Minnet inom fotbollen är som bekant kort. Barcelona är inte högst upp på fotbollstronen igen efter en 7-0-seger mot Osasuna i bagaget. Och Real Madrid har inte dippat formmässigt trots att man hade rejäla problem och ”bara” vann med uddamålet borta mot Málaga förra helgen.

Vi måste komma ihåg att Barcelona fortfarande är starka hemma på Camp Nou, mötte ett för dagen väldigt blekt Osasuna, som dessutom lät det rinna iväg utan att slita håret av sig efter ett par-tre baklängesmål. Real Madrid? De åkte till La Rosaleda, möttes av en himmelsblå mur som inte tänkte ge en tum i onödan. Málaga såg varenda möjlighet att sno åt sig en poäng, och även om man inte lyckades gav man Madrid en tuff match inför hemmasupportrarna.

Det är skillnad på match och match. Och trots at det är två lag i vinstform som trippar ut på Santiago Bernabéus gräsmatta i kväll måste vi se det i ett större perspektiv.

Barcelona har tappat idel poäng efter nyårsskiftet där förlusterna mot Valencia, Real Sociedad och Valladolid de senaste två månaderna varit tyngst. Real Madrid har bara spelat två oavgjorda under 2014 – alla turneringar inräknade – och vunnit resten.

Förra omgången var Barça det lag som imponerade mest, då man spelade ut hela sitt register. Men sedan vinteruppehållet har den katalanska klubben tragglat på många plan och i vissa matcher inte alls fått det att stämma. Real Madrid har å sin sida utstrålat stabilitet och självförtroende ut i fingerspetsarna sannerligen visat guldform, både i sättet de spelat fotboll på och sättet de vunnit matcher på.

Men nu handlar ju el Clásico inte bara om form, utan mer om rätt inställning.

De som hanterar sin matchplan på bästa sätt och framför allt går in till matchen med störst dos vilja sitter i förarsätet. I höstas på Camp Nou hade Carlo Ancelotti inte läst på läxan korrekt, när han skickade Sergio Ramos på det defensiva mittfältet och spelade helt utan renodlad centerforward. Samma misstag kommer inte göras om en gång till. Den här gången har Ancelottis Madrid en grundplan de lugnt kan luta sig tillbaka mot och känna sig trygga med.

Nu är det över Barcelona och Gerardo Martino frågetecknen vilar – frågetecken som måste rätas ut till utropstecken om Barça ska ta sista chansen att haka på i titelstriden. Att Real Madrid är och varit fenomenala de senaste månaderna kan bara bestyrkas. Frågan är hur bra det lag som slog Osasuna med 7-0 egentligen är?

Det har pratats om en formsvacka alldeles för länge nu. Det Barcelona befinner sig i är inte bara dålig form. De verkar tröttkörda, ha slut på idéer och inspiration. En normal dag vinner de mot Valladolid med ett par bollar.

Men som vi konstaterat så många gånger för avgörs ju inte fotboll på pappret. Och ofta slår motivation klass – precis som i fallet på Estadio José Zorilla.

Valladolid hade en bättre matchplan än Barça. Juan Ignacio Martínez satte ut en fembackslinje och ett lag med oerhört tydliga defensiva direktiv. Javi Guerra och  Manucho gjorde ett hästjobb som i anfallet, Zakarya Bergdich raderade ut Dani Alves fullständigt. Det var de offensiva spelarna som satte grunden till att Barcelona inte kom till särskilt många målchanser.

Barça då? De hade inte mycket att sätta emot. Neymar, som var helt briljant och gjorde tre mål för sitt Brasilien mot Sydafrika tidigare i veckan, var ofattbart blek och brände varenda chans. Pedro tråcklade utan att lyckas, Leo Messi försökte men hade för dåligt understöd.

Det stora problemet var mittfältet. Det fanns ingen som vevade upp tempot, som fick med sig hela laget. En roll som Andrés Iniesta normalt sett fyller (han hade permission att stanna hemma efter att frun Anna Ortiz fått ett missfall). En roll som Thiago Alcântara mycket väl hade kunnat fylla – men han såldes. Det hade även lillebrorsan Rafinha, som i sin tur däremot är utlånad till Celta Vigo.

Mittfältstrion med Sergio Busquets, Xavi Hernández och Cesc Fàbregas blir väldigt statisk och därmed också lättläst för motståndet.

Och på bänken fanns unge Sergi Roberto samt Ibrahim Afellay. Inga spelare som får varken Valladolid eller något annat lag att skaka tänder.

