Inför ”Champions League-finalen” mellan Real Sociedad och Valencia i söndags skrev jag att inställningen och den mentala styrkan skulle bli avgörande faktorer. När så Valencia genom Roberto Soldado tidigt tog ledningen med 1-0 blev jag inte alls förvånad. Klubben är van att spela viktiga matcher med enorm betydelse – Real Sociedad är det inte.

Men, med en sjujäkla inställning ute på planen och ett vilt pådrag på läktarna, kom La Real tillbaka. Man bevisade att man inte ligger där man ligger av en ren tillfällighet. Man bevisade att man både har kvalitén, men framför allt den mentala styrkan som krävs för att slåss i toppen.

När Soldado gjorde 1-0 ar det garanterat en del Sociedad-supportrar som suckade lite uppgivet inombords. Utåt visade man något helt annat. Man stod bakom sitt lag – som för all del inte heller hade gett upp. När så Spaniens största mittbackstalang Iñigo Martínez tryckte in kvitteringen på volley utbrast hela Anoeta i en glädjeexplosion. Det, kan man säga, var till La Reals fördel.

När hemmalaget kom ut i andra halvlek var man starkare, snabbare och ville mer än Valencia. Chory Castros kontringsmål (två minuter in i klippet) som betydde 2-1 var en av mest eleganta omställningarna jag någonsin sett. I samspel med Imanol Agirretxe lirkade sig uruguayanen igenom innan han slutligen överlistade Diego Alves i Valencia-målet.

La Reals tredje och fjärde mål var inte heller fy skam. Agirretxe nätade två gånger om i slutskedet av matchen och visade att hans storform håller i sig. Chippen som fastställde slutresultatet 4-2 visade om något prov på enormt mycket självförtroende.

Här är några punkter varför Real Sociedad vann matchen:
* Man var effektivare än Valencia.
* Markel Bergara och Asier Illarramendi (som återigen var magnifik) vann mittfältskampen.
* Man var mentalt starkare och hade betydligt mer kyla.
* Man ville mer, vilket också ledde till att man vågade mer.

Något annat som är imponerande är hur Real Sociedad byggt sitt lag. Startelvan mot Valencia såg ut som följer:

Målvakt: Claudio Bravo
Försvar: Carlos Martínez, Mikel González, Iñigo Martínez, Alberto De La Bella
Defensivt mittfält: Markel Bergara, Asier Illarramendi
Offensivt mittfält: Carlos Vela, Xabi Prieto, Chory Castro
Anfall: Imanol Agirretxe

Bara fyra spelare ur startelvan är inköpta. Claudio Bravo och Carlos Vela för en summa strax över fem miljoner euro, medan Alberto De La Bella och Chory Castro kom på fri transfer. Resterande sju? Det är egna produkter, fostrade i Real Sociedads ungdomsakademi.

Jämför man med Valencias lagbygge var ingen i startelvan mot La Real fostrad i klubben (David Albelda spelade aldrig ungdomsfotboll i Valencia). Samtliga är inköpta på ett eller annat sätt. Real Sociedad är säsongen svar på de baskiska rivalerna Athletic Club från ifjol. Det går skapa ett slagkraftigt lag utan att öppna stora plånboken och ge sig ut på transfermarknaden. Värvar man istället smart (läs De La Bella & Castro, som kom gratis och gjort succé) och med små medel (läs Vela & Bravo) går det komma väldigt långt.

Mycket är naturligtvis tränare Philippe Montaniers förtjänst, som för övrigt ryktas skriva på ett nytt tvåårsavtal med klubben. Fransmannen har fått ihop en grupp och har sett till att alla drar åt samma håll.

När Sociedad låg femma i tabellen, efter att ha lyft som ett flygplan från den nedre halvan och avancerat uppåt omgång efter omgång, sa Carlos Vela att laget satsar på Champions League. Optimistiskt? Ja visst, men hade klubben och spelarna nöjt sig med att bara nå Europa League, då finns det inga garantier att man hade spelat med samma intensitet och vilja de sista matcherna. Nu var man inte nöjda med Europa League, för man kände att man hade det lag som krävdes för att nå Champions League. Mot Valencia tog man ett stort, stort steg mot den mest ärofyllda klubblagsturneringen. Nu är man fem poäng före sina närmaste konkurrenter, och bara fem matcher återstår.

Jag tror vi kommer få se Real Sociedad i CL nästa säsong. Och bäst av allt, till skillnad från många andra uppstickare har San Sebastián-klubben bevisat att man knappast kommer nöja sig med att bara nå gruppspelet. La Real är redo för större utmaningar.

—

Real Betis och Deportivo La Coruña spelade igår måndag den avslutade matchen i omgång 33. Här kommer några snabba awards från den gångna omgången.

Omgångens trend:
Samtliga lag som är inblandade i bottenstriden – bortsett från Mallorca, som mötte Zaragoza – tog viktiga poäng. Deportivo fick en pinne mot Betis, Osasuna detsamma mot Rayo medan både Celta Vigo och Granada vann på bortaplan mot Levante respektive Espanyol. Allra mörkast ser det ut för Mallorca, som just nu är tabelljumbo.

