Då var Champions League-hösten över för den här gången, vilket lämnar tid och rum för en kort summering.

Till skillnad från Real Sociedad, som hade stolpe ut genom hela gruppspelet, hade de övriga spanska lagen en betydligt mer bekväm resa i riktning mot slutspelet.

Effektivt Real Madrid och en viss Cristiano Ronaldo
Real Madrid promenerade hem sin grupp bestående av Galatasaray, Juventus och Köpenhamn. Att man bara tappat två poäng, gjort 20 mål, och har hela nio poäng ner till grupptvåan Galatasaray räcker för att summera Madrids överlägsenhet.

Om man ska peka på två faktorer till Reals framfart under CL-hösten är det först och främst Cristiano Ronaldo. Portugisen har visat strålande form och slagit nytt Champions League-rekord med nio fullträffar i gruppspelet – något som tidigare aldrig inträffat. Ronaldo har alltså nästan stått för hälften av lagets målproduktion, vilket i sig också understryker formtoppen.

Det andra är effektiviteten. Real Madrid har visserligen bränt en del chanser också, men ändå varit konsekventa i sina uppgifter och egentligen aldrig varit riktigt hotade.

I ett lag som fortfarande håller på att formas ihop kommer Real Madrid definitivt bli ett lag att räkna med när CL-slutspelet tar sin början i vår. En stor titelutmanare till favoriten Bayern München.

Defensivt starkt Atlético blir att räkna med
Grannlaget Atlético de Madrid har inte heller haft en krånglig väg fram till slutspelet. När man först slog Zenit hemma med 3-1 och följde upp det med att vända och vinna borta mot Porto kändes avancemanget redan klart. Därefter fixade man snabbt gruppsegern efter två komfortabla segrar mot Austria Wien, medan gruppkonkurrenterna schabblade bort poäng lite varstans.

Atlético är tillsammans med Real Madrid det lag som inkasserat flest poäng i gruppspelet den här CL-upplagan – 16. Man har dessutom släppt in minst antal mål, tillsammans med Manchester United och Chelsea – ynka tre stycken.

Om det fortfarande finns folk ute i stugorna som inte tar Atlético Madrid på allra största allvar bör man göra det nu. Med en urstark defensiv, och ett effektivt anfallsspel där man framför allt är livsfarliga i omställningar och på fasta situationer, kommer man kunna gå riktigt långt.

Att överhuvudtaget slå Porto i sista omgången med 2-0 utan Thibaut Courtois, Juanfran, Diego Godín, Filipe Luís, Arda Turan & David Villa från start säger det mesta om mentaliteten och vilken bredd som finns.

Räkna aldrig bort ett individuellt skickligt Barça
Inte heller Barcelona hade några större bekymmer att fixa gruppsegern före Milan, Ajax och Celtic. Även om man förlorade borta mot Ajax och var piskade att ta poäng mot Celtic i sista omgången (något man gjorde med besked efter klar 6-1-vinst) blev det egentligen aldrig någon spänning om förstaplatsen i gruppen. Barcelona var en nivå bättre än övriga lag men visade både i bortamatcherna mot Milan och Ajax att man inte är övermänskliga.

Offensivt har det fungerat bra för katalanerna, inte minst på hemmaplan. Men ska man blanda sig i titelstriden måste presspelet bli ännu bättre, något som hänger ihop med ett mer kompakt och stabilt försvar.

Med den individuella kvalité som finns i truppen kan Barcelona däremot inte räknas bort under några omständigheter. Man har trots allt tagit sig till sex raka Champions League-semifinaler.

Ett är borträknat, men tre spanska lag är vidare i Europas och världens mest prestigefyllda klubblagsturnering. Gemensamt för samtliga? De har visat så mycket klass att de kan gå hela vägen till final. Men på vägen dit är det många berg som skall bestigas – och på finalarenan Estadio da Lúz i maj finns det bara plats för två lag.

Det finns gott om duktiga fotbollsspelare i La Liga. Men bakom storstjärnorna finns också spelare som många gånger gör minst lika mycket nytta men inte får alls lika mycket uppmärksamhet och cred för sina prestationer. Här kommer min lista med de tio mest underskattade spelarna i ligan.

10. Markel Susaeta (Athletic Club)
25 år, yttermittfältare

Ända sedan A-lagsdebuten i Athletic 2007 har Markel Susaeta successivt vuxit och de senaste åren varit en stöttepelare i laget. Under succésäsongen 2011/12, där Bilbao-klubben nådde final i såväl Europa League som Copa del Rey, pratades nästan bara om Fernando Llorente, Iker Muniain och Javi Martínez. Susaeta hade lika stor del i framgången och spelade under den säsongen makalösa 63 (!) matcher, och gjorde på dem 13 mål. Betyder nu mer än någonsin för Athletic.

—

9. Diego López (Real Madrid)
32 år, målvakt

Det är fortfarande många som ifrågasätter Diego López storhet. Peta självaste Iker Casillas? Det ska ju inte vara möjligt. För Diego López var det möjligt – men det är knappast i Real Madrid som spanjoren blommat ut till en bra målvakt. Redan i Villarreal, där han vaktade målet mellan 2007-12, var han en av både ligans och stundtals Europas främsta målvakter.