Som Barça spelade på José Zorilla kommer man aldrig vinna någon ligatitel i vår. Man kommer förmodligen inte heller spela särskilt många matcher till i Champions League.

Det är nu allting ställs inför ruinens brant. Har Gerardo Martino det som krävs för att få igång det här laget och klara av att vända en sådan här prekär situation till något positivt? Upp till bevis.

Valladolid vann tre poäng som mycket väl kan bli avgörande för ett nytt kontrakt.
Barcelona förlorade tre poäng som mycket väl kan ha kostat ligatiteln.

Han har varit med och bidragit till 21 titlar för FC Barcelona, där han lyft de flesta till skyarna först av alla. Han har tagit både EM- och VM-guld med Spanien.

Carles Puyol är en mästare och en vinnarskalle utan dess like. Men det är inte på grund av hans välfyllda prisskåp vi kommer minnas honom. Det är för hans karaktär och hjärta för fotbollen.

När Éric Abidal på ett mirakulöst sätt kom tillbaka från sin leversjukdom och spelade hela Champions League-finalen 2011 ryckte Puyol av sig kaptensbindeln.

”Du ska ha den”, sa han till Abidal. Fransmannen sa först nej, men övertalades.

Den aktionen symboliserar Carles Puyol väldigt mycket. Precis som den gången han räddade en boll med ansiktet bara ett par veckor efter att ha brutit näsbenet.

Puyol personifierar passion och inlevelse. Om det är någon som inte sköter sin uppgift på planen – vare sig om det är på Camp Nou eller träningsanläggningen – ryter han till. Utan Carles Puyol hade Gerard Piqué aldrig varit den fotbollsspelare han är i dag. Och det har märkts tydligt under åren när Piqué inte haft sin parhäst vid sin sida, hur mycket han lider, hur mycket han saknar och hur beroende han är av en ledare.

För det är precis vad Puyol är, en ledargestalt. En spelare som inte har i närheten av samma teknik eller fotbollshjärna som lagkamraterna i FC Barcelona, men som med sin blotta närvaro på planen höjer medspelarna ytterligare en nivå.

Han tillåter ingen att stå och stampa, att inte ge hundra.

Puyol var ingen råtalang som ung. Han har krigat mer än någon annan i Barcelona till den position och status han i dag. Vägen till La Masía var tuff och svår – och väl i ungdomsakademin var det långt ifrån säkert att Puyol skulle nå A-laget. Till slut hamnade han i rätt händer, och tog sin chans framför Louis van Gaal när den gavs.

I dag, 593 A-lagsmatcher senare och med kaptensbindeln runt armen i majoriteten av dessa, avslöjar Carles Puyol att han lämnar efter säsongen. Skadeproblemen har satt käppar i hjulen för 35-åringen, som i dagsläget är fjärdevalet som mittback i Barcelona. Och utan att konkurrera som tidigare, utan att vara med i de största matcherna, det är inte Puyols väg att gå. Han insåg att tillfället var inne – även om hjärtat sa något helt annat.

Det dyker alltid upp nya spelare med nya färdigheter. Målmaskiner föds, spelintelligenta lirare kommer fram. Men spelare med Carles Puyols karaktär, ledaregenskaper och hjärta är av en unik sort och något vi har alldeles för lite av i dagens fotboll. Det är just därför han kommer bli ihågkommen som en av de största.

El derbi Madrileño i kväll, el Clásico i slutet av mars och Barcelona-Atlético i sista andetaget. Med bara 13 spelomgångar kvar blir varje poäng ytterst viktig i kampen om ligaguldet. Det är nu krig skall bekämpas, det är nu hjältar föds.

Inför slutsporten dyker jag ned i spelschemat för de tre topplagen och spekulerar kring hur det kommer sluta.

1. Real Madrid (63 poäng)

Återstående spelschema:

Atlético de Madrid (borta)
Levante (hemma)
Málaga (borta)
Barcelona (hemma)
Sevilla (borta)
Rayo Vallecano (hemma)
Real Sociedad (borta)
Almería (hemma)
Valladolid (borta)
Osasuna (hemma)
Valencia (hemma)
Celta Vigo (borta)
Espanyol (hemma)

Kommentar: Real Madrid har ett riktigt tufft spelschema kvar, inte minst på bortaplan. Först väntar som bekant lokalantagonisten Atlético de Madrid, men därefter Málaga (som kämpar för sin existens i ligan), Sevilla (som jagar Europa) och Real Sociedad (som jagar Champions League). Däremellan tar man också emot Barcelona hemma på Santiago Bernabéu. Utöver el Clásico har man däremot ett på pappret relativt enkelt spelschema på hemmagräs.