Omgångens avslagna:
Inramningen var fantastiskt, likaså stämningen på läktaren. Men att bara se Real Madrids startelva i derbyt mot Atlético gjorde att allt genast blev väldigt avslaget. Att matchen från något av hållen inte heller levde upp till förväntningarna spelmässigt gjorde inte saken bättre. För Reals del verkar det inte heller spela någon roll vilket lag man ställer upp med – man slår alltid Atlético.

Omgångens mål:
Jag delar utmärkelsen i två bitar då jag fastnat för två mål väldigt mycket. Först ett som jag redan nämnt, Real Sociedads magiska kontring fram till 2-1 mot Valencia, men också Leo Messis sicksack-mål mot Athletic Club. Få spelare klarar av att ha den bollkontrollen med så många spelare runt sig, och sedan också placera in bollen i mål.

Omgångens skräll:
Att ett motiverat Celta Vigo slår ett just nu väldigt decimerat och direkt uselt Levante kan inte klassas som någon överraskning. Granadas bortaseger mot Espanyol, som jagar Europa League-plats, är däremot en stor skräll och något som verkligen imponerande. Benfica-värvningen Nolito blev matchvinnare med sitt mål.

Bayern München slog Barcelona med 4-0 i tisdags, och igår pressade Borussia Dortmund gasen i bott och mattade sönder Real Madrid fullständigt och vann med 4-1. Idag pratas det om ett maktskifte i mediavärlden.

Sett till det spelmässiga finns naturligtvis ingenting som talar för varken Barcelona eller Real Madrid att kunna vända det här, men maktskifte? Det är ingenting som förändras bara över en natt. När de tyska lagen stormat fram i Europa under ytterligare ett par år, då kan vi möjligen prata om ett maktskifte, beroende på hur de spanska förhållit sig och presterat.

Ägnar vi oss åt nuet så kan vi dock bara konstatera: Bundesliga och tysk fotboll i allmänhet har tagit stormsteg framåt i utvecklingen. Bakom ligger många år av hårt arbete och exceptionell talangutveckling – nu ser vi resultatet. Hur pass många växlar man kommer kunna lägga in ytterligare de närmsta åren är svårt att sia om, lika svårt som det är att spekulera i hur både de spanska och engelska lagen kommer kunna utmana.

Jag tänkte inte skriva så många rader om gårdagens batalj mellan Dortmund och Real Madrid, utan konstaterar bara följande:
* Cristiano Ronaldos mål kan bli guld värt och ska Real Madrid klara av att vända det här lär det målet bli direkt avgörande.
* När Sergio Ramos fick flytta ut på kanten fanns inte längre samma stabilitet i mittförsvaret. Varken Raphaël Varane eller Pepe tog på sig det ansvaret som krävdes.
* Madrid hade ofantligt svårt att spela sig ur Dortmunds höga och intensiva press stundtals – trots att man spelade med passningsskickliga spelare som Xabi Alonso, Luka Modric och Mesut Özil samtidigt.
* José Mourinho hade, trots dubbelmötet med Dortmund i gruppspelet, inte läst på läxan ordentligt. Jürgen Klopp vann tränarduellen med råge.

Det där bortamålet gör att Real Madrid definitivt inte kan räknas ut än. Ett tidigt mål på Bernabéu och allt kan ändras. Till Real Madrids nackdel brukar de däremot ha som vana att också släppa in mål hemma i huvudstaden, vilket skulle bli ödesdigert.

Det som däremot gör att åtminstone jag blickar fram mot båda returmötena nästa vecka är att vi kommer få se såväl Real Madrid som Barcelona satsa alla kort offensivt. Det kan bli riktigt sevärt.

Redan tidigare under säsongen mot Real Madrid, på San Siro mot Milan och till viss mån även i dubbelmötet med Paris Saint-Germain har Barcelona inte gått att känna igen från tidigare säsonger. Man har haft problem med anfallspelet, inte haft samma intensiva press och släppt till alldeles för mycket ytor bakåt. Ingenting kan dock jämföras som det FC Bayern igår gjorde mot den katalanska storklubben. Överkörning är ett på tok för litet ord att använda.

Innan vi ger oss in på de problem som Barça har och haft under säsongen ber jag på förhand om ursäkt för den efterföljande svordomen, men jävlar vad bra Bayern München var igår. De sögs samman med den entusiastiska publiken på Allianz Arena och fullkomligt gjorde mos av Barcelona. Tyskarna vann duellerna, de var först på andrabollarna och gjorde framför allt något som Barça inte ens var i närheten av – skapade målchanser.

Nu till katalanernas problem. Under de senaste fem åren har lagets största styrka inte varit en övermänsklig Leo Messi eller en passningsskicklig Xavi Hernández. Nej, Barcelona har varit ett kollektiv som med tålamod successivt pressat sönder sina motståndare. Den där förstapressen, som är den klart viktigaste delen i Barças försvarsspel, var inte alls lika bra igår som den varit tidigare år.