—

8. Mateo Musacchio (Villarreal)
23 år, mittback

Tog steget från River Plate till Villarreals B-lag, och sedan vidare till A-laget. Har under de tre senaste säsongerna etablerat sig som en av ligans bästa mittbackar (redan innan Villarreal åkte ner i Segundan) och har tagit ytterligare ett kliv den här säsongen och agerar mer som en ledare på planen. Det är dags att Argentinas förbundskapten Alejandro Sabella börjar titta utanför ramarna nu.

—

7. Filipe Luís (Atlético de Madrid)
28 år, vänsterback

En av världens otvivelaktigt bästa vänsterbackar för tillfället. Har vuxit ut till en gigant under Diego Simeone i Altético Madrid, och till och med överglänst sin formtopp från tiden i Deportivo La Coruña. Var visserligen med i Brasiliens trupp i Confederations Cup, men att han inte är uttagen på reguljär basis är ett mysterium.

—

6. Gabi Fernández (Atlético de Madrid)
30 år, defensiv mittfältare

Spelaren som både profilerar Diego Simeone och personifierar hela tränarens spelfilosofi ute på planen. Är ovärderlig för Atléticos effektiva presspel, och betyder A och O med sina ledaregenskaper både på och utanför planen. Hade förmodligen varit en av världens bästa mittfältare om han hade varit något vassare i passningsspelet.

—

5. Patrick Ebert (Valladolid)
26 år, yttermittfältare

Anslöt till Real Valladolid på fri transfer sommaren 2012, och var lagets i särklass bäste spelare under förra säsongen. Ebert har ett bra spelsinne och framför allt en magisk inläggsfot. Tysken har fortsatt prestera på en nivå långt över resten i Valladolid även den här säsongen, och det vore märkligt om inte större klubbar rykte allt hårdare i honom nästa sommar.

—

4. Willy Caballero (Málaga)
32 år, målvakt

Har varit en av ligans bästa målvakter sedan han värvades från Elche vintern 2011. Bevisade även i Champions League förra säsongen att han håller yppersta världsklass och att han inte fått den cred han förtjänar kan till stor del läggas på Alejandro Sabellas ansvar. Den argentinske förbundskaptenen har under hela sin sejour som landslagscoach förbisett Willys emellanåt omänskliga insatser – trots att Argentina verkligen behöver en stabil målvakt.

—

3. João Miranda (Atlético de Madrid)
29 år, mittback

La Ligas bäste mittback under de två senaste åren, och tycks bara växa med större press och mer ansvar på planen. Gör något som många andra har svårt för: spelar enkelt. Krånglar sällan till situationerna utan tar alltid det säkra före det osäkra, något som alltid är en framgångsrik melodi. Förtjänar ett större anseende runt om i Europa.

—

2. Sergio Busquets (Barcelona)
25 år, defensiv mittfältare

Hade Barcelona varit en människa hade Sergio Busquets varit blodomloppet. Det har han som ser till att bollen tar sig från A till B på snabbast och enklaste vis. Har man aldrig sett Barça spela fotboll vet man förmodligen knappt om att Busquets existerar. Utåt sett består Barcelonas framgångsrika mittfält av Xavi Hernández och Andrés Iniesta – två spelare som förmodligen inte hade haft ett alls lika välfyllt prisskåp utan, just det, Sergio Busquets.

—

1. Bruno Soriano (Villarreal)
29 år, defensiv mittfältare

Har lite av samma roll i Villarreal som Sergio Busquets har i Barcelona. Drar sällan, eller snarare i snudd på aldrig, rubrikerna, men är allt som oftast den som har störst del i framgångarna. Har varit en bärande spelare i Villarreal under väldigt många säsonger, och är otroligt älskad i klubben för hans lojalitet då väldigt attraktiva anbud har kommit in under årens lopp. Har egentligen alla egenskaper som en defensiv mittfältare i världsklass behöver, och inga direkta svagheter.

Adrián López kom till Atlético de Madrid sommaren 2011. Han värvades som skyttekung från Deportivo La Coruña – men fick snabbt en annan roll i Atlético som också hade köpt in Radamel Falcao samma sommar.

Adrián gjorde en makalöst bra debutsäsong i den rödvita tröjan. Framför allt imponerade han stort i Europa League-spelet, där Atlético sedermera vann. Samarbetet med finsnickarna på mittfältet, Diego Ribas och Arda Turan, fungerade ypperligt och med Falcao bildade han ett av Europas då hetaste anfallspar.

Medan colombianen alltid gick rakt på mål hade Adrián en betydligt friare roll. Han sökte sig utåt kanterna, skapade ytor åt andra, och kunde stå för lite oväntade saker. Han fick välförtjänt göra A-landslagsdebut för Spanien och de flesta trodde att Atlético förfogade över en blivande världsstjärna.

