Matcherna mellan Villarreal och Valencia blir bara mer och mer betydelsefulla för varje år. Tidigare har Valencia bara haft en riktig lokalrival i form av Levante, men Villarreals framgångar de senaste åren har gjort att just de här mötena blivit en modern klassiker.

Och stämningen på arenan går heller inte klaga på. Valencia-supportrarna dominerade utanför, men när det väl gällde visade Villarreal-supportrarna att de trots allt spelade på hemmaplan. Här kommer några vidare tankar från matchen.

Matchen vanns på mittfältet
Jag trodde Villarreals defensiva mittfält i form av Bruno Soriano och Manu Trigueros skulle få det tufft mot Valencias dito med Javi Fuego och Éver Banega då antingen Jonas Goncalves eller Sergio Canales hela tiden ville droppa ner och hjälpa till i uppspelsfasen. Men det var egentligen aldrig något snack. Villarreal vann mittfältskampen klart vilket också blev en stor nyckel för segern.

Det viktigaste ur Villarreal-perspektiv var att kapten Bruno fick sitt ena gula kort upphävt från matchen mot Athletic förra omgången (han skulle egentligen ha varit avstängd) och därmed var spelklar. Mittfältaren var lugnet själv och styrde sin lärjunge Trigueros på ett utomordentligt sätt matchen igenom. Lika mycket att tacka Bruno har förstås Villarreal att tacka Giovani dos Santos. Mexikanen hade ett finger med i allt offensivt och hans drömmål fram till 4-1 fick kröna en alldeles briljant insats.

Villarreal fortsätter spela fantastisk fotboll och när man dessutom är så här pass effektiva är man oerhört svårslagna. Just nu är man storebror i regionen.

Marcelino vann tränarduellen
Det råder inget snack om vem som vann duellen på tränarbänken. Miroslav Djukic matchade ett offensivt lag utan några större överraskningar, mer än att möjligen Dorlán Pabón spelade som central spets och Hélder Postiga bänkades.

Marcelino García Toral på andra sidan bjöd däremot på en del mindre väntade val. Så här i efterhand finns det dock ingen som kan argumentera emot Marcelinos val av startelva.

Ike Uche, som den här säsongen inte haft många rätt, inledde i anfallet medan både Jonathan Pereira och Jérémy Perbet snällt fick sitta på bänken. Uches insats förklarar varför. Han fyllde rollen som uppspelspunkt på ett utmärkt sätt, och gjorde också det som han tidigare blivit kritiserad för att inte göra: Mål.

Nigerianen styrde in Giovani dos Santos passning fram till 1-0 i första halvlek. I början av andra bjöd han tillbaka när Gio klackade in 3-0 efter hörna.

Det är ingen hemlighet att Marcelino är väldigt svag för Uche, men för första gången på riktigt den här säsongen fick vi se glimtar av hans styrka. Nu är frågan om det var en ren tillfällighet eller om formen kan hålla i sig.

Har Guaita spelat bort sig från Valencia nu?
Det är alltid utsatt att vara målvakt. Gör man en dålig match kan det bli helt avgörande – oavsett hur bra övriga de tio utespelarna är. Det är då än värre att kapitulera fullständigt i ett derby. Speciellt också när man inte vara helt ordinarie målvakt tidigare under säsongen.

Detta var exakt vad som hände Vicente Guaita i Valencia-målet. Efter att ha kommit helt fel in i matchen där han efter bara några minuter slog en felpassning som höll på att ge Villarreal ledningen, kom han aldrig riktigt tillbaka. Räddningen på Gio dos Santos straff må vara ett plus i kanten, men det var mer en dåligt slagen straff.

Både Villarreals första och andra mål hade Guaita kunnat göra betydligt bättre ifrån sig. Han släppte ytan vid första stolpen vid båda situationerna.