Att Tito Vilanova inte varit närvarande hela säsongen eller att Messi inte är helt frisk från sin skada är ynkliga ursäkter. Igår räckte Barcelona helt enkelt inte till. Man har blivit avslöjade – de allra skickligaste lagen har listat ut hur man ska spela för att vinna mot katalanerna. Mot både Milan och PSG var det med nöd och näppe som Barcelona lyckades dra det längsta strået – Bayern München blev alldeles för svåra.

Det råder inga tvivel om att någonting måste hända i klubben framöver. Framför allt måste någon mer regelbundet kliva fram när det gäller målskyttet mer än Messi. När argentinaren blir utraderad eller har en dålig dag måste det finnas andra som kliver fram. Pedro Rodríguez och Alexis Sánchez är inte de spelarna.

Dessutom spelar Barcelona med alldeles för lite fantasi numer. Spelare som Alexis, Pedro & David Villa utmanar väldigt sällan sina motståndare och blir på så sätt väldigt lättlästa. Skulle Barça vara både mer rakare i sitt spel men också ha spelartyper med större fantasi och större kapacitet att utmana hade man blivit betydligt farligare. Det är just på grund av den biten jag för var dag som går blir allt mer övertygad om att en viss brasilianare närmar sig klubben.

En annan fråga värd att ta upp är det faktum att Xavi inte längre har den inverkan i stormatcher och kan dominera som han gjorde förr. Frågan är om det för Barcelona inte är bättre att försöka spela in Cesc Fàbregas och Thiago Alcântara allt mer i startelvan nästa säsong – även i de stora matcherna. Båda hade varit ordinarie i mer eller mindre varje lag i världen, och tillhör båda klubbens framtidsplaner. Ur ett långsiktigt perspektiv kan det vara ett framgångsrecept.

Det återstår 90 minuter, men jag tvivlar på att ens spelarna själva tror på en vändning. Fotbollen ändras, och just nu upplever vi nog ett maktskifte där FC Bayern tagit ett stormsteg mot att bli Europas största giganter igen. Frågan är vad för skillnad Pep Guardiola och Mario Götze ska göra för tyskarna. Igår såg ingen av dem ut att behövas.

Matchen med stort M. Matchen som alla världens fotbollsälskare väntat på sedan Champions League-finalerna lottades. Det är dags för säsongens kanske två bästa lag i Europa, FC Bayern och FC Barcelona att drabba samman på Allianz Arena.

Många håller München-klubben som favoriter i mötet, vilket inte alls är konstigt med tanke på hur stabila de varit defensivt under säsongen och samtidigt öst in mål framåt. Barcelona har å sin sida precis som Bayern ångat på i ligaspelet, men ändå svajat i vissa matcher, framför allt i Champions League. Bortamatchen mot Milan i åttondelsfinalen var säsongens sämsta insats för katalanerna, och mot Paris Saint-Germain i kvartsfinalen övertygade man inte heller. Men så är man ändå Barcelona, och har Leo Messi, Andrés Iniesta & Xavi Hernández i laget. Spelare som ofta kliver fram när det som mest gäller, och vet hur det är att avgöra stora matcher. Bara det faktumet gör att dubbelmötet känns hur vidöppet som helst.

Det som det pratas om i Barcelona-lägret inför kvällens är två grejer. Vem ska spela bredvid Gerard Piqué i mittförsvaret och vem spelar av Alexis Sánchez och David Villa? Ja, de flesta tar för givet att Messi är spelklar, och något annat vore konstigt, med tanke på att han även vilade helgens ligamatch mot Levante.

Det mest logiska svaret på den första frågan är förstås Marc Bartra. Den unge mittbacken hoppade in i båda kvartsfinalmötena med PSG och var framför allt i returen på Camp Nou väldigt pigg. På skadelistan finns fortfarande Javier Mascherano och Carles Puyol, samtidigt som Adriano är avstängd. Om Tito Vilanova inte får för sig att flytta ner någon mittfältare som mittback är det enda övriga alternativet Éric Abidal. Egentligen är det ofattbart att det ens går att spekulera i om fransmannen kommer starta, men det faktum att han spelade 90 minuter i helgen och var som en vägg mot Levante, gör att det inte helt kan uteslutas. Däremot är det stor skillnad på Camp Nou och Levante jämfört med Allianz Arena och Bayern München. Med bara ett par vilodagar dessutom tror jag chanserna är väldigt små att vi får se Abidal i kvällens startelva. I returen däremot är det betydligt större chans.

På den andra frågan tror nästa alla medier att Alexis kommer spela medan Villa snällt får inleda på bänken. Det logiska svaret varför stavas nog chilenarens presspel, som alltid varit väldigt bra. Barcelonas försvarsspel börjar med anfallarna, och där har framför allt yttrarna en väldigt viktig roll. Pedro Rodríguez och Alexis är de främsta när det gäller presspelet, vilket gör det mest logiskt att just de spelar från start.