Men allting blir ju inte alltid som man har tänkt sig.

– Jag tror fortfarande inte vi har sett det bästa av Adrián, sa Diego Simeone efter säsongen.

Det är möjligt att vi fortfarande inte har det, men efter succésäsongen har Adriáns formkurva dalat ordentligt. Förra hösten inledde han som startspelare, men blev snabbt omsprungen av Diego Costa. Han fick inte alls till målskyttet och spelade helt utan självförtroende hela säsongen.

Även den här hösten började svagt för Adrián. Det var många – inklusive Simeone – som ställde sig frågande om spanjoren någonsin skulle få tillbaka självförtroendet och komma upp i den nivån han höll under 2011/12.

Men successivt har Adriáns säsong blivit bättre och bättre. Simeone har fortsatt tro på sin anfallare, och den senaste månaden har vi börjat skymta den där finurliga teknikern från debutsäsongen.

På sina tre senaste matcher har Adrián startat en och hoppat in i två, och har på dessa noterats för två fullträffar och lika många assist.

När Atlético gästade Elche på lördagen byttes han in strax efter att Koke gjort 1-0. Och med sina senaste insatser i ryggen fick Atlético in en fartfylld Adrián som vågade ta initiativ och stå för det oförutsägbara. Bara efter ett fåtal minuter chippade han fullkomligt briljant fram Diego Costa som helt friställd punkterade matchen med sitt 2-0-mål.

Jag har följt Adriáns karriär och utveckling på ganska nära håll, och jag vill fortfarande inte dra några slutsatser om hans status just nu. Men vi kan i alla fall konstatera att han har inte varit bättre i Atlético efter 2011/12-säsongen än vad han är just nu.

Det var två Cruyff-inspirerade lag som drabbade samman på Amsterdam Arena igår. Ett ungt lag med fart och fläkt under benen – ett segt lag med ålderdomsmän som snarare såg ut att längta till bubbelpoolen efter matchen.

Det Ajax visade upp mot Barcelona var fotbollskonst. Det var poesi och ett bevis på att allt går om man bara går in med rätt inställning och framför allt rätt mod. Barcelona var stundtals utspelade av detta unga, spännande Ajax, och kunde bara se på när de kombinerade sig framåt.

Att katalanerna skulle få en gratisbiljett i form av straff och spel med en man mindre i en hel halvlek kändes nästan frustrerande oförtjänt. Men uppenbarligen kunde inte ens ett numerärt överläge hjälpa Barcelona den här kvällen.
– Man vinner inga matcher ute i Europa om man gör en riktigt dålig halvlek. Vi förtjänade att förlora och kan bara gratulera Ajax. Vi har mycket att ta lärdom av och jobba på framöver, sa Carles Puyol efter matchen enligt Mundo Deportivo.

Barcleona-kaptenen var en av många som hade det riktigt tufft. För Puyols del var det däremot kanske inte så konstigt. 35-åringen fick spela högerback i ett skadedrabbat Barcelona-försvar, en position han inte spelat i på över 500 dagar.
– Första 20 var jobbiga för hela laget, men i ärlighetens namn kände jag mig ganska obekväm hela matchen. Det var jobbigt och ovant, sa Puyol.

Ett defensivt väldigt sårbart men framför allt slarvigt försvar måste korrigeras av Gerardo Martino. Det är ingen vild gissning att Marc Bartra – som satt på bänken mot Ajax – går in i startelvan mot Athletic till helgen. Vi kan nog i alla fall understryka att ingen är given i startelvan.

Guilavogui imponerade med sitt lugn
Atlético de Madrid är redan klara gruppetta, och åkte till Ryssland med ett ytterst reservbetonat lag. Diego Godín, Filipe Luís, Tiago, Arda Turan, Diego Costa och David Villa fick samtliga sitta hemma och följa matchen mot Zenit.

Och som vi numera är vana att se Atlético var det ingen större skillnad – trots att halva startelvan var utbytt. Ett kollektivt starkt försvarsspel, hög press och snabba kontringar ledde fram till ett ledningsmål genom Adrián López – som verkligen börjar hitta formen igen.

En rejäl missbedömning från Thibaut Courtois senare så var det utjämnat, och 1-1 blev också slutresultatet. Ett styrkebesked från Atlético som trots många saknade stjärnor visade upp en moral och karaktär som normalt sett kan vara svårt att få ur redan slutspelsklara lag.

Den kanske största positiva överraskningen var Joshua Guilavogui. Den franske mittfältare som värvades in ifrån Saint-Étienne för tio miljoner euro inför säsongen har fått väldigt sparsamt med speltid hittills. Kanske är det dags för en ändring nu. Guilavogui var lugnet själv på mittfältet. Han bröt bollar och fördelade enkelt vidare till sina mer offensiva medspelare. Han uppfyller typprofilen som Diego Simeone eftersökt under sin tid i Atlético och nu, i sin första start för klubben, bevisade att han uppfyller dessa kriterier.

Simeone har nu fyra riktigt starka namn att välja på för de två centrala mittfältspositionerna. Ett lyxproblem som Atlético inte haft på väldigt många år.

