25 april 2012: Sergio Ramos kliver fram med chans att kvittera straffläggningen mot Bayern München. Han skjuter högt, högt över. Bastian Schweinsteiger sätter den efterföljande straffen för Bayern, som betyder 3-1 och en plats i Champions League-finalen.

Han har blivit påmind, hånad och uthängd för den där straffmissen, Sergio Ramos. I kväll fick han sin stora revansch mot Bayern München. I kväll nickade han Real Madrid till Champions League-final för första gången på tolv år. En historisk kväll för Los Blancos.

Ramos gjorde inte bara matchens två första mål – som i praktiken också var det som ordnade finalplatsen på ett så lekande enkelt sätt för Real Madrid – han var en gigant i försvaret också. Ostoppbar i luftrummet, blockerade, täckte upp för Dani Carvajal när ynglingen drog iväg på offensiva räder, ledde sitt försvar och manade på sina lagkamrater.

Hela det här Real Madrid-laget förtjänar att hyllas efter segern på Allianz Arena. Iker Casillas var omutlig, Carvajal visade mognad, Pepe ett monster, Fàbio Coentrão solid, Xabi Alonso tryggheten, Luka Modric motorn och Ángel di María briljant i det mesta. Och så har vi trion där framme, som ständigt hotade Bayerns höga försvarsspel med sina explosiva löpningar. Jag behöver inte namnge dem, ni vet vilka jag menar.

Men är det någon som ska hissas upp högst av alla är det förstås Carlo Ancelotti. En sann mästare på alla sätt. En mästare som nu har lyckats med det José Mourinho aldrig klarade av – föra världens mäktigaste klubb till Champions League-final.

När det spelmässigt inte fungerade i höstas, då Ángel di María blev överflödig på kanten och där Luka Modric inte riktigt hittade rätt satte sig Don Carlo ned och funderade. Något var tvunget att ändras – han insåg precis vad.

Ancelotti bytte från det moderna 4-2-3-1-systemet till ett mer rakt 4-3-3. Han ändrade position på di María och fick en spelare i världsklass som från en central mittfältsposition både kunde styra tempot och fördela sina passningar med större valmöjligheter. Just den förändringen har kanske varit den största framgångsnyckeln av alla.

Att Ancelotti lyckats få ihop en grupp av så många individualister till en enad styrka som alla strävar åt samma håll är fascinerande. Och djupt imponerande. Trånaden efter ”la décima” – klubbens tionde stora Europa-titel – är större än någonsin. Nu är den också närmare än någonsin. Tacka Carlo Ancelotti för det.

Nya San Mamés må inte vara helt färdigbyggd, men för Athletic har arenan redan blivit en borg där inkräktare avvärjas på löpande band. Motståndare efter motståndare har avväpnats under säsongen och de flesta reser från Bilbao med tomt poängbagage men med ett irriterande högt ljud som ekar i öronen.

Det spelar ingen roll att ena kortsidan saknar läktare. När stämningen är som bäst på San Mamés är det få andra arenor som når upp till samma nivå i Spanien. Och till hösten är det dags att även kasta sig ut i Europa igen.

I mångt och mycket säkrades biljetten till Champions League-kval i söndags. Sevilla – blott tre poäng bakom inför matchen efter en strålande vårsäsong – startade utan stjärnor som Ivan Rakitic, Vitolo och Stéphane M’Bia. Unai Emery hade redan bestämt sig att fokus inte skulle flyttas från Europa League-semifinalen mot Valencia – trots allt vad en CL-biljett hade kunnat innebära för klubben. Och vid seger hade Sevilla haft allt i egna händer att spela hem fjärdeplatsen.

Men det säger kanske också en hel del om respekten som Athletic och San Mamés inger. Det är inget lag i världen som åker dit och spelar hem tre enkla poäng. Barcelona kammade noll, Real Madrid fick slita ont för en pinne. Sevilla? Överkörda.

