Real Sociedad vände 0-2-underläge till 3-2 hemma på Anoeta, vilket gjorde att Barcelona inkasserade sin första poängförlust den här säsongen i ligaspelet.

Dejá vú – med ett annorlunda slut
Vi backar bandet till förra säsongens möte mellan Real Sociedad och Barcelona på Estadio Anoeta i San Sebastian. Under den första halvleken var Barça brutalt överlägsna, och skaffade sig tidigt en 2-0-ledning. Ett enkelt misstag senare – som La Real utnyttjade – och det var match igen. I den andra halvleken gjorde Sociedad en rejäl uppryckning och fixade till slut 2-2 – ett klart rättvist resultat. Men då ska man komma ihåg att de blåvita också hade bud på ett segermål.

Det segermålet lät vänta på sig – tills i dag. Matchbilden och matchutvecklingen var precis densamma i dagens möte lagen emellan som förra säsongens möte. Barça glänste i början och såg ut att gå mot en busenkel seger. Leo Messi rullade in 1-0, Pedro Rodríguez stötte in 2-0 efter ett drömanfall. Det kändes som Barcelona skulle göra en sådan där match där man både skapade mycket och hittade närmaskorna flera gånger. Men det stannade vid två mål. Sedan utnyttjade Real Sociedad ett misstag, och den specielle målskytten Chory Castro (han gör nämligen ofta mål mot just Barça) dunkade in reduceringen.

När sedan Gerard Piqué blev utvisad i början på den andra halvleken och Sociedad strax därpå kvitterade (genom Chory Castro, så klart, även om målet tog på Javier Mascherano och in i mål). La Real gjorde det välförtjänt, och kom in i en stark period. Barça spelade upp sig, men hade med tio man svårt att skapa några vassa målchanser. Ska vi vara ärliga – vilket vi ska – skapade man faktiskt inga målchanser alls. Andrés Iniesta försökte och lyckades med mycket, men fick för alldeles för lite hjälp. Messi kom inte loss, och Pedro sprang sig trött. De blåröda visade prov på enorm styrka att hålla bollen inom laget trots en man mindre – men vad hjälpte det? Man tappade fokus en halv sekund, och helt plötsligt stod det 3-2 på resultattavlan. Imanol Agirretxe hade hoppat in och gett sitt La Real segern.

Välförtjänt? Ja, sett till den andra halvleken var det fullt rättvist. Barça var förstås klart överlägsna spelmässigt, men bortsett från den första halvtimmen skapade man knappt någonting framåt. Real Sociedad låg å sin sida hela tiden och vakade, och när man högg så blev det farligt gång efter annan.

Oavsett vad det här poängtappet för Barcelona betyder för den fortsatta guldstriden så är det i alla fall ganska skönt för omvärlden att kunna konstatera att laget är mänskligt. Det kanske för övrigt är dags att ge Marc Bartra fler chanser i backlinjen efter idel misstag mot Sociedad? Mascherano har agerat klumpigt hela säsongen och gjorde detsamma mot La Real sedan han byttes in för att fylla Piqués tomrum i backlinjen. Den senare är dessutom avstängd i den kommande ligamatchen mot Osasuna.

En annan sak som Tito Vilanova har att fundera på är hur han skall handskas med Dani Alves. Det borde finnas två alternativ. Bänka honom, eller se till att han tränar inlägg efter varje träning. Brassen borde ta lärdom av Real Sociedads vänsterback Alberto De La Bella.

Varför gör inte fler som Iniesta?
En annan sak jag reagerade på starkt under matchen var ett scenario som utspelade strax efter 2-2-målet. Iniesta drar på sig en frispark strax utanför eget straffområde efter en klar fällning. Vad som händer efteråt? Barça-spelarna protesterar och försöker tillrättavisa domaren, medan Real Sociedad-spelarna vädjar efter ett gult kort. Domaren väljer – helt riktigt – det senare alternativet. Vad Iniesta gör? Han ställer direkt upp för att bilda mur, utan att ens öppna munnen.

Det finns naturligtvis fler än Iniesta som agerat korrekt, men i just den här situationen blev allt så löjligt tydligt. Det jag vill komma fram till är att jag hoppas fler tar lärdom och kliver i samma fotspår i fortsättningen. Jag menar, finns det någon spelare som någonsin lyckats ändra ett domslut via protester? I sådana fall är den skaran ofattbart liten.

Copa del Rey – reservernas turnering. Ett måtto som både Málaga och Barcelona spelade efter under onsdagens kvartsfinal på Camp Nou.

Málaga kom till start utan stjärnor som Willy Caballero, Martín Demichelis, Nacho Monreal, Jérémy Toulalan, Joaquín och Isco. Barcelona gjorde detsamma utan spelare som Gerard Piqué, Jordi Alba, Sergio Busquets, Xavi Hernández och Cesc Fàbregas.

Det var med andra ord två ganska reservbetonade lag som gjorde upp – för att uttrycka det milt. På pappret, sett till spelare för spelare, skulle det ändå vara fördel för de blåröda. Man hade trots allt Leo Messi från start, för han vilar ju inte. Detsamma gällde Andrés Iniesta och Carles Puyol, för att nämnda ytterligare ett par stjärnor som trots alls fanns med i Tito Vilanovas startelva.

På hemmaplan har Barça varit i det närmsta orubbliga den här säsongen, och man hade ändå ett bättre lag på banan än gästerna från solkusten. Men även om matchbilden också var precis som väntat bjöd Málaga upp till bättre och tuffare motstånd än vad de flesta hade väntat sig. Man höll hög press, men släppte till väldigt lite bakåt och framför allt så såg det ut som man trodde på det.

Jag är inte säker på att Málaga har fått ett bättre resultat med sin bästa startelva. Spelare som Diego Buonanotte, Sergio Sánchez och Francisco Portillo vill vara med och kriga om en startplats till varje match. De tog – tillsammans med hela Málaga – uppgiften på Camp Nou som om deras liv stod på spel.

Att försöka få Málaga att framstå som det bättre laget på Camp Nou vore fel. Men man gjorde – sett till förutsättningarna – en fenomenal insats. Den enda riktiga blundern var Weligtons schabbel som ledde fram till Leo Messis 1-1-mål – men det lär vara få som bryr sig om det hos gästerna så här efter matchen.