I övrigt tror jag matchen precis som många andra matcher kommer avgöras på marginaler, misstag och individuella prestationer. De som gör minst egna misstag, och utnyttjar motståndarens misstag bäst, kommer skaffa sig ett bra utgångsläge inför returen.

—

Bottenmötet mellan Celta Vigo och Real Zaragoza avslutade igår den 32:e omgången i La Liga. Här kommer omgångens awards:

Omgångens kross:
I höstas slog Málaga Valencia med 4-0 hemma på La Rosaleda. När lagen ställdes öga mot öga på Mestalla i lördags var det helt ombytta roller, där Valencia tog tag i taktpinnen direkt och därefter fullkomligt körde över andalusierna. 5-1 skrevs slutresultatet till, och Éver Banega var den store segerregisören för Los Ché.

Omgångens skådespel:
Jag tillhör den skaran (som bara blir färre och färre) som gillar Diego Costa. Han spelar alltid med en enorm vilja och stor karaktär. Att han däremot är gnällig, filmar och gruffas mycket i allmänhet är en sida jag ogillar med honom. Mot Sevilla, där Atlético vann med 1-0, fick vi se den allra värsta sidan av brassen, och han tog skådespelet till en helt ny nivå. Förstör inte karaktären Costa, men du behöver inte gå så brutalt över gränsen.

Omgångens sexpoängare:
Omgångens absoluta sexpoängsmatch var den mellan Celta Vigo och Real Zaragoza. Trots att Vigo-klubben saknade storstjärnan Iago Aspas och tidigt hamnade i underläge lyckades man ändå vända och vinna matchen med 2-1. Nu är helt plötsligt Zaragoza tabelljumbo.

Omgångens mål:
Rayo Vallecanos 1-0-mål borta mot Mallorca var precis enligt skolboken. Från Rubén i kassen behövdes bara fyra passningar innan Piti volleysköt in bollen i mål. Det såg väldigt enkelt ut, men det är många bitar som ska klaffa för att göra om målet. Om inte annat för Piti, vars tajming och avslut var fullkomligt perfekt.

Omgångens marginaler:
Med bara ett fåtal minuter kvar i matchen mellan Real Madrid och Real Betis fick de sistnämnda ett gyllene läge att kvittera till 2-2. Rubén Castro träffade ribban, och i den efterföljande situationen räddade Raúl Albiol bollen på mållinjen. I anfallet efter stack Madrid och kontrade in 3-1-målet. Ibland, eller rättade sagt väldigt ofta, är det små marginaler som avgör. I det här fallet också en individuell prestation av Cristiano Ronaldo som stod för förarbetet till 3-1-målet.

Försvaret darrade, Sergio Busquets slarvade, Xavi Hernández kom inte upp i normalt standard, och anfallarna satte inte den höga press de brukar. Fram till matchminut 60 var det bara en spelare i Barcelona som kom upp i den nivå vi är vana vid att se: Andrés Iniesta.

Den bleke mittfältaren fick otroligt stort ansvar i offensiven, och var hela tiden den som försökte tråckla sig igenom PSG-försvaret med dribblingar eller finurliga passningar. Men medspelarna fanns aldrig med honom.

Det skulle krävas en 170 centimeter lång och halvskadad argentinare för att Barça skulle vakna till liv. Lionel Messi kom in i ett läge där katalanerna var skakiga och var i underläge med 0-1. Messi gjorde inget större väsen av sig den stund han var på planen, men hans blotta närvaro höjde medspelarna till ytterligare en nivå. Att det också var Messis fötter som stod för förarbetet till Pedro Rodríguez kvitteringsmål var föga förvånande. Utöver målsituationen lunkade argentinaren mest runt. Det syntes att han hade ont, att han inte var som vanligt. Tydligen spelade det ingen roll, för han gjorde Barcelona till ett bättre lag.

Något annat noterbart var Messis kroppsspråk efter kvitteringsmålet. Han signalerade mot medspelarna i något som jag skulle översätta till ”ta det lugnt grabbar, stressa inte upp er. Nu fortsätter vi rulla”. Argentinaren visade upp ett engagemang som bara riktiga ledare gör. Och på planen är det precis vad han är, Messi. En ledare, en förgrundsfigur, något medspelarna ser upp till. Utan att ens komma upp i 20 procent av sin normala nivå höjde han Barcelona och såg till att klubben nådde sitt sjätte raka Champions League-semifinal.

Det höll på att sluta som en förtrollande saga för Málaga. Joaquín dedikerade sitt 1-0-mål till tränaren Manuel Pellegrinis nyligen bortgångne far med en otroligt vacker gest. Júlio Baptista, som kommit tillbaka efter sitt skadehelvete serverade Eliseu, som i matchen gjorde comeback från sin knäskada, fram till 2-1. Det verkade gå Málagas väg, samtidigt som Willy Caballero återigen storspelade i målet.

