I brist på ligaomgångar och cupspel tar jag mig tillfället i akt att plocka ut höstens lag. De elva spelarna som – på sin position – imponerat mest på mig från att säsongen drog i gång tills den sista sparken den gångna helgen.

Innan jag gör en närmare presentation och motivering av varje spelare tänkte jag rakt upp och ner rada upp laget, uppställt i ett på spanskt vis klassiskt 4-2-3-1-system.

Willy Caballero (Málaga)
—
Jesús Gámez (Málaga)
Martín Demichelis (Málaga)
Diego Godín (Atlético)
Jordi Alba (Barcelona)
—
Mario Suárez (Atlético)
Beñat (Real Betis)
—
Isco (Málaga)
Lionel Messi (Barcelona)
Andrés Iniesta (Barcelona)
—
Radamel Falcao (Atlético)

—

Målvakt: Willy Caballero (Málaga)
Motivering: Málaga har inte varit så bra bakåt enbart på grund av en tight och samspelad backlinje, utan också genom ligans just nu bästa målvakt. Willy har bara släppt in 12 mål på 17 matcher och leder överlägset Zamora-rankingen för tillfället. Den stora frågan är varför han inte får chansen i det argentinska landslaget.

Högerback: Jesús Gámez (Málaga)
Motivering: En position där det var betydligt tuffare att välja ut höstens bästa. Tyvärr är det många som i vanliga fall tillhör den absoluta världseliten bland högerbackar som den här säsongen inte kommit upp i sin normala standard. Den egentligen enda stora konkurrenten till Gámez om den här platsen var Celta Vigos yngling Hugo Mallo – men han har varit något mer ojämn än Málagas lagkapten. Gámez har hållit en hög och jämn nivå hela hösten och utöver ett säkert försvarsspel också bidragit mycket i offensiven.

Mittback #1: Martín Demichelis (Málaga)
Motivering: Jag vet, det är lätt att tro att jag går igenom Málagas startelva. Men det är ingen slump att de tre första namnen i höstens lag kommer från samma lag. Málaga har varit det klart bästa laget defensivt i ligan, och enormt stor del i det har Martín Demichelis. När han kom till klubben tvivlade jag på värvningen, men han har verkligen bevisat motsatsen, och vuxit ut till en gigant i Málaga-tröjan.

Mittback #2: Diego Godín (Atlético Madrid)
Motivering: Ett lika solklart val som Demichelis var också Diego Godín. Härföraren, ledaren och den stora besten i Atléticos backlinje. Uruguayanens har presterat bättre och bättre sedan Diego Simeone återvände till Atlético, och i dag är hans plats i startelvan lika självklar som Radamel Falcaos. Har stått för en utomordentlig höst, bortsett från blundern mot Barcelona som gav Leo Messi öppen gata att göra 4-1.

Vänsterback: Jordi Alba (Barcelona)
Motivering: Jag kan inte komma på någon vänsterback jag i nuläget skulle ranka högre än Jordi Alba. Katalanen är brytningssäker, passningsskicklig och energisk som få andra. Han orkar springa upp och ner längst flanken match efter match utan att bli trött – och han gör alltid något vettigt när han får bollen. En stor nyckel till att Barcelona gått så bra under hösten.

Defensiv mittfältare #1: Mario Suárez (Atlético Madrid)
Motivering: Sedan återkomsten till Atlético 2010 har Mario Suárez blandat och gett. Fram tills den här säsongen. Då har ”super-Mario”, som han kallas av supportrarna, inte bara presterat i de stora matcherna (något han annars är känd för) utan hållit en betydligt jämnare nivå. Det har också gjort att han bitit sig fast i Atléticos startelva, där han numera är given. Gör precis det en bra defensiv mittfältare ska göra – bryter bollen, och levererar den vidare. Syns sällan, men gör otroligt stor nytta i det tysta.

Defensiv mittfältare #2: Beñat Etxebarria (Real Betis)
Motivering: Betis landslagsman är den överlägset största anledningen till att laget ligger på en sensationell femteplats i tabellen. Beñat är med sin passningsskicklighet och speluppfattning den självklara spelmotorn i det grönvita gänget. Med sin extremt känsliga högerfot är han dessutom ett ständigt hot på fasta situationer – oavsett om det gäller frisparkar eller hörnor.