—

2. Barcelona (60 poäng)

Återstående spelschema:

Almería (hemma)
Valladolid (borta)
Osasuna (hemma)
Real Madrid (borta)
Celta Vigo (hemma)
Espanyol (borta)
Real Betis (hemma)
Granada (borta)
Athletic Club (hemma)
Villarreal (borta)
Getafe (hemma)
Elche (borta)
Atlético de Madrid (hemma)

Kommentar: Överkomligt spelschema där man undantaget Real Madrid möter de tyngsta motståndarna på hemmaplan (Atlético & Athletic). Däremot har man ett tufft derby mot Espanyol framför sig, samt en resa till Vila-Real. Överlag dock ett enklare spelschema än konkurrenterna.

—

3. Atlético de Madrid (60 poäng)

Återstående spelschema:

Real Madrid (hemma)
Celta Vigo (borta)
Espanyol (hemma)
Real Betis (borta)
Granada (hemma)
Athletic Club (borta)
Villarreal (hemma)
Getafe (borta)
Elche (hemma)
Valencia (borta)
Levante (borta)
Málaga (hemma)
Barcelona (borta)

Kommentar: En ruggigt tuff slutspurt väntar Atlético de Madrid. På de fyra sista matcherna har man tre på bortagräs vilka dessutom är tre svåra uppgifter. Därtill möter man också ett CL-jagande Athletic på San Mamés och åker till Sevilla för att slå Real Betis som kämpar för nytt kontrakt. Det kommer bli en väldigt tuff avslutning för Atlético.

—

Slutsats: Den spontana känslan är att det, för Atléticos del, kommer krävas segrar både mot Real Madrid och Barcelona för att nå hela vägen. Man har det på papprets tuffaste återstående spelschemat och går man även vidare i Champions League kommer spelarna matchas väldigt hårt.

Lokalrivalen från Madrid och den katalanska jätten har andra förutsättningar och rutin när det gäller sådana här situationer. Det talar för giganterna. Likaså gör spelshemat. Barcelona har det på förhands enklaste – men möter Real på bortaplan, och är redan nu tre poäng efter.

Därför är min slutsats att matcherna mellan de tre topplagen kommer vara det som fäller avgörandet. Alla lag har – på sitt sätt – allt i sina egna händer för att knipa ligatiteln.

Det är bara spänna fast sig och göra sig redo för en ligaavslutning som kan bli något utöver det vanliga.

Matchbilden var ungefär likadan som när Atlético de Madrid reste sydost för möte med Almería för ett par veckor sedan. Den stora skillnaden då, gentemot söndagens bortamatch mot Osasuna, var att Almería inte skapade särskilt mycket framåt.

På El Sadar möttes inte Atlético av bara ett försvarande lag som låg rätt i sina positioner och spelade fysiskt smart. De möttes också av ett lag som ville anfalla, och framför allt vågade anfalla. Osasuna var bra, riktigt bra. De utnyttjade att Atlético luftade truppen och inte hade samma välorganiserade och samspelta lag som vanligt, och det tidiga ledningsmålet inprickat av Álvaro Cejudo (och vilken hörnvariant!) gav givetvis vind i seglen direkt.

Emiliano Armenteros utnyttjade ett försvarsmisstag och bombade in 2-0. Roberto Torres utnyttjade ett annat försvarsmisstag när han helt omarkerad nickade in 3-0.

Därefter bommade Osasuna igen butiken, och ledda av sin tolfte spelare på läktaren stod man pall utan större bekymmer mot ett ganska tafatt Atlético.

Jag är osäker på om Atlético hade lyckats vinna, eller ens ta poäng, om man ställt upp med bästa laget (João Miranda, Koke & Arda Turan satt på bänken), men det råder inga tvivel om att det hade sänt ut starkare signaler. Nu kände sig Diego Simeone tvungen att rotera, och laget hoppades det skulle gå vägen ändå.

Även om Simeone långt ifrån gjorde en lika stor taktisk miss som Gerardo Martino i lördags, får Atlético skylla sig lite själva. Utan rätt inställning och motivation plockar man inga enkla poäng – speciellt inte på El Sadar.

Diego Ribas – fyra starter, fyra förluster
Jag kan inte låta bli att notera att Diego Ribas startat fyra matcher sedan ankomsten i januari – och att Atlético har förlorat samtliga. Brassen kan inte beskyllas någon av förlusterna – i ett par av matcherna har han varit Atléticos bästa spelare – men jag ställer mig ändå frågan till hur han kommit in i laget så här långt.