Athletic var numret större i precis allt. De sprang mer, vann närkamperna och hade framför allt en genomgående bättre inställning. Inte bara Ernesto Valverde och de elva spelare han skickade ut på planen var mentalt förberedda på vad som väntade. Hela San Mamés, hela Bilbao stod bakom laget och visste vad som stod på spel. Seger och en plats i höstens Champions League skulle helt plötsligt vara ett stort steg närmare. Seger blev det, och publiken på San Mamés nynnar redan på CL-hymnen.

Aymeric Laporte – en av ligans bättre, snart en av världens bästa
Det finns mycket att hylla i säsongens Athletic. Valverde har tagit över arvet efter Marcelo Bielsa med bravur. Han har omvandlat det dysfunktionella försvarsspelet och svetsat samman ett kollektiv som jobbar stenhårt med och för varandra både offensivt och defensivt. Athletic är inget lag som kryllar av stjärnor. Det är laget före jaget alla dagar i veckan.

Men det finns ju förstås spelare som sticker ut också. Aymeric Laporte är en av dessa. 94-modellen har inte bara varit en av Athletics främsta spelare den här säsongen – han har varit en av ligans bästa mittbackar. Och jag är övertygad om att han snart också kommer anses vara en av världens bästa på sin position.

Den stora frågan är inte om han kommer lämna Bilbao-klubben, utan när han testar sina vingar i en större klubb. Det som talar för att fransmannen – han är från de baskiska delarna i Frankrike – spelar Champions League-fotboll på San Mamés till hösten är hans utköpsklausul som ligger på 36 miljoner euro.

Det som talar emot? Att han redan är tillräckligt bra för att platsa i en av de största klubbarna.

Det är sorgens helg i fotbollsvärlden, inte minst i Spanien. Tito Vilanova krigade, krigade och krigade. Han vann allt man kunde vinna på klubblagsnivå med FC Barcelona – men förlorade kampen mot cancern.

Fotboll känns inte särskilt viktigt när sådant här inträffar, men är det något som fotbollen och idrotten generellt också är unika med så är det hur man sammanstrålar i sådana här situationer.

Det är vackert att se två vänner – en med Barcelona-tröja, en med Real Madrid-tröja – mötas upp utanför Camp Nou och hedra Vilanova. Det är vackert att se Dani Carvajal dedikera sitt mål mot Osasuna till den bortgångne tränaren. Det är vackert att se en hel fotbollsvärld förmedla sitt maximala stöd till Tito Vilanovas familj. Fotbollens makt när den används som bäst.

—

Och så var det ju det där med fotbollen, som också har spelats i helgen. I går pulveriserade Real Madrid ett blekt Osasuna och Cristiano Ronaldo visade att både målformen är tillbaka och att krutet i bössan fortfarande finns kvar. Med två sagolika mål såg han till att Madrid kunde fixa tre enkla poäng utan att förta sig alls och därmed kan åka utvilade till München kommande vecka.

Vi kan också tacka Real Betis för den här gången. La Liga-sejouren – något kortare än väntat – var svängig, underhållande, glädjesprudlande och sorgsen. Den här säsongen mest det sistnämnda. Nu blir det att renovera och ladda upp batterierna inför hösten.

—

I december, när jag var på plats i Madrid inför matchen mellan Atlético och Valencia, skrev jag en längre text om Raúl García. Spelaren som värvades från Osasuna 2007 med förväntningar på sig att bli en ny spansk storstjärna. Fyra säsonger på fel position senare blev han utlånad till sin gamla klubb, fick en skräddarsydd roll som släpande anfallare och började ösa in poäng. Därefter återvände han till Atlético igen och under Diego Simeones styre har Raúl García börjat användas på helt rätt sätt – och Atleti har fått en matchvinnartyp av världsklass.

Innan García lånades ut till Osasuna 2011 blev han utbuad på Vicente Calderón. I dag, i morgon och för alltid kommer de sjunga hans namn. Alldeles nyss sänkte han Valencia med matchens enda mål på Mestalla och gjorde ytterligare ett blytungt mål den här säsongen.

Inför matchen sa Simeone att ”de största och mest talangfulla spelarna kliver fram när det gäller som mest”. Raúl García har klivit fram inte en gång, inte två gånger, utan i princip varje viktig match den här säsongen.