Sedan hände det som inte fick hända. Dortmund gjorde 2-2 i 91:a matchminuten, och bara minuten senare petade man in segermålet.

Jag missunnar inte tyskarna avancemanget, inte alls. De har stått för en makalös turnering och förtjänar all framgång. Däremot unnar jag inget lag att åka ut på det sättet som Málaga gjorde. Pellegrini har åkt ur Champions League på förödande sätt förut, men det här tar hem priset.

Málaga har absolut ingenting att skämmas för. Man har gjort mer än vad någon både förväntade sig och begärde inför turneringen. Men man stod verkligen upp bra mot Dortmund och gjorde en ruggigt stark insats i returmötet. I andra halvlek, när egentligen tyskarna behövde göra mål, tyckte jag till och med Málaga var det bättre laget. Man försvarade sig kompakt, i alla fall de första 45 minuterna av halvleken, och var flera gånger giftiga när det bar av i offensiv riktning.

Alla sagor har inte lyckliga slut. Pellegrini fick smaka på fotbollens bitterhet ännu en gång, trots en taktiskt nästan perfekt genomförd match. Baptista fick inte bli en av hjältarna med sin assist till 2-1-målet, och Eliseu fick inte sin drömcomeback. Men Málaga lämnar Champions League med flaggan i topp. Nu är det bara hålla både en och två tummar för att UEFA inte stänger av klubben till spel i Europa nästa säsong. Få lag har bjudit oss på det underhållningsvärdet och inte minst den spänningen som Málaga gjort den här säsongen. Det vore synd att inte låta fotbollsvärlden njuta av det även nästa säsong.

—

I en annan del av Europa spelades också en annan Champions League-match. Galatasaray stod upp bra och gjorde framför allt en ruggigt bra andra halvlek mot Real Madrid, men Cristiano Ronaldo såg till att det aldrig behövde bli lika spännande som i Dortmund. Med sina två mål sänkte han inte bara Galatasaray, utan drygade också ut sin skytteligaledning i Champions League. Välförtjänt, planenligt och stabilt avancemang av Real Madrid.

Den stora nackdelen med Champions League är att bra matcher ofta spelas samtidigt. Jag vet, i dagens moderna samhälle kan man utan problem sitta med två TV-skärmar (eller datorskärmar) och följa båda matcherna. Dessvärre hade jag ingen möjlighet till det igår, vilket gjorde att jag helt enkelt blev tvingad att välja match.

Hur mycket kvalitativa spelare än Galatasaray köpte in i januari och hur galen tränare de än må ha, var jag ganska övertygad om att Real Madrid skulle käka upp turkarna hemma på Santiago Bernabéu. Därför riktade jag istället blickarna åt den spanska solkusten och La Rosaleda, där Málaga och Borussia Dortmund drabbade samman i ett möte som på förhand kändes alltmer öppet. Det skulle visa sig stämma.

Och även om det till slut blev en mållös tillställning i Málaga kan det varit en av de bästa 0-0-matcher jag någonsin har sett. Den första halvtimmen var Dortmund klart bättre, och visade både fantasi och prov på sitt snabba omställningsspel. För hemmalagets del stod dock en argentinsk levande vägg i form av Willy Caballero i vägen gång efter annan.

Efter drygt 25 minuter kom så Málaga in i matchen. Joaquín kom runt på sin högerkant, Júlio Baptista gjorde några lyckade dragningar, och Isco lirkade in bollar i straffområdet. Man hade chanser – främst genom Javier Saviola – men lyckades inte peta in bollen.

Det var en match med oerhört hög intensitet och stundtals briljanta individuella prestationer – främst från de båda målvakterna. Att det slutade mållöst var egentligen helt mirakulöst. Mario Götze hade tre jättelägen för bortalaget som egentligen borde varit mål alla tre. Saviola, Isco och för all del vänsterbacken Vitorino Antunes, som för övrigt gjorde en riktigt stark insats, hade flera bra lägen för hemmalaget.

Men det var en sådan kväll där målvakterna fick stå i rampljuset och ta emot alla strålar. Och frågan är vilket lag som egentligen är mest nöjda med 0-0-resultatet. Så länge Málaga gör mål på bortaplan, och dessutom inte förlorar, går man vidare. Det är naturligtvis en väldigt svår uppgift i sig, men långt ifrån omöjlig. Målen på bortaplan brukar i slutändan vara guld värda – Borussia Dortmund gjorde inget sådant på La Rosaleda igår.

Kvartsfinalen lever i allra högsta grad, även om tyskarna är fortsatta favoriter.

—

Det tog nio minuter, sedan plingade det till på TV-skärmen och jag kunde läsa mig till att Cristiano Ronaldo hade gjort 1-0 för Real Madrid. Redan där kändes det egentligen klappat och klart för huvudstadsklubben. Vi vet alla hur giftiga de är på hemmaplan när de får ett tidigt ledningsmål och kan spela utan press.

