I brist på ligaomgångar och cupspel tar jag mig tillfället i akt att plocka ut höstens lag. De elva spelarna som – på sin position – imponerat mest på mig från att säsongen drog i gång tills den sista sparken den gångna helgen.

Innan jag gör en närmare presentation och motivering av varje spelare tänkte jag rakt upp och ner rada upp laget, uppställt i ett på spanskt vis klassiskt 4-2-3-1-system.

Willy Caballero (Málaga)
—
Jesús Gámez (Málaga)
Martín Demichelis (Málaga)
Diego Godín (Atlético)
Jordi Alba (Barcelona)
—
Mario Suárez (Atlético)
Beñat (Real Betis)
—
Isco (Málaga)
Lionel Messi (Barcelona)
Andrés Iniesta (Barcelona)
—
Radamel Falcao (Atlético)

—

Målvakt: Willy Caballero (Málaga)
Motivering: Málaga har inte varit så bra bakåt enbart på grund av en tight och samspelad backlinje, utan också genom ligans just nu bästa målvakt. Willy har bara släppt in 12 mål på 17 matcher och leder överlägset Zamora-rankingen för tillfället. Den stora frågan är varför han inte får chansen i det argentinska landslaget.

Högerback: Jesús Gámez (Málaga)
Motivering: En position där det var betydligt tuffare att välja ut höstens bästa. Tyvärr är det många som i vanliga fall tillhör den absoluta världseliten bland högerbackar som den här säsongen inte kommit upp i sin normala standard. Den egentligen enda stora konkurrenten till Gámez om den här platsen var Celta Vigos yngling Hugo Mallo – men han har varit något mer ojämn än Málagas lagkapten. Gámez har hållit en hög och jämn nivå hela hösten och utöver ett säkert försvarsspel också bidragit mycket i offensiven.

Mittback #1: Martín Demichelis (Málaga)
Motivering: Jag vet, det är lätt att tro att jag går igenom Málagas startelva. Men det är ingen slump att de tre första namnen i höstens lag kommer från samma lag. Málaga har varit det klart bästa laget defensivt i ligan, och enormt stor del i det har Martín Demichelis. När han kom till klubben tvivlade jag på värvningen, men han har verkligen bevisat motsatsen, och vuxit ut till en gigant i Málaga-tröjan.

Mittback #2: Diego Godín (Atlético Madrid)
Motivering: Ett lika solklart val som Demichelis var också Diego Godín. Härföraren, ledaren och den stora besten i Atléticos backlinje. Uruguayanens har presterat bättre och bättre sedan Diego Simeone återvände till Atlético, och i dag är hans plats i startelvan lika självklar som Radamel Falcaos. Har stått för en utomordentlig höst, bortsett från blundern mot Barcelona som gav Leo Messi öppen gata att göra 4-1.

Vänsterback: Jordi Alba (Barcelona)
Motivering: Jag kan inte komma på någon vänsterback jag i nuläget skulle ranka högre än Jordi Alba. Katalanen är brytningssäker, passningsskicklig och energisk som få andra. Han orkar springa upp och ner längst flanken match efter match utan att bli trött – och han gör alltid något vettigt när han får bollen. En stor nyckel till att Barcelona gått så bra under hösten.

Defensiv mittfältare #1: Mario Suárez (Atlético Madrid)
Motivering: Sedan återkomsten till Atlético 2010 har Mario Suárez blandat och gett. Fram tills den här säsongen. Då har ”super-Mario”, som han kallas av supportrarna, inte bara presterat i de stora matcherna (något han annars är känd för) utan hållit en betydligt jämnare nivå. Det har också gjort att han bitit sig fast i Atléticos startelva, där han numera är given. Gör precis det en bra defensiv mittfältare ska göra – bryter bollen, och levererar den vidare. Syns sällan, men gör otroligt stor nytta i det tysta.

Defensiv mittfältare #2: Beñat Etxebarria (Real Betis)
Motivering: Betis landslagsman är den överlägset största anledningen till att laget ligger på en sensationell femteplats i tabellen. Beñat är med sin passningsskicklighet och speluppfattning den självklara spelmotorn i det grönvita gänget. Med sin extremt känsliga högerfot är han dessutom ett ständigt hot på fasta situationer – oavsett om det gäller frisparkar eller hörnor.

Högerytter: Isco (Málaga)
Motivering: Häng inte upp er på positionsvalet. Det finns enklare uppgifter än att konkurrera ut Leo Messi om en central position som offensiv mittfältare. Men det hindrar inte Isco från att ta plats i höstens lag, även om han som utgångsposition blir satt till höger på mittfältet. Och supertalangen är inte alls ovan att spela på kanten, men som vi alla bekant känner till trivs han som allra bäst när han får husera centralt i banan. Även här är han tänkt att få en ganska fri roll, där han kan knalla in centralt och fördela bollar – det han är allra bäst på, med andra ord.

Offensiv mittfältare: Lionel Messi (Barcelona)
Motivering: I Barcelona har han ingen spjutspets framför sig. Det får han här, och det är en roll han i bland annat landslaget bevisat att han behärskar. Annars räcker väl facit 26 mål och fem assist på de 17 inledande omgångarna som en hyfsad motivering till varför Messi tar plats här.

Vänsterytter: Andrés Iniesta (Barcelona)
Motivering: Trivs egentligen bäst i en central position, men faktum är att Iniesta faktiskt spelat väldigt mycket på kanten under hösten – med väldigt goda resultat. Han leder assistligan på tio framspelningar som lett till mål, och har i övrigt briljerat i sin offensiva position.

Central anfallare: Radamel Falcao (Atlético Madrid)
Motivering: Inte heller här behövs någon närmare presentation eller motivering. Har stått för 17 ligamål under hösten och jagas nu av alla klubbar som har alldeles för mycket pengar att leka med.

Bänken: Thibaut Courtois (Atlético), Sergio Ballesteros (Levante), Ignacio Camacho (Málaga), Joaquín (Málaga), Cristiano Ronaldo (Real Madrid), Aritz Aduriz (Athletic) & Léo Baptistão (Rayo Vallecano).

