På torsdagskvällen lottades gruppspelet till världens mest prestigefyllda turnering. Här kommer en snabbgenomgång för hur förutsättningarna ser ut för de spanska lagen – som alla har stora chanser att gå vidare.

Grupp A: Manchester United, Shakhtar Donetsk, Bayer Leverkusen & Real Sociedad.

Kommentar: Det är på pappret förstås en tuff lottning för Real Sociedad som ställs mot en trio väldigt etablerade klubbar i sammanhanget. Men samtidigt är känslan att det kunde varit betydligt jobbigare, och att La Real har alla rimliga chanser att överraska här. Inget av motståndarlagen känns oövervinneliga och det lär bli en otroligt jämn grupp där allting avgörs den sista omgången. För Real Sociedad gäller det framför allt att man presterar bra resultat hemma på Anoeta. Gör man det har man stora chanser att ta sig till åttondelsfinal.

—

Grupp B: Real Madrid, Juventus, Galatasaray & Köpenhamn.

Kommentar: När Juventus lottades in i Real Madrids grupp kändes det som att vi hade början på ”dödens grupp”. Men även om Galatasaray har ett spetsat lag offensivt och Köpenhamn inte bör underskattas kan ändå Madrid känna sig väldigt nöjda med den här lottningen. Tillsammans med Juventus bör man utan större problematik gå vidare. Den tuffaste uppgiften blir tveklöst mot de italienska mästarna från Turin. Mitt tips är ändå att Real drar det längsta strået och tar hem den här gruppen. Man är ett steg före Juventus och ett par-tre steg före Galatasaray och Köpenhamn för tillfället.

—

Grupp G: Porto, Atlético Madrid, Zenit St. Petersburg & Austria Wien.

Kommentar: En på förhand drömlottning för Atlético Madrid. Varken Porto eller Zenit är lag man skojar bort, och Austria Wien är ruggigt hemmastarka. Däremot kunde det varit betydligt värre för Madrid-klubben, och med det nuvarande laget och den vinnarmentaliteten som har byggts upp i Atlético bör man ta sig vidare här. Inledningsmatchen på Vicente Calderón mot Zenit blir en nyckelmatch.

—

Grupp H: Barcelona, Milan, Ajax & Celtic.

Kommentar: Återigen Milan, återigen Celtic. Två lag man har stötte på i Champions League förra säsongen, och två lag man då hade rejäla problem med. Ajax är en annan gammal klassisk mästarklubb som aldrig är lätta att tas med. Detta är ingen enkel lottning för Barcelona, men faktum är samtidigt att det inte är samma Milan som för bara några år sedan, och såväl Celtic som Ajax har blivit rejält försvagade sedan ifjol. Barcelona bör vinna gruppen.

Summa summarum är känslan att samtliga fyra spanska lag i Champions League har stora chanser att nå vidare avancemang. Tufft lär det blir för Real Sociedad men pulveriseringen av Lyon lär definitivt skärra motståndarna i gruppen.

”Que grande La Real” skyltade spansk media med igår kväll. Och det går förstås bara instämma i hyllningskören. 2-0-övertaget från Stade de Gerland förvaltades på bästa sätt och Lyon satte inte ens en liten käpp i hjulet för Real Sociedad i returen på Anoeta.

Vela kommer hota alla lag i CL
Istället för att skapa nerv i tillställningen hade La Real kontroll på händelserna och när Carlos Vela gjorde 1-0 i mitten av andra halvlek var Champions League-biljetten inslagen och adresserad till San Sebastián. Samme spelare fick sedan sista ordet och punkterade dubbelmötet definitivt med att hinna göra 2-0. Real Sociedad alltså vidare med totalt 4-0 mot Lyon, ett facit som skanderar styrka lång väg. Jag är övertygad om att klubben inte kommer bli någon slagpåse i världens mest prestigefyllda turnering.

Att man dessutom har Carlos Vela i laget gör att det väcks en allt större skrällvarning kring Real Sociedad. Jag skrev redan förra veckan att mexikanen är i bättre form än någonsin och med två nya mål gjorde han inget annat än att bekräfta just sin sanslösa form.

På fyra officiella matcher under säsongen har Vela mäktat med att trycka dit fyra mål och därtill stå för två målgivande passningar. Han är spelaren som gör skillnad, som kan avgöra matcher helt på egen hand och som dessutom tar ett stort ansvar. Med Vela i laget har Real Sociedad en helt annan dimension och den stjärnan ett lag behöver för att stanna i toppen. Han kommer hota varje motståndarlag även i huvudturneringen.

—

Men även om Real Sociedad stjäl dagens rubriker spelades det också fotboll på annat håll i Spanien igår. Barcelona och Atlético Madrid gjorde upp i Supercupen på Camp Nou, och det blev till slut katalanerna som fick lyfta bucklan efter en match som slutat 0-0. Barcelona vann på grund av 1-1-resultatet på Vicente Calderón förra veckan, det vill säga via bortamålsregeln. Sett över de båda mötena lagen emellan är det dock Atlético som imponerat mest och skall vara klart nöjdast med sin insats.

Atlético imponerade – Barcelona var förutsägbara
Precis som man tenderade att vara förra säsongen blev Barcelona väldigt lätta att läsa för Atlético Madrid. Diego Simeones manskap visste exakt hur man skulle spela för att störa Barcelona, och man hade både orken och kvalitén för att klara av det. Med ett intensivt presspel, ett kollektivt försvarsspel där man alltid gav understöd åt varandra, och inga riskabla aktioner på egen planhalva höll man ett offensivt skickligt Barcelona i schack. Det går att hylla Atlético för mycket sett över de här två matcherna, inte minst för deras imponerande defensiva spel.