Offensivt hade de himmelsblå inte lika mycket fantasi som i helgens drabbning mot Barça. Och det är väl förståeligt, med tanke på vilka spelare som saknades. Däremot så utnyttjade man sina chanser, och de saker man faktiskt är bättre än Barcelona på. Som fasta situationer – det var just efter en sådan som Ignacio Camacho pangade in kvitteringen i slutminuten.

Det som på förhand skulle bli en dans på rosor för Barcelona blev en riktig tuff match. Nu lever i stället dubbelmötet i allra högsta grad inför returen på La Rosaleda nästa vecka. Ja, det är till och med fördel Málaga. Vem hade kunnat tro det?

—

Onsdagens andra Copa del Rey-kvartsfinal mellan Real Zaragoza och Sevilla bjöd inte på särskilt mycket av värde. Unai Emery gjorde debut som Sevilla-coach, och fick med sig ett bra resultat (0-0) inför returen på hemmaplan nästa vecka. Zaragoza? Nä, dem kan man inte räkna ut. Även den kvartsfinalen är helt öppen.

—

I tisdags spelades den på förhand mest intressanta kvartsfinalen, den mellan Real Madrid och Valencia. Det blev, som oddssättarna trodde, hemmaseger för Madrid med 2-0. Men Los Ché ska inte skämmas för sin insats. Med lite tur (och skärpa från Jonas sida) hade man fått med sig ett betydligt bättre resultat hem till returen.

Nu hade man det mesta mot sig, och fick vända hem med underläge 0-2 inför den andra halvan på Mestalla. Omöjligt uppdrag? Absolut inte, men då måste man få flytet man inte hade på Santiago Bernabéu med sig, och inte bränna jättechanser.

Det lutar ändå starkt åt Real Madrid-avancemang här.

Barcelona slog Málaga i toppmötet med 3-1. Lionel Messi, Cesc Fàbregas och Thiago Alcántara stod för katalanernas mål, medan Diego Buonanotte hoppade in och svarade för en drömfrispark i slutminuten. Här kommer några tankar efter matchen.

Det finns inget stopp – Barça vinner La Liga
Halv säsongen är spelad. Men ligavinnaren är redan utsedd. Jag vet, Barcelona har såväl Real Madrid, Atlético & Valencia att ta sig an på bortaplan under våren – för att nämna några. Men det känns inte som det hjälper. 55 poäng av 57 möjliga säger det mesta. Att sådana resultat går även går att uppnå utanför TV-spelsvärlden var det nog ingen som riktigt trodde på.

Även om man fick en del hjälp på traven var det aldrig något snack mot Málaga. Man mötte ligans överlägset bästa lag defensivt – men lyckades ändå göra tre mål. Och då stod Willy Caballero för en bra insats. Triangelspelet i den andra halvleken personifierar inte bara Barcelonas insats i matchen, utan också deras just nu överlägsenhet i ligan. Att få något så svårt att se så enkelt ut – i en toppmatch – är mäkta imponerande.

När de regerande ligamästarna Real Madrid hade spelat 19 omgångar förra säsongen stod man på 49 poäng. Samma säsong slog man poängrekord, då man spräckte 100-gränsen. Bara det faktumet ger ett perspektiv som är värt att ta sig en extra funderare på.

Bara för att jag redan nu utnämnt Barça som ligamästare kanske allt går motsatt för katalanerna under resten av vårsäsongen. Men frågan är vilket lag som i sådana fall kan haka på och utmana. Real Madrid är 18 poäng bakom i tabellen. Enbart Atlético känns, sett till både form och poängavstånd, som den enda utmanaren som finns kvar. Och magkänslan säger att de rödvit-randiga mer kommer satsa på att behålla sin Champions League-plats, och satsa på att vinna såväl Copa del Rey som Europa League.

Camachos misstag blev avgörande
Málaga krossade Valencia på hemmaplan. Man slog Milan, man slog Real Madrid. Att potentialen och kapaciteten finns där råder inga tvivel om. Det har man under säsongens lopp redan bevisat. Men ska man rubba de absoluta topplagen tål inte att göra misstag likt det Ignacio Camacho gjorde under den första halvleken.

Det är varken rätt lag eller rätt spelare (Leo Messi) att servera ett friläge efter en halvtimmes spel. Efter det kunde Barcelona spela med ett helt annat självförtroende vilket också påverkade hela fortsättningen av matchen. Jag är övertygad om att det hade blivit tuffare i andra halvlek om det hade varit mållöst till pausvilan.

Diego Buonanotte förtjänar mer chanser
Isco hade en svår match. Han blev hårt markerad av Sergio Busquets genom hela matchen, och när han fick en passning hade han direkt ytterligare två spelare runt sig.

Offensivt sett blev Diego Buonanotte, som hoppade in med 20 minuter kvar, en härlig injektion för Málaga. Den lille argentinaren, som faktiskt är kortast i hela ligan, skapade både målchanser och visade upp sin fina teknik. I Copa del Rey-matchen mot Eibar i tisdags stod Buonanotte för en fenomenal insats, som kryddades med två fina mål. Insatsen där var förmodligen direkt avgörande att han fick hoppa in mot Barcelona – och inhoppet mot Barça gav mer hopp inför framtiden.

Buonanottes fantastiska frispark i slutminuten fick bli ett slutligt kvitto på hans insats och det vore konstigt om inte Manuel Pellegrini fortsatte att ge argentinaren mer speltid fortsättningsvis. Ända sedan han kom från River Plate inför förra säsongen har han fått väldigt snålt med minuter. Det är dags att det ändras nu.

Det har blivit dags att lista ligans just nu hetaste anfallare. Och då syftar jag på strikers, ”nummer nio”-spelare, ja kalla det vad ni vill. Därför faller spelare som Lionel Messi och Cristiano Ronaldo bort. Listan baseras i första hand på höstens prestationer.

Det pratas väldigt ofta om ”nummer nio”-spelare i Spanien. En roll som i vissa lag inte ens finns, som i Barcelona, där Lionel Messi på pappret innehar rollen, men som i praktiken florerar i en betydligt mer tillbakadragen position.

