Man sparar det bästa till sist, brukar det ju heta i klyschornas värld. Och det stämde ganska väl överens med verkligheten från den spanska fotbollshelgen, där Athletic tog emot Barcelona i omgångens hetaste match sent på söndagen.

Athletic har redan byggt ett imperium på nya San Mamés
Athletic Club spelade sin sjunde ligamatch på sin nya, moderna arena, där man inför mötet med Barça ännu inte hade förlorat. Och den sviten skulle hålla i sig.

Baskerna är verkligen lejonkungar i sin egen borg, och har trots väldigt kort tid redan byggt upp ett imperium på nya San Mamés. Den så fanatiska publiken – som verkligen lever och andas fotboll – eldar givetvis på sitt lag ännu mer när de regerande mästarna kommer på besök.

Ljudvolymen nådde förmodligen nya höjder och frågan är hur nära det egentligen var att väggen på ena kortsidan (som står tom utan läktare på grund av att den gamla skall rivas färdigt) ramlade ner. Och hemmasupportrarna hade all anledning att jubla, sjunga och mana på sitt lag. Athletic var nämligen det klart bättre laget sett över 90 minuter.

Framför allt vann man kampen på mittfältet. Medan Sergio Busquets slarvade som aldrig förr och gjorde sin sämsta insats den här säsongen var Xavi Hernández helt osynlig. Bara Andrés Iniesta var i närheten av sin normala nivå, även om han också gjort bättre matcher.

För Athletics del var det ombytta roller. Ander Iturraspe har tagit ett par steg framåt den här hösten och var en jätte på det defensiva mittfältet tillsammans med Mikel Rico. Framför dessa fick Markel Susaeta, Ander Herrera och Iker Muniain lite friare spelrum att agera kreativa motorer bakom en ensam och hårt arbetande Gaizka Toquero på topp.

Athletic pressade långa stunder sönder Barcelona i av matchen. Man lät aldrig gästerna från Katalonien att få det andrum och det utrymme som krävs för att det snabba kortpassningsspelet skall lyckas.

Markel Susaeta planens bäste
Det är många i Athletic som förtjänar att bli omnämnda. Alla, från Gorka Iraizoz i målet till Toquero längst fram, egentligen. Men den som stack ut klart mest från mängden var Markel Susaeta. Yttermittfältaren sprang i cirklar runt Barcelona-spelarna och var kreatören bakom det mesta för hemmalaget.

Susaeta löpte rätt, passade rätt och försvarade rätt. Framför allt så slog han det matchavgörande inlägget som Iker Muniain stötte in i mål.

Trots den benhårda konkurrensen i landslaget är det nog på tiden att Vicente del Bosque återigen slår ett öga mot Baskien för att följa Susaeta lite extra. Fortsätter han så här kan han definitivt slå ut Jesús Navas ur landslagstruppen.

—

Detta spetsar till toppstriden i ligan ännu mer, och det vattnas i munnen bara jag tänker på Atlético-Barcelona i början av januari på Vicente Calderón. Men redan nästa omgång (som spelas om första två veckor, då det är Copa del Rey nästa helg) kan det bli tufft för toppduon som möter Valencia (Calderón) respektive Villarreal (Camp Nou).

Och bara tre poäng bakom ligger ett vilande vitt monster och bara lurar.

Förra säsongen var ligan i princip avgjord redan inför juluppehållet. Nu lever det i allra högsta grad, och det är tre lag som gör upp.

Det var två Cruyff-inspirerade lag som drabbade samman på Amsterdam Arena igår. Ett ungt lag med fart och fläkt under benen – ett segt lag med ålderdomsmän som snarare såg ut att längta till bubbelpoolen efter matchen.

Det Ajax visade upp mot Barcelona var fotbollskonst. Det var poesi och ett bevis på att allt går om man bara går in med rätt inställning och framför allt rätt mod. Barcelona var stundtals utspelade av detta unga, spännande Ajax, och kunde bara se på när de kombinerade sig framåt.

Att katalanerna skulle få en gratisbiljett i form av straff och spel med en man mindre i en hel halvlek kändes nästan frustrerande oförtjänt. Men uppenbarligen kunde inte ens ett numerärt överläge hjälpa Barcelona den här kvällen.
– Man vinner inga matcher ute i Europa om man gör en riktigt dålig halvlek. Vi förtjänade att förlora och kan bara gratulera Ajax. Vi har mycket att ta lärdom av och jobba på framöver, sa Carles Puyol efter matchen enligt Mundo Deportivo.

Barcleona-kaptenen var en av många som hade det riktigt tufft. För Puyols del var det däremot kanske inte så konstigt. 35-åringen fick spela högerback i ett skadedrabbat Barcelona-försvar, en position han inte spelat i på över 500 dagar.
– Första 20 var jobbiga för hela laget, men i ärlighetens namn kände jag mig ganska obekväm hela matchen. Det var jobbigt och ovant, sa Puyol.

Ett defensivt väldigt sårbart men framför allt slarvigt försvar måste korrigeras av Gerardo Martino. Det är ingen vild gissning att Marc Bartra – som satt på bänken mot Ajax – går in i startelvan mot Athletic till helgen. Vi kan nog i alla fall understryka att ingen är given i startelvan.

Guilavogui imponerade med sitt lugn
Atlético de Madrid är redan klara gruppetta, och åkte till Ryssland med ett ytterst reservbetonat lag. Diego Godín, Filipe Luís, Tiago, Arda Turan, Diego Costa och David Villa fick samtliga sitta hemma och följa matchen mot Zenit.