Högerytter: Isco (Málaga)
Motivering: Häng inte upp er på positionsvalet. Det finns enklare uppgifter än att konkurrera ut Leo Messi om en central position som offensiv mittfältare. Men det hindrar inte Isco från att ta plats i höstens lag, även om han som utgångsposition blir satt till höger på mittfältet. Och supertalangen är inte alls ovan att spela på kanten, men som vi alla bekant känner till trivs han som allra bäst när han får husera centralt i banan. Även här är han tänkt att få en ganska fri roll, där han kan knalla in centralt och fördela bollar – det han är allra bäst på, med andra ord.

Offensiv mittfältare: Lionel Messi (Barcelona)
Motivering: I Barcelona har han ingen spjutspets framför sig. Det får han här, och det är en roll han i bland annat landslaget bevisat att han behärskar. Annars räcker väl facit 26 mål och fem assist på de 17 inledande omgångarna som en hyfsad motivering till varför Messi tar plats här.

Vänsterytter: Andrés Iniesta (Barcelona)
Motivering: Trivs egentligen bäst i en central position, men faktum är att Iniesta faktiskt spelat väldigt mycket på kanten under hösten – med väldigt goda resultat. Han leder assistligan på tio framspelningar som lett till mål, och har i övrigt briljerat i sin offensiva position.

Central anfallare: Radamel Falcao (Atlético Madrid)
Motivering: Inte heller här behövs någon närmare presentation eller motivering. Har stått för 17 ligamål under hösten och jagas nu av alla klubbar som har alldeles för mycket pengar att leka med.

Bänken: Thibaut Courtois (Atlético), Sergio Ballesteros (Levante), Ignacio Camacho (Málaga), Joaquín (Málaga), Cristiano Ronaldo (Real Madrid), Aritz Aduriz (Athletic) & Léo Baptistão (Rayo Vallecano).

Kommentar: En väldig offensiv bänk – där alla på ett eller annat sätt utmärkt sig under hösten. Som reservkeeper finns Courtois, som på nytt gjort bra ifrån sig i Atlético. Ballesteros fortsätter att imponera som Levantes stora försvarsgeneral. Camacho har tagit enorma kliv och vuxit ut till en nyckelspelare i Málaga. Detsamma gäller Joaquín, som verkar ha fått bukt på skadebekymren och spelar sin livs bästa fotboll. Cristiano Ronaldo har gjort många mål – men inte levererat på samma sätt som förra säsongen och när han varit sämre, har Real Madrid blivit otroligt lidande. Aduriz har varit en av få ljuspunkter i säsongens Athletic, medan Léo är ytterligare en överraskningsspelare som betytt otroligt mycket i offensiv väg för Rayo.

Ja, nu är nog ligan avgjort trots allt
Atlético var det bättre laget på Camp Nou första halvtimmen. Det är få lag som klarar av det – Atlético gjorde det. Falcao gav laget ledningen på ett rättvist sätt, sedan föll man tillbaka lite för långt. Barça fick större ytor att rulla på, och ganska tidigt kom kvitteringen. Lite för tidigt, för Atléticos del. Hade man hållit ledningen i paus är jag ganska övertygad om att densamma inte hade slutat 4-1. Nu ville Adriano annat, och drömsköt in kvitteringen, varpå Sergio Busquets – av alla människor – kyligt prickade in ledningsmålet precis före paus.

Den andra halvleken bjöd inte på lika stor spänning, och Atlético blev till slut för tröttkörda. En till synes blev Leo Messi gjorde sina obligatoriska två mål – trots allt, precis som senast i Copa del Rey mot Córdoba, inte gör någon bra match. En styrka i sig, så klart, och en unik sådan.

En annan spelare som verkligen visade att han håller absolut högsta nivå var så klart Radamel Falcao. Colombianen utgjorde ett ständigt hot för Barça-försvaret och kunde lika gärna gjort två-tre mål i den första halvleken. Nu fick det räcka med ett, men hela rörelsemönstret, sättet att ta sig till lägen och framför allt viljan lyser världsklass. Måste även påpeka att Kokes snabba frispark som ledde fram till Falcaos första friläge i matchen var en av matchens stora behållningar. Bara passningen var värd att resultera i mål.

En annan behållning var inhopparen Thiagos magiska nedtagning i den andra halvleken. Teknik och balans av den högre skolan.