Samtidigt finns också mycket mer att fundera över kring Barcelonas anfallsspel. Cesc Fàbregas spelade från start istället för Andrés Iniesta för att få ett mer rakare spel. Det lyckades inte alls. Varken Cesc eller Xavi Hernández kom loss på mittfältet och hade väldigt svårt att luckra upp Atléticos benhårda försvar. Frågan är om det inte hade varit bättre att sätta Xavi på bänken, och spela Iniesta och Fàbregas tillsammans på det offensiva mittfältet. Då hade Barcelona fått ett mer direkt spel och kunnat komma mer med fart. Med Xavi på planen har det den senaste tiden blivit allt mer statiskt och mot tillräckligt skickliga motståndare har han det väldigt svårt.

Mot ett lag som Levante spelar det inte lika stor roll vem som spelar – Barcelona är flera klasser bättre och vinner en sådan match utan att förta sig. Mot ett defensivt skickligt lag som Atlético Madrid får man ingenting gratis och i nuläget är man alldeles för förutsägbara. Det blir ett problem för Tata Martino att bita hårt i under säsongen.

Víctor Valdés bevisade sin kvalité
Det har egentligen under alla år klagats på att Víctor Valdés inte håller absolut högsta klass som målvakt. Igår gav han många kritiker svar på tal. För den klart största anledningen att Atlético Madrid inte fick äran att lyfta pokalen – som i Spanien är högt värderad, speciellt när den spelas mellan två så starka rivaler – handlade om ineffektivitet. Man hade flera riktigt farliga chanser, men i vägen stod en storspelande målvakt.

Neymars mål på Vicente Calderón blev helt avgörande, men den största faktorn att pokalen ändå hamnade i Katalonien stavas definitivt Víctor Valdés.

Här kommer tankar och analyser från några av helgens matcher.

Miroslav Djukic har sig själv att skylla
Valencia imponerade knappast i premiären hemma mot Málaga, men vann trots allt med 1-0. I lördags, när man ställdes mot Espanyol på Cornella Él-Prat, gjorde man en ny riktigt uddlös match. Den här gången räckte det dock inte ens till poäng.

Det hjälpte inte att Hélder Postiga gav Valencia ledningen i första halvleken. Espanyol var det klart bättre laget från första till sista minut och gnuggade sig sakteliga i kapp målmässigt. David López nickade in kvitteringen innan paus, Cristian Stuani gjorde 2-1 tidigt i andra och Thievy Bifouma satte spiken i kistan strax före slutet. Ett kompakt och kollektivt försvarsspelande Espanyol såg otroligt starka ut och bjöd inte Valencia på mycket.

Medan Javier Aguirre förstås hyllade sina spelare efter matchen kokade Miroslav Djukic på presskonferensen. I mina ögon har han dock ingen annan än sig själv att skylla. För det första – varför spela Jérémy Mathieu som vänsterback när han är hästlängder bättre som mittback? Som grädden på moset gjorde också Mathieu en av sina svagare insatser någonsin i Valencia-tröjan och har fått utstå en hel del kritik efteråt.

För det andra – varför sätta försäsongens två kanske bästa spelare Jonathan Viera och Juan Bernat, som dessutom var en av få ljusglimtar i premiären mot Málaga, på bänken? Offensivt såg det oroväckande grått och fantasilöst ut. Dessutom väntade Djukic alltför länge med att byta in Sergio Canales i matchen.

Inställningsmässigt fanns mycket mer att kräva av Valencia-spelarna, men Miroslav Djukic får allt se över sitt lag och ge de som verkligen förtjänar chansen framöver.

Villarreal visade klass
Efter fyra minuter visade Valladolid upp ett passningsspel utom denna värld när man klapp-klappade sig igenom hela Villarreal och Javi Guerra placerade in 1-0. Men det blev framför allt en väckarklocka för Villarreal – som därefter öste på rejält, medan Valladolid föll väldigt lågt.

Och efter många om och men i form av chanser i mängder skulle också Villarreal vinna matchen. Giovani dos Santos satte kvitteringen från straffpunkten, innan han utgick skadad tidigt i andra halvlek. Då klev istället Rubén Cani fram och hur kyligt som helst smekte in bollen i bortre krysset efter en blixtsnabb kontring där även målvakten Sergio Asenjo hade stor del i målet.

Spelmässigt imponerade Villarreal enormt. Framför allt visade innermittfältaren Manu Trigueros vilken enorm potential han besitter, medan såväl Giovani dos Santos och ytterspringaren Javier Aquino visade goda intentioner. Det skulle vara en megaskräll om Villarreal slogs i botten av tabellen den här säsongen. Man har ett lag för den övre halvan och väl det.

Barcelona vinner en dimension med Adriano
Det är väldigt delade meningar kring Adriano Correias vara som högerback i Barcelona. Många menar på att Martín Montoya, som anses vara en av Spaniens största talanger på positioner, och dessutom varit ordinarie i två raka U21-EM, skulle få chansen allt oftare. I bortamötet med Málaga till Montoya inte ens hänga med. Det fick däremot Adriano – som startade matchen som högerback.

Det katalanerna däremot vinner på att spela med brassen på planen är en extra och väldigt viktig dimension. Adriano är nämligen en av få som dels vågar ta skott utanför straffområdet, och gör det dessutom väldigt bra.

Förra säsongen gjorde ytterbacken hela fem mål i ligaspelet. Mot Málaga gjorde han säsongens första när han vek in i plan och smällde dit en vänsterslägga lågt i Willy Caballeros högre hörn. Målet blev högst avgörande då matchen slutade 1-0 till Barcelona, och även om kritiken fortfarande känns befogad till varför Montoya inte får fler chanser, var den här segern ett bevis på att dimensionen att spela Adriano också är väldigt nyttig.