Och som vi numera är vana att se Atlético var det ingen större skillnad – trots att halva startelvan var utbytt. Ett kollektivt starkt försvarsspel, hög press och snabba kontringar ledde fram till ett ledningsmål genom Adrián López – som verkligen börjar hitta formen igen.

En rejäl missbedömning från Thibaut Courtois senare så var det utjämnat, och 1-1 blev också slutresultatet. Ett styrkebesked från Atlético som trots många saknade stjärnor visade upp en moral och karaktär som normalt sett kan vara svårt att få ur redan slutspelsklara lag.

Den kanske största positiva överraskningen var Joshua Guilavogui. Den franske mittfältare som värvades in ifrån Saint-Étienne för tio miljoner euro inför säsongen har fått väldigt sparsamt med speltid hittills. Kanske är det dags för en ändring nu. Guilavogui var lugnet själv på mittfältet. Han bröt bollar och fördelade enkelt vidare till sina mer offensiva medspelare. Han uppfyller typprofilen som Diego Simeone eftersökt under sin tid i Atlético och nu, i sin första start för klubben, bevisade att han uppfyller dessa kriterier.

Simeone har nu fyra riktigt starka namn att välja på för de två centrala mittfältspositionerna. Ett lyxproblem som Atlético inte haft på väldigt många år.

Granada trodde de hade chansen när Leo Messi inte fanns med för Barcelona. Getafe hoppades kunna skrälla på Vicente Calderón där Atlético saknade Diego Costa från start. Och Almería kände att det var möjligt att få en poäng när Cristiano Ronaldo utgick skadad efter 50 minuter efter att dittills gjort matchens enda mål.

Men icke.

Inte ens när topptrion är skadeskjuten och respektive lag saknar sin största stjärna på ett eller annat sätt kunde något lag roffa åt sig en poäng. Ska vi vara riktigt ärliga var det inte ens något lag som var i närheten.

Med Messi på skadelistan klev Neymar, Cesc Fàbregas, Alexis Sánchez och inte minst Andrés Iniesta fram i rampljuset på Camp Nou och var regissörerna bakom 4-0-segern mot Granada.

När Ronaldo utgick skadad tidigt i andra halvlek på Juego Mediterráneos kände nog både Almería-spelarna och hemmafansen att det omöjliga var möjligt. Nej då, i stället klev andra fram i Ronaldos frånvaro och det slutade hela 5-0 till Real Madrid.

Atlético fick klara sig utan Diego Costa från start hemma mot Getafe (ville inte riskera någonting efter sin lårskada) men verkade klara sig helt okej ändå. Till slut hade man sådan lekstuga att Costa inte kunde bärga sig, och blev inbytt vid ställningen 4-0. Ett drömmål senare från brassespanjoren och även han hade prickat in sig i målprotokollet. Det landade på 7-0.

Detta var tre matcher som topptrion skulle vinna – oavsett om deras storstjärnor saknades. Men det ger ändå en tydlig bild på att det just nu är tre lag som fullkomligt regerar i den spanska fotbollen och att det krävs oerhört mycket för lagen där bakom att överhuvudtaget ta poäng.

Detta var något Getafes tränare Luis García inte var sen att påpeka efter 7-0-plumpen.

– Om det är en tråkig liga? Ja, det är en tråkig liga. Man måste göra mer än en perfekt match för att kunna åstadkomma någonting mot topptrion. Det är tråkigt att det ser ut så, sa han.

Själv tycker jag det faktum att just tre lag känns oövervinneliga och inte två är en seger för spansk fotboll och ett steg i rätt riktning. Samtidigt förstår jag García. Det kan inte vara lätt att möta bjässarna i dessa tider.

Vela avfyrade målkanonen
Så sent som tidigare i veckan skrev jag att Carlos Vela var den i Real Sociedad som underpresterat mest under hösten. Det var lite väl hårt, då mexikanen inte varit dålig, men sett till den form han visat under sina tidigare år i San Sebastián har han på sistone varit en besvikelse.

Tills nu. För efter att ha gett till lag ledningen hemma mot Celta Vigo fick han se gästerna göra ett, två och tre mål i följd. Sedan satsade Real Sociedad alla kort framåt – och allt ledde fram till en viss mexikan.

Carlos Vela gjorde nämligen som Celta Vigo – tre mål i följd. Vid ställningen 1-3 vände han matchen helt på egen hand och hans fyra målnoteringar gav La Real tre poäng.

Helt plötsligt känns Sociedad som en seriös CL-utmanare igen. Och när man får igång både Vela och Antoine Griezmann samtidigt kan det bli åka av på riktigt.

Tiden går fort, och vi är redan en dryg tredjedel in på säsongen. Därför tänkte jag, klubb för klubb, summera vad som skett hittills i fyra delar.

Här kommer den sista och avslutande delen, med lagen i det absoluta toppskiktet.

5:e plats – Athletic Club (23 poäng)

Säsongen hittills: Spelmässigt är det inte ett lika styrande och energiskt Athletic som under Marcelo Bielsas tid som tränare, men Ernesto Valverde har bidragit med bättre struktur. Trots att det inte stämt i alla matcher har poängen trillat in på löpande band, något som ofta anses som en styrka för lag som håller sig i toppen. Det finns dock sparkapital i Aritz Aduriz, som först på slutet börjat komma igång med målskyttet.

Den mest lysande stjärnan: Mikel Rico värvades in i sista stund men har verkligen satt sin prägel på laget direkt. Tagit en plats i startelvan trots stenhårt konkurrens på mittfältet.

Har underpresterat: På de första tolv omgångarna lyckades Aritz Aduriz bara hitta rätt i målprotokollet en gång. Nu gjorde han två baljor mot Levante – men överlag har anfallaren inte alls levt upp till förväntningarna.