Den stora frågan som man måste ställa sig med matchresultatet i handen är så klart; är ligan avgjord nu? Eftersom Real Madrid tappade nya poäng efter 2-2 hemma mot Espanyol, gjorde Barcelona inte bara ett ryck gentemot de rödvita – utan också Real. Barça har nu nio poäng ner till Atlético, och sanslösa 13 ner till Real Madrid. Större under har skett, och man ska aldrig säga aldrig, men jag tror tåget redan har gått. Barcelona känns hungrigare än någonsin, och jag har svårt att se vad som kan stoppa dem i ligaspelet fortsättningsvis.

För ligans skull kan vi väl hoppas att jag jinxar allt när jag påstår att det är avgjort, och att vi bjuds på spänning hela våren.

”Llorente vete ya”
Ett lag som inte sitter i den allra mest spännande situationen just nu är Valencia. Efter en ny hemmaförlust (0-1 mot Rayo, sedan den forne Valencia-mittfältaren Chori Domínguez gjort matchens enad mål på straff) kräver nu supportrarna president Manuel Llorentes avgång. Man tycker att han misslyckats med för mycket det senaste året och att han gjort sitt nu.

Fast Valencias fans har och kommer alltid vara kräsna. Med all rätt, kan tyckas, om man ser vilket lag de var för bara några år sedan. Nu är läget annorlunda, och man är inte lika konkurrenskraftiga som för tio år sedan. Det har däremot inte ändrat fansens syn, som ständigt vill ha framgång.

Den lilla Valverde-effekten jag skrev om för några dagar sedan verkar stanna vid just liten. Två raka segrar blev tillräckligt, och hemmadebuten blev minst sagt misslyckad för den nye Valencia-tränaren. Men nu är det alltså inte tränaren som fansen vill få bort (som fallet var med Emery), utan presidenten.

Real Madrid – uddlösa i ligaspelet
Vad är det som hänt med Real Madrids spel i ligan den här säsongen? Fantasilöst och ingen vilja. På presskonferensen efter 2-2 mot Espanyol sa Mourinho att laget nu var tvungna att se till att få fart på spelet i ligan – så man är bra i Champions League. Om Mourinho innerst inne har gett upp – eller bara väljer att sätta press på lagen ovanför i tabellen, är oklart. Däremot känns det, sett till det spelmässiga, att Real Madrid inte kommer kunna utmana om en ligatitel ändå. Man har inte samma motivation, samma hunger som i fjol.

Och att just Espanyol – laget som Real Madrid gjort flest mål på genom historien – skulle gå och knipa en poäng mot huvudstadsklubben var det nog ingen som trodde. Katalanerna brukar annars ha ofattbart svårt mot just Real Madrid, och snarare, som statistiken ger sken om, förlora ganska rejält.

Under hösten har vi lärt känna en ny Léo i La Liga. En spelare som kommit från ingenstans i praktiskt taget burit sitt Rayo på sina axlar. Jag talar förstås om Léo Baptistão – 20-åringen som varit säsongens hittills största överraskning i den spanska ligafotbollen.

I somras tappade Rayo Vallecano sina främsta spelare från förra säsongen. Storstjärnan och främste målskytten Michu gick till Swansea. Diego Costa, som gjorde succé under sin låneperiod i våras, återvände till Atlético Madrid. Dessutom försvann både Alejandro Arribas och José María Movilla till Osasuna respektive Zaragoza.

Som ersättare plockades namn som Adrián (Racing) och Alejandro Gálvez (Sporting Gijón) in. Inga stora namn med andra ord, men ack så stora skor de skulle fylla. I övrigt satsade Rayo på sina egna produkter. Nu, 14 omgångar in på säsongen, förstår man varför man den lilla klubben från Madrid-trakten inte gick in hårdare för att värva nya spelare, utan satsade på sina egna. Det bästa exemplet på detta är anfallaren Léo Baptistão, 20, som hittills stått för sex mål och fyra assist.

Léo föddes 1992 i Santos, Brasilien. Han inledde sin fotbollskarriär i klubben Portuguesa Santista, där han spelade tillsammans med en viss Neymar. Som 16-åring flyttade Baptistão sedan till Spanien, där han började spela i Rayo Vallecanos ungdomsakademi. Anledningen till att det blev just Rayo var för att det var den enda klubb som kunde erbjuda honom boende.