Kommentar: En väldig offensiv bänk – där alla på ett eller annat sätt utmärkt sig under hösten. Som reservkeeper finns Courtois, som på nytt gjort bra ifrån sig i Atlético. Ballesteros fortsätter att imponera som Levantes stora försvarsgeneral. Camacho har tagit enorma kliv och vuxit ut till en nyckelspelare i Málaga. Detsamma gäller Joaquín, som verkar ha fått bukt på skadebekymren och spelar sin livs bästa fotboll. Cristiano Ronaldo har gjort många mål – men inte levererat på samma sätt som förra säsongen och när han varit sämre, har Real Madrid blivit otroligt lidande. Aduriz har varit en av få ljuspunkter i säsongens Athletic, medan Léo är ytterligare en överraskningsspelare som betytt otroligt mycket i offensiv väg för Rayo.

Under torsdagsförmiddagen lottades den kommande omgången av Champions League (åttondelsfinal) och Europa League (sextondelsfinal), och de spanska lagen står inför riktigt tuffa drabbningar. Precis som det ska vara, med andra ord.

Valencia – PSG (CL)

Kommentar: Wow, vilken lottning för Valencia! Oavsett vilket motstånd det hade blivit hade man stått inför två tuffa matcher, men PSG känns ändå som en ”bra” lottning för Los Ché. Man slapp de allra tyngsta lagen och får nu ett storsatsande PSG som är svåra att sätta fingret på. En bra dag kan det franska topplaget prestera på en oerhört hög nivå. Däremot har man blivit väldigt beroende av en viss Ibrahimovic – något som kan komma att bli såväl en fördel som nackdel för Valencia.

I Sverige står PSG som storfavoriter till att vinna mötet. Och med Valencias miserabla säsong i åtanke – framför allt sett till ligaspelet – är det inget konstigt i det. Kollar man däremot igenom spelartrupperna mer noggrant skulle åtminstone inte jag vilja framföra PSG som särskilt stora favoriter. Visst, det är några namn som står ut, men samtidigt är det många som saknar rutin från dessa sammanhang. Precis som PSG som klubb – det var inte igår man var i Champions League-slutspel. Dessutom har man ännu inte ställts på särskilt tuffa prov. Franska ligan i all ära, men motståndet där kan inte jämföras med det Valencia ställs mot till vardags i Spanien. PSG har för övrigt en ganska enkel Champions League-grupp också, så detta kommer bli en tuff utmaning.

Jag förstår att man i vårt avlånga land pekar ut PSG som favoriter. Men jag tror Valencia är väldigt nöjda med lottningen, och helt klart ser chansen att ta sig till kvartsfinal. Jag skulle vilja säga att det här är ett möte som är så vidöppet det bara kan bli. För lika mycket som PSG är svåra att i dagsläget veta vart de står, är det ingen som vet vilket sorts Valencia vi får se om ett par månader. Underskattning skulle bli fransmännens stora förlust. Man ska inte på något sätt räkna ut Los Ché.

Valencias chans på avancemang: 50%.

—

Barcelona – Milan (CL)

Kommentar: Barcelona har haft ett stort psykologiskt övertag på Milan de senaste åren. En sådan här lottning för några år sedan hade fått de flesta fotbollsfantaster att dregla av längtan. I dag är det på förhand inte lika hett. Samtidigt som Barça tagit ytterligare ett kliv framåt och blivit bättre och bättre – upplever vi just nu en av de sämsta Milan-upplagorna på 2000-talet.

Med tanke på att de blåröda dessutom får avsluta på hemmaplan har jag väldigt svårt att se Milan klara av det här.

Barcelonas chans på avancemang: 90%.

—

Real Madrid – Manchester United (CL)

Kommentar: Om första reaktionen på Valencia-PSG var ”wow”, kan vi enkelt dubbla den när vi nu går på en riktig tungviktare. Real Madrid fick en av de tuffast möjliga lottningarna och ställs nu mot Manchester United i åttondel. Ett United som fick en enkel resa i gruppspelet, och som leder Premier League.

Real Madrid har å sin sida inte övertygat lika mycket under hösten. Tvåa i ”dödens grupp” innehållande Dortmund, City och Ajax, samt en tredje plats i La Liga går knappast till historien som klubbens främsta säsongsstart. Ändå håller jag Madrid som knappa favoriter inför mötet med United. Det är Champions League man satsar på nu – fullt ut. Och man har en klar spelidé och man har en gråhårig tränare som kan konsten att gå långt i den ädlaste av alla turneringar. Å andra sidan har den kommande motståndaren detsamma…

Real Madrids chans på avancemang: 60%.

—

Málaga – Porto (CL)

Kommentar: Ännu ett väldigt ovisst möte. Känslan hos de flesta Málaga-supportrar verkar vara ”nej, inte Porto”. De anser att de fick tuffast möjliga lottning, och jag ser inga skäl till att inte instämma. Trots andraplatsen bakom PSG har Porto hittills imponerat i Champions League. Dessutom har man rutinen från den här situationen förr – något som Málaga saknar. Å andra sidan kan man inte kalla andalusiernas framfart under hösten annat än otroligt imponerande.

Det kommer bli två väldigt tuffa matcher, och jag kan garantera att ingenting är avgjort inför returmatchen på La Rosaleda.

Málagas chans på avancemang: 50%.

—

Atlético – Rubin Kazan (EL)

Kommentar: Tuff lottning för Atlético, då det aldrig är enkelt att åka till kyliga Ryssland. Däremot bör Madrid-laget gå segrande ur dubbelmötet, om man matchar ett bra lag. Det kunde varit värre, men det kommer inte bli en enkel uppgift för Atlético.

Atléticos chans på avancemang: 70%.

—

Levante – Olympiacos (EL)

Kommentar: Kul och spännande utmaning för Levante. Det råder inga tvivel om att man kommer göra allt för att försöka ta sig vidare, och Olympiacos är tveklöst ett lag man kan slå över två möten. Men det kommer inte bli någon enkelt nöt för Levante att knäcka. Den första matchen hemma på Ciutat de Valencia kommer bli oerhört avgörande. Det gäller att få ett bra resultat där.

Levantes chans på avancemang: 50%.