En av planens bästa i Champions League-returen mot Barcelona. Segernickare mot Villarreal i början av april. Mål och assist i CL-matchen mot Milan på Vicente Calderón. Och då pratar jag bara om de senaste veckorna. Jag hade kunnat göra listan betydligt längre.

I min text om García från december skrev jag följande i sista stycket: ”Å andra sidan har Raúl García imponerat så pass mycket att alla Atléticos offensiva startspelare hela tiden känner flåset i nacken”.

I dag är inte Pamplona-sonen en evig inhoppare längre. Flåset i nacken blev för intensivt för medspelarna och nu är Raúl García en stor nyckelspelare för Diego Simeone. En spelare som startar viktiga Champions League-matcher. En spelare som startar ”finaler” – som Atlético väljer att kalla alla ligamatcher – på Mestalla. Och framför allt är han en spelare som avgör. Precis som de största och mest talangfulla spelarna gör.

Nu är allt förspänt för att Atlético firar ligaguld på Vicente Calderón den elfte maj. Vinner man de två kommande finalerna mot Levante och Málaga så är titeln i hamn.

Stephane M’Bia gjorde säsongens med solklara offsidemål. Eduardo Vargas nickade i ribban.

Nej, Valencia hade inte marginalerna med sig på Ramón Sánchez Pizjuán i går. Men det förtar varken Sevillas prestation, där framför allt slutet av första halvlek var helt enastående, eller Valencias slående problem att vara effektiva framför mål.

De som tyckte att veckans Champions League-fighter mest bestod av försvarsspel, långa inlägg och kopiöst mycket sidledspassningar borde satt upp fötterna på bordet och bara njutit av det här. Sevilla och Valencia är inga lag som sätter sig djupt och försöker försvara en ledning – även om det var det Sevilla försökte med i andra halvlek och sånär också blev straffade för det. Både Unai Emery och Juan Antonio Pizzi vill spela offensiv fotboll. Det är den vägen de alltid gått – den enda vägen de känner till.

Ivan Rakitic är ibland för genial för sitt eget bästa
Av alla 22 fina fotbollsspelare som krigade på Sánchez Pizjuán i går var det en som stack ut. Det var en som var lite mer trygg med bollen, slog lite bättre passningar än alla andra och som gjorde varje teknisk detalj bättre än både sina med- och motspelare. Ivan Rakitic var helt överlägsen.

Kroaten har stått för sin bästa säsong i karriären och formkurvan verkar aldrig tyckas ändra riktning utan bara fortsatta peka spikrakt uppåt. Varenda gång han fick bollen himlade hemmasupportrarna med ögonen, reste sig ett par centimeter och fokuserade extra noga. Alla vet hur bra Ivan Rakitic är, och att det kan bli farligt – och också ofta blir det – varje gång han får bollen.

Det har diskuterats om en kontraktsförlängning med Sevilla, men Rakitic själv verkar ha siktet inställt mot nya utmaningar, på nya mål. Han vet att Sevilla inte är slutdestinationen, att han är redo för ännu tuffare uppgifter. Och jag förstår honom. Ibland slår hans genialitet igenom så mycket att medspelarna inte ens förstår vad som händer. Hade lagkamraterna utnyttjat Rakitic bollbegåvning och framspelningar i går hade Sevilla haft ytterligare ett par mål till godo inför returen nästa vecka.

I Sevilla älskar man sin nummer elva. I Spanien har han fått ett bra rykte. Men i övriga Europa är det inte alla som har insett hur bra kroaten faktiskt är. La Ligas bäste mittfältare den här säsongen? Ja, i min värld helt odiskutabelt. Sättet han har lyft Sevilla till nästa nivå och burit laget på sina axlar med kaptenbindeln runt armen är enastående. Och nu är han på god väg att leda laget till en Europa League-final i Turin också.