När sedan Karim Benzema utökade till 2-0 och Gonzalo Higuaín hoppade in och knoppade in trean på huvudet fanns det inte längre på kartan att Real Madrid skulle tappa sitt försprång. Man lyckades hålla tätt i slutminuterna, även om Galatasaray hade sina chanser, och har redan nu i princip säkrat en semifinalplats.

Även om Gala är farliga hemma i Turkiet har Real Madrid visat upp ett imponerande försvarsspel de senaste månaderna, samtidigt som Diego López storspelat mellan stolparna. Jag har väldigt svårt att se Madrid släppte in minst tre mål, och samtidigt inte göra ett enda framåt.

Det mest intressanta efter matchen var förstås att se och höra om José Mourinhos något överraskande val av taktik. Hemma på Santiago Bernabéu – där publiken är oerhört kräsna och alltid vill se offensiv och anfallsglad fotboll – gav Mourinho direktiv om att backa hem, låta Galatasaray föra spelet. Och anledningen varför är enkel: Real Madrid är förmodligen världens bästa omställningslag – något som man utnyttjade på allra bästa sätt.

Det vill nog till ett mirakel för att Galatasaray skall vända på det här. Real Madrid kan nog boka in semifinal-datumen redan nu.

2-2 på Parc de Princes är ett bra resultat för Barcelona inför returen nästa vecka. Ändå lämnade katalanerna matchen med sur eftersmak.

– Hade någon sagt 2-2 inför matchen hade jag tagit det direkt och varit väldigt nöjd med det, men med tanke på hur allt utvecklade sig både med ett sent kvitteringsmål och flera skador för oss känns det bittert, sa Xavi Hernández efter matchen.

Jag tror de flesta från Barcelona-håll kan skriva under på det Xavi sa. 2-2 på förhand är ett ruggigt bra resultat på bortaplan i en Champions League-kvartsfinal. Men släpper man in kvitteringsmålet i den absolut sista sekunden – ur ett läge från absolut ingenstans – och dessutom drabbas av skador på såväl Lionel Messi som Javier Mascherano får 2-2-resultatet inte samma värde som det borde.

Catalunya Radio rapporterade efter matchen att Messi blir borta tre veckor med en lättare muskelskada – något som betyder att han definitivt missar returmötet mot PSG nästa vecka. Nya uppgifter idag säger tio dagar för argentinaren, vilket också skulle innebära att returmötet nog kan räknas bort av säkerhetsskäl.

Mascherano hade inte fått spela returen oavsett då han drog på sig ett gult kort igår vilket innebär att han är avstängd.

Det lämnar oss med följande: Barcelona kommer spela returmatchen utan Carles Puyol, Adriano Correia och Mascherano tillgängliga i försvaret. Éric Abidal har inte spelat en officiell match sedan han blev friskförklarad och är knappast redo för det matchtempot, vilket innebär att unge Marc Bartra med största sannolikhet kommer få bilda mittlås med Gerard Piqué. Att Bartra dessutom fick hoppa in i slutskedet när Mascherano skadade sig igår höjer bara trovärdigheten i tesen att han spelar från start i returen.

Kanske har vi också redan svaret på hur Barça kommer ersätta Messi i returen. Det var Cesc Fàbregas som ersatte argentinaren i paus igår och gjorde det bra i sin fria roll. Utan Messi lär katalanerna dessutom behöva en extra spelare som är duktig på att hålla i bollen.

Om vi håller lite på spekulationerna inför returen och riktar blickarna mot gårdagens match går det konstatera följande: Barcelona spelade både rakare och var betydligt bättre i presspelet jämfört med bortamötet med Milan i åttondelsfinalen. Däremot bjöd Paris Saint Germain upp till riktigt bra motstånd, och även om man gjorde ett offsidemål hade man utöver det flera lägen där Barça hade marginalerna på sin sida.

Sett till matchbilden tycker jag 2-2 speglar matchen ganska bra, och är ett rättvist resultat – även om inte Xavi var helt enig i den frågan.

– 2-2 är ett bra resultat, men vi gjorde en riktigt bra match och 2-1 till oss hade varit rättvist. Nu ska vi vinna returen på Camp Nou, sa han.

—

I kväll fortsätter Champions League-äventyret för Málaga och Real Madrid. Klubben från solkusten firar idag 109 år, och vilken födelsedagspresent hade det inte varit med en seger mot de regerande tyska ligamästarna Borussia Dortmund?

För att den önskan skall slå in måste dock Málaga göra en riktigt, riktigt bra match. Man måste, precis som tidigare under turneringen, vara väldigt solida i försvaret och hålla koll på trion Robert Lewandowski, Mario Götze och Marco Reus. Klarar man det, samtidigt som man utnyttjar sina lägen offensivt, är jag övertygad om att man kan skapa sig ett bra utgångsläge inför returen. Även om Dortmund på pappret har ett bättre lag är det värt att komma ihåg att de också är färska i sammanhanget.