Här kommer en topp tio-lista med de just nu hetaste spjutspetsarna i La Liga. Och kom ihåg att listan inte baseras på vem som uppnått mest under sina karriärer eller vem som har bäst högstanivå. Detta rör i första hand avtrycken som spelarna gjort den här säsongen.

—

10. Obefemi Martins (Levante)
28 år, 13 ligamatcher, sex mål

Motivering: Har fyllt tomrummet efter Arouna Koné på bästa möjliga sätt. Sett till de matcher han har startat har han hittat nätmaskorna i varannan match. ”Obagol” kan än.

—

9. Álvaro Negredo (Sevilla)
27 år, 16 ligamatcher, åtta mål

Motivering: Sevillas skyttekung fortsätter att leverera mål, men är liksom en spelare som Roberto Soldado ganska ojämn. Dessutom har han haft svårt att kliva fram i de större matcherna och presterat när det verkligen gällt som mest.

—

8. Karim Benzema (Real Madrid)
25 år, 15 ligamatcher, fem mål

Motivering: Erbjuder en annan typ av spel än Gonzalo Higuaín, och ofta slår det ut väldigt bra. I ligaspelet har fransmannen däremot inte tagit vara på sina chanser som sig borde, men hans fina Champions League-höst bevisar ändå vilket kapacitet som finns. Kommer få fightas rejält med Higuaín om startplatsen under våren. Sett till säsongens insatser borde Gonzalo gå före – men vi vet alla vad Benzema kan när han är som bäst.

—

7. Aritz Aduriz (Athletic Club)
31 år, 17 ligamatcher, elva mål

Motivering: Är den som klivit fram ut Fernando Llorentes skugga. Aritz Aduriz har varit en av få ljusglimtar i Athletic den här säsongen, och faktiskt stått för hela elva mål. Hade hans lagkamrater presterat på samma nivå hade man garanterat gjort en bättre första hälft av säsongen.

—

6. Roberto Soldado (Valencia)
27 år, 17 ligamatcher, nio mål

Motivering: Målmässigt har Soldado gjort en bra säsong så här långt. Men han är fortfarande alldeles för ojämn för att nå högsta betyg och kunna mäta sig med de allra främsta. Emellanåt är han alldeles briljant, för att vissa matcher vara osynlig eller allmänt gnällig.

—

5. Iago Aspas (Celta Vigo)
25 år, 18 ligamatcher, åtta mål

Motivering: Iago Aspas är inte bara Celta Vigos största stjärna och främsta målskytt. Han är och betyder så mycket mer. Den spektakulära spanjoren bjuder alltid på någonting oväntat och är livsfarlig i varje situation. Han öste in mål i Segundan förra säsongen, och har fortsatt i samma fotspår i La Liga. Det står redan många stora klubbar och knackar på hans dörr – vilket är helt förståeligt.

—

4. Léo Baptistão (Rayo Vallecano)
20 år, 17 ligamatcher, sex mål

Motivering: Trivs egentligen allra bäst som ”andreanfallare”, men har i de flesta fallen fått en startplats som spjutspets i säsongens Rayo. En uppgift han har skött på bästa möjliga sätt, genom att stå för både mål och ett gäng assist. Är tekniskt väldigt svårstoppad och har inga direkta svagheter. Kan göra mål på egen hand, med huvudet och skjuter dessutom bra med båda fötterna.

—

3. Gonzalo Higuaín (Real Madrid)
25 år, elva ligamatcher, sju mål

Motivering: Har varit skadad under senhösten, men säsongsinledningen som ”El Pipita” stod för var sensationell. Jag skulle till och med vilja påstå att han var Real Madrids bästa spelare de första månaderna på säsongen, då han både med många mål och framspelningar gjorde otroligt många poäng. Benzema har inte levererat på samma sätt när Higuaín varit skadad – och Pipita lär nu när han är tillbaka efter sin skadefrånvaro ge Madrid ytterligare en dimension i spelet.

—

2. Rubén Castro (Real Betis)
31 år, 17 ligamatcher, 10 mål

Motivering: Real Betis målspruta är inte bara livsfarlig framför mål, utan bidrar med så mycket mer i själva spelet. Det händer ofta att han söker sig ut på en kant, och dribblingsförmågan är det inga större fel på. Tillsammans med Beñat är Rubén Castro den största anledningen till att de grönvita just nu ligger på en Champions League-plats (Málaga, som ligger fyra, är ju i nuläget diskade från spel i Europa). Hade definitivt varit på många storklubbars radar om han inte passerat 30-strecket.

—

1. Radamel Falcao (Atlético Madrid)
26 år, 16 ligamatcher, 17 mål

Motivering: Det krävs väl ingen större motivering varken vem Radamel Falcao är eller vad han har gjort i Atlético Madrid. Colombianen har stått för fler mål än han har spelat matcher under säsongen och bara det är ett enormt facit. Att han är La Ligas just nu bästa spjutspets råder inga tvivel om. Den kanske mer relevanta frågan är om det finns någon som kan utmana honom om priset som världens bästa i sin position?

—

Bubblare: Diego Costa (Atlético Madrid), Tomer Hemed (Mallorca) och Helder Postiga (Real Zaragoza).

Fotnot: Som tidigare nämnt fyller inte Leo Messi kriterierna för att kunna ta plats på listan. Detsamma gäller Cristiano Ronaldo, som har sin utgångsposition på kanten även om han ofta drar sig inåt i planen.

Omgångens uppsnurrning:
Málagas försvarsgigant Martín Demichelis, som varit så bra under säsongen, fick inleda det nya året med att bli rejält uppsnurrad. Detta borta mot Deportivo, efter att Jesus Gámez slarvat och gett Depor-anfallaren Pizzi möjligheten att skoja till det med Demichelis. Málaga-mittbacken hamnade på andra läktarsektionen efter att ha gått på en klassisk skottfint. Pizzi? Han avslutade numret med att dunka in bollen i mål – som också blev matchavgörande.

Omgångens frispark:
Real Madrid var stundtals riktigt sargat mot Real Sociedad, och kom undan med blotta förskräckelsen. Mycket har man Cristiano Ronaldo att tacka för, som med en magnifik frispark såg till att det blev 4-2 i slutskedet av matchen. Och det var nog tur det, för Madrids del, eftersom Sociedad hann med en reducering till 4-3.