I morgon vid halv tolv-tiden lottas den kommande slutspelsomgången i såväl Champions som Europa League. Därför tar jag mig en titt på hur förutsättningarna ser ut för de spanska lagen kvar i turneringarna, och hur stora deras chanser på vidare avancemang är.

Málaga (CL)

Efter den kaosartade sommaren fylld av stjärnor som flydde från klubben och ovisshet kring om man ens skulle få spela Champions League. Spel i fotbollens finrum har det blivit – och som Málaga, som debutanter, gjort det! Man blev tidigt klara för vidare avancemang och överrumplade såväl Zenit, Anderlecht och Milan ganska enkelt.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Porto, Arsenal, Shakhtar Donetsk, Celtic eller Galatasaray.

Drömlottningen: Celtic bevisade sin styrka i båda matcherna mot Barcelona, och kommer inte bli en lätt nöt för något lag att knäcka. Därför anser jag att Galatasaray, som tog sig vidare på håret, vore den absolut största drömlottningen för Málaga.

Mardrömslottningen: Även om Arsenal besitter stor erfarenhet inom Champions League-sammanhang och det skulle kännas som ödets ironi om Málaga lottades mot London-laget (främst på grund av Cazorla-övergången) känns ändå Shakhtar som en tuffare motståndare. Dels för att man imponerat spelmässigt hela hösten, men också är oerhört svårslagna hemma på Donbass Arena i Donetsk. Att åka till kyliga Ukraina brukar aldrig vara något hit – för något lag. Men visst vore det intressant om Málaga fick Arsenal på sin lott?

Chans på avancemang: 8/10.
Så som Málaga spelat under hösten så känns inget av de potentiella motståndarna i åttondelen som en omöjlig motståndare. Dessutom avslutar man på hemmaplan, vilket genom

—

Barcelona (CL)

Trots favoritskapet och att man gått som tåget i ligaspelet har det hackat lite för katalanerna i Champions League. Man vann förvisso sin grupp – och var klara som gruppsegrare redan inför den sista omgången – men segrarna satt hårt inne. Både mot Celtic och Spartak Moskva hemma på Camp Nou fick man slita ont. Dessutom räckte man inte till på Celtic Park utan åkte på pumpen. Ändå odiskutabel gruppetta och fortsatt en av huvudfavoriterna till turneringssegern.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Porto, Arsenal, Milan, Shakhtar Donetsk och Galatasaray.

Drömlottningen: Utan några som helst tvivel Galatasaray. Känns som det enklaste laget att besegra på pappret av de fem ovannämnda.

Mardrömslottningen: Precis som i fallet Málaga tror jag den tuffaste motståndaren för Barcelona i åttondelsfinalen hade varit Shakhtar. Efter mellanåret i Champions League förra säsongen verkar ukrainarna (eller rättare sagt brassarna, för utan dem hade Shakhtar inte varit i närheten av lika slagkraftiga) fått fart på grejerna igen. Ett lag som Barcelona dessutom haft problem med förr.

Chans på avancemang: 9/10.
”Klarar Celtic att slå Barça klarar vi det också”. Det är så motståndarna måste tänka, annars är det kört. Däremot har jag väldigt svårt att se att Barcelona skulle missa kvartsfinal. Det gäller som bekant inte att vinna ett möte – utan vinna totalt över två matcher.

—

Valencia (CL)

Var tillsammans med Bayern München stora favoriter i sin grupp, och mycket riktigt blev det Valencia och tyskarna som tog sig vidare. Dessvärre för spanjorernas del räckte man inte till mot Bayern, och lär därför få en tuffare lottning.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Paris Saint-Germain, Schalke 04, Borussia Dortmund, Juventus och Manchester United.

Drömlottning: Eftersom Valencia kommer ställas mot en gruppsegrare kan inget av ovannämnda lag klassas som någon drömlottning, men det finns förstås lag man undviker hellre än andra. Som Manchester United, Borussia Dortmund och Juventus. Både Schalke och PSG känns – både rutinmässigt i turneringen och sett till spelarmaterialet – som de två mest gynnsamma lottningarna för Valencia.

Mardrömslottning: Det råder inga tvivel om att Valencia helst undviker United, Dortmund och Juventus. Kanske främst de två förstnämnda. United för deras enorma rutin, Dortmund för sin briljanta Champions League-höst där de vann ”dödens grupp”. Där hade Valencia fått det tufft.

Chans på avancemang: 5/10.
Det känns väldigt 50-50 här. Har Valencia en bra dag kan man vinna mot samtliga av de potentiella motståndarna. Den stora nöten att få hål på är hur man ska fixa det över två möten, mot de allra tuffaste lagen. Sedan är det väldigt ovisst att ge en statusbedömning av Valencia nu. Om ett par månader, när Valverdes spelidé satt sig, och en spelare som Canales kommit tillbaka, kanske det är ett helt nytt Valencia. Men med tanke på förutsättningarna och att det oavsett vilket kommer bli ett tufft dubbelmöte ger jag Los Ché 50% chans på vidare avancemang.

—

Real Madrid (CL)

Tog sig som tvåa vidare i ”dödens grupp” där Manchester City och Ajax var de två övriga lagen utöver suveräna Dortmund. Andraplatsen innebär nu att man kommer få en tuff lottning i åttondel.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Paris Saint-Germain, Schalke 04, Bayern München, Juventus och Manchester United.

Drömlottning: Real Madrid har haft problem med tyska lag den senaste tiden, därför säger jag kort och gott Paris Saint-Germain. På pappret må man ha ett bättre lag än Schalke 04, men fotboll spelas ju som bekant inte på pappret, utan på planen. Dessutom finns i PSG inte samma rutin av liknande situationer – något som vore en klar fördel för Real Madrid. Man är trots allt den klubb med flest europeiska titlar.

Mardrömslottning: Även om såväl Manchester United som Juventus säkerligen blivit en tuff men spännande lottning känns Bayern München som Real Madrids mardröm. Tyskarna slog ut Madrid ur CL-semifinalen förra säsongen och kan på så sätt ha ett litet psykiskt övertag. Att man dessutom vann på straffar försämrar inte det faktumet.