Den inofficiella A-lagsdebuten kom på försäsongen 2011, detta i en match mot Sporting Gijón. Dessvärre bröt Léo nyckelbenet i matchen – och fick spendera de närmsta sex veckorna med att återhämta sig. Olyckan var inte slut där, utan en stressfraktur gjorde att brassen missade ytterligare månader av förra säsongen. Det blev till slut 17 matcher i Rayo B, där han svarade för fyra mål, men det räckte för att han skulle vara en aspirant på en permanent A-lagsplats den kommande säsongen.

Baptistão gjorde en bra försäsong med Rayos A-lag i somras, och den officiella debuten lät inte vänta på sig särskilt länge. Och som han skulle presentera sig. I bortamatchen mot Real Betis den 25 augusti, i den blott andra omgången, fick Léo chansen från start. Det tog inte ens två minuter innan han hade tagit sig runt på vänsterkanten och serverat Piti öppet läge för att göra 1-0. Matchen slutade till slut 2-1 till Rayo – där Baptistão stod för det matchavgörande målet i den andra halvleken.

– Jag är väldigt nöjd med min debut. Efter matchen mot Betis har jag fått starta regelbundet och nu gäller det bara att fortsätta jobba hårt och ta råd ifrån tränaren, säger brassen.

Just Piti, som Léo gav en assist till i sin debut, har varit en otroligt betydelsefull person för ynglingen.

– Han har betytt mycket för mig. Han hjälper mig både på och utanför planen, och agerar precis så som en kapten ska göra.

Om 2011 var ett otursår har 2012 definitivt varit det motsatta. Utöver skadebekymren förlorade också Baptistão sin kusin förra året, en person som han stod mycket nära. Under 2012 har framgångarna avlöst varandra – även om han fortfarande saknar sin kusin, som också bodde i Madrid.

– Det var en oerhört tuff tid när min kusin gick bort, men nu ger han mig styrka att fortsätta jobba hårt. Jag dedikerade mitt debutmål till honom och hela min familj, berättar Léo.

Det är inte bara Léo Baptistão som har gjort det bra under hösten. Hela Rayo har presterat väldigt bra under nye tränaren Paco Jémez, och ligger i skrivande stund på en tionde plats i tabellen.

– Den första delen av säsongen har gått väldigt bra för hela laget. Vi har mycket att tacka Paco för, som hela tiden håller oss lugna, menar den 20-årige brassstjärnan.

Paco Jémez har varit en väldigt viktig figur i Baptistãos fantastiska utveckling den här säsongen. Trots att han inte ens tillhör A-laget permanent har Paco visat stort förtroende för den unge brassen – något som har lönat sig. Under hösten har Léo varit säsongens tveklöst största utropstecken i La Liga.

– Paco tror på mig och jag har han och Rayo att tacka för att jag nått hit. Nu gäller det att behålla fötterna på jorden och fortsätta i samma takt.

Efter den fantastiska säsongsinledningen har många klubbar fått upp ögonen ordentligt för Léo. Inte minst Atlético Madrid, som varit intresserade av den unge brassen under flera år. De senaste ryktena placerar Baptistão hos de regerande Europa League-mästarna nästa säsong, och det vore inte alls ologiskt om det blev så. För det första trivs han i Madrid, och flytten hade inte blivit längre än några kvarter. Dessutom hade han fortfarande kunnat fått den regelbundna speltid han behöver för att utvecklas i en klubb som Atlético – oavsett om han inte skulle ta en ordinarie plats i startelvan direkt.

Att Atlético och Rayo sedan tidigare också har en väldigt bra relation försämrar inte chanserna för Baptistão att slutligen hamna hos de rödvita. Rayo hade bland annat både Joel Robles, Jorge Pulido samt Diego Costa inlånade från just Atlético i våras – och något liknande kan mycket väl tänkas i fortsättningen som en sorts delbetalning för Léo.

Men just nu är det Rayo som gäller för höstens genombrottsman i La Liga. Frågan är om det är han som kan bli säsongens frälsare för den lilla klubben.

– Ska jag vara ärlig trodde jag inte jag skulle få så här mycket speltid. Allt har gått väldigt fort och det har bara flytit på. Vi har ett bra lag och jag tror vi kommer göra en bra säsong.

Källor: RayoVallecano.es, AS, Marca, El País & LFP.

Nu fick Betis-fansen något att sjunga för
Förra helgen blev Real Betis överkörda av stadsrivalen Sevilla med hela 5-1. Målvakten Adrián gjorde kanske sin sämsta insats i den grönvita-tröjan, och försvarsmässigt var det inte mycket som stämde.