Omgångens smörpass:
Sergio Busquets är välkänd för sitt fina passningsspel och sin förmåga att ständiga ligga rätt i position. Han gör otroligt mycket i det tysta spelet på Barcelonas mittfält – men står sällan i rampljuset. Det förtjänar han däremot att göra efter den magiska passningen han serverade Pedro fram till 3-0. Rakt igenom hela Espanyol – till en löpande Pedro som ensam med Kiko Casilla i målet kunde chippa in bollen i mål. Det såg enklare ut än var det är. Både passningen och målet, men framför allt passningen.

Omgångens bittra:
Att göra hattrick mot Real Madrid är en dröm för många. Säkerligen så även för Xabi Prieto, men även om han garanterat var nöjd med sin egen prestation måste han ändå känt sig lite bitter efter att ha förlorat med 4-3.

Omgångens radarpar:
Det skulle lika gärna kunna vara Real Betis målsprutor Rubén Castro och Jorge Molina – som båda nätade mot Real Zaragoza – men när jag menar radarpar tänker jag mer på det spelmässiga. Två spelare som funkar alldeles ypperligt tillsammans, och som ständigt hittar varandra. Nja, jag tänker inte på Xavi Hernández och Andrés Iniesta heller – även om de visserligen kombinerade sig fram till ett mål mot Espanyol. Jag tänker allra främst på Léo Baptistão och Piti, som tillsammans hade stor show när Rayo körde över Getafe i måndags. Positivt för Rayo är att de båda stjärnorna troligtvis skjuter kvar Madrid-klubben i La Liga även till nästa säsong – desto mindre kul att båda ryktas vara på väg bort från klubben.

Omgångens ”nej, tack”:
Kaptenen Iker Casillas tackade nej till bindeln när han fick hoppa in mot Real Sociedad. Anledningen är fortfarande väldigt oklar, men det råder inga tvivel om att det förekommer någon typ av spricka mellan Iker och José Mourinho.

Omgångens svensk:
Daniel Larsson gjorde den gångna omgången sina första minuter i La Liga. Och han gjorde det på ett bra sätt. Med hög intensitet, vårdat passningsspel och enorm kämpaglöd stod han för en fin debut borta mot Celta Vigo. Han kommer inte bli den som avgör matcher med fräcka dragningar för Valladolid – men visst kommer han bli nyttig för klubben under våren.

Cristiano Ronaldo vann ligan med Real Madrid, Andrés Iniesta ledde Spaniens till ett andra EM-guld i följd. Det fanns argument för alla tre. Men jag tror de allra flesta är överens om att Lionel Messi ändå är världens just nu bästa fotbollsspelare – något som de 41,6% av rösterna han fick åtminstone vittnar om.

Messi vann ingen stor titel under 2012 – för Copa del Rey får ändå anses vara snäppet under EM, Champions League och en ligatitel. Däremot går det inte bortse från att han gjort sitt bästa år i karriären – inte bara målmässigt, utan även spelmässigt. Nu är han historisk som den förste att vinna fyra raka guldbollar – i rad dessutom.

—

Det togs ju även ut en världselva för 2012, och för att uttrycka det milt så kan vi konstatera att den La Liga-dominansen är total. Varenda spelare i FIFA:s världslag kommer från den spanska ligan – något som är fullständigt ofattbart. Det ger oss ännu ett kvitto på hur stor den spanska dominansen faktiskt är inom världsfotbollen i nuläget.

Men det går ju ha invändningar på allt. Och till och med jag, som stor La Liga-älskare är inte helt nöjd med världselvan. Jag tycker det är fantastiskt det faktum att samtliga elva spelar i Spanien – men vissa förtjänar platsen i laget mindre än andra. Inför Ballon d’Or-galan målades Zlatan Ibrahimovic upp som en tänkbar kandidat till att ta en plats i världselvan. Det blev i stället Radamel Falcao bredvid Lionel Messi och Cristiano Ronaldo i anfallet. Och ser man till colombianens galna år så finns det ingen som kan påstå något annat än att han har förtjänat den här platsen.

Kikar vi i stället på backlinjen så tycker jag bara ett av namnen är riktigt självklart i elvan – Sergio Ramos. Både Dani Alves, Gerard Piqué och Marcelos platser i världslaget kom mer som överraskningar. Börjat vi med Dani Alves så har han gjort kanske sitt sämsta år sedan han kom till Barcelona. Även Piqué har svajat, åtminstone förra säsongen, men gjorde ett urstarkt EM och har spelat upp sig under hösten. Marcelo är väl kanske mest häpnadsväckande då han konkurrerar med Jordi Alba. Den unge katalanen har gjort ett sensationellt år där de fantastiska insatserna har avlöst varandra. Det började i Valencia, följdes upp med ett EM-guld där han hade en nyckelroll, innan året avslutades med en kanonhöst i Barcelona. Marcelo gjorde bra ifrån sig i våras, men tog inte alls för sig som man kunde förvänta sig i OS-turneringen, och har under hösten mestadels varit skadad.

Rätt eller fel val av spelare – ingenting tar ifrån prestationerna som de elva som blivit uttagna i världslaget faktiskt stått för. Och ingenting kan bli mer tydligt än den just nu spanska dominansen.

Daniel Larsson gjorde en fin debut
Under våren (och förhoppningsvis även i framtida säsonger) kommer vi ha den äran att få se en svensk i La Liga. Daniel Larsson kritade på för Valladolid tidigt i höstas, men blev inte spelklar förrän i januari. I helgens ligamatch mot Celta Vigo fick den före detta MFF-anfallaren chansen från start – och tog väl till vara på den. Hade Javi Varas i Celta-målet haft en sämre dag på jobbet hade Larsson dessutom blivit målskytt, nu fick han nöja sig med 90 minuter och en bra genomkörare inför framtiden. Och man vet alltid vad man får av svensken – hårt jobb och en väldigt skön spelare att ha i laget. Han kommer inte bjuda på några spektakulära finter eller fyrtio överstegsfinter, utan kommer göra det enkla.