Chans på avancemang: 7/10.
Jag tror Real Madrid vinner över två möten mot såväl PSG, Schalke och Juventus. United är aldrig enkla att handskas med, och Bayern München har skickat ut Madrid ur turneringen förr. Allt beror på lottningen – men oddsen talar ändå för Real Madrid.

—

Atlético Madrid (EL)

Diego Simeone valde att vila storstjärnorna i gruppspelet, och det var otroligt nära att bli gruppseger ändå. Nu lyckades man inte ta poäng mot Viktoria Plzen i sista omgången och får möjligen en lite tuffare lottning i sextondelen.

Kan ställas mot följande lag i sextondelsfinal: Liverpool, Viktoria Plzen, Fenerbahce, Bordeaux, Steaua Bukarest, Dnipro, Genk, Rubin Kazan, Lyon, Lazio, Metalist Kharkiv, Hannover 96, Chelsea, CFR Cluj, Olympiacos och Benfica.

Drömlottning: Alla har tagit sig till slutspel av en anledning, men ett motiverat Atlético som hade kört med mer eller mindre bästa laget, hade nog besegrat belgiska Genk ganska enkelt i två möten.

Mardrömslottning: Vissa kallar det dröm, vissa kallar det mardrömslottning. Det råder väl i alla fall inga tvivel om att Chelsea har det på pappret vassaste laget av de potentiella motståndarna. Däremot slog ju Atlético London-gänget i den europeiska Supercupen tidigare under säsongen och kan på så vis ha ett psykologiskt övertag på Chelsea. Även ruskigt hemmastarka Hannover 96 – som Atlético visserligen slog ut i samma turnering i våras – är en motståndare Madrid-klubben helst slipper.

Chans på avancemang: 8/10.
Allt beror på hur högt Simeone värderar Europa League till våren. Satsar man med bästa möjliga manskap bör man slå de flesta över två möten. Men även om det roteras lite i startelvan anser jag att Atlético har mer än goda möjligheter för vidare avancemang.

—

Levante (EL)

Har klarat Europa League-debuten galant under hösten. Hannover 96 blev som väntat lite för svåra i gruppen men en andraplats räcker gott och väl till vidare avancemang. Nu kan man inte göra annat än att lyckas.

Kan ställas mot följande lag i sextondelsfinal: Liverpool, Viktoria Plzen, Fenerbahce, Bordeaux, Steaua Bukarest, Dnipro, Genk, Rubin Kazan, Lyon, Lazio, Metalist Kharkiv, Hannover 96, Chelsea, CFR Cluj, Olympiacos och Benfica.

Drömlottning: Precis som i Atléticos fall känns Racing Genk som det klart enklaste laget på förhand att ställas mot. Även mot lag som Steaua Bukarest och Bordeaux bör Levante gälla som knappa favoriter.

Mardrömslottning: Ett toppat Chelsea hade blivit svårt för Levante. Däremot är jag osäker på hur mycket London-laget kommer satsa på turneringen – i alla fall i ett sådant här tidigt skede. Därför säger jag att såväl Dnipro som Metalist skulle vara riktigt mardrömslottningar för Levante. Två lag som satsar stort på Europa League – och som är riktigt starka hemma i Ukraina.

Chans på avancemang: 6/10.
Levante kommer gå in för att gå vidare i Europa League. Många av spelarna i truppen är inne på sista versen och vill självklart spela sådana här typer av matcher. Och även om man som klubb är nya i sammanhanget finns i truppen gott om rutin. Dessutom är man väldigt svåra att slå och har haft ett bra hemmafacit under gruppspelet. Levante kommer inte bli en enkel motståndare för något lag, och jag tror man har alla chanser i världen att ta sig vidare ytterligare ett steg.

Ja, nu är nog ligan avgjort trots allt
Atlético var det bättre laget på Camp Nou första halvtimmen. Det är få lag som klarar av det – Atlético gjorde det. Falcao gav laget ledningen på ett rättvist sätt, sedan föll man tillbaka lite för långt. Barça fick större ytor att rulla på, och ganska tidigt kom kvitteringen. Lite för tidigt, för Atléticos del. Hade man hållit ledningen i paus är jag ganska övertygad om att densamma inte hade slutat 4-1. Nu ville Adriano annat, och drömsköt in kvitteringen, varpå Sergio Busquets – av alla människor – kyligt prickade in ledningsmålet precis före paus.

Den andra halvleken bjöd inte på lika stor spänning, och Atlético blev till slut för tröttkörda. En till synes blev Leo Messi gjorde sina obligatoriska två mål – trots allt, precis som senast i Copa del Rey mot Córdoba, inte gör någon bra match. En styrka i sig, så klart, och en unik sådan.

En annan spelare som verkligen visade att han håller absolut högsta nivå var så klart Radamel Falcao. Colombianen utgjorde ett ständigt hot för Barça-försvaret och kunde lika gärna gjort två-tre mål i den första halvleken. Nu fick det räcka med ett, men hela rörelsemönstret, sättet att ta sig till lägen och framför allt viljan lyser världsklass. Måste även påpeka att Kokes snabba frispark som ledde fram till Falcaos första friläge i matchen var en av matchens stora behållningar. Bara passningen var värd att resultera i mål.

En annan behållning var inhopparen Thiagos magiska nedtagning i den andra halvleken. Teknik och balans av den högre skolan.

Den stora frågan som man måste ställa sig med matchresultatet i handen är så klart; är ligan avgjord nu? Eftersom Real Madrid tappade nya poäng efter 2-2 hemma mot Espanyol, gjorde Barcelona inte bara ett ryck gentemot de rödvita – utan också Real. Barça har nu nio poäng ner till Atlético, och sanslösa 13 ner till Real Madrid. Större under har skett, och man ska aldrig säga aldrig, men jag tror tåget redan har gått. Barcelona känns hungrigare än någonsin, och jag har svårt att se vad som kan stoppa dem i ligaspelet fortsättningsvis.

För ligans skull kan vi väl hoppas att jag jinxar allt när jag påstår att det är avgjort, och att vi bjuds på spänning hela våren.