Har framtiden för sig: Utöver självklare Iker Muniain finns också den unge mittförsvararen Aymeric Laporte, som behållit sin startplats han kämpade till sig i våras. 19-åringen är en av ligans mest talangfulla mittbackar.

Mitt tips inför fortsättningen: Nu har inte Athletic någon spel utanför Spaniens gränser att tänka på, vilket gör att man kan behålla fokus på ligaspelet. Man kommer vara med och fightas om den åtråvärda Champions League-platsen ända in i kaklet.

—

4:e plats – Villarreal (24 poäng)

Säsongen hittills: Villarreal har inte bara studsat tillbaka – man har gjort det med besked. Samma vackra och anfallsglada fotboll som alltid har återigen gett fina resultat för ”den gula ubåten”.

Den mest lysande stjärnan: Bruno Soriano och Rubén Cani håller alltid hög nivå, men den stora stjärnan i säsongens Villarreal är utan tvivel Giovani dos Santos. Mexikanen har kommit in och stått för det där lilla extra i matcherna.

Har underpresterat: Ike Uche brände något kopiöst med lägen inledningsvis, men har spelat upp sig. Utöver nigerianens inledning är det ingen som varit under all kritik.

Har framtiden för sig: 22-årige Manu Trigueros har blivit en personlig favorit och innermittfältaren är på väg att blomma ut på allvar. Har drivet, tekniken och framför allt spelförståelsen. Lite av en blandning mellan Santi Cazorla och Borja Valero.

Mitt tips inför fortsättningen: Villarreal har ett tillräckligt bra lag för att redan nu vara med och kriga i toppen, något jag är säker på att man kommer göra.

—

3:e plats – Real Madrid (31 poäng)

Säsongen hittills: Övertygade inte under säsongsinledningen, men knep ändå många viktiga poäng. Därefter har spelet successivt blivit bättre – men Real Madrid har trots det tappat poäng mot samtliga topplag: Barcelona, Atlético och Villarreal.

Den mest lysande stjärnan: Cristiano Ronaldo har varit ett monster hela hösten. Han behöver nog ingen närmare presentation.

Har underpresterat: Asier Illarramendi har inte varit dålig – men samtidigt inte visat i närheten av sin högstakapacitet och varför Real Madrid la €39 miljoner för hans tjänster.

Har framtiden för sig: Både Álvaro Morata och Jesé Rodríguez har potential att bli världsspelare, men den förstnämnde känns närmast att ta ett steg i den riktningen redan den här säsongen.

Mitt tips inför fortsättningen: Kommer förstås inte ge sig i guldstriden förrän allt är över. Min både tro och förhoppning är att tre lag gör upp ända fram till slutet.

—

2:a plats – Atlético de Madrid (34 poäng)

Säsongen hittills: Har gått fullt i Champions League-spelet och bara tappat fem poäng i ligan. Diego Simeone har tagit Atlético till nästa nivå och redan nu känns man som en seriös titelutmanare.

Den mest lysande stjärnan: Diego Costas insatser under hösten har fått försäljningen av Radamel Falcao att bli helt bortglömd. Anfallaren har varit glödhet och verkligen stått i centrum.

Har underpresterat: Det tycks skett en positiv förändring gentemot förra säsongen för Adrián López, men anfallaren är fortfarande långt ifrån den form han visade upp under 2011/12. Frågan är om han helt enkelt överpresterade då, och det vi nu ser är verklighetens Adrián. Vad hände egentligen?

Har framtiden för sig: Óliver Torres är den största Atlético-talangen sedan en viss Fernando med samma efternamn, och den kreative mittfältaren lär med största sannolikhet bara växa in i skorna allt mer.

Mitt tips inför fortsättningen: Att Atlético redan tagit så många poäng och framför allt vunnit så många svåra bortamatcher känns som en tydlig vink om att man utmanar på riktigt. Att man slutar topp tre råder inga som helst tvivel om, men jag tror man även kommer utmana högre upp.

—

1:a plats – Barcelona (37 poäng)

Säsongen hittills: Har gjort en historisk ligastart och på 13 matcher bara tappat poäng i en – borta mot Osasuna.

Den mest lysande stjärnan: Víctor Valdés har varit Barcelonas klart bäste spelare under hösten. Målvakten har klivit fram som en räddare i sista stund flera gånger och räddat såväl självklara mål som viktiga poäng.

Har underpresterat: Med Iniesta-mått mätt har Don Andrés inte alls levererat på den höga nivå vi är vana att se honom. Det har bara blivit en enda poäng hittills för mittfältaren.

Har framtiden för sig: Marc Bartra är säsongens utropstecken i Barcelona och 22-åringen har varit en gigant i mittförsvaret. Lär få både fler och tyngre uppgifter framöver.

Mitt tips inför fortsättningen: Efter el Clásico-segern är man favoriter till ligaguldet, men man ställs redan nu under hösten inför många tuffa utmaningar, inte minst när det gäller att ersätta Valdés och Messi som är skadade året ut. Kommer kämpa om ligatiteln hela vägen.

När Tito Vilanova förklarade för Barcelona att han inte längre kunde fortsätta som huvudtränare för klubben sattes ledningen i en jobbig sits. Mitt under pågående försäsong skulle man hitta ett nytt namn till tränarbänken – ett namn som dessutom skulle uppfylla kriterierna.

Ganska tidigt stod det klart att det inte skulle bli någon som redan var bofast i klubben, utan någon utifrån. Det spekulerades i Luis Enrique och André Villas-Boas bland många andra, men till slut föll valet på Newell’s Old Boys (en klubb för övrigt Leo Messi representerat) Gerardo ”Tata” Martino. En tränare som tidigare också hade varit på Real Sociedads radar under sommaren, där San Sebastián-klubben till slut ändå valde att satsa på den alltmer yngre Jagoba Arrasate.