Frågan är om inte detta var spiken i kistan för Guaita, som inte varit förstavalet under säsongen och definitivt inte tagit chansen nu när Diego Alves dragits med skadebekymmer. Om Guaita lämnar klubben inom en snar framtid kan vi nog se tillbaka på den här matchen som den avgörande spiken.

Det här med att ta ut säsongens bästa lag är alltid vanskligt. Samtidigt är det en väldigt rolig del att göra, och något som åtminstone jag ser som väldigt utmanande då det gäller att försöka sitta sig in i många saker och utvärdera spelarnas prestationer från olika vinklar. Här kommer mitt val av säsongens lag.

Laget har jag ställt upp i ett numera ganska klassiskt 4-2-3-1-system, men likväl ett väldigt offensivt sådant. Så här ser laget ut följt av lite längre motiveringar nedanför.

Målvakt: Thibaut Courtois
—
Högerback: Carlos Martínez
Mittback #1: João Miranda
Mittback #2: Iñigo Martínez
Vänsterback: Jordi Alba
—
Innermittfältare #1: Beñat Extebarria
Innermittfältare #2: Andrés Iniesta
—
Högerytter: Carlos Vela
Släpande anfallare: Lionel Messi
Vänsterytter: Cristiano Ronaldo
—
Anfallare: Radamel Falcao

———

Målvakt: Thibaut Courtois (Atlético de Madrid)
Belgaren tog stora kliv framåt i utveckling redan under fjolåret, men har den här säsongen tagit enorma steg mot världstoppen. Den unge målvakten är reflexsnabb som få, en gigant i luftrummet och agerar alltid med stor pondus. Med sina 20 hållna nollor är han överlägset bäst sett till de europeiska toppligorna, och i Spanien var han ohotad etta vad gäller bästa snitt på insläppta mål kontra spelade matcher. Den Chelsea-ägda spelaren blir med stor sannolikhet även Atlético-spelare nästa säsong, även om ingenting är bekräftat ännu. Världens just nu största målvaktstalang har lämnat talangstadiet och tillhör redan nu en av världens främsta på sin position.

Högerback: Carlos Martínez (Real Sociedad)
I början av säsongen var det Daniel Estrada som var Philippe Montaniers förstaval som högerback, men efter några halvdana insatser fick Carlos Martínez chansen tio omgångar in. Därefter har den 27-årige spanjoren inte släppt greppet om sin startplats och liksom hela Real Sociedad successivt bara blivit bättre och bättre. På ett sätt personifierar Martínez La Reals säsong som först började lite knackigt, innan det mot senhösten vände för att under våren gå som en dans på rosor.
Med ett stabilt spel både defensivt och offensivt har Carlos Martínez växt med ansvaret i Real Sociedad – som numera har en av ligans bästa högerbackar.

Mittback #1: João Miranda (Atlético de Madrid)
Ligans främsta mittback den här säsongen. Har gått om försvarskollegan Diego Godín som nummer ett i Atlético Madrids backlinje. Miranda är precis som han ser ut att vara ganska snäll på planen, men är samtidigt otroligt resolut i det han gör. Med sin snabbhet och följsamhet är han svårpasserad, och i luftrummet är han lika svår att rubba, vilket också gör honom till ett ständigt hot i offensivt straffområde.

Mittback #2: Iñigo Martínez (Real Sociedad)
La Reals supertalang har tagit ytterligare ett kliv framåt i utvecklingen efter genombrottet förra säsongen. Med sin enorma pondus styr han och ställer som om han vore 30 i Real Sociedads försvarslinje. Iñigo är fortfarande ung, och har fortfarande mycket att lära, men för sin åldern besitter han otroligt mycket kvalité och är Spaniens just nu klart största försvarstalang. Utöver pondusen kännetecknar man Iñigo mest för styrkan i luftrummet samt sin känsliga vänsterfot. Han är inte riktigt uppe och nosar på världenivå än, men fortsätter han prestera som han gjort den nyss avslutade säsongen kommer Sergio Ramos och Gerard Piqué få lite konkurrens på allvar i landslaget.