Diego var spelaren Simeone så djupt ville ha. Spelaren som uppfyller de kreativa kriterierna och kan ge en extra dimension i passningsspelet. Men hittills har nästan allting gått igenom den brasilianska playmakern, och frågan är om man inte lagt lite väl stort ansvar och centrerat spelet väl mycket runt honom.

Jag tror fortfarande både Koke och Arda kommer få slita ont för att behålla sina startplatser, men i nuläget råder det inga tvivel om att de går före Diego Ribas. Inte för att brassen förlorat alla matcher han har startat, utan för att han inte passar lika bra in i Atléticos mest framgångsrika spelsystem.

Nästa vecka kliver Real Madrid in i Champions League
Barcelona och Atlético hade tuffa bortamatcher i Champions League tidigare i veckan. Därefter åkte de till bortagräs och förlorade varsin ligamatch.
Om ett par dagar är det Real Madrids tur att först spela bortamatch i CL, sedan i ligan.

Om Real kommer vinna i CL för att sedan plumpa i ligan? Nja, det vill jag inte spekulera kring, men i nuläget verkar det inte finnas någon hejd på marängernas framfart. I början av januari var Real Madrid fortfarande fem poäng bakom Barça och Atlético – nu är man tre före båda. Trots att de inte alltid spelat på topp har de vunnit, och det med klara besked hela 2014.

Nästa helg väntar som bekant el derbi Madrileño och en match som mycket väl kan ge en vink om hur det här titelracet slutar. Däremot har vi vant oss vid att mycket kan hända och att ingenting kan tas för givet i säsongens upplaga av La Liga. Så lär det också förbli – även om Real Madrid nu på allvar, för första gången, kopplat greppet om guldet.

Det råder ingen tvekan om att man är helgens definitiva vinnare.

Barcelona har inte vunnit på Anoeta i ligaspelet sedan Real Sociedad tog klivet tillbaka till La Liga 2010. Och det skulle inte bli någon ändring heller på lördagskvällen. Faktum är att det kunde blivit mer än en 3-1-förlust i bagaget hem för Barça. La Real var nämligen ruskigt, ruskigt bra.

Framför allt utnyttjade de Barcelonas osynkroniserade mittfält och gjorde det de är ett av ligans bästa lag på: ställa om. Efter en ganska jämn och tät första halvlek, där Barça ska vara mest glada över 1-1-resultatet (de hade bara ett skott på mål), kontrade Real Sociedad sönder gästerna i den andra akten.

Spelare för spelare var det ingen som gjorde en dålig match i La Real. Det var imponerande att se 21-årige Joseba Zaldúa hålla Neymar osynlig i sin blott tredje ligastart. Offensivt var det mest tre vänsterfötter som talade för hemmalaget. Sergio Canales, Carlos Vela och inte minst Antoine Griezmann gjorde strålande insatser. Inte minst försvarsmässigt, där de skar av stora passningsytor för Barcelona, men det var också de som var hoten framåt. Canales frispark ledde fram till 1-0, Vela och Griezmann fixade 2-1 och den sistnämnde smörpassning till David Zurutuzas 3-1 punkterade matchen.

Vi kan räkna med La Real kring kampen om den sista Champions League-platsen, var så säkra.

Ansvaret vilar på Gerardo Martinos axlar
Barcas försvar har varit ett problem hela säsongen. Matchen mot Real Sociedad var inget undantag. Passiviteten nådde en ny nivå, offsidefällorna misslyckades och det kollektiva samarbetet över hela planen fungerade inte alls.

Grundproblemet på Anoeta vilar på Gerardo Martinos axlar och hans laguttagning. Argentinaren ställde upp med en väldigt märklig startelva där Sergio Busquets tog över Xavi-rollen, medan Alex Song huserade i den defensiva mittfältspositionen. Lyckat? Inte det minsta.

Song gjorde en av sina sämre insatser sedan flytten från Arsenal. Med kameruanen på planen blir passningstempot och rörelsen avsevärt mycket sämre – och slarvar därtill Song själv mer än vanligt, då får man inte igång något strukturerat anfallsspel överhuvudtaget.

Att Martino valde att chansa med Song (för inte kan han ha underskattat Real Sociedad?) var det stora misstaget. Det andra var att testa Sergio Busquets i en mer offensiv roll. Det är något jag är övertygad kommer göras mer framöver, men i en av säsongens tuffaste bortamatcher? Nja, det var inget genidrag av ”Tata”, och det märktes att Busquets inte riktigt var hemmastadd i positionering.

