på planen istället för på läktaren. Den unge och otroligt lovande mittfältaren fick hoppa in med 25 minuter kvar, då Osasuna jagade kvitteringen efter att tidigt ha hamnat i underläge.

Att Almería vann matchen och tog tredje raka segern är helt otroligt med tanke på deras säsongsinledning. Att Rodrí fortsätter ösa in mål för klubben är också imponerande. Men det är varken Almería eller klubbens succéanfallare som drar rubrikerna efter matchen.

Även om matchen i sig helst glöms bort genast av supportrarna, har hela Osasuna någonting att glädjas över – José Garcías debut.

– Det är det enda värt att minnas från matchen, konstaterar Osasuna tränare Javi Gracía, som lustigt nog tränade Almería i Segundan förra säsongen.

– José är väldigt exalterad över att få spela fotboll på den här nivån, han lever för det och hans känslor för klubben går inte att ta fel på. Det enda jag sa till honom inför matchen var att man bara får debutera en gång i livet, och att han bara skulle njuta, fortsätter Gracía enligt Marca.

Sagan i sig har precis börjat, och nu har ännu ett kapitel skrivits. För José Garcías del fick inte kapitlet det slut han hade hoppats på – men som en av klubbens mest lovande mittfältare på flera år lär chanserna inte vara sena att dyka upp igen. Han har åtminstone en tränare som tror på hans kvalitéer.

– Han har allt för att lyckas på den här nivån, säger Javi Gracía.

Är det någonting som inte fungerat som det ska i Osasuna den här säsongen är det mittfältet. Därför finns det all anledning att tro att José Garcías plats på El Sadar riskerar att vara upptagen även framöver.

Bara Atlético Madrid säkrade gruppsegern, men övriga andra spanska lag var förstås också igång med Champions League-spel i veckan.

Real Sociedad kan nog räkna bort sina chanser för avancemang efter en ny match utan mål hemma mot Manchester United (0-0) – även om hoppet om tredjeplatsen fortfarande finns i gruppen.

Två lag som inte bör oroa sig för att bli sist i sina respektive grupper är Real Madrid och Barcelona. Huvudstadsklubben fick en väckarklocka i form av Arturo Vidals straff (som för övrigt var makalöst bra slagen) i slutet av första halvlek, och drog i en annan växel i andra. Cristiano Ronaldo fortsätter sin galna målform och har nu också gjort mål på Juventus Stadium – något han tydligt klargjorde med sin målgest vid 1-1-målet.

Gareth Bale är definitivt på rätt väg
En annan som hittat rätt mer och mer är Gareth Bale. Efter att ha kommit igång med såväl mål och framför allt assist den senaste veckan slog walesaren till på nytt och gjorde 2-1-målet på ett otroligt skickligt sätt. Han har kritiserats hårt, och kommer förmodligen och göra resten av sitt liv, men sakta men säkert har Bale börjat växa in i skorna i Real Madrid – även om de är nästan orimligt stora att fylla.

Får Real Madrid ut det bästa av två världar i form av en djupledslöpande Cristiano Ronaldo till vänster och en genombrottsvillig Gareth Bale till höger kommer man kunna ruska om försvaren ordentligt framöver. Ska vi vara helt ärliga kan de nog göra mer än så faktiskt.

Messi i målprotokollet – och Barça showade
Även de som tvivlade på att Messi skulle återuppstå och på nytt skjuta in sig i målprotokollet är nu motbevisade. Fast det var framför allt lagmaskinen Barcelona som malde ner Milan på Camp Nou igår. Man hotade från såväl båda kanterna som centralt i planen, och många av spelarnas formkurva pekar uppåt.

Milan är inte samma Milan som man var för ett par år sedan, och definitivt inte samma lag man var ytterligare fem-sex år tillbaka i tiden. Men man har klasspelare i laget, och det osar rutin i hela klubben, vilket gör att matcher av den här kalibern aldrig är enkla. Det gör Barças uppvisning ännu mer imponerande, och det känns som Tata Martinos prägel på laget börjar sätta sig. Mer läsning om just det utlovas vid ett senare skede.

Ett effektivare Barça hade vunnit med 5-1 och då ändå haft marginal att bränna ett par riktigt vassa chanser. Nu slutade det 3-1 och spelmässigt hade inte Milan mycket att sätta tillbaka – även om Kaká försökte och emellanåt oroade.