För övrigt hoppas jag att det gula kortet på Paco Alcácer upphävs (vad håller egentligen Beto på med i den situationen?) och att ynglingen får spela i returen. Ska Valencia lyckas med ännu en reAmuntada – deras speciella uttryck för upphämtning – ökar åtminstone möjligheterna för att lyckas om spelaren som stänkte dit tre baljor i 5-0-matchen mot Basel finns tillgänglig.

Själva matchbilden, om vi ska hårdra det hela en aning, var inte alldeles olik den vi fick se på Vicente Calderón. I går var det ett lag som höll bollen, och ett lag som försvarade. Den stora skillnaden? Real Madrid visade hur man både försvarar effektivt och hur man ställer om som allra bäst.

I mitten av första halvlek hade Bayern München 80 % bollinnehav. Real Madrid hade knappt fått röra bollen. Ändå var det de vita marängerna som hade skapat matchens tre bästa målchanser och gjort det enda målet. Orättvist? Inte ett dugg.

Det var två lag som visste varandras styrkor och svagheter till punkt och pricka som möttes på Santiago Bernabéu i går. Real Madrid klarade utefter förutsättningarna sin matchplan bäst. Medan Bayern passade, passade och passade i sidled kunde Real Madrid ägna sig åt att ligga rätt i sina försvarspositioner och samla kraft för att sedan explodera när omställningslägena dök upp.

Karim Benzema satte inte bara bollen i nät – han vann den också
Målet efter 18 minuter, som blev matchens enda, var precis enligt skolboken. Och även om jag kan sitta och ösa superlativ över Fàbio Coentrãos långa löpning, Iscos begåvning att hålla i bollen eller Cristiano Ronaldos väl avvägda passning i djupled är det en annan jag skulle vilja hylla främst: Karim Benzema.

Fransmannen var inte bara där, på rätt plats vid rätt tillfälle och lappade till bollen i mål, det var också han som återvann bollen djupt ner på egen planhalva. Få anfallare har det i sig att falla så lågt och försvara.

Men det här var förstås så långt ifrån ett individuellt mål det kan bli. Ända från Pepes block och Benzemas bollvinst visste alla vad som var på gång. Alla visste sin uppgift – alla skötte den exemplariskt. Det här var ett mål där Real Madrid visade sin stora styrka och blottade Bayerns svagheter. Och det var inte enda gången i matchen som Madrid vann andrabollar mot lille Philip Lahm på mittfältet. Det kändes som Bayern saknade Javi Martínez på innermittfältet mer än Real saknade Gareth Bale i offensiven.

Resultatet kunde förstås slutat annorlunda om Mario Götze tryckt på med lite mer kraft i sitt volleyskott i slutet av matchen. Men i hela andra halvlek kändes det som att Real Madrid inte behövde gå på alla växlar, och ändå ha bra kontroll på tillställningen.

Ett par bollar till hade förstås inte skadat för Madrid-gänget, men jag hävdar att 1-0 i ett första möte mot Bayern är nästan så bra det kan bli. Real Madrid vet om att det kommer dyka upp minst lika många omställningsmöjligheter. De vet om att det är sällan de går mållösa från en match.

Med andra ord fördel Real Madrid, skulle jag säga.

Tillknäppt, tjurigt, mållöst och helt öppet inför returen. Det blev kanske inte vad vi fotbollsälskare hade hoppats på – men det blev precis vad vi förutspådde på förhand.

En av de smärre överraskningarna inför matchen var att Diego Ribas presenterades i Atléticos startelva, något som var ett smart drag av hans namne på tränarbänken. Som matchbilden satte sig fick Atlético hålla extremt mycket boll, och det är då Diego trivs allra bäst. Han var också en av hemmalagets bättre spelare, men lyckades för den sakens skull inte trä in bollen bakom Chelseas trånga backlinje.

När Juanfran och Filipe Luís kom runt längs kanterna och slog inlägg fastnade de allt som oftast på en blå spelare. När Raúl García väl fick det serverat för sig hade han inte siktet inställt, och Diego Costa vad ivrigt desperat om att cykelsparka in bollen i mål när han fick tag på lädret.