Det är aldrig lätt att ta poäng på Anoeta, inte för något lag. Barcelona kanske inte hade vunnit även om man ställde upp med bästa laget – men att inte göra det straffas man hårt för. Det är just sådana poängtapp som kan kosta en ligatitel i slutändan.

Matchbilden blev precis så där förutsägbar som den brukar bli när FC Barcelona är i farten – trots att man mötte ett spelskickligt Manchester City. Det var katalanerna som hade bollen, City som försökte kontra.

Och matchen var ganska välspelad från båda håll fram tills Martín Demichelis frilägesutvisning i början av andra halvlek. Rött kort? Definitivt. Straffspark? Ja. Kollega Kalle Karlsson redogör om situationen och reglerna på ett bra sätt här.

Barcelonas största svaghet: Att sluta spela fotboll
Det mesta har och kommer fortsatt handla om straffsituationen som helt klart blev matchens stora händelse. Citys död, Barcelonas bröd. Men efter att Leo Messi iskallt skickade in 1-0 från straffpunkten inträffade det som Barcelona normalt sett aldrig tar sig för: De slutade spela fotboll.

Och man kan verkligen säga att Gerardo Martino fick sin vilja igenom. Efter ledningsmålet stod han mest och försökte lugna ner laget. Följderna? Tempot dog, Barcelona höll inte lika mycket boll och Manchester City skapade sina bästa chanser under hela matchen.

Barcelona kan inte spela lågt försvarsspel och låta motståndarna rulla bollen. De är inte vana att försvara på egen planhalva, att inte ha kontroll på bollen. Det är lagets största svaghet. När de slutar spela sin fotboll blir de ytterst sårbara, och en fin Víctor Valdés-räddning var det enda som stod i vägen för att David Silva inte lyckades skicka in kvitteringen på grund av detta.

Nu räddades man den här gången mot ett decimerat och tröttkört City. Men med fyra mittfältare på planen och en droppande Messi blir Barcelona lättlästa som det är, och att inte utnyttja det övertag genom att kontrollera matchen med bollen i sin ägo är att skjuta sig själva i foten.

När Dani Alves och Neymar försatte oss åskådare i en tidsmaskin tillbaka till 2006, då Henrik Larsson och Juliano Belletti avgjorde Champions League-finalen mot Arsenal på ett liknande sätt var det spiken i kistan. Inte bara för matchen, utan förmodligen för hela dubbelmötet.

Att vända 2-0 kommer förstås bli svårt, ja i snudd på omöjligt, för City på Camp Nou. I alla fall om Barcelona bestämmer sig för att spela fotboll.

Gerard Piqué kliver fram i de stora matcherna
Barça har haft försvarsproblem den här säsongen. Och egentligen alla förutom ynglingen Marc Bartra har fått sig en och annan känga under säsongen. Gerard Piqué är en hackkyckling bland supportrarna, och vissa vill till och med att klubben säljer den gänglige mittbacken.

Men även om Piqué kan brista i positionsspelet i vissa matcher och ibland tenderar att se nonchalant ut måste man ge honom cred för att kliva fram i de stora matcherna. Den här säsongen har han varit ett monster när det gällt som mest.

Mot Real Madrid var han fläckfri, likaså mot Atlético. I går gjorde Piqué en ny stor insats. Faktum är att han återerövrade hela 21 bollar – och inte tappade en enda.

Även Javier Mascherano gjorde en okej insats, i alla fall i spelet på marken. I luftrummet hade Álvaro Negredo ett ständigt övertag, och det är här, i sådana här matcher mot världsspelare, som det blir extra tydligt att Mascherano egentligen inte är någon mittback.

Nu redde sig situationerna upp för både Mascherano och Barcelona.

—

Slutligen undrar jag om Manuel Pellegrini glömt allt som handlar om respekt i Spanien. Uttalanden som var riktade mot Jonas Eriksson efter matchen var ytterst respektlösa. Så får det inte gå till.

Ingen kan motsäga sig att Spanien har dominerat fotbollsvärlden de senaste åren. A-landslaget är regerande såväl Europa- som världsmästare, ungdomslandslagen forsar fram och levererar storartade resultat och klubblagen i den inhemska ligan har gått bra även utanför landets gränser.