Ska jag ge min syn på straffsituationen är det tydlig kontakt – även om det är omöjligt för oss framför TV-apparaterna att bedöma hur mycket Ignazio Abates ryck i Neymars axel störde brassen. Det är mycket möjligt att Neymar förstärkte situationen – men det vore befängt att tro att han utan anledning skulle slänga sig då det skulle kunna leda fram till en bra målchans. Dessutom är det svårt för Abate att försvara varför han överhuvudtaget har armen så högt upp på Neymar.

Efter fyra omgångar är det bara ett lag som vunnit samtliga matcher och redan är klara gruppsegrare. Bayern München har också lyckats med bedriften att vinna de inledande fyra matcherna, men har fortfarande ett hot i form av Manchester City kvar att avfärda innan de kan titulera sig gruppsegrare.

Atlético Madrid har däremot redan nu ordnat segern i sin grupp innehållande Zenit St: Petersburg, Porto och Austria Wien. En på förhand ganska lurig grupp enligt många, men där de flesta som höjde rösten ändå trodde mest på Porto som gruppsegrare och en kamp mellan spanjorerna och ryssarna om andraplatsen.

Fyra omgångar senare låter det annorlunda. Atlético fick visserligen kriga ordentligt för att bärga tre pinnar hemma mot Zenit, och fick också vända underläge till seger borta mot Porto, men överlag är det ingen tvekan. Madrid-klubben har varit både starkast fysiskt, taktiskt och klart effektivast i gruppen och kan nu, redan efter fyra spelade matcher, luta sig tillbaka och se på när övriga gör upp om andraplatsen.

Här kommer ett par nyckelfaktorer till varför Atlético så snabbt säkrat gruppsegern och avancemanget till slutspelet.

1) Diego Simeones taktiska briljans
Han har sin grundidé och sin filosofi som han har fått spelarna att köpa helt och hållet, men det är ändå flera detaljer i Diego Simeones såväl laguttagningar som coachning under matcherna som gjort det här möjligt för Atlético.

I tre av fyra matcher har han startat med Raúl García som släpande anfallare eller kantspelare i ett mer rakt 4-4-2. Det är inte för att Raúl García i grunden är en bättre fotbollsspelare än en handfull andra offensiva spelare som istället fått stå åt sidan i dessa matcherna, utan för hans fysiska styrka och det faktum att han är livsfarlig när han tar sig in i straffområdet.

Normalt sett är inte Raúl García en startspelare för Atlético Madrid. Han är den där spelaren som vet sin plats, vet att han inte kommer få minuter i varje match, men absolut inte vänder ansiktet åt andra hållet och gnäller för det. Nu har han fått chansen – och gjort precis vad som Simeone krävt av honom. Han har erbjudit fysik, presspel och värdefulla poäng. Mot Austria Wien i 4-0-triumfen blev det ett mål och en assist på kontot för Raúl García. Spelaren som i spelet annars inte syns särskilt mycket eller drar blickarna åt sitt håll.

En annan del av det taktiska spelet är Simeones coachning under matcherna, och det gäller allra främst i de två inledande omgångarna. Det är framför allt de tidiga bytena i matchen borta mot Porto som glänser tydligast. Efter en seg och trög första halvlek där Atlético var i underläge med uddamålet, agerade Simeone direkt.

Att David Villa var planens kanske största stjärna spelade ingen roll. El Guaje hade inte levererat i den mån Simeone ville och begärde – därför byttes han ut. In kom kantspelaren Cebolla Rodríguez, som bidrog med fart, energi och större bredd i spelet. Det luckrade upp Portos försvar och även om breddspelet i sig inte ledde fram till målen så genererade det i målchanser, som i sin tur gav tro och ännu större mod.

Atlético vände matchen, och vann med 2-1.

2) Man har inte varit beroende av en spelare
Säsongens Atlético Madrid har varit väldigt präglat av Diego Costa. Anfallaren har klivit fram i Radamel Falcaos frånvaro och verkligen tagit på sig rollen som lagets målskytt.

Men en gigantisk styrka i säsongens upplaga av Atlético är att man inte står och faller med Diego Costa. Alla lag behöver sina bästa spelare, och alla lag försämras utan dem. Men i de två inledande tuffa matcherna mot Zenit respektive Porto klarade Madrid-klubben sig utan Diego Costa (som var avstängd) – och då klev andra fram i stället.