Granada trodde de hade chansen när Leo Messi inte fanns med för Barcelona. Getafe hoppades kunna skrälla på Vicente Calderón där Atlético saknade Diego Costa från start. Och Almería kände att det var möjligt att få en poäng när Cristiano Ronaldo utgick skadad efter 50 minuter efter att dittills gjort matchens enda mål.

Men icke.

Inte ens när topptrion är skadeskjuten och respektive lag saknar sin största stjärna på ett eller annat sätt kunde något lag roffa åt sig en poäng. Ska vi vara riktigt ärliga var det inte ens något lag som var i närheten.

Med Messi på skadelistan klev Neymar, Cesc Fàbregas, Alexis Sánchez och inte minst Andrés Iniesta fram i rampljuset på Camp Nou och var regissörerna bakom 4-0-segern mot Granada.

När Ronaldo utgick skadad tidigt i andra halvlek på Juego Mediterráneos kände nog både Almería-spelarna och hemmafansen att det omöjliga var möjligt. Nej då, i stället klev andra fram i Ronaldos frånvaro och det slutade hela 5-0 till Real Madrid.

Atlético fick klara sig utan Diego Costa från start hemma mot Getafe (ville inte riskera någonting efter sin lårskada) men verkade klara sig helt okej ändå. Till slut hade man sådan lekstuga att Costa inte kunde bärga sig, och blev inbytt vid ställningen 4-0. Ett drömmål senare från brassespanjoren och även han hade prickat in sig i målprotokollet. Det landade på 7-0.

Detta var tre matcher som topptrion skulle vinna – oavsett om deras storstjärnor saknades. Men det ger ändå en tydlig bild på att det just nu är tre lag som fullkomligt regerar i den spanska fotbollen och att det krävs oerhört mycket för lagen där bakom att överhuvudtaget ta poäng.

Detta var något Getafes tränare Luis García inte var sen att påpeka efter 7-0-plumpen.

– Om det är en tråkig liga? Ja, det är en tråkig liga. Man måste göra mer än en perfekt match för att kunna åstadkomma någonting mot topptrion. Det är tråkigt att det ser ut så, sa han.

Själv tycker jag det faktum att just tre lag känns oövervinneliga och inte två är en seger för spansk fotboll och ett steg i rätt riktning. Samtidigt förstår jag García. Det kan inte vara lätt att möta bjässarna i dessa tider.

Vela avfyrade målkanonen
Så sent som tidigare i veckan skrev jag att Carlos Vela var den i Real Sociedad som underpresterat mest under hösten. Det var lite väl hårt, då mexikanen inte varit dålig, men sett till den form han visat under sina tidigare år i San Sebastián har han på sistone varit en besvikelse.

Tills nu. För efter att ha gett till lag ledningen hemma mot Celta Vigo fick han se gästerna göra ett, två och tre mål i följd. Sedan satsade Real Sociedad alla kort framåt – och allt ledde fram till en viss mexikan.

Carlos Vela gjorde nämligen som Celta Vigo – tre mål i följd. Vid ställningen 1-3 vände han matchen helt på egen hand och hans fyra målnoteringar gav La Real tre poäng.

Helt plötsligt känns Sociedad som en seriös CL-utmanare igen. Och när man får igång både Vela och Antoine Griezmann samtidigt kan det bli åka av på riktigt.

Tiden går fort, och vi är redan en dryg tredjedel in på säsongen. Därför tänkte jag, klubb för klubb, summera vad som skett hittills i fyra delar.

Här kommer den sista och avslutande delen, med lagen i det absoluta toppskiktet.

5:e plats – Athletic Club (23 poäng)

Säsongen hittills: Spelmässigt är det inte ett lika styrande och energiskt Athletic som under Marcelo Bielsas tid som tränare, men Ernesto Valverde har bidragit med bättre struktur. Trots att det inte stämt i alla matcher har poängen trillat in på löpande band, något som ofta anses som en styrka för lag som håller sig i toppen. Det finns dock sparkapital i Aritz Aduriz, som först på slutet börjat komma igång med målskyttet.

Den mest lysande stjärnan: Mikel Rico värvades in i sista stund men har verkligen satt sin prägel på laget direkt. Tagit en plats i startelvan trots stenhårt konkurrens på mittfältet.

Har underpresterat: På de första tolv omgångarna lyckades Aritz Aduriz bara hitta rätt i målprotokollet en gång. Nu gjorde han två baljor mot Levante – men överlag har anfallaren inte alls levt upp till förväntningarna.

Har framtiden för sig: Utöver självklare Iker Muniain finns också den unge mittförsvararen Aymeric Laporte, som behållit sin startplats han kämpade till sig i våras. 19-åringen är en av ligans mest talangfulla mittbackar.

Mitt tips inför fortsättningen: Nu har inte Athletic någon spel utanför Spaniens gränser att tänka på, vilket gör att man kan behålla fokus på ligaspelet. Man kommer vara med och fightas om den åtråvärda Champions League-platsen ända in i kaklet.