Den stora skillnaden nu gentemot hur det var för tio år sedan, är att spanjorer allt oftare lämnar hemlandet för att ta sig an utmaningar i andra ligor. När de små, kvicka lirarna började värvas till Premier League för några år sedan var det många som skruvade på sig i förundran och anade misslyckande. I dag har nästan varje toppklubb i ligan en spansk stjärna i laget, eller för all del en spelare som hämtats in ifrån La Liga.

Juan Mata var Chelseas bästa spelare under sina två första säsonger i klubben. Santi Cazorla utsågs till Arsenals bästa spelare under sin debutsäsong i klubben i fjol. Michu gjorde detsamma för sitt Swansea. Alla är spelare som innan flytten till den brittiska övärlden redan hade gjort sig ett namn i Spanien – men som först när de började leverera i Premier League fick övriga fotbollsvärlden att öppna ögonen.

I Spanien delar Real Madrid och Barcelona på en klar majoritet av pengarna från TV-avtalet, vilket gör att de övriga klubbarna för kriga med små medel för att hålla sig över vattenytan. För en del går det hyfsat, för andra är det en ständig kamp för sin existens.

Många klubbar räddas av att ungdomsakademierna är väl utvecklade. När resurserna inte finns att värva in dyra spelare från andra klubbar får man ta det man har – men i Spanien behöver inte det alla gånger betyda något negativt. Tvärtom.
Att förädla talanger till stjärnor och sedan sälja vidare dyrt och tjäna en rejäl hacka på affären är ett sätt för många spanska klubbar att gå runt.

I Premier League fungerar TV-avtalet på ett helt annat sätt, och där är det betydligt mer jämnt fördelat. På de senaste åren har många klubbar riktat blickarna åt den spanska ligan för att göra spelarfynd.

Swansea är ett bra exempel, men den klubb som anammat hela den spanska fotbollsideologin bäst är utan tvivel Manchester City. Tränaren Manuel Pellegrini hämtades in från Málaga, och chilenaren tog med sig två spanjorer från sin ledarstab till Manchester. Därtill finns sju spelare med La Liga-anknytning i A-laget och samtliga är viktiga figurer i Pellegrinis lagbygge.

City är ett Premier League-lag i spansk kostym. De spelar snabbt, tekniskt, passningsorienterat och fantasifullt.

Det hela började när man 2010 plockade in David Silva från Valencia och Yaya Touré från Barcelona. Två spelare som i Spanien redan hade ett gott rykte, men som i City blev fulländade stjärnor och nådde ut till den breda massan. I dag är de två av klubbens absolut viktigaste spelare. Precis som Sergio Agüero (värvades från Atlético de Madrid), Álvaro Negredo och Jesús Navas (båda från Sevilla i somras).

Manuel Pellegrini har samlat sina erfarenheter från tiden i Villarreal, Real Madrid och Málaga och gett Manchester City en tydlig identitet.

I kväll skrivs ett nytt kapitel i klubbens historiebok. Man kliver för första gången någonsin in i slutspelsfasen av Champions League, och vad passar bättre än att man möter ett spanskt storlag. Citys framgång de senaste åren understryker förstås vilken underskattad kvalité det finns i spanska klubbar bakom gigantduon. Det är värt att tydligt poängtera.

Det som kryddar kvällens möte till max är den direkta kopplingen som finns klubbarna emellan. Txiki Begiristain och Ferran Soriano, nuvarande sportchef respektive VD i Manchester City, har tidigare jobbat för Barcelona. De satt i ledningen under Joan Laportas tid som president, och har liksom Laporta själv en väldigt ljummen relation till Sandro Rosell, som för några veckor sedan sa upp sig från presidentposten.

Med Josep María Bartomeu vid rodret har det hittills varit både lugnare och mer öppenhjärtigt från Barcelonas håll, och det finns ingen anledning att vara orolig över skandalscener på VIP-läktaren i kväll. Däremot kan vi nog ta föregivet att firma Begiristain/Soriano säkerligen vill knäppa Barça på näsan – och givetvis vice versa.

I kväll ställs City inför sitt hittills största examensprov. Klarar de av att besegra en av klubbarna vars fotbollstänk och spelfilosofi de anammat de senaste åren? Matchen betyder ofantligt mycket för Manchester City. Men jag inbillar mig att den betyder ännu mer för La Liga-bekantingarna i klubben. Manuel Pellegrini vill hävda sig, Álvaro Negredo vill göra mål mer än någonsin, Yaya Touré vill visa sina gamla lagkamrater att han lyft sig ännu mer i City. De vill visa vägen.