Trots att Tata Martino fick hoppa rakt in i hetluften har han handskats väldigt bra både med pressen och laget under sina första månader i klubben. Han har också fört vidare grundfilosofin och även om vi fortfarande kanske inte sett det bästa av Martinos lagbygge har han redan hunnit sätta sin prägel på Barcelona.

Den stora skillnaden gentemot hans föregångare Tito Vilanova är friheten han har gett ytterbackarna, vilket i sin tur leder att Barça kan fylla på med mer folk i anfallen.

Nedan följer en bild som förklarar allting väldigt bra.

Bild: El Mundo Deportivo.

Nyckeln i det hela är att den defensive mittfältare, i det här fallet Sergio Busquets, är med i uppbyggnaden av anfallen men samtidigt droppar ner mellan mittbackarna för att ge Dani Alves och Adriano (eller Jordi Alba, när han spelar) möjligheten att gå framåt. Någon av ytterbackarna viker ofta inåt för att överbefolka det centrala mittfältet och få mer kontroll på spelet.

Under såväl Frank Rijkaards, Pep Guardiolas och Tito Vilanovas tid som tränare har Barcelona haft ytterbackar som gärna ger sig ut på offensiva utflykter. Men under Tata Martino är det en alltmer tydlig bricka i spelet och en nyckelfaktor till att Barcelona hittills skapat så många chanser och gjort så många mål.

Här är ett exempel när Adriano fyller på i anfallet från sin vänsterkant och slutligen tar plats i straffområdet.

Dani Alves, Andrés Iniesta och Xavi Hernández bildar en triangel centralt i planen, innan de hittar ut till Adriano på vänsterflanken. Efter några väggspel når bollen Cesc Fàbregas som spelar in densamma till Adriano som har tagit plats i straffområdet och stöter lädret in i mål.

Här är ett annat exempel, där återigen såväl Adriano som Alves fyller på i anfallet. Vänsterbacken har klivit in några steg i planen och slår ett inlägg till högerkanten av straffområdet där Alves fyllt på och nickar in bollen i mål.

Under sin sista säsong i Barcelona försökte Pep Guardiola med alla möjliga experiment för att utveckla laget till det bättre. Flera gånger testades en trebackslinje, något som inte var lyckosamt i det långa loppet.

Dagens Barcelona spelar precis som tidigare år enligt ett ursprungligt 4-3-3-system. Men den största och mest väsentliga skillnaden är att Tata Martinos Barça i varje match övergår från ett 4-3-3 till ett 3-4-3-system, där ytterbackarna har enorm frihet i offensiven.

Tata använde precis samma taktik under sin framgångsrika tid i Newell’s Old Boys. Då var det Diego Mateo som droppade ner mellan Santi Vergini och Gabriel Heinze och i anfallsuppbyggnaden bildade en trebackslinje, medan ytterbackarna Marcos Cáceres och Milton Casco fick fria ytor att vandra framåt.

Trots att det fanns fler etablerade tränare som redan hade gjort sig ett namn i Europa valde Barcelona att satsa på Tata Martino. I nuläget framstår det valet som ett genidrag. Martino fyller alla kriterier för att träna den katalanska storklubben, och baserar sitt spel liksom sina föregångare på högt presspel och massivt bollinnehav. Att han dessutom satt sin egna prägel på det och fört vidare sin idé han använde i Newell’s Old Boys även till Barcelona har gett laget en extra dimension och framkallat effekten att vara mer oförutsägbara.

—

För mer läsning om Barcelonas revolutionerande fotboll rekommenderar jag att alla som inte redan läst Kalle Karlssons analys från i våras att göra det illa kvickt. Den går att läsa här.

Bara Atlético Madrid säkrade gruppsegern, men övriga andra spanska lag var förstås också igång med Champions League-spel i veckan.

Real Sociedad kan nog räkna bort sina chanser för avancemang efter en ny match utan mål hemma mot Manchester United (0-0) – även om hoppet om tredjeplatsen fortfarande finns i gruppen.

Två lag som inte bör oroa sig för att bli sist i sina respektive grupper är Real Madrid och Barcelona. Huvudstadsklubben fick en väckarklocka i form av Arturo Vidals straff (som för övrigt var makalöst bra slagen) i slutet av första halvlek, och drog i en annan växel i andra. Cristiano Ronaldo fortsätter sin galna målform och har nu också gjort mål på Juventus Stadium – något han tydligt klargjorde med sin målgest vid 1-1-målet.

Gareth Bale är definitivt på rätt väg
En annan som hittat rätt mer och mer är Gareth Bale. Efter att ha kommit igång med såväl mål och framför allt assist den senaste veckan slog walesaren till på nytt och gjorde 2-1-målet på ett otroligt skickligt sätt. Han har kritiserats hårt, och kommer förmodligen och göra resten av sitt liv, men sakta men säkert har Bale börjat växa in i skorna i Real Madrid – även om de är nästan orimligt stora att fylla.

Får Real Madrid ut det bästa av två världar i form av en djupledslöpande Cristiano Ronaldo till vänster och en genombrottsvillig Gareth Bale till höger kommer man kunna ruska om försvaren ordentligt framöver. Ska vi vara helt ärliga kan de nog göra mer än så faktiskt.

Messi i målprotokollet – och Barça showade
Även de som tvivlade på att Messi skulle återuppstå och på nytt skjuta in sig i målprotokollet är nu motbevisade. Fast det var framför allt lagmaskinen Barcelona som malde ner Milan på Camp Nou igår. Man hotade från såväl båda kanterna som centralt i planen, och många av spelarnas formkurva pekar uppåt.