—

4:e plats – Villarreal (24 poäng)

Säsongen hittills: Villarreal har inte bara studsat tillbaka – man har gjort det med besked. Samma vackra och anfallsglada fotboll som alltid har återigen gett fina resultat för ”den gula ubåten”.

Den mest lysande stjärnan: Bruno Soriano och Rubén Cani håller alltid hög nivå, men den stora stjärnan i säsongens Villarreal är utan tvivel Giovani dos Santos. Mexikanen har kommit in och stått för det där lilla extra i matcherna.

Har underpresterat: Ike Uche brände något kopiöst med lägen inledningsvis, men har spelat upp sig. Utöver nigerianens inledning är det ingen som varit under all kritik.

Har framtiden för sig: 22-årige Manu Trigueros har blivit en personlig favorit och innermittfältaren är på väg att blomma ut på allvar. Har drivet, tekniken och framför allt spelförståelsen. Lite av en blandning mellan Santi Cazorla och Borja Valero.

Mitt tips inför fortsättningen: Villarreal har ett tillräckligt bra lag för att redan nu vara med och kriga i toppen, något jag är säker på att man kommer göra.

—

3:e plats – Real Madrid (31 poäng)

Säsongen hittills: Övertygade inte under säsongsinledningen, men knep ändå många viktiga poäng. Därefter har spelet successivt blivit bättre – men Real Madrid har trots det tappat poäng mot samtliga topplag: Barcelona, Atlético och Villarreal.

Den mest lysande stjärnan: Cristiano Ronaldo har varit ett monster hela hösten. Han behöver nog ingen närmare presentation.

Har underpresterat: Asier Illarramendi har inte varit dålig – men samtidigt inte visat i närheten av sin högstakapacitet och varför Real Madrid la €39 miljoner för hans tjänster.

Har framtiden för sig: Både Álvaro Morata och Jesé Rodríguez har potential att bli världsspelare, men den förstnämnde känns närmast att ta ett steg i den riktningen redan den här säsongen.

Mitt tips inför fortsättningen: Kommer förstås inte ge sig i guldstriden förrän allt är över. Min både tro och förhoppning är att tre lag gör upp ända fram till slutet.

—

2:a plats – Atlético de Madrid (34 poäng)

Säsongen hittills: Har gått fullt i Champions League-spelet och bara tappat fem poäng i ligan. Diego Simeone har tagit Atlético till nästa nivå och redan nu känns man som en seriös titelutmanare.

Den mest lysande stjärnan: Diego Costas insatser under hösten har fått försäljningen av Radamel Falcao att bli helt bortglömd. Anfallaren har varit glödhet och verkligen stått i centrum.

Har underpresterat: Det tycks skett en positiv förändring gentemot förra säsongen för Adrián López, men anfallaren är fortfarande långt ifrån den form han visade upp under 2011/12. Frågan är om han helt enkelt överpresterade då, och det vi nu ser är verklighetens Adrián. Vad hände egentligen?

Har framtiden för sig: Óliver Torres är den största Atlético-talangen sedan en viss Fernando med samma efternamn, och den kreative mittfältaren lär med största sannolikhet bara växa in i skorna allt mer.

Mitt tips inför fortsättningen: Att Atlético redan tagit så många poäng och framför allt vunnit så många svåra bortamatcher känns som en tydlig vink om att man utmanar på riktigt. Att man slutar topp tre råder inga som helst tvivel om, men jag tror man även kommer utmana högre upp.

—

1:a plats – Barcelona (37 poäng)

Säsongen hittills: Har gjort en historisk ligastart och på 13 matcher bara tappat poäng i en – borta mot Osasuna.

Den mest lysande stjärnan: Víctor Valdés har varit Barcelonas klart bäste spelare under hösten. Målvakten har klivit fram som en räddare i sista stund flera gånger och räddat såväl självklara mål som viktiga poäng.

Har underpresterat: Med Iniesta-mått mätt har Don Andrés inte alls levererat på den höga nivå vi är vana att se honom. Det har bara blivit en enda poäng hittills för mittfältaren.

Har framtiden för sig: Marc Bartra är säsongens utropstecken i Barcelona och 22-åringen har varit en gigant i mittförsvaret. Lär få både fler och tyngre uppgifter framöver.

Mitt tips inför fortsättningen: Efter el Clásico-segern är man favoriter till ligaguldet, men man ställs redan nu under hösten inför många tuffa utmaningar, inte minst när det gäller att ersätta Valdés och Messi som är skadade året ut. Kommer kämpa om ligatiteln hela vägen.

När Barcelona tappade poäng mot Osasuna för några veckor sedan hade Atlético de Madrid chansen att gå upp i ensam serietopp vid seger mot Espanyol. Då slutade det med magplask och förlust.

Nu hade Atlético återigen chansen att – åtminstone tillfälligt – köra förbi konkurrenten från Katalonien, men misslyckades på nytt. Å andra sidan bör det poängteras både en och två gånger att ett oavgjort resultat på El Madrigal ofta bör ses som en vunnen poäng, istället för två förlorade.