Vänsterback: Jordi Alba (Barcelona)
Med sin snabbhet är han svår att ta sig förbi, och med sin otroliga lungkapacitet är han svår att stoppa offensivt. Jordi Alba har erbjudit precis det Barcelona ville ha när man värvade honom från Valencia förra sommaren. Den unge vänsterbacken har bara gjort några år som ytterback, men är redan en av världens främsta på sin position. Att tala utefter form- och utvecklingskurvan finns inga skäl att tro att det kommer bli sämre heller.

Innermittfältare #1: Beñat Extebarria (Real Betis)
Real Betis har gjort en alldeles strålande säsong. Tillsammans med stjärnanfallaren Rubén Castro finns det ytterligare en spelare som sticker ut från mängden: Beñat. Utan mittfältsmotorn är jag helt övertygad om att Betis inte hade spelat till sig den fina sjundeplats man till slut parkerade på. Beñat betyder A och O för Betis med sitt lugn, sitt spelsinne och framför allt sina otroligt känsliga fötter. Ryktas nu vara på väg till modersklubben Athletic.

Innermittfältare #2: Andrés Iniesta (Barcelona)
Den bleke mittfältaren har levt vidare på EM-formen från förra sommaren och kanske gjort sin bästa säsong någonsin. Utöver Leo Messi har Andrés Iniesta varit den som stuckit ut allra mest i säsongens upplaga av Barcelona. Hans 16 assist i ligaspelet, vilket är hans klart bästa notering i karriären, är ett kvitto på att han utvecklat sitt passningsspel ytterligare. Samtidigt som Xavi gått ner en nivå, har Iniesta höjt sig.

Högerytter: Carlos Vela (Real Sociedad)
Som ytter i Philippe Montaniers 4-2-3-1-system gjorde Carlos Vela närmare 25 poäng i ligaspelet. Med det var han överlägset bäst i årets överraskning Real Sociedad, vilket också gör att platsen i säsongens lag känns ganska given. Att valet till slut föll på Vela och inte Isco, som också gjort en fantastisk säsong, var det faktum att mexikanen är mer av en ytter än den unge spanjoren. Nu får Vela och La Real ladda om batterierna och ta nya tag i augusti då ett Champions League-kval väntar. En Carlos Vela i form, eller bara på rätt plats vid rätt tillfälle, kan bli helt avgörande.

Släpande anfallare: Lionel Messi (Barcelona)
Det finns inte så mycket att säga som tidigare aldrig sagts. Leo Messi slutar inte längre överraska med sina nya målrekord. Fjolårets notering på 50 ligamål spräcktes aldrig, utan argentinaren fick nöja sig med 46 mål. Han kan däremot trösta sig med att ingen spelare någonsin gjort över 45 mål två säsonger i rad.

Vänsterytter: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
Likt Messi finns inte heller så mycket att tillägga kring den här spelaren. Han fortsätter trycka in boll efter boll i nätmaskorna och har i Real Madrid ett snitt på över ett mål per match – vilket är ett ruggigt facit. Med sina 34 ligamål hade han sprungit hem skytteligan i alla andra stora ligor i Europa.

Anfallare: Radamel Falcao (Atlético Madrid)
Det stannade till slut på 28 ligamål för Radamel Falcao. Men, det räckte för en tredjeplats i skytteligan, och samma placering för Atlético Madrid i tabellen.
Falcao är kanske världens främsta spelare inne i boxen. Han är allra bäst på huvudet, men har också fördelen gentemot sina motståndare att han kan avsluta lika bra med båda fötterna. Tekniken är det inget fel på, och spelsinnet finns där. Falcao är en komplett anfallare, som på nytt gjort en alldeles magisk säsong i Atlético Madrid.