Milan är inte samma Milan som man var för ett par år sedan, och definitivt inte samma lag man var ytterligare fem-sex år tillbaka i tiden. Men man har klasspelare i laget, och det osar rutin i hela klubben, vilket gör att matcher av den här kalibern aldrig är enkla. Det gör Barças uppvisning ännu mer imponerande, och det känns som Tata Martinos prägel på laget börjar sätta sig. Mer läsning om just det utlovas vid ett senare skede.

Ett effektivare Barça hade vunnit med 5-1 och då ändå haft marginal att bränna ett par riktigt vassa chanser. Nu slutade det 3-1 och spelmässigt hade inte Milan mycket att sätta tillbaka – även om Kaká försökte och emellanåt oroade.

Ska jag ge min syn på straffsituationen är det tydlig kontakt – även om det är omöjligt för oss framför TV-apparaterna att bedöma hur mycket Ignazio Abates ryck i Neymars axel störde brassen. Det är mycket möjligt att Neymar förstärkte situationen – men det vore befängt att tro att han utan anledning skulle slänga sig då det skulle kunna leda fram till en bra målchans. Dessutom är det svårt för Abate att försvara varför han överhuvudtaget har armen så högt upp på Neymar.

Jag missade tyvärr el derbi Barceloní igår på grund av en lokal fotbollsgala. Ännu har jag inte hunnit se någon repris, men att döma av höjdpunkter och rapporter från matchen var det en ganska avslagen historia med ett pressande Barça mot ett allt mer tillbakadraget Espanyol.

Återigen blev firma Neymar och Alexis Sánchez en högst avgörande faktor för Barcelona och anfallsduons fina formkurva fortsätter att peka spikrakt uppåt. Att till och med Alexis kan träda fram och göra enkla mål känns som ett tecken på den mentala blocken han hade förra säsongen nu helt försvunnit. Leo Messi har däremot gått fyra mållösa matcher i följd – och många börjar prata om en mindre krissituation. Vi får se hur argentinaren bemöter kritikerna framöver.

För att blicka bakåt innan kommer här ett gäng utmärkelser från veckoomgången. Mer om helgens fotboll kommer förstås framöver.

Omgångens chanskavalkad:
Enda gången det jublades ordentligt på Cornellà El-Prat i veckan var när Espanyol-fansen hyllade Dani Jarqué i den 21:e matchminuten. För matchen i sig bjöd inte på några mål – trots mängder av chanser åt båda håll.

Omgångens sinnessjuka:
Matchen mellan Real Madrid och Sevilla var bortom all logik. Försvarsspelet från båda lagen var under all kritik och en match på den här nivån ska egentligen inte kunna sluta 7-3 – då dessutom en straff och flera självklara lägen missats därtill. Bland det sjukaste jag varit med om.

Omgångens vändning:
Valladolid var i brygga efter att Antoine Griezmann gjort två mål på José Zorilla för till Real Sociedad. Men pocela reste sig, och med en svensk i spetsen vände man på steken och fixade till slut 2-2. Daniel Larsson gjorde ett mål och stod för en magisk assist. Valladolid och Patrick Ebert fick till och med chansen att fullborda vändningen från straffpunkten men brände.

Omgångens räddningar:
Det finns ett par målvakter i storform i La Liga just nu. En av dessa är Levantes Keylor Navas. Costa Ricanen stod för ett par sanslösa räddningar mot Real Betis och blev stor poängräddare när Valencia-klubben fixade en poäng.

Omgångens skräll:
Att Villarreal, med sin fina form på hemmaplan, både förlorar och går mållösa mot Getafe. Valencias tappade poäng hemma mot Almería är också en skräll i sig, men ändå inte på samma sätt sett till hur Valencia presterat under säsongen och i vilken jobbig sits laget befinner sig i.

Det utspelade sig en väldigt speciell match på Balaídos i Vigo igår kväll. I hemmalaget Celta finns nämligen flera spelare med stor anknytning till Barça.

När Luis Enrique avslutade en lång och vacker karriär i maj 2004 gjorde han det i Barcelonas tröja, mot Celta Vigo. Det var för övrigt Vigo-klubbens senaste seger mot katalanerna. Igår var det ombytta roller, då Enrique från Celtas tränarbänk ställdes mot Barcelona, och att före detta lagkamrater som Xavi Hernández, Carles Puyol, Víctor Valdés och Andrés Iniesta fortfarande spelar gjorde det hela förstås än mer speciellt.

Men det tar inte slut där. Luis Enrique inledde sin karriär som tränare i Barcelonas B-lag, där han tränare spelare som Andreu Fontàs, Rafinha och Nolito – samtliga just nu i Celta. Därför var kramkalas både före och efter matchen, men under densamma stundade allvaret.

Valdés har aldrig varit bättre
Själva matchen vann Barcelona med 3-0 trots att många nyckelspelare vilade. Bäst för gästerna var Cesc Fàbregas, inblandad i samtliga mål, men framför allt Víctor Valdés. Jag har sett Valdés göra galna matcher tidigare, göra en månad här och där utan att någon fått hål på honom. Men jag har aldrig tidigare sett honom så här bra – under så här lång period. Det råder inga som helst tvivel om att Víctor varit Barcelonas bäste spelare under hösten så här långt.

Under första halvan av säsongen ifjol höll Valdés nollan i fem matcher. Den här säsongen har han redan hållit nätet rent i sex matcher.