Atlético och Barcelona drabbade samman på Vicente Calderón natten mellan onsdag och torsdag i det första av två möten i den spanska supercupen. Hemmalaget Atlético var bäst första timmen, innan Barcelona successivt tog över. Matchen slutade 1-1. Här kommer några tankar från matchen.

Atléticos kollektiva försvarsspel imponerade
Med ett disciplinerat och kollektivt försvarsspel genomfört av hög press och en oerhört synkroniserad backlinje gjorde Atlético Madrid en väldigt bra match. Men den intensiva och påfrestande spelstilen gjorde att man mattades av i andra halvlek, vilket i sin tur gjorde att Barcelona kunde styra spelet mer och även få mer ytor till att skapa målchanser.

Det kollektiva försvarsspel Madrid-klubben visade upp under de första 60 minuterna var dock väldigt imponerande. Man bevisade ytterligare en gång att man kan mäta sig med den absoluta toppen och att man genom en benhård defensiv och ett snabbt omställningsspel kan straffa vilket lag som helst.

Atlético – helt rätt för David Villa
Det tog inte många minuter innan han slog till mot klubben han representerade bara för ett par månader sedan. David Villas fullträff som gav Atlético 1-0 var ett mål av den högre skolan. Från eget försvar vann Atlético bollen, och via Gabi och Arda Turan hittade lädret till slut David Villa som på volley smällde in ledningsmålet. Han gjorde en bra match, den spanske landslagsanfallaren. Han löpte kopiöst mycket och tog väldigt många bra löpningar i djupled. Kan Atlético utnyttja det bättre framöver kommer man skapa ännu fler målchanser, och förmodligen göra ännu fler mål.

Jag är helt övertygad om att Atlético Madrid är helt rätt för David Villa. Han behöver en trygg miljö där han får mycket speltid och är en av stjärnorna. Det är han tveklöst i den spanska huvudstadsklubben. Och med VM i sikte är motivationsnivån högre än någonsin hos ”el Guaje” – vilket synts redan under de inledande matcherna i sin nya tröja.

Xavi & Iniesta raderades ut
En nyckel till Atléticos framgångsrecept var att man lyckades radera ut väldigt mycket av Xavi Hernández och Andrés Iniesta. Varje gång någon av Barcelonas bolltrollare på mittfältet fick bollen hade man två tätt i rygg för att pressa och man lyckades gång efter annan erövra bollen.

Utan Xavi och Iniesta försvinner mycket av Barcelonas passningsinspirerande anfallsspel. När dessutom såväl Alexis Sánchez som Pedro Rodríguez agerar väldigt enformigt från sina ytterroller och väldigt sällan vågar utmana kan Atlético försvara sig utan större bekymmer.

Neymars mål kan bli direkt avgörande
Precis som i ligamötet med Levante i helgen fick Neymar inleda på bänken. Men med Leo Messi utbytt i paus (troligtvis en säkerhetsåtgärd då han nyligen kommit tillbaka från skada) och knappt en enda målchans framåt byttes Neymar in med lite mer än en halvtimme kvar att spela. Och även om brassen inte tog sig runt alla gånger, och slog bort en del passningar, så gav han Barcelona en ny dimension i spelet. Till skillnad från Pedro vågade han utmana och göra någonting annorlunda. Och brassens 1-1-mål efter bara några minuter på plan, när han nickade in landsmannen Dani Alves inlägg från nära avstånd, kan bli helt avgörande för var någonstans Supercup-titeln hamnar.

Nu får Barcelona med sig ett bra 1-1-resultat till returen nästa vecka på Camp Nou. Men det är långt ifrån avgjort för det. Atlético bevisade vilken kapacitet man besitter och kommer inte ge upp förrän 90 minuter (minst) är spelade i Barcelona.

Efter alltför många dagars väntan fyllda av spekulationer och förväntningar är nu allvaret igång. I lördags drog den spanska ligafotbollen igång igen och det har minst sagt rivstartat.

Carlos Vela planens gigant
I lördagens sparkades den spanska ligafotbollen igång med Real Sociedad och Getafe på Anoeta. Och för att göra en lång historia kort kan man konstatera följande: La Real vilade ett par nyckelspelare, och lyckades ändå kontrollera matchen från första till sista minut och vinna komfortabelt. Getafe däremot såg uddlösa, gråa och fantasilösa ut. Bäst på plan var utan tvivel Carlos Vela, som efter två fantastiska säsonger nu lovat att öka sin målskörd från föregående säsonger (14 ifjol). Tja, det har ju minst sagt börjat bra, både för Vela och Real Sociedad. På tisdag väntar Lyon i CL-kval.

Athletic pressade sönder Valladolid
Real Sociedads baskiska kusiner Athletic (eftersom den vänliga stämningen mellan klubbarna tål de nog att kallas kusiner) imponerade också i sin premiär, som spelades borta mot Valladolid. Hemmalagets Patrick Ebert oroade hela tiden Athletic-försvaret, och gjorde också Valladolids enda mål i matchen, men det räckte inte. Genom ett bättre press- och passningsspel var Bilbao-klubben det bättre laget och vann välförtjänt med 2-1. Markel Susaseta gjorde öppningsmålet efter drömspel av Ander Herrera och Beñat Extebarria i momentet innan, innan Iker Muniain klev fram som matchvinnare när han distinkt tryckte in 2-1 från nära håll i början av andra.

Och just Ander Herrera, som var ytterst delaktig i 1-0-målet, har fått en större offensiv roll under Ernesto Valverde än vad han hade under förra tränaren Marcelo Bielsas tid i klubben. Av gårdagens prestationer att döma såg det förträffligt bra ut, och med sitt fina passningsspel kan han ge Athletic ytterligare en dimension i offensiven med en högre utgångsposition.

Förra säsongen var Athletic säsongens besvikelse i La Liga, medan Real Sociedad var säsongens stora positiva överraskning. Nu känns båda lagen jättestarka och har inlett med varsina treor.