Annars var matchens kung Iago Aspas. Celta Vigos skyttekung stod för två av målen i 3-1-segern och var ständigt ett hot mot Valladolids backlinje. Aspas är totalt uppe på åtta fullträffar i ligan den här säsongen, och det skulle förvåna mig väldigt mycket om han blev kvar till hösten. Jag håller bara tummarna att han inte lämnar landet, för där kan vi som en kontrast till Daniel Larsson snacka om spektakulär spelare.

Barcelona just nu övermäktiga
4-0 efter 29 minuter. Sedan var det färdigspelat i Barcelona-derbyt. Espanyol brukar annars kunna störa ”storebror” emellanåt, och även om skillnaderna lagen emellan den här säsongen har varit större än vanligt, trodde jag de blåvita skulle bjuda upp till bättre motstånd. Eller är det helt enkelt så att Barça just nu är övermäktiga? Jag tror på en blandning. För samtidigt som Espanyol säkerligen var motiverade till hundra, upplever vi just nu ett sanslöst bra FC Barcelona. Att Tito Vilanova dessutom befann sig på bänken efter sin sjukdomsfrånvaro gjorde nog inte spelarna mindre taggade.

Det mest noterbara i övrigt är Pedros återkomst i målprotokollet. Kanariern hade inte gjort mål för Barça sedan augusti innan han slog till två gånger om mot lokalkonkurrenten. Pedro som annars fått väldigt stort förtroende av Vilanova och startar i princip varje match av högsta betydelse. Därför kom nog dessa målen som ett brev på posten och innebär troligtvis inte att Pedro gör en sämre vår än höst. Att han med sin enorma löpvillighet är viktig för Barcelona råder inga tvivel om, men får han dessutom i gång sitt målskytte kommer han bli en än viktigare pjäs för laget under säsongen.

Málaga saknar en vass spjutspets
Efter segern mot Real Madrid precis innan juluppehållet åkte Málaga på en ny förlust. Detta mot ett Deportivo, som med kniven mot strupen vann med 1-0 inför ett kokande Riazor. Och det var egentligen inget snack om saken. Depor visade mer vilja och var betydligt vassare framåt – även om Málaga stundtals spelade bra fotboll. Och det är just effektiviteten som man ofta faller på. Spelmässigt har Málaga spelat otroligt underhållande hela säsongen, men framåt så saknas man en riktigt vass spjutspets. Både Javier Saviola och Roque Santa Cruz har passerat sina respektive bäst-före-datum och håller ingen särskilt jämn nivå.

Får Málaga behålla sitt nuvarande lag och krydda det med en sylvass anfallare, då hade man kunnat utmana övriga topplag på ett helt annat sätt.

Deportivo då? Jo, nye tränaren Domingos Paciencia – närmast från Sporting Club de Portugal – fick en drömstart med både tre friska poäng och en match där man höll tätt bakåt. Det är olidligt jämnt i botten och Deportivo, liksom alla andra lag, kan inte räknas ut. Det är vidöppet inför framtiden.

Piatti gjorde sin bästa match i Valencia-tröjan
Pablo Piatti värvades av Valencia med enorma förväntningar inför förra säsongen. Det gick så där, för att uttrycka det milt. I höstas har argentinaren dragits med skador och annat elände och först nu den senaste månaden har han börjat spela mer regelbundet. Den nya Valencia-tränaren Ernesto Valverde verkar i alla fall ha sett potentialen i Piatti, och gett honom mycket förtroende. I matchen mot Granada gav så den lille yttern tillbaka för förtroendet och blev stor matchhjälte för Valencia. Först assisterade han till Jonas 1-1-mål, innan han själv prickade in segermålet tio minuter från slutet.

Utöver det var han pigg hela matchen och utgjorde ett ständigt hot på sin kant. Kan det vara så att Valverde äntligen fått i gång Piatti nu? Potentialen har han, och kapaciteten finns där. Det har han om inte annat visat i Almería. Får han bara ut allt så har Valencia en riktig magiker att kunna njuta av under våren. Förhoppningsvis blommar han ut nu.

Atlético led utan Falcao & Arda
Ligatvåan Atlético Madrid tappade två poäng i toppen efter 1-1 borta mot Mallorca. Men efter Raúl Garcías ledningsmål i mitten på andra halvlek såg det länge ut att bli tre poäng till huvudstadsklubben – som var det bättre laget matchen igenom. Sedan utjämnade Kevin med bara ett par minuter kvar vilket gav delad pott.

Atléico saknade såväl Radamel Falcao, Arda Turan men också mittbacken João Miranda på grund av avstängningar. Och det syntes tydligt att man led utan sina två största stjärnor i offensiven. Raúl García och Adrián är duktiga spelare, men ingen av dem kan axla den kreativitet som Arda bidrar med. Detsamma gäller Diego Costa, som inte är lika vass framför mål som Falcao.

Det är ingen hemlighet att Katalonien slåss för sin självständighet. Men ett fotbollslandslag, det har man haft sedan 100 år tillbaka. Första matchen spelade man redan 1912 – mot Frankrike, där det blev förlust med 7-0. Dagens Katalonien, sett till spelarmaterialet på pappret, hade förmodligen bjudit upp till bättre motstånd än de som drog på sig landslagströjan 1912.

I onsdags spelade Katalonien, som inte är fullvärdig medlem i varken UEFA eller FIFA, vilket gör att de varken kan delta i EM- eller VM-kval, en träningsmatch mot Nigeria. Truppen bestod precis som vanligt av mestadels spelare från regionens två största klubbar – FC Barcelona och RCD Espanyol. Totalt var 23 spelare uttagna, och bara en – Rayo Vallecanos stjärnytter Piti – har aldrig representerat Barcelona eller Espanyol.

Och förbundskapten Johan Cruyff – som för övrigt gjorde sin sista match som tränare – sparade inte på krutet. Stjärnor som Xavi Hernández, Gerard Piqué, Jordi Alba, Joan Verdú och Sergio Busquets spelade matchen, som slutade 1-1. Kataloniens mål gjordes av den numera pensionerade Sergio González, som hade sin storhetstid i Deportivo i mitten av 2000-talet.