”Llorente vete ya”
Ett lag som inte sitter i den allra mest spännande situationen just nu är Valencia. Efter en ny hemmaförlust (0-1 mot Rayo, sedan den forne Valencia-mittfältaren Chori Domínguez gjort matchens enad mål på straff) kräver nu supportrarna president Manuel Llorentes avgång. Man tycker att han misslyckats med för mycket det senaste året och att han gjort sitt nu.

Fast Valencias fans har och kommer alltid vara kräsna. Med all rätt, kan tyckas, om man ser vilket lag de var för bara några år sedan. Nu är läget annorlunda, och man är inte lika konkurrenskraftiga som för tio år sedan. Det har däremot inte ändrat fansens syn, som ständigt vill ha framgång.

Den lilla Valverde-effekten jag skrev om för några dagar sedan verkar stanna vid just liten. Två raka segrar blev tillräckligt, och hemmadebuten blev minst sagt misslyckad för den nye Valencia-tränaren. Men nu är det alltså inte tränaren som fansen vill få bort (som fallet var med Emery), utan presidenten.

Real Madrid – uddlösa i ligaspelet
Vad är det som hänt med Real Madrids spel i ligan den här säsongen? Fantasilöst och ingen vilja. På presskonferensen efter 2-2 mot Espanyol sa Mourinho att laget nu var tvungna att se till att få fart på spelet i ligan – så man är bra i Champions League. Om Mourinho innerst inne har gett upp – eller bara väljer att sätta press på lagen ovanför i tabellen, är oklart. Däremot känns det, sett till det spelmässiga, att Real Madrid inte kommer kunna utmana om en ligatitel ändå. Man har inte samma motivation, samma hunger som i fjol.

Och att just Espanyol – laget som Real Madrid gjort flest mål på genom historien – skulle gå och knipa en poäng mot huvudstadsklubben var det nog ingen som trodde. Katalanerna brukar annars ha ofattbart svårt mot just Real Madrid, och snarare, som statistiken ger sken om, förlora ganska rejält.

I afton drabbar toppduon i La Liga samman på Camp Nou. Atlético Madrid gästar Barcelona i en match som betyder mer än bara tre poäng. Dessutom finns en självklar match i matchen – den mellan ligans just nu två vassaste målskyttar.

Jag tänkte att vi tar en lite närmare titt på de notoriska målskyttarna Lionel Messi och Radamel Falcao. Egentligen finns det bara en sak som de båda fotbollsspelarna delar – ett bra målsinne. Ja, även vinnarmentalitet och den psykologiska biten, vilket också är en viktig pusselbit i spelet. Men om man helt och hållet tänker på det syns på planen, så skiljer sig argentinaren och colombianen väldigt mycket.

Så här ser det ut i statistikform:

Lionel Messi – Radamel Falcao

Ligamatcher: 15 – 14
Spelade minuter: 1350 – 1217
Mål (straffmål): 23 (1) – 16 (6)
Assist: 5 – 1
Skott: 79 – 52
Regelbrott: 6 – 24
Vunna frisparkar: 35 – 26
Gula kort: 1 – 4
Lyckade passningar: 756 – 221
Lyckade dribblingar: 129 – 58
Bollförluster: 166 – 107
Bollvinster: 13 – 21
Offsides: 8 – 12

I det här fallet talar faktiskt statistiken sitt tydliga språk. Man kan enkelt läsa ut både Barcelona och Atléticos olika spelsätt samt de båda målkungarnas skillnader. Leo Messi både har mer boll, slår mer passningar, skjuter mer och även förlorar fler bollen än Falcao. Han är med andra ord betydligt mer delaktig i spelet än sin skytteligakonkurrent. Argentinaren har fått en skräddarsydd roll som gör att han både kan vara med och styra passningstempo – men också ligger i den ytan där lägena allt som oftast uppstår.

Kollar vi i stället på Atléticos nummer nio så har han en helt annan roll. Han är inte alls lika delaktig i spelet på marken för sitt lag – men ändå en vital del i Simeones lagbygge. Han slår inte i närheten av lika många passningar eller har lika mycket boll som Messi – men han används på ett helt annat sätt. Falcao är mer av en centertank, som Atlético ofta väljer att slå långt på. Han är expert på att plocka ner bollen, bita fast den på offensiv planhalva, och på så sätt låta lagkamraterna inta nya positioner. Om Messi gärna droppar ner och möter boll, spelar fram och tillbaka med en lagkamrat, för att sedan försöka ta sig framåt, gör Falcao det motsatta. Om han möter, gör han det för att bita fast bollen, spela den vidare, och sedan direkt söka sig in i straffområdet. Det är där han är som allra farligast – och det är där han gör de allra flesta målen.

I kväll ställs två av Europas bästa fotbollslag under hösten mot varandra. Man gör det med varsin målkung i laget, men som har helt olika kvalitéer och betydelse spelmässigt för sina lag. Vem/vilka som drar det längsta strået, ja det avgörs på Camp Nous gräsmatta om några timmar.

Efter säsongens kanske sämsta insats i derbyt mot Real Madrid var det många som var nyfikna på hur Atlético skulle ta sig an Deportivo La Coruña under söndagskvällen. Resultatet? En tiger som röt till – och slet sönder Depor i stycken.

Radamel Falcao stod för en av de främsta individuella insatserna på många år. Ja, en av de främsta under hela 2000-talet skulle jag vilja påstå. Det är inte bara det faktumet att göra fem mål i en och samma match som är fascinerande – det är hur han gör målen.

Han placerade in 2-0 som säkerheten själv. Han dunkade in 3-0 med en stenhård vrist. Han väntade ut Aranzubia, och rullade in sitt tredje mål från straffpunkten. Han visade enorm offervilja när han skallade in 4-0 trots att han samtidigt fick en fot i ansiktet. Sedan visade han vilken best han är när han slet sig loss från sin försvarare, och sedermera kunde pricka in slutresultatet 6-0. Radamel Falcao gjorde sagolika fem (!) mål – och samtliga var fantastiska prestationer i sig.

Senast en spelare gjorde fem mål i en och samma match i La Liga var säsongen 2001/02. Då var det Fernando Morientes som gjorde det.