Real Madrid är å sin sida raka motsatsen mot Málaga. Man är storfavoriter att gå vidare i sin kvartsfinal där turkiska Galatasaray står för motståndet. I kväll spelar Madrid hemma på Santiago Bernabéu, och det är oerhört viktigt för ”marängerna” att få ett bra resultat, helst vinna med ett par bollar.

Normalt sett innebär det ju en liten fördel att inleda en utslagsomgång på bortaplan, vilket i sådana fall skulle gynna Galatasaray i det här fallet. Får man som hemmalag däremot ett riktigt starkt resultat i första mötet kan man å andra sidan punktera dubbelmötet och spela av returen. Därför gäller det att Real Madrid både ångar på men samtidigt är försiktiga bakåt så de inte släpper in något mål. Det blir en viktig balans att hitta för José Mourinho och hans manskap.

Den mållösa tillställningen mellan Real Betis och Getafe – två lag som kämpar om Europa-platser – avslutade den gångna omgången. Här kommer några reflektioner i form av utmärkelsen från densamma.

Omgångens viktigaste:
Celta Vigos och Real Zaragozas poäng mot Barcelona respektive Real Madrid och Osasunas starka bortaseger mot ett tämligen svagt Valladolid i all ära, men ingenting kan mäta sig i samma viktklass som Deportivo La Coruñas trepoängare på Mallorca. A Coruña-klubben hade vid förlust i stort sett kunnat börja planera inför en säsong i Segundan – nu lever hoppet i allra högsta grad, och det är bara fyra poäng upp till säker mark.

Omgångens självmål:
Smörpassning, en perfekt nertagning, och sedan sprang Javi López in bollen i eget mål. Real Sociedad stod för ett riktigt fint anfall, där alla trodde att Antoine Griezmann skulle komma till avslut när han i princip kom helt fri mot Kiko Casilla i Espanyol-målet. Då trampade Javi López på och slog bollen i egen kasse. Knappast meningen, men som alltid väldigt läckert.

Omgångens debutant:
Jag skrev om honom redan för ett par dagar sedan, Málagas Pedro Morales. Chilenaren fick något överraskande chansen från start borta mot Rayo Vallecano – trots att han inte hade spelat en enda minut i Málaga-tröjan sedan han hämtades in i januarifönstret. Så här i efterhand kan man trots allt förstå att landsmannen Manuel Pellegrini spelade Morales från start. Yttermittfältaren stod för två assist och ett mål i 3-1-segern och visade stora kvalitéer. Känns som en lurig spelare som kan avgöra mycket på egen hand.

Omgångens comeback #1:
I över två månader gick Aritz Aduriz mållös. Men på måndagskvällen var det dags igen, när basken blev stor matchhjälte för sitt Athletic som slog Granada med uddamålet 1-0. Kan Aduriz, som gjorde tio mål under hösten, hitta tillbaka till formen igen?

Omgångens comeback #2:
Apropå målskytte, Júlio Baptista var i helgen tillbaka i målprotokollet efter drygt ett och ett halvt års frånvaro. Det beror förstås på de stora skadebekymren som brassen dragits med och att han precis är tillbaka på allvar. Ändå kändes det som det var väldigt nyss som Baptista cykelsparkade in segermålet mot Getafe tidigt förra säsongen. Mot Rayo blev det visserligen ingen cykelspark, men väl en fin nick som betydde 2-1 för Málaga.

—

I kväll tänker och fokuserar vi dock på något helt annat än ligaspelet och den gångna omgången. I afton drar Champions League-äventyret vidare med kvartsfinaler. Av de tre kvarvarande spanska lagen går ett in i sitt kvartsfinalmöte redan i kväll – Barcelona.

Jag råder er alla att läsa Kalle Karlssons eminenta analys av Barcelonas spel och varför de kan vara så överlägsna som de trots allt ändå är i merparten av sina matcher. De har kallats för ett självspelande piano, men det krävs enormt mycket mer än bara en Leo Messi och tio andra spelare för att få pianot att fungera på bästa möjliga sätt.

Lyckas Barça med sin plan fullt ut och om allt klaffar till hundra procent, då kommer man få med sig ett angenämt resultat från Paris i kväll. Ja, då kommer man gå vidare från kvartsfinalmötet med PSG och frågan är om ens något lag har kapacitet att stå emot Barcelona när de är som allra bäst. Returmatchen mot Milan i åttondelsfinalen är egentligen enda tillfället vi har sett Barça riktigt pressade den här säsongen. Det är också det tillfället då katalanerna presterat sin absolut bästa fotboll. De är vana att leverera under press, och känslan är att de bara växer när pressen faller på.

Nu är det dock upp till bevis. Hur bra är säsongens Barcelona? Har man blivit avslöjade, eller kommer man fortsätta vara en av regenterna i fotbollsvärlden? I kväll får vi inte hela svaret, men väl en liten del.