Valencia vann utan att imponera
Lördagens stormatch utspelade sig på Mestalla mellan Valencia och Málaga, och trots ett bra tempo var det premiärdagens ändå tråkigaste match. Hemmalaget Valencia hade svårt i den sista tredjedelen och skrapade knappt fram en handfull chanser. Málaga var inte bättre, men var solida i försvaret och såg ändå vassa ut i omställningsspelet. Men ett bra försvar till trots räckte det inte för poäng. Willy Caballero, som var en av säsongens bästa målvakter, slarvade vid en höjdboll och Valencia-kaptenen Ricardo Costa tackade och tog emot när han fick bollen framför fötterna med öppet mål.

Det var långt ifrån en sprudlande match, och Valencia förtjänade knappast alla tre poäng. Det fanns dock flera ljusglimtar i hemmalaget, så som ynglingarna Juan Bernat och Fede Cartabia (båda födda 1993). Och att vinna är som det alltid brukar heta också en styrka i sig.

Rodas agerande personifierade matchen
Apropå att vinna välförtjänt eller inte. Jag tror aldrig jag har varit med om något liknande som Barcelona visade upp i första halvlek mot Levante. När det stod 4-0 innan halvtimmen spelad var känslan snarare att det kunde rinna iväg mot tvåsiffrigt. Det slutade vid 7-0, men kunde blivit mer, och pausresultatet 6-0 är bara skrattretande.

Levante-försvararen Héctor Rodas agerande vid 7-0-målet personifierar på något sätt matchen. Istället för att enkelt och distinkt passa hem en frispark på egen planhalva till målvakten agerade Rodas allmänt lojt, och fick bara iväg bollen ett par meter. Cesc Fàbregas snappade upp, rundade målvakten och valde i slutändan att servera Pedro Rodríguez öppet mål.

Jag väljer att resultatet till trots inte dra för stora växlar av den här matchen. Även om Barcelona spelade fantastisk fotboll och framför allt pressade sönder Levante, så var gästerna från Valencia samtidigt under all kritik. Det var lojt, oengagerat och väldigt slarvigt. Det var rent av beklämmande att titta på. Kanske kommer man sakna åldermannen Sergio Ballesteros mer än många trodde.

Mer uppdateringar från helgens fighter utlovas senare.

Från att räkna ner månader till veckor, veckor till dagar, så kan vi nu börja räkna ner timmar och minuter. I detta skede är ligastarten bara några timmar bort och därefter har vi 38 förväntansfulla och intensiva omgångar framför oss. Och visst är det här kanske den härligaste perioden på hela säsongen? När alla lag står på noll – alla lag är lika, fyllda av egna förhoppningar och förväntningar. Vem tar hem titeln i år? Vem blir säsongens utropstecken á la fjolårets Real Sociedad? Vilket lag överraskar negativt och slåss i botten trots bättre förutsättningar? I dagläget kan vi bara gissa, spekulera, eller rent av chansa.

Senast igår ställdes jag mot väggen och blev tillfrågad ”hur känns det att La Liga återigen tappar så många stjärnor?”. Personen i fråga syftade förstås på den handfull dos av stjärnanfallare som har försvunnit från ligan. Radamel Falcao har lämnat Atlético Madrid för storsatsande Monaco, Roberto Soldado har bytt den vita Valencia-tröjan mot den vita Tottenham-tröjan, Álvaro Negredo har tagit klivet från Sevilla till Manchester City och Gonzalo Higuaín har bytt Real Madrid mot Napoli.

Och visst svider det för oss La Liga-fantaster att inte kunna se alla dessa fantastiska fotbollsspelare i den spanska ligafotbollen kommande säsong. Å andra sidan har det hänt förut. Atlético Madrid verkar onekligen sitta inne på mallen att hitta duktiga anfallare när stjärnor har försvunnit. Att spelare som Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero och senast Radamel Falcao spelat i klubben säger det mesta. Nu har man fått in David Villa som en direkt ersättare till Falcao, och ska historien upprepa sig kommer även ”el Guaje” göra bra ifrån sig i Madrid-klubben.

Utöver Villa har de andra klubbarna inte ersatt sina stjärnanfallare med lika tunga namn – även om Valencia fortfarande är på jakt efter en anfallare. Men det brukar, om vi fortsätter på det historiska spåret, inte vara några problem. Det är i andra ligor de riktigt stora pengarna finns. I Spanien finns däremot talangfabrikerna. Att Falcao, Soldado & Higuaín lämnar öppnar större möjligheter för spelare som Léo Baptistão (Atlético), Paco Alcácer (Valencia) och Álvaro Morata (Real Madrid). Om ett år kanske jag sitter här och snickrar på en liknande text, och vem vet vilka som är de stora stjärnorna då?

Eftersom det brukar kunna hända en hel del de sista veckorna av transferfönstret väljer jag att vara lite feg när det gäller tippning av säsongens tabell. Därför tänkte jag dela in alla lag i olika fack, var jag tror de kommer placera sig under säsongen.

Lagen som slåss om titeln: Real Madrid och Barcelona

Atlético Madrid hängde med längre än förväntat förra säsongen, men blev till slut omsprungna av stadsrivalen Real Madrid som knep andraplatsen bakom Barcelona. Och är det något lag som ska hänga med gigantduon i toppen, så är min självklara gissning att det är Atlético Madrid. Diego Simeones manskap känns stabila och har sin stomme kvar sen förra säsongen. Men att utmana om ligatiteln? Nej, där står det mellan Real Madrid och Barcelona, och jag tror det kommer bli ett långt guldrace den här säsongen.