I dag handlar det om tigern från Colombia – som lyckades med i stort sett allt mot Deportivo. Jag gissar att Tito Vilanova och hans tränarstab kommer analysera Falcao mer än noggrant inför matchen mot Atlético kommande helg. För el tigre har bevisat under hela säsongen att han hugger på allt – och kan göra mål precis hur som helst. Samtidigt lär knappast transferryktena som placerar Falcao i andra klubbar avta efter den här uppvisningen.

Men för stunden tycker jag vi alla borde göra som Atlético-publiken på Vicente Calderón – sätta oss tillbaka och bara njuta.

Under hösten har vi lärt känna en ny Léo i La Liga. En spelare som kommit från ingenstans i praktiskt taget burit sitt Rayo på sina axlar. Jag talar förstås om Léo Baptistão – 20-åringen som varit säsongens hittills största överraskning i den spanska ligafotbollen.

I somras tappade Rayo Vallecano sina främsta spelare från förra säsongen. Storstjärnan och främste målskytten Michu gick till Swansea. Diego Costa, som gjorde succé under sin låneperiod i våras, återvände till Atlético Madrid. Dessutom försvann både Alejandro Arribas och José María Movilla till Osasuna respektive Zaragoza.

Som ersättare plockades namn som Adrián (Racing) och Alejandro Gálvez (Sporting Gijón) in. Inga stora namn med andra ord, men ack så stora skor de skulle fylla. I övrigt satsade Rayo på sina egna produkter. Nu, 14 omgångar in på säsongen, förstår man varför man den lilla klubben från Madrid-trakten inte gick in hårdare för att värva nya spelare, utan satsade på sina egna. Det bästa exemplet på detta är anfallaren Léo Baptistão, 20, som hittills stått för sex mål och fyra assist.

Léo föddes 1992 i Santos, Brasilien. Han inledde sin fotbollskarriär i klubben Portuguesa Santista, där han spelade tillsammans med en viss Neymar. Som 16-åring flyttade Baptistão sedan till Spanien, där han började spela i Rayo Vallecanos ungdomsakademi. Anledningen till att det blev just Rayo var för att det var den enda klubb som kunde erbjuda honom boende.

Den inofficiella A-lagsdebuten kom på försäsongen 2011, detta i en match mot Sporting Gijón. Dessvärre bröt Léo nyckelbenet i matchen – och fick spendera de närmsta sex veckorna med att återhämta sig. Olyckan var inte slut där, utan en stressfraktur gjorde att brassen missade ytterligare månader av förra säsongen. Det blev till slut 17 matcher i Rayo B, där han svarade för fyra mål, men det räckte för att han skulle vara en aspirant på en permanent A-lagsplats den kommande säsongen.

Baptistão gjorde en bra försäsong med Rayos A-lag i somras, och den officiella debuten lät inte vänta på sig särskilt länge. Och som han skulle presentera sig. I bortamatchen mot Real Betis den 25 augusti, i den blott andra omgången, fick Léo chansen från start. Det tog inte ens två minuter innan han hade tagit sig runt på vänsterkanten och serverat Piti öppet läge för att göra 1-0. Matchen slutade till slut 2-1 till Rayo – där Baptistão stod för det matchavgörande målet i den andra halvleken.

– Jag är väldigt nöjd med min debut. Efter matchen mot Betis har jag fått starta regelbundet och nu gäller det bara att fortsätta jobba hårt och ta råd ifrån tränaren, säger brassen.

Just Piti, som Léo gav en assist till i sin debut, har varit en otroligt betydelsefull person för ynglingen.

– Han har betytt mycket för mig. Han hjälper mig både på och utanför planen, och agerar precis så som en kapten ska göra.

Om 2011 var ett otursår har 2012 definitivt varit det motsatta. Utöver skadebekymren förlorade också Baptistão sin kusin förra året, en person som han stod mycket nära. Under 2012 har framgångarna avlöst varandra – även om han fortfarande saknar sin kusin, som också bodde i Madrid.

– Det var en oerhört tuff tid när min kusin gick bort, men nu ger han mig styrka att fortsätta jobba hårt. Jag dedikerade mitt debutmål till honom och hela min familj, berättar Léo.

Det är inte bara Léo Baptistão som har gjort det bra under hösten. Hela Rayo har presterat väldigt bra under nye tränaren Paco Jémez, och ligger i skrivande stund på en tionde plats i tabellen.

– Den första delen av säsongen har gått väldigt bra för hela laget. Vi har mycket att tacka Paco för, som hela tiden håller oss lugna, menar den 20-årige brassstjärnan.

Paco Jémez har varit en väldigt viktig figur i Baptistãos fantastiska utveckling den här säsongen. Trots att han inte ens tillhör A-laget permanent har Paco visat stort förtroende för den unge brassen – något som har lönat sig. Under hösten har Léo varit säsongens tveklöst största utropstecken i La Liga.

– Paco tror på mig och jag har han och Rayo att tacka för att jag nått hit. Nu gäller det att behålla fötterna på jorden och fortsätta i samma takt.

Efter den fantastiska säsongsinledningen har många klubbar fått upp ögonen ordentligt för Léo. Inte minst Atlético Madrid, som varit intresserade av den unge brassen under flera år. De senaste ryktena placerar Baptistão hos de regerande Europa League-mästarna nästa säsong, och det vore inte alls ologiskt om det blev så. För det första trivs han i Madrid, och flytten hade inte blivit längre än några kvarter. Dessutom hade han fortfarande kunnat fått den regelbundna speltid han behöver för att utvecklas i en klubb som Atlético – oavsett om han inte skulle ta en ordinarie plats i startelvan direkt.

Att Atlético och Rayo sedan tidigare också har en väldigt bra relation försämrar inte chanserna för Baptistão att slutligen hamna hos de rödvita. Rayo hade bland annat både Joel Robles, Jorge Pulido samt Diego Costa inlånade från just Atlético i våras – och något liknande kan mycket väl tänkas i fortsättningen som en sorts delbetalning för Léo.

Men just nu är det Rayo som gäller för höstens genombrottsman i La Liga. Frågan är om det är han som kan bli säsongens frälsare för den lilla klubben.