Det är möjligt att Atlético Madrid kan se tillbaka på säsongen i maj och vara nöjda över en poäng mot Villarreal. Just nu, när förutsättningarna såg ut som de gjorde, och man hade en 1-0-ledning i 75 minuter, tror jag de känner motsatsen.

Atlético led utan sin normala backlinje
I första halvlek var Atlético väldigt solida och disciplinerade, precis så som vi har lärt känna laget under Diego Simeones tid som tränare i klubben. I andra halvlek ökade dock Villarreals press, och då var det framför allt den nykomponerade backlinjen som led.

Utan Diego Godín (landslagsuppdrag med Uruguay) och Filipe Luís (avstängd) tvingades Madrid-klubben ställa en oerhört ovan backlinje på benen och det märktes inte minst vid kvitteringsmålet att de inte är lika synkroniserade som den normala fyran är.

Jag är helt övertygad om att Simeone inte kommer skylla förlusten på varken Toby Alderweireld eller Emiliano Insúa, som skulle ersätta de frånvarande försvarsspelarna. Båda gjorde inte bort sig på ett personligt plan, men det var framför allt samarbetet med övriga i defensiven som inte klickade lika bra. Och det klart, just den backlinjen hade bara spelat 45 minuter tillsammans inför matchen, vilket gör det förståeligt att allting inte sitter till hundra procent.

Bruno Soriano är ligans mest underskattade mittfältare
Jag har hyllat Bruno Soriano många gånger förr, men det tål definitivt att göras igen. Speciellt efter Villarreal-kaptenens fenomenala insats mot Atlético Madrid. Till en början hade både Bruno och hela Villarreal svårt att komma igång, speciellt efter Atléticos tidiga ledningsmål, men successivt växte man in i matchen.

Framför allt var det Bruno som triggade igång laget och fick upp tempot i passningsspelet. Att han inte fått fler chanser i Vicente del Bosques landslag är väldigt märkligt. Lika märkligt som att han ifjol faktiskt spelade i andradivisionen.

Bruno Soriano är utan konkurrens ligans mest underskattade spelare. Enda anledningen att han inte fått ett större och mer rättvist erkännande är att han inte spelar i en större klubb.

Perbet ändrade matchen
Eftersom Giovani dos Santos saknades på grund av skada var frågan vem som skulle stå för den kreativa biten offensivt för Villarreal. Rubén Cani har varit briljant hela säsongen – men kan inte dra hela lasset på egen hand.

Svaret, som länge såg ut att inte få något bra svar, skulle komma först den sista kvarten då Jérémy Perbet äntrade planen. Villarreal hade skapat chanser redan innan fransmannen byttes in, men efteråt så anföll man med mer fart och mer tyngd. Det är i första hand Perbets förtjänst. Han löpte, skapade ytor, var kreativ och finurlig.

Även om Ike Uche visat bättre form den senaste månaden är det fortfarande underligt att Jérémy Perbet inte fått mer speltid. Anfallaren öste in mål i belgiska ligan, och var vital för Villarreal i våras när man till slut tog klivet upp till högsta divisionen igen. Hittills har han fått väldigt sparsamt med speltid och varit nummer fyra bland anfallarna. Insatsen mot Atlético bevisade att han är ämnad för betydligt mer än att bara sitta på bänken.

—

Mer från helgens matcher utlovas senare.

Efter fyra omgångar är det bara ett lag som vunnit samtliga matcher och redan är klara gruppsegrare. Bayern München har också lyckats med bedriften att vinna de inledande fyra matcherna, men har fortfarande ett hot i form av Manchester City kvar att avfärda innan de kan titulera sig gruppsegrare.

Atlético Madrid har däremot redan nu ordnat segern i sin grupp innehållande Zenit St: Petersburg, Porto och Austria Wien. En på förhand ganska lurig grupp enligt många, men där de flesta som höjde rösten ändå trodde mest på Porto som gruppsegrare och en kamp mellan spanjorerna och ryssarna om andraplatsen.

Fyra omgångar senare låter det annorlunda. Atlético fick visserligen kriga ordentligt för att bärga tre pinnar hemma mot Zenit, och fick också vända underläge till seger borta mot Porto, men överlag är det ingen tvekan. Madrid-klubben har varit både starkast fysiskt, taktiskt och klart effektivast i gruppen och kan nu, redan efter fyra spelade matcher, luta sig tillbaka och se på när övriga gör upp om andraplatsen.

Här kommer ett par nyckelfaktorer till varför Atlético så snabbt säkrat gruppsegern och avancemanget till slutspelet.

1) Diego Simeones taktiska briljans
Han har sin grundidé och sin filosofi som han har fått spelarna att köpa helt och hållet, men det är ändå flera detaljer i Diego Simeones såväl laguttagningar som coachning under matcherna som gjort det här möjligt för Atlético.