***

Lagen som slåss om Europa-platser: Atlético Madrid, Valencia, Real Sociedad, Sevilla, Athletic Club, Real Betis & Villarreal

Jag tror att i första hand sju lag kommer kämpa bakom giganterna i toppen om de åtråvärda Europa-platserna. Atlético behöver ingen närmare presentation och är favoriter att knipa tredjeplatsen. Valencia kommer sakna Roberto Soldado om ingen etablerad målskytt värvas in, men man har fortfarande ett på pappret bra lag och har många unga spelare som står på kanten för att blomma ut på allvar. Inte minst Juan Bernat och Jonathan Viera som kan bli två riktiga utropstecken under säsongen. Real Sociedad har visserligen tappat Asier Illarramendi men i unge Rubén Pardo och nyförvärvet Esteban Granero finns ändå gott om ersättare. Framåt ser det riktigt bra ut för La Real, som däremot saknar bredd bakåt.

Ett lag som inte saknar bredd är Real Betis, som värvat för fullt under sommaren och har ett riktigt spännande lag på gång. Athletic är kanske den klubb som tillsammans med Barcelona & Real Madrid av de förmodade topplagen som på pappret ser bättre ut än i fjol. Beñat är en klassvärvning och nye anfallaren Kike Sola ger Aritz Aduriz konkurrens i anfallet.

Sevilla har underpresterat sett till lagmaterialet de senaste säsongerna, och har nu ruskat om rejält i truppen. Gammalt och rutinerat har bytts ut mot nytt och ungt. Jag tror effekten kommer bli positiv.

Slutligen finns även nykomlingen Villarreal, som jag tror redan nu kana återta en plats på övre halvan och vara med och utmana om en Europa-plats. Med fantastiska spelare som Giovani dos Santos, Mateo Musacchio & Bruno Soriano förfogar Marcelino över en riktigt stark trupp och får man bara igång en målskytt ser det riktigt lovande ut.

***

Lagen som slåss i mitten: Málaga, Celta Vigo, Granada, Espanyol, Getafe & Elche

Málaga har tappat alla sina storstjärnor förutom Willy Caballero, men Bernd Schuster har ändå en relativt stark trupp att jobba med. Ett lag med etablerade spelare som Roque Santa Cruz, Eliseu och Weligton bör inte ha någonting med en bottenstrid att göra. Ett lag som i fjol hade det kämpigt och klarade sig kvar med ett nödrop var Celta Vigo. Nu har man dock ett starkare lag än på länge och med karismatiske Luis Enrique på tränarbänken kan det leda till en mer stabil placering den här säsongen.

Granada har också värvat otroligt smart och ser alldeles för starka ut för att ha med bottenträsket att göra. Espanyol och Getafe är redan tillräckligt etablerade och Elche har liksom Granada och Celta förstärkt sin trupp avsevärt. Dessutom imponerade man väldigt mycket när man lekte hem Segundan förra säsongen.

***

Lagen som slåss i botten: Almería, Osasuna, Levante, Valladolid & Rayo Vallecano

Almería har i stora delar samma lag som förra säsongen men har blivit av med stjärnan Charles (lämnat för Celta Vigo). Nej, det kommer bli en tuff säsong för andalusierna. Likaså gissar jag att det blir för Osasuna, Levante, Valladolid och Rayo. Samtliga har helt enkelt för dåliga trupper och även om något lag säkerligen lär överraska positivt är min gissning att dessa kommer få kämpa ända in i det sista om förnyat La Liga-kontrakt.

—

Slutligen måste jag tillägga att jag snarare går runt med känslan ”det kunde varit värre” när det gäller spelarflykten. Det är många spelare, framför allt anfallare, som har lämnat ligan för nya äventyr. Men det är lika många stjärnspelare som hade attraktiva bud från andra ligor – men istället valde att fortsätta karriären i Spanien och La Liga. Isco, Piti och Beñat är tre praktexemplar på detta. Kryddat med lite nytillskott och den talangfabrik som finns i Spanien är jag övertygad om att vi har en alldeles strålande säsong framför oss.

Vad tror ni – hur slutar ligan? Vem tar hem titeln? Vilka når Europa? Vilka åker ur?

Vem kunde i våras ana vad som nu har hänt hos de regerande ligamästarna FC Barcelona, som går till säsong med en ny tränare vid sidlinjen och en ny brassestjärna på planen.

BARCELONA

Förändringar:
Som en blixt från klar himmel slog nyheten ner för bara några veckor sedan. ”Tito Vilanova har fått återfall, och kan inte fortsätta träna FC Barcelona”. Många trodde Vilanova redan hade vunnit sin livs kamp mot cancern, men nu tvingas han återigen kämpa för att övervinna sjukdomen. Som ersättare har Barcelona anställt Gerardo ”Tata” Martino, en argentinare som kommer från samma stad som Lionel Messi, Rosario, och dessutom tränat den klubb Messi en gång började sin karriär i – Newell’s Old Boys. Tata Martino har Marcelo Bielsa som en stor förebild, och beskrivs ha ett liknande sätt att se och tänka fotboll, om än med lite med taktiskt och defensiv disciplin. På spelarfronten har David Villa och framtidsmannen Thiago Alcântara försvunnit som de tyngsta namnen, och så har en av transfersagornas mest utdragna historier nått sitt slut i och med Neymars ankomst till den katalanska klubben.

Förutsättningar:
Tata Martino säger sig vilja återinföra det höga presspelet som i fjol inte var så framgångsrikt i Barcelona. Lyckas han med det kommer han lyfta laget både ett och två snäpp jämfört med förra säsongen. Och förutsättningarna är så klart väldigt bra. I ett lag med Lionel Messi, Andrés Iniesta och Xavi Hernández ansluter nu världens största talang Neymar för att slå sig in bland stjärnorna och sätta sin prägel på det hela. Om allting klaffar kan det bli en väldigt bra säsong för Barcelona.