Topplagen mår bra när stjärnorna är i full form. Oftast brukar det framkalla ännu bättre resultat. Men det är samtidigt viktigt att inte bli alltför beroende av en och samma spelare – något Atlético än så länge inte har blivit. Det är en enorm styrka.

Nu kan Diego Simeones gäng satsa vidare i ligaspelet utan att behöva tänka mer på Champions League-gruppspelet, där i stället spelarna som hittills fått sparsamt med speltid kan få chansen att visa sina kvalitéer. Och som spelet sett ut hittills kommer Atlético bli ett lag att räkna med långt fram på vårkanten i turneringen.

Elche-Villarreal avslutade omgång tolv och gästerna hfrån Vila-Real drog det längsta strået efter ett sent avgörande av Ike Uche. Här kommer en sista vända av omgången som gått.

Omgångens otäcka:
Damin Perquis huvudskada mot Málaga var minst sagt en otäck sådan. Betis-försvararen skallade ihop med Fabrice Olinga och blev liggande medvetslös på marken. En ambulansvärd senare var han på sjukhuset och det visade sig vara en kraftig hjärnskakning och ett par käkfrakturer. Det är fortfarande oklart exakt hur länge polacken blir borta från spel.

Omgångens kross:
Real Sociedad verkar ha blivit varma i kläderna och fått upp farten ordentligt. I lördags sopade man undan Osasuna ordentligt och vann med förkrossande 5-0. Antoine Griezmann gjorde mål för fjärde matchen i följd, vilket är nytt rekord för fransmannen, och är i sitt livs form. Lagom till tisdagskvällens Champions League-möte med Manchester United.

Omgångens tifo:
Tio matcher – två tifon. Såväl Rayo som Atlético arrangerade tifon inför sina matcher mot Real Madrid respektive Athletic. Det går inte att ogilla sådana här arrangemang.

Omgångens inhopp:
Samu Sánchez har inte gjort många seniormatcher i sin karriär, men när Málaga behövde kraft framåt slänge Bernd Schuster in den 23-årige anfallaren mot Betis – något som blev lyckat. Samu frälste Málaga i den 93:e matchminuten med att trycka in 3-2 på volley och därmed fixa tre poäng i andalusderbyt.

Omgångens dubbeltunnel:
När Leo Messi tidigare inte levererat mål har Barcelonas övriga stjärnor haft svårt att kliva fram. Nu finns såväl Neymar som Alexis Sánchez. Den stekheta duon klev på nytt fram för katalanerna i stadsderbyt mot Espanyol. Men 1-0-målet, som blev matchens enda, var helt och hållet Neymars förtjänst. Brassens passning var en dubbeltunnel på två Espanyol-spelare och Alexis vid bortre stolpen kunde bara sätta dit foten och se lädret rulla in i mål.

Omgångens tavla:
Sevilla-supportrarna har skrikit efter Javi Varas länge nu. Och snart kanske det är dags att den duktige målvakten tar över handskarna efter Beto. Den senare skänkte nämligen bort alla poängen i matchen mot Celta Vigo efter säsongens kanske grövsta tavla. Det fanns mängder av passningsalternativ, men Beto valde att spela bollen rakt till Álex López som fick fritt fram och placerade in matchens enda mål.

Rubén Castros skadefrånvaro har fått Betis att sjunka
Det råder inga tvivel om vilka två som var Real Betis ledande spelare förra säsongen. Beñat Extebarria styrde tempot på mittfältet och var alltid ett gigantiskt hot på fasta situationer, medan Rubén Castro var anfallsspelaren som ofta stod för det lilla sista i straffområdet.

Trots framgångarna förra säsongen där laget slutade på Europa League-plats lämnade Beñat för hemklubben Athletic Club. Betis rustade upp rejält och värvade mest av alla La Liga-klubbar under sommaren – men ingen lika profilstark spelare som den forne mittfältsmotorn. Ett gigantiskt ansvar skulle i offensiven därmed läggas på Rubén Castro. Problemet så här långt? Anfallaren har varit skadad, och hittills bara spelat 22 minuter.

Rubén Castros skadefrånvaro är förstås inte den enda anledningen till Betis hittills väldigt miserabla säsong, men man har sett tydligt hur mycket spanjoren betyder både för målproduktionen och lagets spel. Med Jorge Molina har man en mer statisk anfallstyp, och nyförvärven Chuli och Braian Rodríguez har definitivt inte tagit vara på sina chanser hittills.