I tre av fyra matcher har han startat med Raúl García som släpande anfallare eller kantspelare i ett mer rakt 4-4-2. Det är inte för att Raúl García i grunden är en bättre fotbollsspelare än en handfull andra offensiva spelare som istället fått stå åt sidan i dessa matcherna, utan för hans fysiska styrka och det faktum att han är livsfarlig när han tar sig in i straffområdet.

Normalt sett är inte Raúl García en startspelare för Atlético Madrid. Han är den där spelaren som vet sin plats, vet att han inte kommer få minuter i varje match, men absolut inte vänder ansiktet åt andra hållet och gnäller för det. Nu har han fått chansen – och gjort precis vad som Simeone krävt av honom. Han har erbjudit fysik, presspel och värdefulla poäng. Mot Austria Wien i 4-0-triumfen blev det ett mål och en assist på kontot för Raúl García. Spelaren som i spelet annars inte syns särskilt mycket eller drar blickarna åt sitt håll.

En annan del av det taktiska spelet är Simeones coachning under matcherna, och det gäller allra främst i de två inledande omgångarna. Det är framför allt de tidiga bytena i matchen borta mot Porto som glänser tydligast. Efter en seg och trög första halvlek där Atlético var i underläge med uddamålet, agerade Simeone direkt.

Att David Villa var planens kanske största stjärna spelade ingen roll. El Guaje hade inte levererat i den mån Simeone ville och begärde – därför byttes han ut. In kom kantspelaren Cebolla Rodríguez, som bidrog med fart, energi och större bredd i spelet. Det luckrade upp Portos försvar och även om breddspelet i sig inte ledde fram till målen så genererade det i målchanser, som i sin tur gav tro och ännu större mod.

Atlético vände matchen, och vann med 2-1.

2) Man har inte varit beroende av en spelare
Säsongens Atlético Madrid har varit väldigt präglat av Diego Costa. Anfallaren har klivit fram i Radamel Falcaos frånvaro och verkligen tagit på sig rollen som lagets målskytt.

Men en gigantisk styrka i säsongens upplaga av Atlético är att man inte står och faller med Diego Costa. Alla lag behöver sina bästa spelare, och alla lag försämras utan dem. Men i de två inledande tuffa matcherna mot Zenit respektive Porto klarade Madrid-klubben sig utan Diego Costa (som var avstängd) – och då klev andra fram i stället.

Topplagen mår bra när stjärnorna är i full form. Oftast brukar det framkalla ännu bättre resultat. Men det är samtidigt viktigt att inte bli alltför beroende av en och samma spelare – något Atlético än så länge inte har blivit. Det är en enorm styrka.

Nu kan Diego Simeones gäng satsa vidare i ligaspelet utan att behöva tänka mer på Champions League-gruppspelet, där i stället spelarna som hittills fått sparsamt med speltid kan få chansen att visa sina kvalitéer. Och som spelet sett ut hittills kommer Atlético bli ett lag att räkna med långt fram på vårkanten i turneringen.

Rubén Castros skadefrånvaro har fått Betis att sjunka
Det råder inga tvivel om vilka två som var Real Betis ledande spelare förra säsongen. Beñat Extebarria styrde tempot på mittfältet och var alltid ett gigantiskt hot på fasta situationer, medan Rubén Castro var anfallsspelaren som ofta stod för det lilla sista i straffområdet.

Trots framgångarna förra säsongen där laget slutade på Europa League-plats lämnade Beñat för hemklubben Athletic Club. Betis rustade upp rejält och värvade mest av alla La Liga-klubbar under sommaren – men ingen lika profilstark spelare som den forne mittfältsmotorn. Ett gigantiskt ansvar skulle i offensiven därmed läggas på Rubén Castro. Problemet så här långt? Anfallaren har varit skadad, och hittills bara spelat 22 minuter.

Rubén Castros skadefrånvaro är förstås inte den enda anledningen till Betis hittills väldigt miserabla säsong, men man har sett tydligt hur mycket spanjoren betyder både för målproduktionen och lagets spel. Med Jorge Molina har man en mer statisk anfallstyp, och nyförvärven Chuli och Braian Rodríguez har definitivt inte tagit vara på sina chanser hittills.

Utöver det har Pepe Mel hittills haft väldigt svårt att hitta en startelva som fungerar. Och det klart, med flera nyförvärv i varje lagdel där ingen sticker ut mer än någon annan är det väldigt svårt att veta vilket som är det bästa laget. Det centrala mittfältet är mest signifikativt för Mels problem. Xavi Torres, Javier Matilla, Nosa Igiebor och Lolo Reyes slåss om samma positioner på det centrala innermittfältet. Även om Matilla spelat mest i ligan och verkar komma upp i den potentialen man såg i honom under Villarreal-tiden, finns ingen självklar duo. Detsamma gäller positioner som central offensiv mittfältare, där Joan Verdú än så länge inte hittat helt rätt, utan snarare Salva Sevilla varit den som imponerat mest.