Spelare som hamnade precis utanför listan: Willy Caballero, Sergio Ramos, Filipe Luis, Asier Illarramendi, Isco, Piti & Roberto Soldado.

2-2 på Parc de Princes är ett bra resultat för Barcelona inför returen nästa vecka. Ändå lämnade katalanerna matchen med sur eftersmak.

– Hade någon sagt 2-2 inför matchen hade jag tagit det direkt och varit väldigt nöjd med det, men med tanke på hur allt utvecklade sig både med ett sent kvitteringsmål och flera skador för oss känns det bittert, sa Xavi Hernández efter matchen.

Jag tror de flesta från Barcelona-håll kan skriva under på det Xavi sa. 2-2 på förhand är ett ruggigt bra resultat på bortaplan i en Champions League-kvartsfinal. Men släpper man in kvitteringsmålet i den absolut sista sekunden – ur ett läge från absolut ingenstans – och dessutom drabbas av skador på såväl Lionel Messi som Javier Mascherano får 2-2-resultatet inte samma värde som det borde.

Catalunya Radio rapporterade efter matchen att Messi blir borta tre veckor med en lättare muskelskada – något som betyder att han definitivt missar returmötet mot PSG nästa vecka. Nya uppgifter idag säger tio dagar för argentinaren, vilket också skulle innebära att returmötet nog kan räknas bort av säkerhetsskäl.

Mascherano hade inte fått spela returen oavsett då han drog på sig ett gult kort igår vilket innebär att han är avstängd.

Det lämnar oss med följande: Barcelona kommer spela returmatchen utan Carles Puyol, Adriano Correia och Mascherano tillgängliga i försvaret. Éric Abidal har inte spelat en officiell match sedan han blev friskförklarad och är knappast redo för det matchtempot, vilket innebär att unge Marc Bartra med största sannolikhet kommer få bilda mittlås med Gerard Piqué. Att Bartra dessutom fick hoppa in i slutskedet när Mascherano skadade sig igår höjer bara trovärdigheten i tesen att han spelar från start i returen.

Kanske har vi också redan svaret på hur Barça kommer ersätta Messi i returen. Det var Cesc Fàbregas som ersatte argentinaren i paus igår och gjorde det bra i sin fria roll. Utan Messi lär katalanerna dessutom behöva en extra spelare som är duktig på att hålla i bollen.

Om vi håller lite på spekulationerna inför returen och riktar blickarna mot gårdagens match går det konstatera följande: Barcelona spelade både rakare och var betydligt bättre i presspelet jämfört med bortamötet med Milan i åttondelsfinalen. Däremot bjöd Paris Saint Germain upp till riktigt bra motstånd, och även om man gjorde ett offsidemål hade man utöver det flera lägen där Barça hade marginalerna på sin sida.

Sett till matchbilden tycker jag 2-2 speglar matchen ganska bra, och är ett rättvist resultat – även om inte Xavi var helt enig i den frågan.

– 2-2 är ett bra resultat, men vi gjorde en riktigt bra match och 2-1 till oss hade varit rättvist. Nu ska vi vinna returen på Camp Nou, sa han.

—

I kväll fortsätter Champions League-äventyret för Málaga och Real Madrid. Klubben från solkusten firar idag 109 år, och vilken födelsedagspresent hade det inte varit med en seger mot de regerande tyska ligamästarna Borussia Dortmund?

För att den önskan skall slå in måste dock Málaga göra en riktigt, riktigt bra match. Man måste, precis som tidigare under turneringen, vara väldigt solida i försvaret och hålla koll på trion Robert Lewandowski, Mario Götze och Marco Reus. Klarar man det, samtidigt som man utnyttjar sina lägen offensivt, är jag övertygad om att man kan skapa sig ett bra utgångsläge inför returen. Även om Dortmund på pappret har ett bättre lag är det värt att komma ihåg att de också är färska i sammanhanget.