I kväll övergår dock onsdagens lagkamrater till fiender. Katalanska storderbyt mellan just Barcelona och Espanyol står runt knuten och som vanligt är det ett väldigt känsloladdat möte. Derbyt har genom åren alltid betytt mer rent prestigemässigt för Espanyol, eftersom Barça är deras största antagonist. Ofta har också de blåvita satt käppar i hjulen på sin stadsrival, som 2007, när man fixade 2-2 på Camp Nou i den näst sista ligaomgången – något som sedermera ledde till att Real Madrid tog hem ligatiteln.

Espanyol har stått för en sensationellt dålig höstsäsong, men i december månad ryckte man upp sig under nye tränare Javier Aguirre. Hittills är Aguirre obesegrad i Espanyol – precis som Tito Vilanova/Jordi Roura är i ligaspelet med Barcelona. Och trots en uppryckning i fjolårets sista månad ligger Espanyol fortfarande under nedflyttningssträcket. Därför kan Barça räkna med att elva enormt hungriga spelare kommer äntra Camp Nou i afton. I något som sett till tabellen borde bli en enkel resa för Barcelona, kan bli en otroligt tuff utmaning.

Espanyol kommer kämpa för sina liv. Var så säkra på det.

2012 är till ända, och vi välkomnar ett nytt år. Förhoppningsvis fyllt med lika mycket härliga fotbollsminnen som det nyss avslutade året har givit oss. Men innan vi blickar framåt tänkte jag avsluta med en lista, där jag plockar ut de enligt mig 30 bästa spelarna i La Liga under hösten.

30. Sofiane Feghouli (Valencia)
14 matcher (14), tre mål

Kommentar: En av få ljusglimtar i ett annars inferno-liknande Valencia. Har tagit ytterligare ett kliv i utvecklingen sedan genombrottssäsongen i fjol.

—

29. Sergio Ramos (Real Madrid)
17 matcher (17), ett mål

Kommentar: En av få i Real Madrid som kommit upp i normal standard under hösten. Finns ofta på rätt plats vid rätt tillfälle när det behövs, och är den självklara ledaren i backlinjen.

—

28. Piti (Rayo Vallecano)
15 matcher (13), sex mål

Kommentar: Piti var en av stjärnorna som stannade kvar i Rayo i somras, och under hösten har han tagit ytterligare ansvar. Detta både på och utanför planen, som den lagkapten han är. Duktig både som målskytt och framspelare.

—

27. Aritz Aduriz (Athletic Club)
16 matcher (15), tio mål

Kommentar: Frånvaron av Fernando Llorente i startelvan har inte märkts av särskilt tydligt – åtminstone inte målmässigt. Där har Aduriz gått in och stått för tio mål. Däremot blandade prestationer spelmässigt – där Aduriz inte riktigt är på samma nivå som Llorente sett till förra säsongen.

—

26. Iago Aspas (Celta Vigo)
17 matcher (17), sex mål

Kommentar: Det mesta handlar om Iago Aspas i Celta – oavsett framgång eller motgång. Han är alltid i händelsernas centrum, och om än inte alltid, så är det oftast på grund av hans fotbollsmässiga prestationer. Vass framför mål och en pådrivare av rang.

—

25. Obafemi Martins (Levante)
13 matcher (12), sex mål

Kommentar: Har fyllt målkvoten efter Arouna Koné på ett imponerande sätt, och är precis den spjutspets som Levante behöver för att kunna återupprepa fjolårssäsongens sensationella säsong.

—

24. Víctor Rodríguez (Real Zaragoza)
15 matcher (13), två mål

Kommentar: Bland många spännande nyförvärv som Montañès, Alamo och Wilchez – har i stället Víctor Rodríguez, som var tänkt till Zaragoza B, tagit en startplats under hösten. Och inte nog med det, Víctor har också vuxit ut till en nyckelspelare som står för mycket av det kreativa i offensiven.

23. Xavi Hernández (Barcelona)
17 matcher (14), fyra mål

Kommentar: I ett lag med finlirare som Messi och Iniesta får ibland Xavi lite för lite cred för sina insatser. Han är trots allt den självklara motorn och den som styr tempot i höstens historiska Barcelona.

—

22. Filipe Luís (Atlético Madrid)
14 matcher (14), noll mål

Kommentar: Om man förra säsongen började se samma Filipe som en gång gjorde dundersuccé i Deportivo, kan vi nu konstatera att han befinner sig på en ännu högre nivå. En gigant på Atléticos vänsterkant.

—

21. Mesut Özil (Real Madrid)
17 matcher (15), fyra mål

Kommentar: En av de i Real Madrid som hållit en någorlunda jämn nivå under hösten, där formtopparna precis som tidigare är fullkomligt briljanta.

—

20. Manucho (Valladolid)
13 matcher (11), sex mål

Kommentar: Backar vi bandet till i somras var Manucho långt ifrån en startplats i Valladolid. I dag är han given – på grund av väl tillvaratagna chanser under hösten. Gör både mål och är duktig framspelare.

—

19. Ignacio Camacho (Málaga)
16 matcher (16), två mål

Kommentar: Att Santi Cazorla försvann, eller att Jérémy Toulalan varit skadad från och till hela hösten har inte spelat någon roll. Málaga har hela tiden haft Ignacio Camacho att falla tillbaka på som den trygga balansspelaren med en förträffligt passningsspel.

—

18. Óscar González (Valladolid)
17 matcher (17), sju mål

Kommentar: Jag skrev i ligabibeln inför säsongen att Óscar kommer bli Valladolids nyckel till framgång. Ska man hålla sig kvar i La Liga måste han prestera precis som han gjorde i Segundan i fjol. För att uttrycka det milt har Óscar tagit sitt ansvar, något som de sju fullträffarna från nummer tio-positionen vittnar om.

—

17. Cesc Fàbregas (Barcelona)
15 matcher (14), fem mål

Kommentar: Efter en vår där Fàbregas aldrig lyckades bli helt bofast i Barcelonas startelva, har katalanen under hösten verkligen spelat in sig i Tito Vilanovas lag. Lyfter de blåröda till ytterligare en nivå med sin passningsskicklighet och sin förmåga att spela rakt och direkt. Stått för nio assist under hösten.

—

16. Rubén Castro (Real Betis)
16 matcher (15), nio mål

Kommentar: Fick stå utanför höstens lag till förmån för Aritz Aduriz, men tar i stället plats här. Rubén Castro är Betis självklara spjutspets och målgörare, och erbjuder så mycket mer än bara ett bra spel i boxen. Hade han inte passerat 30 hade många klubbar ryckt i honom.