Tänkbar startelva:

(4-3-3)

Víctor Valdés
—
Daniel Alves
Gerard Piqué
Carles Puyol
Jordi Alba
—
Xavi Hernández
Sergio Busquets
Andrés Iniesta
—
Alexis Sánchez
Lionel Messi
Neymar JR

Rimlig målsättning:
Det finns många skillnader mellan Barcelona och Real Madrid. Men när det gäller förväntningar och målsättningar är de båda klubbarna på samma våglängd. Och precis som vanligt har giganterna också oförskämt bra lag på pappret. För Barça är guldhattar och champagne vid säsongens slut inte bara en realistisk målsättning, utan också den enda godkända målsättningen. Katalanernas problem är att det är precis samma visa i Real Madrid-lägret.

De övriga toppligorna i Europa må kunna locka med stora summor pengar, och trots att profiler som Radamel Falcao, Jesus Navas och Iago Aspas har lämnat för utlandet är jag inte alls orolig för framtiden. Det finns ju trots allt få andra ligor som ständigt pumpar fram nya talanger och stjärnor. När dessutom spelare som Beñat Extebarria, Piti, Léo Baptistão och Joan Verdú väljer att byta klubbar, men ändå gör det inom Spaniens gränser får det gälla som ett kvitto att det fortfarande finns lite ekonomiska muskler i de spanska klubbarna.

Det faktum att La Liga hela tiden får fram nya talanger gör mig inte ens en gnutta orolig för framtiden oavsett hur många stjärnspelare som redan har och de som kommer lämna Spanien för nya utmaningar. Det har ju trots allt varit ständigt förekommande de senaste åren att stjärnor försvinner från ligan – samtidigt som nya talanger pumpas fram och slutligen växer ut till stora spelare. Därför tänkte jag göra en snabb genomgång med några spelare jag tror kan bli utropstecken till nästa säsong.

Óliver Torres (Atlético Madrid)
Född 1994, offensiv mittfältare
Atléticos egna juvel har vi redan fått en skymt av med hans åtta inhopp under den gångna säsongen. Till nästa säsong lär dock speltiden bli mer, då han är en spelare Diego Simeone både tror och litar på väldigt mycket. Med sitt utomordentligt spelsinne och sin oerhörda bollbehandling finns ingen anledning att inte tro att Óliver Torres är Spaniens nästa stora spelfördelare.

Álvaro Vadillo (Real Betis)
Född 1994, yttermittfältare
En megatalang som debuterade tidigt, men tyvärr stagnerat lite i utvecklingen på grund av skadebekymmer. Fick dock mer och mer speltid i Betis under våren och totalt blev det 14 framträdanden i ligan, varav tre från start. Nu när de grönvita ska ut och pröva vingarna i Europa finns stora möjligheter för ökad speltid för Vadillo. Tar han vara på möjligheterna kan han gå väldigt långt – för potential finns det gott om.

Bryan Rabello (Sevilla)
Född 1994, yttermittfältare
En spännande chilensk talang som kom till Sevilla redan inför förra säsongen och genomförde en väldigt bra försäsong med A-laget. Spenderade därefter säsongen i Sevillas B-lag, och fick därtill göra tre framträdanden i La Liga. Kan mycket väl ta ytterligare ett kliv i utvecklingen den här säsongen och bli en injektion i Sevilla.

Pablo Iñiguez (Villarreal)
Född 1994, mittback
Spelskicklig mittback som i slutet av den gångna säsongen fick mycket speltid i Villarreal, trots konkurrensen i form av Mateo Musacchio, Olof Mellberg och Chechu Dorado. Kan lånas ut för att få mer speltid, men har samtidigt visat upp en mognad i spelet vilket inte alls gör det omöjligt att han får chansen av Villarreal i La Liga kommande säsong. Varningsfinger för blivande storback.

Juan Bernat (Valencia)
Född 1993, yttermittfältare
Vindsnabb och teknisk yttermittfältare som trivs bäst till vänster. Gjorde visserligen tolv framträdanden i ligan för Valencia förra säsongen, men lär få ännu mer speltid framöver. Har potential för att växa ut till en ny version av David Silva, och det stora genombrottet kan mycket väl komma inom en snar framtid.

Jesé Rodríguez (Real Madrid)
Född 1993, offensiv mittfältare/anfallare
Jättetalang som briljerat för Real Madrid Castilla i andradivisionen den gångna säsongen. Kan agera både som spjutspets men även släpande anfallare vid behov. Har känsliga fötter, ett målsinne av rang och är dessutom en bra framspelare. Det är olika meningar sagt om Jesés framtid, och det är oklart om han stannar i Real Madrid den kommande säsongen eller lånas ut. En försäljning bör inte finnas på kartan.

Iñigo Ruiz de Galarreta (Athletic Club)
Född 1993, central mittfältare
Efter en stark försäsong och mycket speltid de tre inledande ligamatcherna ifjol skadade sig Iñigo Ruiz de Galarreta så illa att han blev borta resten av säsongen. Nu ska han vara återställd och om han visar upp samma kvalitéer på fotbollsplanen som innan skadan kommer Athletic ha nytta av den kreative innermittfältaren. Konkurrensen på mittfältet är dock stor i Bilbao-klubben.

Rafael ”Rafinha” Alcântara (Barcelona)
Född 1993, central mittfältare
Spelskicklig och teknisk innermittfältare som är flexibel nog att båda husera längre ned i planen som i en mer utpräglad offensiv roll. Flyttas permanent upp till Barcelonas A-lag under sommaren men kommer med allra högsta sannolikhet lånas ut. Ny destination blir troligast Celta Vigo med den förra Barcelona B-tränaren Luis Enrique på tränarbänken, där Rafinha i sådana fall kan komma att ersätta Iago Aspas i en ren nummer tio-roll. Har potential för att lyckas blir något stort, och har dessutom lite att brås på. Storebrorsan heter Thiago och pappan Mazinho, som bland annat vann VM med Brasilien 1994.