—

För övrigt tycker jag det är både brist på kunskap, respekt och direkt hånande att Diego Simeone inte är nominerad till årets tränare på Ballon d’Or-galan. Att inte vara bland de tre främsta som till slut gör upp om priset vore en sak – men att inte vara en av de tio kandidaterna är absurt.

Sett till de som varit minst tre år som tränare i Real Madrid har José Mourinho sämst facit. Dessutom förlorade Real mot just Atlético i Copa del Rey-finalen i våras. Arsene Wenger har inte heller kryddat marknaden med särskilt goda kryddor det senaste året, även om hans Arsenal just nu är inne i ett bra stim. Men det är å andra sidan också Atlético – till och med ännu bättre. Madrid-klubben har bara tappat tre poäng av 30 möjliga i ligaspelet, och vunnit samtliga tre matcher i Champions League.

Med då Copa del Rey-titeln från i våras i åtanke därtill blir det direkt obegripligt att Diego Simeone inte är nominerad. Hela kalaset blir väldigt svårt att ta på allvar när ett större namn går före bara för att. Är det så det ska fungera?

Det slutliga valet bör stå mellan Jupp Heynckes (huvudfavorit) och Jürgen Klopp. Men större under har ju trots allt skett.

Inramningen motsvarade förväntningarna och alla de stora stjärnorna kom till spel. På förhand kunde det inte bli så mycket bättre. Och det blev också en bra match som innehöll det mesta, och där fokusen låg på spelet och inte förstördes av filmningar, fulknep och domaren – även om de också fick sin beskärda del av uppmärksamheten. Här kommer några tankar från matchen.

Neymar visade sig från sin bästa sida
Neymar bevisade sina kvalitéer för omvärlden en gång för alla
Om många tvekade när affären offentliggjordes var det förmodligen en majoritet av dessa som ändrade uppfattning om Neymar efter Confederations Cup. Brassen var smått överlägsen i turneringen – vilket visserligen också sköt kraven i Barcelona i höjden ännu mer.

Hittills har Neymar motsvarat pressen och förväntningarna spelmässigt, och varit en av Barcelonas klart mest lysande spelare under hösten. Det som ännu inte bevisats är vilket plats och hur mycket utrymme han tar sig i de stora matcherna. Mot Milan i veckan var han inte särskilt involverad i spelet. Nu, mot Real Madrid, var det annorlunda.

Under första halvleken gick det mesta av spelet längs vänsterkanten, dit Neymar höll till och dit Andrés Iniesta ofta drog sig. Brassenanafallaren visade precis varför Barcelona valde att slänga upp den stora plånboken på bordet och betala stora summor för hans tjänster. Utöver ett mål och en assist – vilket var helt matchavgörande – visade Neymar också prov på sin spetskompetens när det gäller att utmana.

Brassen behöver inte längre sikta mot stjärnorna. Han är redan där.

Om det fortfarande fanns de som tvivlade lär de också kommit på andra tankar. Men den stora frågan att ställa sig så här precis efter matchen är väl hur Leo Messi – som inte alls kom upp i samma standard – reagerar när han inte kommer stå i centrum.

Iniesta gjorde sin bästa match för säsongen
En spelare som i motsvarighet till Neymar däremot varit ganska blek under hösten är Andrés Iniesta. Frånsett några obligatoriska tvåfotare per match och en väldigt bra landskamp i sin hemstad Albacete har Iniesta inte alls nått upp till sin normalt sett väldigt höga nivå.

Det spekulerades till och med i att mittfältaren skulle få inleda el Clásico på bänken, ett drag Tata Martino inte valde att göra. Och det var kanske tur det, för Barcelonas skull. Iniesta gjorde sin klart bästa match för säsongen och hade plockat fram det där flytet i spelet som tidigare under säsongen varit gömt.

Som en framkallande effekt av Iniestas prestation presterade också hela Barça bättre, något som också blev helt avgörande.

Ett par andra som klev fram i hemmalaget var Alexis Sánchez, som hoppade in och bidrog med energi och framför allt chippade in avgörande 2-0-målet (och vilket mål), samt Víctor Valdés – som fortsätter sin storform och stod för tre-fyra riktigt vassa räddningar.

Varane var bäst i Real Madrid
Frågan inför matchen var vilka ess i rockärmen som Tata Martino och Carlo Ancelotti skulle dra. Tata valde det säkra före det osäkra och matchade en ganska väntad elva, frånsett att Cesc Fàbregas fick spela centralt i anfallet medan Messi flyttade ut på kanten.

Ancelotti bjöd däremot på betydligt fler överraskningar. Att Gareth Bale, Cristiano Ronaldo och Ángel di María startade som en offensiv trio var helt i sin ordning. Men att spela Sergio Ramos i en defensiv roll på mittfältet och Daniel Carvajal från start som högerback fick nog flera att höja på ögonbrynen.

Märkligare saker har hänt i fotbollsvärlden än att Ramos får spela ett steg upp i planen. Det som var mest chockerande var att just Ramos, och inte Pepe som är mer van i den rollen, som tog klivet upp på mittfältet. Dessutom har Pepe och Raphaël Varane missat i kommunikationsspelet tidigare när de bildat mittbackspar.

För Ramos blev det ingen höjdarmatch, och långt ifrån hans bästa el Clásico-insats. Däremot skötte sig mittförsvaret bra, inte minst Raphaël Varane. Som jag skrev inför matchen minns jag oerhört väl hur Varane gick in helt orädd och tog el Clásico med storm i sin debut i förra säsongens Copa del Rey-semifinal.

Lika bra var inte fransmannen nu, men han klev fram som räddaren i nöden vid flera tillfällen och bevisade varför han fick starta matchen.