—

15. Léo Baptistão (Rayo Vallecano)
16 matcher (15), sex mål

Kommentar: Har kommit från Rayo B och tagit La Liga med storm. Kan göra mål på alla möjliga vis, har bevisat sin skicklighet som framspelare och kämpar genuint för laget. Blir inte långvarig i Rayo.

—

14. Diego Godín (Atlético Madrid)
17 matcher (17), ett mål

Kommentar: Den givna ledaren i Atléticos backlinje som utvecklats till en gigant sedan Diego Simeone tog över som tränare i klubben. En krigare är svår att rubba både på marken och i luftrummet.

—

13. Jordi Alba (Barcelona)
15 matcher (14), två mål

Kommentar: I mitt tycke världens främsta vänsterback. Outtröttlig, passningsskicklig, fina inlägg och dessutom målfarlig. Jordi Alba har allt en modern ytterback ska ha.

—

12. Joaquín (Málaga)
17 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Den spelare i La Liga som under hösten skapat allra flest målchanser. Avslutade på bästa sätt genom att vara inblandad i samtliga tre mål när Málaga slog Real Madrid med 3-2. Spelar sin livs fotboll för tillfället.

—

11. Willy Caballero (Málaga)
17 matcher (17), tolv insläppta mål

Kommentar: Ligans tveklöst bästa målvakt för tillfället. Trygg både i luftrummet och i spelet på marken. Nyckelspelare i Málaga.

—

10. Sergio Busquets (Barcelona)
16 matcher (15), ett mål

Kommentar: Tar större och större kliv för varje säsong. Är den i Barcelona som syns minst och som får minst plats i rampljuset – när han egentligen är en av de som förtjänar mest cred för sina insatser. Många säger ”hur skulle Barcelona klara sig utan Xavi?”. Jag säger: hur skulle Barcelona klara sig utan Busquets? Den perfekta länken och spelaren som får Barcelona att fungera som det ska.

—

9. Mario Suárez (Atlético Madrid)
14 matcher (12), ett mål

Kommentar: Har gått från berg- och dalbana till en jämn spelare som numer också alltid levererar på en otroligt hög nivå. Jag förstår varför Atlético nekade ett bud värt tio miljoner euro för Mario i somras.

—

8. Martín Demichelis (Málaga)
16 matcher (16), två mål

Kommentar: Vuxit ut till en stöttepelare i Pellegrinis Málaga. Varit i det närmaste orubblig i försvaret under hösten, och tillsammans med Willy de största individuella anledningarna till att man bara släppt in 12 mål – minst av alla lag i ligan.

—

7. Beñat Etxebarria (Real Betis)
15 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Real Betis spelmotor och stora stjärna. Ett enormt hot på fasta situationer och besitter en känslig högerfot som få andra i ligan. Har ögonen på sig från väldigt många håll.

—

6. Arda Turan (Atlético Madrid)
16 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Har fyllt tomrummet efter Diego på ett utomordentligt sätt. Utan Arda försvinner enormt mycket kreativitet och fantasi i Atléticos anfallsspel. Frågan är egentligen vem som är viktigast – Radamel Falcao eller Arda Turan? För mig är det hugget som stucket.

—

5. Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
17 matcher (17), 14 mål

Kommentar: Inledde säsongen i ett rasande tempo, och fortsätta precis som de tidigare säsongerna ösa in mål. Sedan fallerade målskyttet en aning – och Real Madrid blev otroligt lidande. Det fråntar inte Ronaldos individuella väldigt fina höst – som ändå inte var lika bra som fjolårets.

—

4. Isco (Málaga)
17 matcher (17), fyra mål

Kommentar: Efter genombrottet i fjol har Isco tagit storsteg från talang till att vara på väg att bli en världsstjärna. Har tekniken, spelsinnet, passningsspelet och flytet – allt i ett.

—

3. Andrés Iniesta (Barcelona)
12 matcher (9), ett mål

Kommentar: Den enda i Barcelona som – när han är som allra bäst – kan mäta sig på samma nivå som Leo Messi. Har gjort en briljant höst där han leder assistligan på tio målgivande passningar. Huserar numer lika ofta på kanten som i en central mittfältsposition.

—

2. Radamel Falcao (Atlético Madrid)
16 matcher (16), 17 mål

Kommentar: Att Atlético ligger tvåa i tabellen är naturligtvis inte enbart Radamel Falcaos förtjänst, men det går samtidigt inte komma ifrån hans galna målsnitt på fler gjorda mål än spelade matcher. Världens i mitt tycke hetaste ”nummer nio-spelare” den här hösten.

—

1. Lionel Messi (Barcelona)
16 matcher (15), 26 mål

Kommentar: 26 mål och fem assist – på 16 matcher! Leo Messi har bevisat att det poängmässigt går att prestera som om verkligheten vore ett FIFA-spel.

—

Gott Nytt År på er allesammans!

Det är många spelare som utmärkt sig på ett positivt sätt under hösten. Men det finns ju så klart också en del spelare som gjort detsamma – fast åt andra hållet. Därför har jag plockat ut höstens flopp-elva.

Med tanke på att uppställningen blev väldigt offensiv kör jag ett klassiskt 4-4-2 á la Sverige, med tre riktigt offensiva mittfältare, där samtliga tre lika gärna kan stå som anfallare i sina klubblag.

Gorka Iraizoz (Athletic)
—
Antonio Barragán (Valencia)
Adil Rami (Valencia)
Carlos Marchena (Deportivo)
Joan Capdevila (Espanyol)
—
Alexis Sánchez (Barcelona)
Javi Hervás (Sevilla)
Iker Muniain (Athletic)
Andrés Guardado (Valencia)
—
Antonio Floro Flores (Granada)
Javi Guerra (Valladolid)

—

Målvakt: Gorka Iraizoz (Athletic Club)
Motivering: Gjorde i fjol en stark säsong när hans Athletic tog Europa med storm. Annars är ju Iraizoz känd för att blanda och ge väldigt mycket. Tyvärr har han varit väldigt dålig med att blanda bra prestationer med de annars vanligt förekommande usla. Gorka har stått för alldeles för många pojklagsmisstag som helt enkelt inte tål att göras på den här nivån. Många gånger har det inte bara kostat baklängesmål, utan också värdefulla poäng. Dags att ge unge Raúl Fernández chansen, kanske?