Och det är nog så att de måste kliva fram om Barcelona skall skjutas bort från Champions League-turneringen redan i åttondelen. Den spanska jätten har trots allt sju raka CL-semifinaler på CV:t. City har aldrig varit i slutspel.

—

Ett par nycklar i matchen:

Mittfältsspelet: ”Har man bollen kan man inte släppa in något mål”, är en gammal klyscha. Och det kommer bli viktigt med bollinnehav på Etihad Stadium i kväll, men framför allt kommer det bli viktigt för båda lagen att inte tappa bollen i fel lägen. Det lag som sköter mittfältsspelet bäst, och vinner den kampen på mittplan, kommer ha ett övertag inför returen.

Luftspelet: Är det på någon front City har en rejäl fördel gentemot Barcelona är det i luftspelet. För katalanerna gäller det att minimera hörnor och fasta situationer i den mån det går, och sedan agera smart i markeringsspelet. Troligtvis kommer man bara ha Gerard Piqué och Sergio Busquets som någorlunda långa utespelare, och där kommer City ha fler.

Inför helgen vimlade det av frågetecken kring två av ligans 57-poängare. Atlético de Madrid hade tre raka förluster, och på de matcherna den mindre smickrande målskillnaden 0-7. Barcelona hade trots Copa del Rey-avancemanget tidigare i veckan visat vacklande form där senaste veckorna.

Varken Atlético eller Barça ställdes i helgen på lika stora prov som man kommer göra om några dagar, men man rätade åtminstone ut en del av de där frågetecken till något som kan tydas som utropstecken.

I Atleti gjorde både Diego Costa och Raúl García mål mot Real Valladolid – två spelare som varit vitala för Diego Simeones lag hela säsongen, men som definitivt kommer bli livsavgörande för hur densamma slutar. Men framför fungerade lagets kollektiva försvarsspel över hela banan bättre än det gjort de senaste matcherna. Emiliano Insúa tog inga onödiga risker, men visade aggressivitet och hunger. Det lär behövas om inte avsaknaden av Filipe Luís skall bli alltför märkbar de kommande veckorna. Även Mario Suárez ser allt bättre ut efter sin långtidsskada, även om formtoppen fortfarande är en bit bort.

För Barcelonas del har det framför allt varit defensiven som eskalerat problem under säsongen, men mot Rayo Vallecano hade Víctor Valdés inga större problem att hålla nollan. Dåligt motstånd eller bra försvarsspel? Nja, en blandning kan man väl säga. Och även om Rayo i det här avseendet inte kan jämföras med vad Barcelona redan har stött på de senaste veckorna (Valencia, Real Sociedad och Sevilla), men framför allt kommer stöta på framöver (Manchester City framför allt), gav det en rejäl boost till självförtroendet.

Ännu mer gäldjande för Tata Martino var att fyra av fem anfallare sköt in sig i målprotokollet. Leo Messi två gånger om, Alexis Sánchez och Pedro Rodríguez med varsin ny fullträff, och sist, men definitivt inte minst, Neymar. Brassen hoppade in med halvtimmen kvar och såg – med all rätt efter sin månads långa skadefrånvaro – lite ringrostig ut. Däremot avslutade han matchen på bästa möjliga sätt när han trampade sig loss och pricksköt in slutresultatet 6-0 i bortre krysset. Målet ligger närmast på näthinnan efter katalanernas seger och är en rejäl passning till Manchester City att det inte kommer bli lätt att klå Barcelona. Men det hade nog inte Manuel Pellegrini trott heller.

Nästa vecka slåss inte Diego Godín mot Daniel Larsson, inte Gerard Piqué mot Joaquín Larrivey. Nästa vecka kommer inte Atlético ha Calderón i ryggen, Barcelona kommer inte spela på trygga Camp Nou. Då, inför Champions League-mötena på San Siro respektive Etihad Stadium, är förtusättningarna helt annorlunda.

Men de spanska topplagen skickade i alla fall en rejäl passning om att formen inte är helt på dekis. Det gör givetvis att vi bara kan längta mer till det som komma skall.

I morgon söndag är det Real Madrids tur att skicka sin passning. De har däremot ett på förhand enklare Champions League-motstånd, men framför allt ingen form det går att klaga på.

Ingen har undgått Atlético de Madrids fantastiska säsong, men nu har man hamnat i sin hittills största formdipp. Tre raka förluster, sju baklängesmål och inte ett enda framåt. Och det är inte de offensiva spelarna som skall klandras för det. Ansvaret vilar på Diego Simeone själv.