– Ska jag vara ärlig trodde jag inte jag skulle få så här mycket speltid. Allt har gått väldigt fort och det har bara flytit på. Vi har ett bra lag och jag tror vi kommer göra en bra säsong.

Källor: RayoVallecano.es, AS, Marca, El País & LFP.

Nä, det ville sig inte den här gången heller för Atlético. Man förlorade derbyt mot Real Madrid med 2-0 – detta trots att ”marängerna” inte ens behövde göra en bra match. Real behövde bara vara precis som en storebror skall vara: större och starkare.

Ska man vara helt ärlig gjorde varken Real eller Atlético en särskilt bra match. Spelmässigt kom inte de vitklädda alls upp i normal nivå, däremot var man felfria i defensiven. Atlético hade å sin sida lite mer boll än vad jag gissade på förhand, men kom aldrig igenom Reals vattentäta försvar.

Man kan prata om marginaler. Man kan prata om tur kontra otur. Eller så kan man prata om psykologiskt övertag. Det vi kan konstatera är att Atlético förlorade, och man gjorde en av säsongens sämsta insatser. Samtidigt hade man inte marginalerna med sig. Redan under uppvärmningen skadade sig Filipe Luis, där Daniel ”Cata” Diaz fick ersätta brassen som vänsterback. Redan då tror jag många Atlético-supportrar vred på sig i oro. Ska man klara av att besegra, eller åtminstone ta en poäng av Real, då måste man ha bästa möjliga laget på planen. Cata Diaz gjorde förvisso inte bort sig, men är inte alls samma offensiva vapen som Filipe är för de rödvita.

Den i mitt tycke matchavgörande situationen skedde redan i den 16:e minuten. Arda Turan, Atléticos kanske bästa spelare under säsongen, tar helt obegripligt med handen i ett farligt läge. Frispark Real Madrid, pang, och 1-0 genom Cristiano Ronaldo. Portugisen som blivit hårt kritiserad för att göra för lite frisparksmål valde ett ypperligt tillfälle att, åtminstone för stunden, tysta kritikerna. Därefter kantades matchbilden som sådan att Real inte behövde tokanfalla – utan kunde i stället ligga rätt i positionerna och utnyttja Atléticos misstag.

Vare sig det handlar om marginaler, en handssituation eller Real Madrids psykologiska övertag så vann de regerande mästarna, och man gjorde det välförtjänt. Man spelade ingen bländande fotboll, men man var effektivare än Atlético. Nu är poängavståndet lagen emellan fem poäng, och om ett par veckor möter de rödvit-randiga Barcelona på Camp Nou.

Barcelona rycker, sedan 5-1 och drömfotboll mot Athletic, i tabelltoppen. Men räkna inte bort Real Madrid än.

Senast Atlético Madrid besegrade Real Madrid var i oktober 1999. Man spelade visserligen två säsonger i Segundan precis därefter, men har alltså inte lyckats besegra stadsrivalen på de tio senaste säsongerna som de tillhört La Liga.

Säsongen 1999/00 var det Jimmy Floyd Hasselbaink som var Atléticos stora stjärna och skyttekung. I dag heter den spelaren Radamel Falcao. Den stora frågan alla ställer sig är så klart; kan colombianen leda Atlético till sin första seger i El derbi Madrileño på över ett decennium?

Den spontana känslan är att Atlético Madrid aldrig haft ett bättre slagläge under de tio åren bakåt i tiden än vad man har nu. Man ligger tvåa i ligan – åtta poäng före Real Madrid. Dessutom har Diego Simeone präntat in en vinnarmentalitet som inte setts skymten av sedan hans egna glansdagar som spelare i klubben, kanske inte ens då. Att Atlético spelar en väldigt ”snål” fotboll som är som allra effektivast mot lag som har mycket boll gör inte heller chanserna mindre inför matchen.

För visst kommer matchbilden vara som sådan att Real dominerar bollinnehavet, medan Atlético pressar högt och kommer satsa på kontringar. Men samtidigt som det gynnar Simeones manskap, ska man också komma ihåg att Real är väldigt skickliga på sin sak. Det har man om inte annat bevisat de senaste tio åren, där man har ett löjligt facit gentemot Atlético. Men även om resultaten talar sitt tydliga språk bör det tilläggas att man inte alltid varit överlägsna ”lillebror” spelmässigt. Faktum är att Atlético vid flera tillfällen spelat väldigt bra, framför allt på Santiago Bernabéu, men aldrig lyckats vinna under 2000-talet. I de tio senaste derbymatcherna på Santiago Bernabéu har fyra slutat oavgjort – medan Real vunnit sex.

En annan intressant sak är att det spekuleras i att Florentino Pérez tröttnat lite på José Mourinho. El País skriver att om derbyt går åt pipsvängen för Real, kan Mourinho ha gjort sitt i huvudstadsklubben. Och jag tvivlar på att det inte skulle ligga någon substans i de ryktena. Mourinho har ju för vana att inte bli särskilt långvarig i sina klubbar. När det dessutom inte gått som en dans på rosor den här säsongen känns det inte helt otänkbart att man tillsätter någon ny inför nästa säsong. Eller ja, vem vet, Mourinho kanske inte ens blir kvar säsongen ut?

Precis som det ska vara inför en stor match är frågorna många men svaren få. Något som däremot är säkert är att den nuvarande tabellettan Barcelona kommer gynnas oavsett resultatet i matchen – så länge man vinner sin match mot Athletic, som spelas på Camp Nou precis innan Madrid-derbyt. Vinner Real, ja då rycker Barça ifrån Atlético i toppen. Blir det oavgjort, då gör man ett ryck ifrån båda Madrid-klubbarna. Och skulle Atlético vinna, då hamnar Real hela 14 poäng bakom katalanerna vilket jag tror hade varit för mycket för att kunna ta igen.

Pressen ligger helt och hållet på hemmalaget i kväll. Publiken är krävande på Bernabéu, och med tanke på det facit man har gentemot Atlético kräver man, så klart, en seger – speciellt också med tabelläget i åtanke.