Utöver det har Pepe Mel hittills haft väldigt svårt att hitta en startelva som fungerar. Och det klart, med flera nyförvärv i varje lagdel där ingen sticker ut mer än någon annan är det väldigt svårt att veta vilket som är det bästa laget. Det centrala mittfältet är mest signifikativt för Mels problem. Xavi Torres, Javier Matilla, Nosa Igiebor och Lolo Reyes slåss om samma positioner på det centrala innermittfältet. Även om Matilla spelat mest i ligan och verkar komma upp i den potentialen man såg i honom under Villarreal-tiden, finns ingen självklar duo. Detsamma gäller positioner som central offensiv mittfältare, där Joan Verdú än så länge inte hittat helt rätt, utan snarare Salva Sevilla varit den som imponerat mest.

Huvudet på spiken för Pepe Mel och Real Betis krissituation var gårdagens 3-2-förlust borta mot Málaga – som gör att man fortsatt är under nedflyttningsstrecket. Två gånger om hämtade de grönvita i kapp underläge, men föll ändå på målsnöret då ynglingen Samu Sánchez hoppade in och tryckte in 3-2 på tilläggstid för Málaga.

Den stora snackisen från matchen annars är givetvis Damien Perquis huvudskada efter att ha skallat ihop med Fabrice Olinga. Betis-försvararen blev liggande medvetslös på marken och fick hämtas med ambulans, och klubben har själv gått ut och meddelat att det rör sig om en kraftig hjärnskakning och dubbla käkfrakturer. Förhoppningsvis kommer polacken tillbaks till spel inom en snar framtid.

Atlético städande undan Athletic som ingenting
Känslan var att det kunde bli en lurig match på förhand för Atlético Madrid när Athletic Club kom på besök till huvudstaden igår. Men trots att Atlético har många matcher i benen och att en viktig Champions League-match väntar mot Austria Wien i veckan städade man undan lejonen från Bilbao som ingenting.

Efter 20 lugna minuter utan stora chanser lade Atlético i både en och två växlar till och sprang ifrån till en 2-0-ledning före paus. I andra halvlek, som var sömnig, var Athletic egentligen aldrig nära att ens skapa nerv i matchen. Atlético säkrade upp defensivt och spelade av matchen i lugnt tempo.

Jag skulle vilja säga att detta var en av Atléticos bästa matcher den här säsongen. Man har offensivt både spelat bättre och gjort fler mål, men nu mötte man ett väldigt bra lag, men fick Athletic att se om som ett juniorlag. Att dessutom vara så spelmässigt överlägsna utan Arda Turan, som dras med skadeproblem, får segern att väga ännu tyngre. Där kan förstås Koke ta åt sig mest av äran, då han axlat rollen som kreatör på ett utomordentligt sätt hela säsongen. 21-åringen har nu gjort hela åtta assist den här säsongen. När dessutom anfallsduon Diego Costa och David Villa fortsätter att producera mål råder maximal harmoni i Atlético för tillfället.

Rayo spelar som de vore ett topplag
Det var toppen mot botten i Vallecas på lördagskvällen. Ett topplag mot ett bottenlag. En klubb med oändliga ambitioner och tillika resurser. En klubb som kämpar för att gå runt, och är nöjda med det de har.

Men ibland behöver inte fotboll avgöras av politiken, och det lag som har de bästa och dyraste spelarna behöver inte alltid vara bäst. Är det inte någonstans därför vi är så många som fastnat för den här sporten? Och vecka ut och vecka in sätter oss framför TV:n, datorerna eller på arenorna, och följer alla matcher vi behagar? Jag tror det.

Hade allting avgjorts på vem som har mest stålar i bakfickan hade allt varit hemskt ointressant. Som tur är det inte fallet. Åtminstone inte alltid.

I Madrid-derbyt mellan Rayo Vallecano och Real Madrid var det ett lag som var bättre på alla punkter utom en: målskyttet. Rayo vann skotten med 23-11 (på mål 6-5), de vann hörnstatistiken med hela 6-1 och bollinnehavet med 59-41.