Tränaren har haft en tydlig inställning till hela säsongen. ”Vi kommer inte ge upp någon turnering, bortprioritera någon match eller ge bort några poäng”.

Det är en inställning jag personligen gillar och anser att alla tränare, ledare och spelare i grunden borde använda sig av – men det finns också gränser. Man måste se över sina spelare, bredden på truppen och tänka efter vad som egentligen är viktigast.

Atlético har en underskattad bredd. En spelare som Raúl García, med ett makalöst målfacit och en poängmaskin som få andra, är inte ens ordinarie. Toby Alderweireld är alldeles för bra för att sitta så mycket på bänken. Man har också klarat sig utan Mario Suárez – normalt sett en nyckelspelare – nästan hela hösten. Och nu kommer det bli en hård fight mellan Koke, Diego Ribas och Arda Turan på de offensiva mittfältsplatserna – då alla inte kommer kunna spela från start i alla matcher.

Bredden är betydligt större än förra säsongen, och att det finns kvalité råder inga tvivel om.

Däremot krävs det att man använder en bred trupp på bästa möjliga sätt. Att låta elva spelare kontinuerligt start matcherna gör inte en helt trupp nöjd, och framför allt leder det till att spelare kan ha svårt att ställa om till en viktig match om speltiden dessförinnan varit knapp.

Detta är en balansgång och något som är svårt för alla tränare, men det kan vara Diego Simeones största svaghet. Han har lyft detta Atlético Madrid till skyarna, och tagit laget till en position ingen trodde var möjlig för ett par år sedan. Men är det något han måste lära sig att handskas med bättre är det rotationsspelet.

Det är omöjligt att – om man ska satsa på samtliga turneringar man ställer upp i – spela med samma startelva under en hel säsong. Det har, i mångt och mycket, Simeone gjort.

Därför är det inte särskilt anmärkningsvärt att Atlético nu, i februari där matcherna tuggar tätt, drabbats av en formdipp. Spelare är slitna, spelare skadar sig.

Filipe Luís hade startat tio raka matcher under en kort tidsperiod innan han blev skadad mot Athletic Club för några veckor sedan. Ersättaren Emiliano Insúa? Ja, han kastades rakt in i hetluften efter att senast ha spelat en Champions League-match mot Porto (som inte var av största betydelse) den elfte december.

Klubbens dyraste värvning i somras, Joshua Guilavogui, har trots Mario Suárez skadebekymmer knappt fått speltid överhuvudtaget. Nu har han lånats ut resten av säsongen, och vidare märkligt är väl knappast det. En ynka minut fick han spela i ligan, då Simeone spelade med Tiago vecka ut och vecka in. Nu har även portugisen skadat sig – även om Almerías Hélder Barbosa visserligen får ta på sig skulden i det fallet.

Atlético kommer varken falla som en sten i tabellen eller förödmjukas av Milan i Champions League. De kanske inte vinner ligatiteln, de kanske inte tar sig vidare i CL, men detta är knappast slutet på en era.

Diego Simeone och inte minst fystränaren Óscar ”profe” Ortega triggar sina spelare väldigt hårt på träning. De är fysiskt förmodligen bäst tränade i hela ligan, vilket förstås har en grund i att lagets spelstil kräver enormt mycket. Och det är fullständigt naturligt att spelarna är slitna efter en oerhört intensiv period me hårt matchande.

Nu kommer man få det något lugnare, och i alla fall inte ha två matcher varje vecka. Däremot blir fighterna viktigare och viktigare, och vid det här laget vet vi alla om att Diego Simeone knappast kommer rotera avsevärt mycket mer än tidigare. Frågan är om han däremot inte är tvungen att göra det om Atlético ska få snurra sina rödvita halsdukar och fira en stor titel i maj. För prioritera bort någonting, det lär man inte göra.

—

Ett annat hett ämne i Spanien just nu är givetvis den kommande Copa del Rey-finalen. Det blir, precis som 2011, en kamp mellan landets två största klubbar – Real Madrid och FC Barcelona. Och det i sig betyder så mycket mer än bara en match, en final, en titel. Prestigen att vinna väger högre än allt annat.

Det är ännu inte bestämt vilken arena som står för arrangemanget, men Mestalla – som också var värd 2011 – är en lågoddsare. Själv har jag ett kört öga till Mestalla och tycker det vore optimalt att ha finalen i Valencia.

Matchen kommer spelas antingen 18 eller 19 april (långfredagen eller påskafton). Det är svårt att inte längta dit redan nu.