Borde verkligen Gareth Bale startat?
Att Bale fick starta matchen var helt korrekt, i alla fall politiskt sett. Sommarens stora Real-värvning skulle bara spela från start. Men frågan är hur sunt det egentligen var? Någonstans handlar det ju ändå om att prestera resultat, och i nuläget är Gareth Bale väldigt långt ifrån toppformen.

Jag förstår tanken med att spela Bale, Cristiano och di María. Tre kontringsstarka spelare som en bra dag hade kunnat straffa Barcelona väldigt hårt. Men för att att flygplan ska lyfta är det en fördel om båda vingarna fungerar.

Summa summarum vann Barcelona rättvist och var det bättre laget över 90 minuter. Men återigen avgjordes det via små marginaler. Cristiano Ronaldo kunde fått en straff, Karim Benzema hoppade in och träffade virket. Vad hade hänt om marginalerna varit med Real Madrid i de situationerna?

Någonstans tycker jag ändå det är den stora charmen. En så ynkligt liten detalj under en hel fotbollsmatch kan avgöra inte bara resultatet, utan så mycket mer sett till en hel säsong.

Jag välkomnades med 25 graders värme när jag landade i Barcelona igår. För att uttrycka det milt var det ganska skönt att skippa den stora vinterjackan som man har tvingats ta fram för användning hemma i Sverige, utan istället återgå till betydligt mer lättsamma stilen med kortbyxor och t-shirt.

Även om jag trodde att det skulle kännas av ännu mer i luften att det är ett el Clásico som stundar skulle jag ljuga om jag säger att det inte har känts av alls. Det har det verkligen gjort. Man hinner inte mer än två meter utanför hotellrummet innan man hör folk i omgivningen surra. Medan ”vad tror du om matchen?” går på repeat bland folkmassorna hörs även viskningar som ”jag tror Gareth Bale startar och visar sina kvalitéer” och ”jag hoppas Gerard Piqué och Javier Mascherano petas och att Marc Bartra får spela bredvid Carles Puyol”.

Vissa är mer intresserade än andra – men nästan alla har en åsikt. När jag frågar en Levante-supporter som staplar omkring runt Camp Nou vad han tror om matchen får jag ett något oväntat, men samtidigt fullt logiskt svar. ”Menar du el Clásico eller Levante-Espanyol?”. Supportern, som kanske är 30 bast och har ingen annan än Sergio Ballesteros namn på tröjryggen säger det förstås med glimten i ögat.

– Det blir en svår match för båda lagen. Kanske oavgjort, får han till slut ur sig i en något mer analyserad form.

Och jag tycker inte Ballesteros-fantastens förhandsanalys är så pjåkig. Det kommer bli en tuff match för både Barcelona och Real Madrid – och det känns mer ovisst än på länge. Spelmässigt kommer förstås hemmalaget hålla i bollen medan ”marängerna” satsar på kontringar. Vem som lyckas bäst med respektive taktik vet vi inte svaret på förrän klockan tickar upp mot 20:00.

Kvällens match blir för mig personligen väldigt speciell eftersom jag tidigare bara följt de klassiska matcherna mellan de spanska giganterna hemifrån. Nu kommer jag vara på plats och få känna stämningen på riktigt.

Med det sagt tänkte jag också föra minnena tillbaka på sex olika el Clásico-matcher som jag speciellt kommer ihåg. När jag satte mig ner och funderade över tidigare möten Barcelona och Real Madrid emellan kom jag fram till att dessa följande sex är de som på ett eller annat sätt bitit sig fast mest i minnet hos mig. Men alla matcher har ju sin historia, och varje historia är unik.

Ronaldinhos stora show
Real Madrid-Barcelona 0-3, La Liga, 19 november 2005

En match som för tankarna till Ronaldinho när han var som allra bäst. Brassen var matchens stora behållning när Barcelona slog Real Madrid på Santiago Bernabéu med 3-0. Samuel Eto’o gav gästande Barça ledningen tidigt i matchen, men därefter handlade allt om Ronaldinho.

Med sin spelförståelse och sina trolleritrix fick brassestjärnan stora delar av publiken på Santiago Bernabéu att resa på sig och gå hem långt före matchen var slut – men också vissa Real Madrid-supportrar att stanna kvar. De accepterade att kriget var förlorat, och applåderade istället Ronaldinho för hans makalösa insats. Det var efter hans andra solomål för kvällen.

Raphaël Varanes uppvisning
Real Madrid-Barcelona 1-1, Copa del Rey-semifinal, 30 januari 2013

Det har spelats matcher mellan de spanska giganterna som varit betydligt mer välspelade och spännande än den som utspelade sig på Santiago Bernabéu den 30 januari 2013. Både Barcelona och Real Madrid hade avancerat till semifinal i Copa del Rey, där man i ett dubbelmöte skulle göra upp om en åtråvärd finalplats.

Allt avgjordes några veckor senare på Camp Nou – en match och ett dubbelmöte som till slut Real Madrid gick segrande ur. Men det som för mig är mest minnesvärt är det första mötet, och en viss 19-årings insats i mittförsvaret.

Raphaël Varane handplockades till huvudstadsklubben av självaste Zinedine Zidane, men fick sparsamt med speltid under sitt första år i klubben. Därefter, i samband med att skadorna började dugga tätt i Real Madrid, fick Varane chansen. Fransmannen fick starta Copa del Rey-semifinalen på Bernabéu mot Barcelona – något som var hans el Clásico-debut – och tackade för förtroendet genom att stå för sin bästa insats i Real-tröjan.