Spelare som Rubén García (Levante), Léo Baptistão (Atlético, förra säsongen Rayo) och Aymeric Laporte (Athletic Club) är praktexempel på spelare som dykt upp från ingenstans. De talanger jag plockat ut här ovanför är mer välkända, men väntar fortfarande på att slå igenom.

Det tål inte heller att glömma bort Barcelona-talangen Gerard Deulofeu, som tillsammans med Jesé och Óliver är en av de stora stjärnorna i Spaniens U20-lag i VM som just nu pågår i Turkiet. Anledningen att jag inte nämnde 1994-modellen mer djupgående var att han enligt många källor ryktas vara på väg utomlands – fast givetvis på lån. Han är ändå, för er som inte redan gjort det, ett namn att lägga på minnet.

Summa summarum: det kommer förmodligen, eller rättare sagt högst sannolikt, fortsätta säljas stjärnor från La Liga. Troligtvis hinner flera stora namn lämna innan ligaspelet drar igång i augusti. Men som jag ser det finns ingen anledning att vara orolig. Den professionella träningsgrunden och talangutvecklingen som finns i Spanien är svårtoppad och det forceras fram talang på talang runt om i klubbarna. Det är någonting som inte försvinner.

Säsongen är över och klubbarna börjar summera sina prestationer och samtidigt förbereda sig inför nästa säsong. Här följer mina betyg för varje lag sett över hur de presterat under säsongen bedömt utifrån förväntningar och förutsättningar. Jag går lag för lag enligt bokstavsordning.

Betygsskalan ser ut enligt följande:
1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Optimalt

—

Athletic Club – betyg 1/5
Sett till hur Athletic presterade under fjolårssäsongen, och med tanke på de förväntningarna som sattes inför säsongen har baskerna underträffat allt.
Istället för att ta ytterligare ett steg framåt och utmana ännu högre upp i ligatabellen blev det raka motsatsen, och i länga stunder en kamp i bottenträsket.
I Europa League, där man var i final ifjol, ramlade man ur redan i gruppspelet efter flera urusla insatser. Och i Copa del Rey, där man också var i final ifjol, blev det respass redan i första omgången mot Eibar.

Atlético de Madrid – betyg 5/5
Man tappade kreatören Diego Ribas inför säsongen, men fick behålla taktikern Diego Simeone vid sidlinjen, vilket föranledde den stora succén. Målet inför säsongen var att fixa Champions League-plats, helst via en direktplats. Resultatet? En bombsäker tredjeplats, som med lite marginaler även kunde blivit en andraplats, och därtill två titlar i form av UEFA SuperCup och Copa del Rey. Att man dessutom besegrade Real Madrid för första gången i tävlingssammanhang på 14 år vad grädden på moset för Atléticos främsta säsong sedan dubbel 1996.

Barcelona – betyg 4/5
Ser man till placeringarna har Barcelona gjort en klart godkänd säsong med ligatitel, samt semifinaler i såväl CL som Copa del Rey. Men att förlora med sammanlagt 7-0 mot Bayern i Champions League, och få lämna cupen efter att ha fått stryk av antagonisten Real Madrid gör förstås förlusterna än jobbigare. Sättet man genomför ligaspelet på är dock det som gör att betyget blir en fyra.

Betis – betyg 4/5
Real Betis med Pepe Mel i spetsen hade inte kunnat vänta sig mycket mer av säsongen. Det primära målet var att etablera sig i mitten av tabellen. Betis lyckades med mycket mer än så. Under delar av hösten låg man till och med på fjärdeplats i tabellen, något som till slut blev en storstilad sjundeplats och en biljett ut i nästa säsongs Europa-spel.

Celta Vigo – betyg 2/5
I och med det fixade kontraktet, och sättet man genomför de avslutande omgångarna på gör att betyget inte kan bli annat än godkänt. Men mer än så blir det inte för ett Celta Vigo som blandat och gett hela säsongen.

Tidigare i veckan presenterade jag det mig anser vara säsongens bästa elva. Nu är det dags för den inte lika smickrande uttagningen – säsongens floppelva. Det gäller spelare som helt enkelt inte presterat utefter förutsättningarna och på ett eller annat sätt underpresterat.

Här kommer min floppelva för säsongen, med längre motiveringar på varje spelare längre ned. Systemet är ett 4-4-2.

Målvakt: Iker Casillas
—
Högerback: Dani Alves
Mittback #1: Fernando Amorebieta
Mittback #2: Alberto Botía
Vänsterback: José Ángel
—
Högerytter: Adrián
Innermittfältare #1: Javi Hervás
Innermittfältare #2: Luka Modric
Vänsterytter: Jonathan Viera
—
Anfallare #1: Joseba Llorente
Anfallare #2: Fernando Llorente

——

Målvakt: Iker Casillas (Real Madrid)
Motivering: Även om jag inte sett honom i aktion på ett bra tag är han fortfarande en av världens främsta målvakter i mitt tycke. Däremot kan man inte snacka bort att det varit en väldigt miserabel säsong för Iker Casillas. Oavsett om det funnits personliga duster mellan José Mourinho och Iker har den sistnämnde blivit petad av såväl Antonio Adán, och sedan inte ens fått chansen att rubba Diego López sedan han värvades till klubben i vintras. Det har långt ifrån varit en höjdarsäsong för Madrid-kaptenen.