Huvudet på spiken för Pepe Mel och Real Betis krissituation var gårdagens 3-2-förlust borta mot Málaga – som gör att man fortsatt är under nedflyttningsstrecket. Två gånger om hämtade de grönvita i kapp underläge, men föll ändå på målsnöret då ynglingen Samu Sánchez hoppade in och tryckte in 3-2 på tilläggstid för Málaga.

Den stora snackisen från matchen annars är givetvis Damien Perquis huvudskada efter att ha skallat ihop med Fabrice Olinga. Betis-försvararen blev liggande medvetslös på marken och fick hämtas med ambulans, och klubben har själv gått ut och meddelat att det rör sig om en kraftig hjärnskakning och dubbla käkfrakturer. Förhoppningsvis kommer polacken tillbaks till spel inom en snar framtid.

Atlético städande undan Athletic som ingenting
Känslan var att det kunde bli en lurig match på förhand för Atlético Madrid när Athletic Club kom på besök till huvudstaden igår. Men trots att Atlético har många matcher i benen och att en viktig Champions League-match väntar mot Austria Wien i veckan städade man undan lejonen från Bilbao som ingenting.

Efter 20 lugna minuter utan stora chanser lade Atlético i både en och två växlar till och sprang ifrån till en 2-0-ledning före paus. I andra halvlek, som var sömnig, var Athletic egentligen aldrig nära att ens skapa nerv i matchen. Atlético säkrade upp defensivt och spelade av matchen i lugnt tempo.

Jag skulle vilja säga att detta var en av Atléticos bästa matcher den här säsongen. Man har offensivt både spelat bättre och gjort fler mål, men nu mötte man ett väldigt bra lag, men fick Athletic att se om som ett juniorlag. Att dessutom vara så spelmässigt överlägsna utan Arda Turan, som dras med skadeproblem, får segern att väga ännu tyngre. Där kan förstås Koke ta åt sig mest av äran, då han axlat rollen som kreatör på ett utomordentligt sätt hela säsongen. 21-åringen har nu gjort hela åtta assist den här säsongen. När dessutom anfallsduon Diego Costa och David Villa fortsätter att producera mål råder maximal harmoni i Atlético för tillfället.

Igår trummade La Liga vidare med de sista matcherna av den elfte omgången. Tabelltvåan Atlético Madrid hade en tuff uppgift framför sig på Nuevo los Carmenos mot Granada – en uppgift som man till slut redde upp.

Det var en sådan där match som Atlético för fyra år sedan definitivt inte hade vunnit, kanske inte ens tagit poäng. Dagens Atlético har marginalerna med sig, och är framför allt tillräckligt skickliga defensivt för att inte släppa in mer än ett mål.

Diego Costa gjorde 1-0 från straffpunkten i slutet av första halvlek, något som David Villa fyllde på till 2-0 – också han från elva meter efter att Costa generöst lämnat över ansvaret. Och just anfallsduon var de som var den stora skillnaden i matchen, precis som många gånger tidigare under säsongen. Villa verkar spinna vidare på formkurvan och var en av planens bästa spelare.

Det blev till slut 2-1 till Madrid-klubben efter en sen reducering av Odion Ighalo. Målet för Granada kom lite för sent och även om spänningen steg på arenan var tiden för knapp för att hinna skapa något ordentligt tryck på Atlético, som dessutom hade fått Filipe Luís utvisad.

Efter matchen skrevs det om ”ännu en skitseger för Atlético”. Det är precis var det var. En match som spelmässigt inte höll särskilt hög kvalité, där flera individualister inte kom upp i normal standard. En match som lika gärna kunnat sluta 2-1 till hemmalaget.

Men så har vi det här Atlético Madrid – Diego Simeones version. De vinner sådana här ”skitmatcher” utan att behöva spela på topp, utan att alla stjärnor levererar topprestationer. Det är också precis sådana segrar som kommer göra att Atlético är med och fightas om ligatiteln hela vägen in i kaklet. Det är sådana segrar som ofta får ett lag att slutligen kliva högst upp på tronen.

Getafe knappade in på Villarreal och Athletic
Lite längre ner i tabellen slåss i första hand Villarreal och Athletic Club om fjärdeplatsen. Men nu har uppstickaren Getafe blandat sig i striden på riktigt, detta efter en stark 2-0-seger borta mot Villarreal igår.

Välförtjänt? Nja, trots tio man stora delar av matchen var Villarreal det bättre laget. Men uppenbarligen hade Villarreal utnyttjat all effektivitet i derbyt mot Valencia och gick mållösa av planen. Getafe gjorde två, varav det sista i absoluta slutskedet, och är nu en pinne bakom såväl ”de gula ubåtarna” som Athletic.

Just Bilbao-klubben hade faktiskt chans att dra ifrån i racet kring fjärdeplatsen, men missade den efter att ha fått oavgjort hemma mot Elche. Nykomlingen gick upp till en 2-0-ledning innan Athletic kunde få igång maskineriet och till slut hämta upp till 2-2.

Tre lag i toppen har redan dragit ifrån, men kampen kring den sista CL-platsen känns helt oviss och spänning lär bibehållas fram tills sista omgången är spelad i vår.