Varane stoppade allt både i luftrummet och på marken, och gjorde en rakt igenom fläckfri insats. Att den då 19-årige Varane fick kröna sin eminenta försvarsinsats med att också gå upp på en hörna och skalla in 1-1 tio minuter från slutet kändes både logiskt och rättvist.

Jag håller Varanes individuella insats minst lika högt som den Leo Messi stod för 2007 – något ni kan läsa mer om längre ner.

Krossen på Santiago Bernabéu
Real Madrid-Barcelona 2-6, La Liga, 2 maj 2009

Guldracet mellan Barcelona och Real Madrid pågick för fullt och ligamötet på Santiago Bernabéu skulle komma att avgöra mycket. När då Gonzalo Higuaín skallade in ledningsmålet för ”marängerna” tidigt i matchen exploderade arenan i eufori – men det varade inte länge.

Därefter var det nämligen Barcelona för hela slanten. Thierry Henry kvitterade per omgående, Carles Puyol nickade in ledningsmålet och Leo Messi lirkade in 3-1. Real Madrid blev tagna på sängen av gästerna från Katalonien. Man fick dock kontakt via Sergio Ramos reduceringsmål i början av andra halvlek, men därefter gjorde Barcelona ett nytt ryck.

Henry, som gjorde en av sina bättre matcher i den blåröda tröjan, och Messi svarade för ytterligare varsitt mål innan Gerard Piqué avslutade det som som kallas krossen på Santiago Bernabéu. Barcelona vann med 6-2, och tog senare också hem ligaguldet.

Kvällen då Leo Messi gick från pojke till man
Barcelona-Real Madrid 3-3, La Liga, 10 mars 2007

Kvällen då en en 19-årig argentinare stal alla rubriker från stjärnorna. Kvällen då Lionel Messi gick från pojke till man.

Spelmässigt var det gästerna från Madrid som var det bättre laget. Ruud van Nistelrooy sköt tidigt Real i ledningen – något som Messi snabbt svarade på med att placera in kvitteringen minuterna senare.

Samma scenario skulle hinna upprepa sig ännu en gång. Ruud van Nistelrooy skickade Madrid upp i en 2-1-ledning från straffpunkten, men återigen kom svaret från Messi. Argentinaren tryckte till på volley från nära avständ efter en retur från Iker Casillas.

När Oleguer Presas fick sitt andra gula kort tidigt i andra fick Real Madrid övertag, och när Sergio Ramos nickade in 3-2 en kvart från slutet höll Madrid-presidenten Florentino Pérez redan på att korka upp champagnen. Det hade han nog också fått göra, om det inte vore för den där 19-årige argentinaren. I slutskedet av matchen snabbade Messi upp en boll från Ronaldinho, och gjorde sedan på egen hand 3-3.

Det var en match där 3-3 på förhand hade varit ett bra resultat för Real Madrid, men som nu kändes som en förlust för supportrarna. För Barcelonas dito var det raka motsatsen, men mest av allt hade Leo Messi vunnit. Det var hans match, och kvällen då han gick från pojke till man.

Copa del Rey-finalen på Mestalla
Barcelona-Real Madrid 0-1 (0-0 efter full tid), Copa del Rey-final, 20 april 2011

Det finns inget el Clásico utan betydelse. Det finns alltid enorm betydelse i matcherna mellan Real Madrid och Barcelona – varandras värsta antagonister – oavsett vad som står på spel i praktiken.

Men är det då ett klassikermöte där det görs upp om en titel gångras prestigen och betydelsen till det dubbla. Därför var det inte bara mer än en match, utan mer än en ”vanlig” el Clásico-match när Real och Barça ställdes öga mot öga i Copa del Rey-finalen 2011.

Att finalen dessutom spelades på Mestalla, som i mina ögon är en av Europas mäktigaste arenor med sin branta långsidesläktare, försämrade inte situationen.

Det var mållöst efter full tid, och på övertid lyckades Real Madrid dra det längsta strået där Cristiano Ronaldo blev stor matchvinnare. Detta var också mer än en seger mot Barcelona och mer än en titel för Real Madrid. Huvudstadsklubben hade haft en jobbig period och haft ofantligt svårt mot sina rivaler från Katalonien. Även om man förlorade Champions League-semifinalen mot Barca bara några dagar senare skulle det visa sig att cupfinalen blev en viktig vändpunkt för både Real Madrid och Cristiano Ronaldo.

Efter den matchen har Barcelonas övertag minskat drastiskt och det senaste året har Real Madrid varit klart vassare i mötena lagen emellan.

Barcelonas 5-0-uppvisning
Barcelona-Real Madrid 5-0, La Liga, 29 november 2010

Real Madrid hade inte sin bästa dag på jobbet, medan allt klaffade för Barcelona. 5-0-segern hemma på Camp Nou är den bästa fotbollen jag har sett Barca spela någonsin, och jag börjar mer och mer undra om jag någonsin kommer få se något liknande igen.

Barcelonas uppvisning i hur man spelar triangeln men bara genom att klacka bollen till varandra var en ny bekantskap, något man demonstrerade redan efter en timmes spel. Då hade David Villa gjort två snabba mål i andra halvlek och ställningen var 4-0. När sedan egna produkten Jeffrén Suárez fick hoppa in i slutet och fastställa slutresultatet 5-0 – något som sånär framkallade att Víctor Valdés ryckte sönder sitt egna målvaktsnät – blev spiken i kistan.

—

Oavsett hur det går i kvällens el Clásico är jag väldigt övertygad om att matchen, eller rättare sagt upplevelsen, kommer ta en fast plats i mitt minne framöver. Min största förhoppning på matchen är dock att fotbollen står i centrum – ingenting annat.

Vilka el Clásico-möten minns ni allra bäst?