Högerback: Daniel Alves (Barcelona)
Motivering: Det är först och främst viktigt att klargöra en del saker här. Dani Alves är fortfarande en av ligans, och världens, bästa högerbackar. Den stora anledningen att jag sätter honom i säsongens floppelva är på grund av att han prestationsmässigt gått ner sig väldigt mycket gentemot ifjol, och dessutom stått för flera ödesdigra misstag som egentligen bara handlar om slarv under säsongen. Skulle jag gått efter säsongens rakt av sämsta högerback hade nog Antonio Barragán legat högt upp, men sett utefter förutsättningar och förväntningar, har Dani Alves underpresterat.

Mittback #1: Fernando Amorebieta (Athletic Club)
Motivering: Förra säsongen var venezuelanen i vissa stunder en av ligans främsta försvarare. Den här säsongen har han hamnat i trubbel på både på och utanför planen, och till slut också hamnat i frysboxen med utebliven speltid. Nu lämnar Fernando Amorebieta Athletic med en katastrofsäsong i ryggen och flyttar till London för spel i Fulham.

Mittback #2: Alberto Botía (Sevilla)
Motivering: När Sevilla vann kampen om Alberto Botía förra sommaren var jag en av många som applåderade klubben till en på förhand väldigt bra värvning. Den förre Sporting Gijón-spelaren är förvisso fortfarande ung, och har en del brister, men har trots det varit en stabil försvarare i flera säsonger och jagats av de flesta storklubbar i Spanien. I Sevilla har Botía dock haft svårt att ta en startplats, och har mestadels fått nöja sig med en plats på bänken. Det var nog många som hade väntat sig mer av Alberto i Sevilla-tröjan.

Vänsterback: José Ángel (Real Sociedad)
Motivering: José Ángel hämtades in från Roma på lån inför säsongen och var på förhand en riktigt tuff utmanare till Alberto De La Bella om vänsterbacksplatsen. Men, den sistnämnde tog varningsfingret på allvar och höjde sig istället flera snäpp vilket gjorde honom till ohotad etta. José Ángel, som för ett par år sedan bara var detaljer ifrån att skriva på för Barcelona, kan räkna in ännu en ytterst medioker säsong på cv:t.

Högerytter: Adrián (Atlético Madrid)
Motivering: Jag minns inte sist en spelare var så ruggigt bra en säsong, för att säsongens därpå inte vara i närheten av samma spelare. Ifjol var Adrián en nyckelspelare i det Atlético Madrid som tog hem Europa League – den här säsongen har hans form lyst med sin frånvaro. Noll självförtroende, missade lägen och i allmänt väldigt osynlig har symboliserat Adriáns säsong. Frågan är om han blir kvar i Atlético.

Innermittfältare #1: Javi Hervás (Sevilla)
Motivering: Javi Hervás var årets genombrottsspelare i Segundan ifjol när han imponerade stort med sina prestationer i Córdoba. Sevilla vann dragkampen om spelaren, men efter adressändringen har det gått stelt. Bara en start plus åtta inhopp är Hervás facit i ligaspelet den här säsongen vilket måste ses som ett stort misslyckande med tanke på att han på förhand var en kanonvärvning. Oklar framtid.

Innermittfältare #2: Luka Modric (Real Madrid)
Motivering: Precis som i fallet med Dani Alves tål att upprepas även här: Luka Modric är inte i närheten att vara en av ligans sämsta innermittfältare. Det är sett till förväntningarna, och framför allt prislappen på 300 miljoner, som gör att han tar plats här. Värvar man en spelare för de summorna kan man enligt mig kräva betydligt mer än vad Modric presterat. Undantaget borta mot Manchester United i Champions League, där kroaten kom in och vände matchen för Madrid, samt en handfull matcher till, har han generellt sett inte alls levt upp till förväntningarna som ställdes när han köptes för Tottenham. Att han är en värvning för framtiden håller till viss del som argument för den stora prislappen, men inte fullt ut. Madrid kan kräva mer av Modric.

Vänsterytter: Jonathan Viera (Valencia)
Motivering: Värvades som ett stort löfte inför säsongen och många trodde han skulle få sitt definitiva genombrott. Men nja, det gick aldrig riktigt Vieras väg. Av varken Mauricio Pellegrino eller Ernesto Valverde fick yttermittfältaren något förtroende, och den uteblivna speltiden beror förstås på någonting. Kan mycket väl lämna Valencia om inte nye tränaren Misoslav Djukic övertalar honom att stanna.

Anfallare #1: Joseba Llorente (Osasuna)
Motivering: Var utlånad till Pamplona-klubben från Real Sociedad med en huvudsaklig uppgift: att göra mål. Resultatet? 24 matcher, och endast ett mål. Spelmässigt har det heller inte sett särskilt bra ut för Llorente, som inte heller lär få någon mer chans i Sociedad framöver. Åldern har tagit ut sin rätt på Joseba Llorente som för några år sedan var skyttekung i Villarreal.

Anfallare #2: Fernando Llorente (Athletic)
Motivering: Det verkar inte vara någon passande kombo att heta Llorente och spela i La Liga. Ligans andre spelare med samma efternamn, Fernando Llorente, har liksom Joseba inte heller stått för en särskilt minnesvärd säsong. Efter uttalandena om att han ville lämna klubben blev han satt i frysboxen, vilket gjorde att speltiden blev knaper, och att landslagsplatsen förlorades. Han gjorde totalt bara en fjärdedel av sina 16 mål från förra säsongen.

—

Saknar ni redan klubblagsfotbollen i all landslagsyra? Lugna, i kväll spelas en fantastisk match inom den spanska fotbollen. Villarreal tar emot Almería hemma på El Madrigal i en match som blir direkt avgörande om vilket av de två nyss nämnda lagen som roffar åt sig den sista direktplatsen till La Liga. Villarreal innehar den just nu, och klarar sig med oavgjort. Almería, med skyttekungen Charles i laget, måste vinna. Ett fullsatt Madrigal kommer bokstavligen koka.