Det här var inte Atléticos bästa match för säsongen, långt ifrån, men det var inte heller Atléticos fel. Chelsea utförde sin matchplan på ett utmärkt sätt. Tråkigt, småfult och maskande? Ja, men samtidigt fullständigt välorganiserade taktiskt med ett lågt försvarsspel och helt rätt spelartyper på planen för den fotboll Atleti vill spela. José Mourinho visade varför han är en av världens mest framgångsrika tränare. Chelsea visade varför de är en av årtiondets mest framgångsrika klubbar.

Med facit i hand kan vi konstatera att det innebar en stor fördel att inleda första mötet på bortaplan. Med två så pass snarlika lag kunde Chelsea bara ge ifrån sig bollen på Vicente Calderón och försvara sig till ett 0-0-resultat.

Men det som talar för Atlético är att London-gänget knappast kommer kunna göra detsamma på Stamford Bridge. Och Atleti är knappast något slaget lag på förhand. Faktum är att alla Champions League-resultat man har levererat på bortaplan den här säsongen skulle leda till ett avancemang.

Porto-Atlético 1-2
Austria Wien-Atlético 0-3
Zenit-Atlético 1-1
Milan-Atlético 0-1
Barcelona-Atlético 1-1

Mitt förhandstipp är att matchbilden egentligen inte kommer vara särskilt förändrad i nästa veckas retur, men att Chelsea kommer ha betydligt mer boll än på Calderón. Lyckas Atleti sätta sin första och höga press kommer det skapas fler omställningsmöjligheter och chanserna kommer dyka upp. Sedan är det upp till spelarna själva att ta vara på tillfällena som ges.

Det brukar ofta räcka med ett par-tre dåliga matcher innan det börjar pratas om att det behövs en förändring. Så är fallet i de flesta klubbar – stora som små – men inte i Rayo Vallecano.

De behövde ingen ny president, ingen ny tränare, inga nya spelare. De hade redan allt som behövdes. Det som krävdes var kontinuitet.

På lagets nio senaste matcher har man förlorat en. Den matchen spelades på Santiago Bernabéu.

Utöver den plumpen i protokollet har man sex segrar på de nio senaste – lika många man hade på de 25 inledande omgångarna. Och trepoängarna som inkasserats på löpande band har inte bara lett klubben över nedflyttningsstrecket – utan närmare och närmare övre halvan.

– Det har varit en tuff och komplicerad säsong för oss, men nu har vi gett oss själva chansen att avsluta på bästa möjliga sätt och till och med kunna ta en plats bland topp tio. Nu är det inte läge att luta sig tillbaka och vara nöjda – nu vill vi så högt upp som möjligt, säger tränaren Paco Jémez enligt Marca.

Den stora vändningen kom hemma mot Valencia i början av mars. På drygt en vecka hade laget två hyperviktiga hemmamatcher, först mot Sevilla, sedan mot Valencia. Inför ödesmatcherna – där två förluster hade försatt Rayo i en väldigt tuff situation – gick klubben ut och vädjade om fansens maximala support. De sänkte biljettpriserna för att locka ännu mer till normalt sett välfyllda Campo de Vallecas.

Tillsammans med fansens enorma stöd, en enad spelargrupp och en tränare som med kontinuitet fått sin spelfilosofi att fungera klev Rayo ut och vann en av de där viktiga matcherna. Helt utan att egentligen ha ändrat något rent spelmässigt.

Däremot har tiden varit väsentlig för Rayo och för Paco Jémez. Tränaren har använt sig av samma filosofi under alla sina år som längs sidlinjen – men aldrig fått tid att jobba med en och samma spelartrupp. I Rayo ändras allt radikalt från år till år, så även inför den här säsongen. Först nu har alla bitar börjat falla på plats, och då spelar man inte bara underhållande fotboll – man gör också resultat. Joaquín Larrivey hade svårt att komma in i den spanska fotbollskulturen i höstas, men med tre spelskickliga lirare i Iago Falque, Alberto Bueno och Rubén Rochina bakom sig har han börjat leverera. Precis som nyss nämnda trio kan leverera med det argentinska fyrtornet som targetspelare.