Högerback: Antonio Barragán (Valencia)
Motivering: Kanske det mest givna valet i den här laguppställningen. Barragán är inte bara alldeles för dålig för Valencia – han är alldeles för dålig för att spela i den spanska högsta divisionen. Med tanke på hans ständiga problem i defensiven är det en gåta varför han är försvarare. Lär inte bli långvarig hos ”fladdermössen”.

Mittback #1: Adil Rami (Valencia)
Motivering: Första hösten i Valencia sedan flytten från Lille höll Rami världsklass. Han var överallt – bröt, agerade säkert, och tog på sig rollen som lagets ledare. Under våren gick han ner sig något – och den här hösten har man inte sett skuggan av de prestationerna som nu är ett år gamla. Inger inte alls samma lugn som tidigare.

Mittback #2: Carlos Marchena (Deportivo La Coruña)
Motivering: Jag skulle egentligen kunna plocka ut hela Deportivos backlinje, men Marchena får bli det svarta fåret. Den forne storbacken har gått ner sig enormt och hänger inte alls med i de kvicka svängningarna längre. Hans svaga höst personifierar Deportivos dåliga defensiv, som varit under all kritik.

Vänsterback: Joan Capdevila (Espanyol)
Motivering: Apropå gammal storback, så har Joan Capdevila inte heller rosat marknaden med fenomenala prestationer i höst. Snarare tvärtom, tyvärr. Efter VM-guldet 2010 har Capdevila inte ens kommit upp i en hygglig standard, vilket är beklämmande. Misslyckades stort i Benfica, och har inte heller lyckats ta en fast plats i Espanyol.

Högerytter: Alexis Sánchez (Barcelona)
Motivering: Chilenaren värvades inte för stora summor för att slita hårt. Visst, det är också en otroligt viktig del som inte får glömmas bort. Presspelet är en vital del i Barcelonas spel. Men som anfallare måste man också leverera framåt, och det har inte Alexis gjort. Har inte helt fått bukt på sina bristningsskador – vilket kan vara en del i de bleka prestationerna. Totalt ett mål under hela hösten är riktigt uselt.

Defensiv mittfältare: Javi Hervás (Sevilla)
Motivering: Var säsongens genombrott i Segundan förra säsongen när han ledde sitt Córdoba till en topplacering. Sevilla hade tuff konkurrens i kampen om Hervás – men till slut blev valet enkelt för 23-åringen, som inte behövde dra flyttlasset så långt till Sevilla. Väl där trodde de flesta han skulle utmana om en startplats. Resultatet? Sex ynka inhopp i ligaspelet, och totalt 75 minuter.

Offensiv mittfältare: Iker Muniain (Athletic Club)
Motivering: Förblir fortfarande en av de mest intressanta talangerna inom spansk fotboll, men den här hösten har inte Muniain strålat som han gjort tidigare. Vart är smörpassningarna? Energin? I stället för att prestera har Iker mest agerat gnällspik, och ändrar han inte inställning är jag rädd att han inte kommer bli lika bra som han har potential till. Det gäller att behålla fötterna på jorden.

Vänsterytter: Andrés Guardado (Valencia)
Motivering: Har fått, i mitt tycke, nästa oförskämt mycket speltid sett till prestationerna under sin debutsäsong i Valencia. Defensivt gör han ofta ett bra jobb, men han hittar sällan på något kreativt i offensiven och besitter i stort sett bara en känslig vänsterfot. Både Jonathan Viera och Juan Bernat har med sin kickhet och fina bollbehandling imponerat mer när de fått chansen. Nu på slutet har Guardado dock – på grund av alla skadeproblem – fått chansen som vänsterback, och klarat den uppgiften väldigt bra. Kanske en roll som passar mexikanen bättre?

Anfallare #1: Antonio Floro Flores (Granada)
Motivering: Skippar man träningar för skidsemester och dessutom inte ens är bra när man väl är på planen, ja då krävs det inte mycket mer till motivering. Många hade förhoppningar, men Floro Flores är kanske höstens största flopp i La Liga. Lämnar Granada under januari.

Anfallare #2: Javi Guerra (Valladolid)
Motivering: Förra säsongen var Javi Guerra Valladolids skyttekung i Segundan, och var en av de mest bidragande orsakerna till att de lila tog klivet tillbaka till La Liga. Den här säsongen gjorde han sitt första ligamål i årets sista match – mot Barcelona. Innan dess har han hunnit med att bränna X antal lägen, och dessutom tappa sin startplats till Manucho. Ingen succéhöst, med andra ord.

Bänken: Dudu Aouate (Mallorca), Sílvio (Atlético), Javier Mascherano (Barcelona), Andreu Fontàs (Mallorca), Lucas Wilchez (Real Zaragoza), Fernando Llorente (Athletic Club) & Adrián (Atlético).

Kommentar: Dudu Aouate kan naturligtvis inte lastas för alla Mallorcas insläppta mål, men israelen har långt ifrån varit lika säker som tidigare. Sílvio har sjunkit ännu längre ner i hierarkin i Atlético i stället för att konkurrera om en startplats. Inte heller Javier Mascherano har kommit upp i samma nivå som han tidigare haft. Barça-lånet Andreu Fontàs har stått för några riktigt dåliga insatser i Mallorca sedan ankomsten, medan Lucas Wilchez mest suttit och tittat på eller befunnit sig i sjukstugan för sitt Real Zaragoza. Jag vet att det är hårt att döma en spelare som varit mycket skadad som en flopp, men med tanke på förväntningarna på Wilchez innan han kom, samtidigt som han inte levererat när han väl fått chansen, gör det motiverande nog. Fernando Llorente är ett kapitel för sig, och även om han inte fått de chanser han borde har han inte heller levererat. Adrián kunde mycket väl tagit plats i elvan, men har trots uteblivna mål ändå gjort många godkända insatser. Däremot ett fruktansvärt stort steg bakåt jämfört med förra säsongen.