Det enda som är säkert inför kvällen är att Barça inte kommer göra om samma misstag som man gjorde i Milano. Nu kommer man tveklöst pressa högre, spela med högre intensitet, och gå rakare mot mål. Det är därför jag skulle bli väldigt förvånad om inte Cristian Tello är en av elva Barcelona-spelare som startar matchen, just för hans snabbhet och vilja att alltid hitta målet. För det är något som katalanerna kommer sträva efter – mål på bortaplan.

I dag ägde kvartsfinallottningen i Champions League rum i Nyon, Schweiz. Tre spanska hade representanter på plats: Barcelona, Real Madrid och Málaga.

Och med lottningen i handen kan jag snabbt konstatera följande: det kunde varit betydligt värre – för samtliga.

Jag är ganska övertygad om att alla spanska lag är nöjda med sin respektive lottning. Här kommer lite med djupgående kring lottningarna.

Málaga – Borussia Dortmund
På den första lappen som drogs upp stod det Málaga. På den andra stod det Borussia Dortmund. Jag tror båda lagen är ganska nöjda med den här lottningen, inte minst tyskarna.

Men precis som jag skrev efter Málagas avancemang mot Porto, så bör de inte underskattas av något jag. Och de hade kunnat få en betydligt tuffare lottning, det bör poängteras. Borussia Dortmund har spelat fantastisk fotboll genom hela Champions League, och har ett såväl samspelt lag som spelare med enorma spetskvalitéer. Däremot är många av deras spelare ganska färska i sammanhanget, och är det någonting vi lärt oss genom åren är det att rutin väger väldigt tungt när det börjar dra ihop sig.

Málaga debuterar visserligen i Champions League den här säsongen, men har för den sakens skull inte helt purfärska spelare. Martín Demichelis, Jérémy Toulalan, Joaquín, Júlio Baptista, Javier Saviola och Roque Santa Cruz är för att nämna några spelare med stor Europeisk rutin. Dortmund har inte de spelarna.

Ser man på pappret är dock BVB ett bättre lag. Man har vunnit två raka Bundesliga-guld och kanske spelat den mest underhållande fotbollen i säsongens Champions League-upplaga. Men för att ta sig till semifinal måste man ta sig förbi Málagas starka defensiv, och det är inte den lättaste uppgiften.

Málaga har den här säsongen verkligen visat sina muskler då man slagit lag som Real Madrid, Milan, Porto och Valencia. Man har bevisat att man håller en väldigt hög nivå och kan mäta sig med de allra tyngsta namnen.

Det kommer inte bli en lätt uppgift för Málaga, men chansen finns absolut. Dortmund är favoriter, vilket också kan vara en anledning som förbättrar spanjorernas möjlighet till vidare avancemang.

Jag skulle bli förvånad om det här avgörs efter första mötet. Det kommer bli två intensiva och tuffa matcher.

Real Madrid – Galatasaray
Det råder inga tvivel om att Real Madrid drog den stora vinstlotten. Inte för att Galatasaray bör underskattas – de har ett bra lag med många skickliga spelare. Däremot har de inte samma stabilitet och samma spets som Real Madrid, vilket det förvisso är få som har.

Jag hade blivit mycket förvånad om inte Madrid tar sig vidare komfortabelt från det här mötet. Att de kan knalla sig igenom dubbelmötet tvivlar jag dock på, och Galatasaray kan säkert bjuda upp till bra motstånd – inte minst hemma i Istanbul – men över två möten skall det här inte vara några större bekymmer för José Mourinhos manskap.

Barcelona – Paris Saint-Germain
När Paris Saint-Germain drogs upp återstod tre lag: Barcelona, Juventus och Bayern München. Jag är säker på att alla nyss nämnda lag hoppades att de skulle bli uppdragna nästa gång.

Det blev inte FC Bayern eller Juventus – det blev Barcelona. Och jag tror katalanerna är väldigt nöjda med det, då både Bayern och Juventus är två lag de flesta vill undvika så långt det är möjligt.

PSG har på pappret ett starkt lag, men saknar både erfarenhet och är inte på långa vägar lika samspelta som Barcelona. Att man dessutom saknar Zlatan Ibrahimovic i första mötet hemma i Paris stärker knappast lagets odds att gå vidare.

Barcelona har lärt sig en läxa från dubbelmötet med Milan. Jag tror man kommer göra ett bra resultat på bortaplan, för att sedan avgöra hemma på Camp Nou.

Summering
Ingen kvartsfinal i Champions League är enkel, men det finns vissa lag man helst undviker så långt det går. Varken Málaga, Real Madrid eller Barcelona fick något mardrömsmotstånd på sin lott, och alla har bra chanser att gå vidare till semifinal.

Störst chanser har givetvis Real Madrid sett till pappret. Barcelona bör också ta sig vidare mot PSG om de spelar den fotboll de kan. Málaga står inför den tuffaste uppgiften, men har visat tidigare under säsongen vilken kapacitet de har.

Så, blir det något spansk lag i semifinal? Eller kanske två lag? Eller tre?