Men än är inte säsongen över för Rayo Vallecano, och det poängterar Jémez väldigt tydligt.

– Vi tar inte semester förrän 18:e maj, och om någon väljer att självmant ta en tidig semester kommer det straffa sig. Jag har inga problem att lämna någon utanför truppen som inte ger max. Vi kan inte känna oss nöjda än, vi måste fortsätta på samma spår och fortsätta utvecklas. Vi har chans att göra något unikt och nu kan vi inte låta oss luras och ta saker för givet, säger han.

Med en självklar spelfilosofi, en trupp som drar åt samma håll och Spaniens kanske vassaste supportrar är det ingenting som talar för att Rayo rasar samman nu. Laget har stått för en sensationell uppryckning, och jag blir inte förvånad om de avancerar ännu mer i tabellen.

ALICANTE. I går såg jag ett Atlético som fick ta fram allt som fanns i verktygslådan för att avvärja Elche – och till slut gick det också vägen. Men det var inte utan att Diego Simeone själv tog tag i taktpinnen. Med 20 minuter kvar visade han spelarna ett tecken – tecknet för en hörnvariant. José Sosa slog den, João Miranda nickade. 1-0 Atlético.

Det blev precis en sån där knapp 2-0-seger som bevisar Atléticos styrka. De spelade inte bra, såg slitna ut och brände straff i början på andra halvlek. Men de behöll det viktigaste: tron på en seger. Det här är inget lag som ger upp – det ser om inte annat ”El Cholo” till.

Nu har poängdifferensen till Real Madrid och Barcelona ökat precis som pressen på konkurrenterna.

Atlético skiner just nu och känner verkligen att de kan ro hem det här. Ett annat lag, i en annan division och en annan del av landet, som inte riktigt har lika många solstrålar på sig är Hércules CF. Ni vet, klubben som de senaste åren framför allt är ihopkommen som ”Barça-dödaren” efter 2-0-skrällen på Camp Nou säsongen 2010/11.

Men det var ungefär där framgången slutade för Hércules den säsongen, och precis som 1996/97 blev sejouren i La Liga ettårig. Man satsade stort och lockade till sig namn som David Trezeguet och Nelson Valdez till en redan rutinerad och ganska namnkunnig trupp, allt i hopp om att etablera sig i högsta divisionen. Det slutade med ett magplask såväl sportsligt som ekonomiskt.

Nu, tre år senare, sitter klubben i klistret och har en del skulder att betala av och riskerar i allra högsta grad att ramla ur Segundan. Men det har varit värre. Skulderna har betats av bit för bit och läget är nu betydligt mer stabilt än för ett par år sedan. Det som däremot gör att klubben befinner sig i en ytterst prekär och tuff situation är tabellplaceringen i Segundan. Just nu ligger man risigt till och är i allra högsta grad indragna i den jämna bottenstriden. Det varit en katastrof för Hércules – ur samtliga aspekter – om de rasade ytterligare ett hack i seriesystemet.

Journalisten Santiago Gras från La Verdad, som bevakar Hércules väldigt nära inpå, ger sin syn på saken:

– Så länge inte Hércules faller ur Segundan ser jag ingen anledning att vara orolig. Situationen är inte bra, men inte sämre än för många andra klubbar i Spanien. Det går hela tiden framåt och kan de bara hålla en bra nivå sportsligt kommer allt lösa sig.

Vad skulle det betyda för staden om Hércules åkte ur Segundan?

– Hércules är den viktigaste klubben i Alicante och skulle det värsta scenariot inträffa hade det inneburit stort drama för hela staden. Alicante är en turistort och ett lag i högstadivisionen skulle främja La Liga väldigt mycket. Det vore en katastrof om Hércules föll ännu längre ifrån spel i högstadivisionen. Då hade det blivit kris.

I en historiskt jämn Segunda División – där alla lag slår alla och där tabellen kan kastas om helt på en omgång – ligger Hércules på 17:e plats. Risken att ramla ur och få bygga nytt i Segunda B är alarmerande för både staden och klubben, som hade en målsättning att ligga betydligt högre upp.