Innermittfältsduon med en inlånad yngling från Atlético Madrid i Saúl Ñíguez och en omskolad ytttermittfältare i Roberto Trashorras bevisade Rayo att det med alla medel går rulla sig förbi vilket mittfält som helst – bara man vill det, och framför allt tror på det. Paco Jémez har präntat in sin filosofi i alla spelare, och alla tror på det. Långt ifrån alla gånger fungerar taktiken, och Jémez och Rayo har sina brister. Ibland funkar det inte att pressa högt upp i planen och ställa upp med en hög backlinje. Vissa lag utnyttjar det alldeles för enkelt.

I Vallecas utnyttjade även Real Madrid Rayos brister till en början, och efter 0-3 i början av andra halvlek hade nog Carlo Ancelottis manskap räknat med att det kunde bli en handfull mål. Mycket riktigt, fem mål skulle falla i matchen, men de två sista till Rayos fördel.

Real Madrid var smarta, effektiva och gjorde var som krävdes. Men Rayo gav aldrig upp, och fortsatte tro på sin idé och sin fotboll trots underläge 0-3 mot storebror. Själv lyfter jag på hatten för Rayo, som alltid spelar fantastisk fotboll. Spelmässigt är de alldeles för bra för att ligga sist i tabellen, som de nu gör efter att Almería tagit ytterligare en trepoängare (1-0 hemma mot Valladolid). Ett effektivare och mer resolut Rayo hade lika gärna kunnat ta en Europa-plats. Så hårfin är skillnaden, och så viktigt är det att ha spelare som kan tillföra det där lilla extra.

Spelare som Rayo saknar, spelare som Real Madrid kan luta sig tillbaka mot. I Vallecas den där söndagskvällen var det just det som var skillnaden – för spelmässigt syntes det knappast att det var botten mot toppen.

Celta är redo att avancera uppåt
Det verkar som Luis Enrique äntligen lyckats trasslade upp alla ihopsnörade trådar och få ordning på sitt Celta Vigo. ”Luchos” manskap fick ingen kanonstart på säsongen, och har generellt haft en väldigt tungt höst. De senaste veckorna har man dock märkt att saker och ting har ändrats – både spelmässigt och sett till resultaten.

5-0-segern borta mot Málaga förra helgen var mäkta imponerande, och på söndagen tog man ytterligare en blytung trea på bortamark. Mycket har man förstås Beto i Sevilla-målet att tacka, som stod för en alldeles vanvettig tabbe när han skänkte bollen till Álex López, men faktum är att Celta förtjänade att vinna. Sevilla hade sina chanser, men Celta Vigo har förbättrat sitt försvarsspel och känns numera inte lika uppstressade när de ska spela sig ur trassliga situationer.

Får Luis Enrique tid och ro, vilket han nu har, kommer han leda det här Celta Vigo till stora framgångar. Man har en hyfsat bred trupp och flera spelare som kan stå för det där lilla extra. Vigo-klubben har potential att redan den här säsongen ta en Europa-plats, men då måste mycket klaffa.

Efter en tuff säsongsinledning går nu Celta Vigo in i en på pappret enklare period, där de har chans att hämta många poäng. Om de har vad som krävs för att avancera uppåt återstår att se, men jag tror att de är redo för uppgiften.

Jag missade tyvärr el derbi Barceloní igår på grund av en lokal fotbollsgala. Ännu har jag inte hunnit se någon repris, men att döma av höjdpunkter och rapporter från matchen var det en ganska avslagen historia med ett pressande Barça mot ett allt mer tillbakadraget Espanyol.

Återigen blev firma Neymar och Alexis Sánchez en högst avgörande faktor för Barcelona och anfallsduons fina formkurva fortsätter att peka spikrakt uppåt. Att till och med Alexis kan träda fram och göra enkla mål känns som ett tecken på den mentala blocken han hade förra säsongen nu helt försvunnit. Leo Messi har däremot gått fyra mållösa matcher i följd – och många börjar prata om en mindre krissituation. Vi får se hur argentinaren bemöter kritikerna framöver.

För att blicka bakåt innan kommer här ett gäng utmärkelser från veckoomgången. Mer om helgens fotboll kommer förstås framöver.

Omgångens chanskavalkad:
Enda gången det jublades ordentligt på Cornellà El-Prat i veckan var när Espanyol-fansen hyllade Dani Jarqué i den 21:e matchminuten. För matchen i sig bjöd inte på några mål – trots mängder av chanser åt båda håll.