Real Madrid är å sin sida raka motsatsen mot Málaga. Man är storfavoriter att gå vidare i sin kvartsfinal där turkiska Galatasaray står för motståndet. I kväll spelar Madrid hemma på Santiago Bernabéu, och det är oerhört viktigt för ”marängerna” att få ett bra resultat, helst vinna med ett par bollar.

Normalt sett innebär det ju en liten fördel att inleda en utslagsomgång på bortaplan, vilket i sådana fall skulle gynna Galatasaray i det här fallet. Får man som hemmalag däremot ett riktigt starkt resultat i första mötet kan man å andra sidan punktera dubbelmötet och spela av returen. Därför gäller det att Real Madrid både ångar på men samtidigt är försiktiga bakåt så de inte släpper in något mål. Det blir en viktig balans att hitta för José Mourinho och hans manskap.

Real Madrid är vidare i Champions League. Man är det efter en avgörande utvisningssituation, men också för en briljant målvakt och ett par livsviktiga byten.

Fram tills den 56:e matchminuten hade Manchester United kontroll på tillställningen. Sedan fick Nani syna det röda kortet, och matchen ändrades helt. Utan att stanna upp alltför länge vid just utvisningssituationen så går det inte annat än att konstatera att det finns två sidor av myntet. En del hävdar att det var ett solklart rött kort, och har goda argument för det. Sulan skall inte vara i den positionen, oavsett situation. Det finns också de som hävdar att ett rött kort var alldeles för hårt dömt då Nani inte ens hade koll på Álvaro Arbeloa utan enbart försökte nå bollen. Det är också ett vettigt argument.

Jag är fortfarande inte säker på vilken sida jag står kring den situationen. Jag tycker det röda kortet var hårt dömt, och det ändrade onekligen hela matchen. Samtidigt förstår jag att domaren plockade fram den röda färgen på kortet, eftersom regelverket säger det. Man kan heller aldrig vara helt säker på vad domarna sagt till varandra internt. Det kan vara tydliga direktiv och noll tolerans vad gäller liknande situationer.

Tar man upp jämförelsen med Nigel De Jongs spark i bröstet på Xabi Alonso i VM-finalen 2010 fick holländaren bara gult kort. Jämför man de situationerna rakt av var Nanis röda kort alldeles för hårt dömt. Och som sagt, jag vet inte riktigt vad jag tycker. Det är en oerhört svår situation. Nåväl, utvisning blev det, vilket onekligen gynnade Real Madrid. Däremot tycker jag José Mourinho hade minst lika stor del av segern igår.

Portugisens byten i andra halvlek var nämligen smått genialiska. Luka Modric, som värvades för 35 miljoner euro från Tottenham i somras men knappast levt upp till de förväntningarna som ställdes på honom, byttes in per omgående efter målet. Kroaten tog direkt för sig. Han bidrog med en ny dimension i passningsspelet, rörelse och energi. När han sedan pricksköt in kvitteringen efter bara några minuter på planen kändes det långt ifrån överraskande. Modric var även inblandad i 2-1-målet som definitivt spikade igen butiken – även om Mesut Özil och Gonzalo Higuaín är de som främst bör hyllas för det fantastiska målet.

För att försvara sin ledning bytte sedan Mourinho in Pepe – som snällt fick inleda på bänken sedan briljante Raphaël Varane tagit över portugisens ordinarie startplats. Pepe kom in och gjorde precis det som krävdes och förväntades av honom. Han spelade stenhårt, på gränsen till fult, irriterade och bidrog till ett tätare försvar.

Nanis utvisning förändrade matchbilden, men Mourinhos byten var minst lika viktiga.

—

Men det finns förstås ytterligare en Madrid-spelare som bör hyllas å det grövsta. Om David de Gea var planens bäste spelare i första matchen, var definitivt Diego López i Madrid-målet mannen för dagen på Old Trafford. Och även om han för många anses som en reservkeeper så är det ingen nykomling i sammanhanget. Säsongen 2005/06, när han stod för Villarreal, höll han nollan på Old Trafford i en Champions League-match.