– Vi vet vad som krävs och vi vet att vi har kapaciteten, men vi måste också höja oss och visa det på planen. Det kommer vi göra, säger veterantränaren Quique Hernández enligt La Verdad.

Medan ni fortsätter att följa de europeiska toppligorna i eftermiddag knallar jag iväg till Estadio José Rico Pérez i eftermiddag och följer spelare som Javier Portillo, Héctor Font, Javi Hervás spela ödesmatch mot Córdoba.

VALENCIA. Inför matchen fick jag frågan ”om inte Gareth Bale måste ta ett större ansvar och kliva fram för Real Madrid i Cristiano Ronaldos skadefrånvaro?”. En fråga fullt befogad eftersom walesaren varit blek i säsongens tidigare el Clásico-möten. En fråga som vi i efterhand också kan besvara med att ”ja, det behövde han, och det gjorde han”.

Efter 84 minuter hade Bale gjort en bra match defensivt, men framåt inte riktigt kommit till sin rätt. Det slarvades bort en hel del chanser, förstatouchen var inte perfekt. Sedan fick han en boll i djupet av Fàbio Coentrão, som med hjälp av Isco hade spelat sig ur Barças press. De efterföljande sekunderna utnyttjade Bale på ett sätt som få andra i världsfotbollen kan. Han slog bollen långt, långt framför sig, tog sats och sprintade förbi Marc Bartra, innan han retfullt rullade in bollen mellan benen på José Manuel Pinto.

Ett mål av yppersta världsklass. Ett mål inprickat av en världsklasspelare.

Men fram till detsamma hade Gareth Bale inte tagit så mycket plats, han hade offensivt blivit överglänst av Ángel di María och Isco. Men ibland behövs det inte mer än några sekunder för att en spelare behöver bevisa att han är just det: en världsspelare. Sådana som inte bara spelar matcher, utan också avgör matcher.

Real utnyttjade Ronaldos skada – Barcelona utnyttjade inte Messi
Det var ett hårt slag under bältet när Real Madrid bittert kunde konstatera att Cristiano Ronaldo inte kunde spela Copa del Rey-finalen på grund av skada. Ett Real Madrid utan sin största stjärna, främste målskytt och 2013 års bästa fotbollsspelare är alltid ett försvagat Real Madrid.

Men Carlo Ancelotti gjorde det enda rätta. Han plockade fram verktygslådan, hittade ett passningsgeni, och gav Real Madrid en ny dimension i sitt spel. Med Isco i startelvan – och inte en renodlad ytter eller anfallare – fick Real en passningsspelare av rang, en spelare som kan hålla i boll och hitta vägar igenom försvar som få andra i truppen.

Och när Isco spelar den fotboll som han gjorde på Mestalla i kväll, då är han en enorm tillgång för sitt lag. Det var Isco som bröt bollen från Dani Alves och var kreatören bakom Real Madrids 1-0-mål. Det var Isco som spelade sig ur Barças höga press tillsammans med Coentrão vilket föranledde 2-1-målet. Han var, kort och gott, briljant. Och tillsammans med Ángel di María den som låg bakom det mesta i offensiv väg för Real.

Medan Barcelona spelade utan effektiv press, utan energi och utan att få igång sin bäste spelare, utnyttjade i stället Real Madrid det faktum att man var utan sin bäste. Det gäller att utnyttja sina för- och nackdelar. Den här kvällen utnyttjade Real Madrid allting på helt rätt sätt.

Barça fick en gratisbiljett in i matchen när Bartra nickade in kvitteringen, men sett över 90 minuter var det här en stor taktiskt kross av Carlo Ancelotti.

Nu har huvudstadsklubben två titlar kvar att strida om. Barça har en – men ligger långt efter i ligaspelet.

VALENCIA. Det är stekande hett både sett till värmen och stämningen inför kvällens Copa del Rey-final. Här kommer en kort videoblogg från Real Madrids FanZone ett kvarter ifrån Mestalla. http://youtu.be/8z4fMng_pvQ