Omgångens sinnessjuka:
Matchen mellan Real Madrid och Sevilla var bortom all logik. Försvarsspelet från båda lagen var under all kritik och en match på den här nivån ska egentligen inte kunna sluta 7-3 – då dessutom en straff och flera självklara lägen missats därtill. Bland det sjukaste jag varit med om.

Omgångens vändning:
Valladolid var i brygga efter att Antoine Griezmann gjort två mål på José Zorilla för till Real Sociedad. Men pocela reste sig, och med en svensk i spetsen vände man på steken och fixade till slut 2-2. Daniel Larsson gjorde ett mål och stod för en magisk assist. Valladolid och Patrick Ebert fick till och med chansen att fullborda vändningen från straffpunkten men brände.

Omgångens räddningar:
Det finns ett par målvakter i storform i La Liga just nu. En av dessa är Levantes Keylor Navas. Costa Ricanen stod för ett par sanslösa räddningar mot Real Betis och blev stor poängräddare när Valencia-klubben fixade en poäng.

Omgångens skräll:
Att Villarreal, med sin fina form på hemmaplan, både förlorar och går mållösa mot Getafe. Valencias tappade poäng hemma mot Almería är också en skräll i sig, men ändå inte på samma sätt sett till hur Valencia presterat under säsongen och i vilken jobbig sits laget befinner sig i.

Igår trummade La Liga vidare med de sista matcherna av den elfte omgången. Tabelltvåan Atlético Madrid hade en tuff uppgift framför sig på Nuevo los Carmenos mot Granada – en uppgift som man till slut redde upp.

Det var en sådan där match som Atlético för fyra år sedan definitivt inte hade vunnit, kanske inte ens tagit poäng. Dagens Atlético har marginalerna med sig, och är framför allt tillräckligt skickliga defensivt för att inte släppa in mer än ett mål.

Diego Costa gjorde 1-0 från straffpunkten i slutet av första halvlek, något som David Villa fyllde på till 2-0 – också han från elva meter efter att Costa generöst lämnat över ansvaret. Och just anfallsduon var de som var den stora skillnaden i matchen, precis som många gånger tidigare under säsongen. Villa verkar spinna vidare på formkurvan och var en av planens bästa spelare.

Det blev till slut 2-1 till Madrid-klubben efter en sen reducering av Odion Ighalo. Målet för Granada kom lite för sent och även om spänningen steg på arenan var tiden för knapp för att hinna skapa något ordentligt tryck på Atlético, som dessutom hade fått Filipe Luís utvisad.

Efter matchen skrevs det om ”ännu en skitseger för Atlético”. Det är precis var det var. En match som spelmässigt inte höll särskilt hög kvalité, där flera individualister inte kom upp i normal standard. En match som lika gärna kunnat sluta 2-1 till hemmalaget.

Men så har vi det här Atlético Madrid – Diego Simeones version. De vinner sådana här ”skitmatcher” utan att behöva spela på topp, utan att alla stjärnor levererar topprestationer. Det är också precis sådana segrar som kommer göra att Atlético är med och fightas om ligatiteln hela vägen in i kaklet. Det är sådana segrar som ofta får ett lag att slutligen kliva högst upp på tronen.

Getafe knappade in på Villarreal och Athletic
Lite längre ner i tabellen slåss i första hand Villarreal och Athletic Club om fjärdeplatsen. Men nu har uppstickaren Getafe blandat sig i striden på riktigt, detta efter en stark 2-0-seger borta mot Villarreal igår.

Välförtjänt? Nja, trots tio man stora delar av matchen var Villarreal det bättre laget. Men uppenbarligen hade Villarreal utnyttjat all effektivitet i derbyt mot Valencia och gick mållösa av planen. Getafe gjorde två, varav det sista i absoluta slutskedet, och är nu en pinne bakom såväl ”de gula ubåtarna” som Athletic.

Just Bilbao-klubben hade faktiskt chans att dra ifrån i racet kring fjärdeplatsen, men missade den efter att ha fått oavgjort hemma mot Elche. Nykomlingen gick upp till en 2-0-ledning innan Athletic kunde få igång maskineriet och till slut hämta upp till 2-2.

Tre lag i toppen har redan dragit ifrån, men kampen kring den sista CL-platsen känns helt oviss och spänning lär bibehållas fram tills sista omgången är spelad i vår.