Igår stod han på nytt för en briljant insats. Stark i luftrummet, snabba reflexräddningar och manade på sitt lag med stor pondus där till. Iker Casillas skada gjorde att de flesta Madrid-supportrarna tappade hoppet om säsongen. Diego López har nu klivit in som en nyckelspelare och på många sätt räddat densamma.

Ett långt år som gått oerhört fort är till ända. Vi kan väl gissa att flera klubbar önskar ett betydligt lugnare och mer stabilt 2013 än det snart avslutade 2012. Samtidigt står nog ett lika bra år överst på önskelistan för  flera lag.

Med det sagt går jag inte in djupare på det, utan passar bara på att önska er alla en riktigt god jul! Vi hörs i mellandagarna!

En kvart innan startelvan presenterades började ryktet florera – José Mourinho skulle bänka Iker Casillas. Lagkaptenen, själen och hjärtat i Real Madrid. När det blev officiellt drog spekulationerna igång direkt.

Det har länge stått klart att det funnits en spricka hos de regerande spanska ligamästarna. Att Casillas och Cristiano Ronaldo inte är bästa vänner är lika glasklart som att Mario Balotelli inte kommer särskilt bra överens med västar. Nu ser många sambandet med det att Mourinho skällde ut en journalist häromdagen, och att det är Iker som är källan han då ville åt.

Oavsett vad det här handlar om är det helt förskräckligt – och vi kan alla komma överens om att det inte har med det sportsliga att göra. Vill Mourinho bevisa att det är han som bestämmer? Att han är störst – nummer ett i Real Madrid?

I går postade Iker Casillas en bild på sin twitter. Bilden innehöll en vattendroppe. Kan det vara så att det fanns än bara en droppe bakom den bilden?

Om inte minnet sviker mig fick Mourinho lämna Chelsea efter att han bänkat John Terry en match. Ett komiskt sammanträffande? Må så vara, men nog fanns det mer bakom det, och petningen spelade nog in. Jag tror vi kan ana att något liknande ligger framför oss den här gången. För José Mourinho kommer inte bli långvarig i Real Madrid. Inte ens presidenten Florentino Pérez kan stå bakom honom i det här.

Att peta sin lagkapten, tillika kanske världens främsta målvakt, med en meritlista som få andra, är som att skjuta sig själv i foten. Som att spotta på klubbens färger och som att smutsa ner klubbens själ. Det här är inte acceptabelt. Så här gör man inte utan någon konkret anledning.

Det ska bli lika intressant att se hur Florentino agerar framöver som vad Mourinhos högra hand, Aitor Karanka, kommer säga på presskonferensen efter matchen mot Málaga. För ges det inte en förträffligt bra förklaring till detta, har Real Madrid ett stort problem.

Då var det äntligen dags för mig att dra igång min blogg om spansk fotboll här på Sportbladet. Något som i mitt tycke saknats allt för länge, och jag hoppas kunna fylla det tomrummet väl.

Ni som känner till mig sedan tidigare gör det förmodligen via SvenskaFans.com, där jag varit aktiv skribent sedan 2010. Min första kontakt med Aftonbladet inleddes i somras då jag skrev om de spanska lagen i ligabibeln som gavs ut i augusti.

Just blogg är relativt nytt för mig. Vad jag hade tänkt är alltifrån nyheter, djupdykningar på såväl enskilda spelare som klubbar till diverse referat och listor. Kom gärna med ytterligare förslag om vad som behöver omnämnas i bloggen, allt är varmt välkommet.

Efter den här lilla introduktionen tänkte jag köra igång per omgående. Inom kort kommer därför ett inlägg om tankar från den otroligt händelserika söndagen. Håll till godo!

Nu kör vi!