När lagen drabbades samman på Santiago Bernabéu förra säsongen syntes en banderoll med texten ”vi vill ha ett värdigt derbymotstånd”. Efter den matchen, som slutade 4-1, ändrades nog inte Real-supportrarans syn på sina derbykonkurrenter. Kommer storebror Real Madrid fortsätta förödmjuka Atlético ytterligare, eller kan de rödvit-randiga slå tillbaka efter 13 års väntan? Svaret får vi i kväll.

—

Fyra snabba inför matchen

– Atlético Madrid har tre gånger tidigare haft ett försprång på åtta poäng eller mer inför El derbi Madrileño. Senast det hände var säsongen 1995/96, då man kom till spel 12 poäng före rivalen. Den gången vann Real Madrid, men Atlético tog hem ligaguldet.
– José Mourinho har plockat ut den 17-årige talangen José Rodríguez till matchen.
– Atlético har gjort sin bästa säsongsinledning någonsin med 34 poäng på 13 omgångar.
– Real Madrid har gjort i snitt 3,33 mål på hemmaplan den här säsongen. Atlético snittar 1,33 mål på bortaplan.

Delar lite tankar kring söndagens händelser i La Liga. Iniestas lekhumör, Atléticos kross, Llorentes återkomst och slutligen så ryker väl ändå Pochettino från Espanyol?

 
Iniesta lekte fotboll på Ciutat de Valencia
En trevande första halvlek mellan Levante och Barcelona byttes ut mot en galen inledning av den andra. Andrés Iniesta presterade en fotboll som knappt någon annan kan mäta sig med. Han serverade Leo Messi ett friläge efter ett par minuter. Han spelade snett inåt bakåt till en helt fristående Messi fram till 2-0. Han dunkade själv in 3-0 via ribban. Han lirkade fram bollen till Cesc Fàbregas som gjorde 4-0. Och då hade vi inte ens spelat 20 minuter av halvlek nummer två.

När Andrés Iniesta är på spelhumör är det få som hänger med. När han är på det där sinnessjuka lekhumöret kan han åstadkomma vad som helst, och skapa chanser från ingenting. Det var en sådan dag för Iniesta, som till och med överskuggade Leo Messi på Ciutat de Valencia.

Något annat som man kommer minnas från matchen det faktum att Barcelona, sedan Dani Alves utgick skadad tidigt, hade elva spelare fostrade i La Masía på planen. Man startade med tio egna produkter, men när Martín Montoya ersatte Alves som högerback hade man alltså samtliga elva på planen skolade i den egna ungdomsakademin.

En rolig anekdot är att den forne Barcelona-tränaren Luis van Gaal (mellan åren 1997-2000 samt 2002-03) en gång sa att det vore en dröm att få se elva egenfostrade spelare på planen samtidigt. Och även om de flesta tyckte själva tanken var fascinerande, skrattade de flesta åt van Gaal. Undra hur många som skrattar i dag.

Villanueva avgjorde matchen på Calderón
Söndagens match på Vicente Calderón var upptrissad till max. Ett Sevilla i storform sedan derbyvinsten förra helgen, mot Atlético, som varit en lagmaskin hela säsongen.

Tyvärr hann matchen bara bli 20 minuter gammal innan domaren Ignacio Iglesias Villanueva avgjorde matchen. Att han tilldömer Atlético en straff går inte snacka bort, men att visa det röda kortet till Federico Fazio var väl hårt. Det blev trippel bestraffning för Sevilla eftersom Radamel Falcao var säkerheten själ från elva meter.

Efter den situationen var det inget snack om saken. Visserligen var Atlético något bättre även innan straffsituationen, men efteråt hade Sevilla absolut noll att komma med. Emir Spahic självmålade in 2-0, Koke prickade vackert in 3-0. Då hade vi bara spelat den första halvleken.

Den andra blev däremot väldigt avslagen, men trots allt väldigt ödesdiger för Seilla. Man fick nämligen både Antonio Luna (från bänken) och Ivan Rakitic utvisade. Man avslutade alltså med nio man på planen, något som blev för tungt varpå Atlético i slutminuten också kunde göra 4-0.

Bäst på plan var Arda Turan, och det var inte första gången den här säsongen. Turken är smått genialisk med sin spelförståelse och effektiva teknik. Han behöver inte göra tre överstegsfinter för att ta sig förbi motståndaren, han gör något som går snabbare, och är betydligt mycket enklare.

Nu är Atlético uppe på 34 poäng, och har åtta till goda gentemot Real Madrid inför derbyt nästa helg. Utan att ens överdriva en smula kan man konstatera att Real Madrid har den stora pressen på sig.

Llorente åter i Bielsas elva
Han har vart ratad ut startelvan och buats ut av supportrarna. Fernando Llorente har sannerligen inte haft en lätt höst i Athletic.

I Aritz Aduriz frånvaro fick så Llorente chansen från start igen, när baskerna tog emot Deportivo La Coruña hemma på San Mamés. En chans som han tidigt i matchen var nära att ta vara på – men då var ribban i vägen. Matchen slutade 1-1 efter att Óscar de Marcos gjort Athletics mål i första halvlek, innan Abel Aguilar styrde in kvitteringen i andra.

Faktum är att Athletic faktiskt sett vassare ut med Aduriz på planen. Fast har man inte fått ordentligt med matchträning kan man väl samtidigt inte begära att Llorente ska vara i absoluta toppskick.

Nu ryker Pochettino med huvudet före
Om Mauricio Pochettino satt löst före matchen mot Getafe, så har han nu åkt ut med huvudet före. Än inte officiellt, men jag skulle bli väldigt överraskad om argentinaren fick behålla sitt jobb efter den här katastrofala säsongsinledningen. Hemma mot Getafe är en match man normalt sett ska vinna. Den här gången vann gästerna från Madrid-trakten med 2-0.

Espanyol saknar både vilja, fantasi och spetskvalité. Vem ska kliva fram och ta tag i sakerna? Vem ska producera målen? Vem ska jobba fram målchanser?

Det lär bli någon annan än Pochettino som får ta tag i de frågorna. Kanske den förre detta Valencia-tränaren Unai Emery? Han fick nämligen sparken från Spartak Moskva i helgen där derbyförlusten mot Dynamo blev droppen.