Trots det i bagaget tog sig Betis an Real Madrid på bästa sätt under lördagskvällen. Och då ska man komma ihåg att man också saknade sina tre tre främsta mittbackar i form av Paulão, Damien Perquis och Mario.

Real Betis vann matchen med 1-0 sedan Beñat gjort matchens enda mål i den första halvleken. Adrián gjorde till skillnad från i Sevilla-derbyt en av sina främsta insatser i målet, medan försvaret stod för en heroisk prestation. Real Madrid saknade fantasi i offensiven. Även om han skapade rejält tryck i andra halvlek så föll inte pusselbitarna på plats. Cristiano Ronaldo försökte, men misslyckades. Karim Benzema blev antingen överlistad av Adrián eller avblåst för offside (även om han hade en boll i nät, felaktigt bortdömt). Det var helt enkelt inte huvudstadsklubbens kväll.

I stället fick Betis-fansen något att sjunga för. Förra helgen stod de för något helt magiskt när de, trots underläge 4-0 mot värsta konkurrenten, stod bakom och hyllade sina spelare med sånger. Under lördagen fick så supportrarna något att på allvar hylla sina spelare för, efter den imponerande segern.

Många av er ställer säkerligen frågan; är ligan avgjort nu? Nej, är mitt spontana svar. Men det är numera inte Real Madrid som i första hand utmanar Barcelona, utan ett annat lag från huvudstaden – Atlético. Falcao och hans kompanjoner ställs i morgon mot ett formstarkt Sevilla hemma på Vicente Calderón. Man har den här säsongen visat upp en helt annan mentalitet än man sett skuggan av på många år, och vid vinst mot Sevilla sätter man ytterligare press på Barcelona (som senare i morgon möter Levante på bortaplan). Dessutom kommer man – oavsett resultat mot Sevilla – fortfarande ligga som sämsta tvåa efter derbyt mot Real Madrid nästa helg.

Ännu har tåget inte gått för Real Madrid. Jag tror däremot det krävs att Levante tar poäng av Barcelona i morgon innan tåget rullar ifrån de regerande mästarna.

Iscos show på La Rosaleda
Ta er en titt på den här sekvensen från mötet mellan Málaga och Valencia under lördagen. Ungefär så kul hade Isco när fladdermössen från norr kom på besök.

Redan i den åttonde minuten slog Málaga till och gjorde 1-0 genom Francisco Portillo. Därefter var det aldrig något snack – överhuvudtaget. Det tog över en timme innan Valencia hade första skottet på mål. Något som kanske var ännu mer häpnadsväckande var att det då fortfarande bara stod 1-0. När Javier Saviola prickade in 2-0 en kvart från slutet sög det musten ur Valencia. Sedan gjorde inbytte Roque Santa Cruz 3-0 av bara farten – innan Adil Rami passade på att bli utvisad för gästerna. Därefter spikade Isco igen butiken med att, som planens bästa spelare, sätta 4-0.

Samme Isco som för ett par år sedan ansågs för valpig av Unai Emery hade under lördagskvällen stor show på La Rosaleda – med sina gamla lagkamrater. Snacka om revansch och ett långfinger åt Valencia som inte trodde fullt ut på honom. I Málaga har han nämligen bevisat att han håller världsklass, och med sina blott 20 fyllda år är det bara luta sig tillbaka och njuta – för den här showen kommer hålla på i lång tid framöver.

Léo Baptistão – säsongens stora överraskning
Utöver de två stora matcherna under lördagen spelades ytterligare två. Rayo tog emot Mallorca på hemmaplan i en match som länge såg ut att bli mållös. Sedan tog säsongens stora utropstecken i La Liga – Léo Baptistão – sakerna i egna händer och fixade tre poäng åt Rayo. Först gjorda han själv 1-0 med bara tre minuter av ordinarie matchtid kvar att spela. Därefter spelade han elegant fram Andrija Delibasic som satte slutresultatet 2-0.

Det verkar vara inne inom spansk fotboll att vara 20 år och fullständigt makalöst bra. Léo är nämligen, precis som Isco, född 1992 och hade många år framför sig på den absoluta toppnivån. Frågan vi nu kan ställa oss är vilken klubb han kommer hamna i härnäst.

Även Valladolid och Granada var i gång under veckans sjätte dag. En match som Valladolid, som imponerat under den inledande tredjedelen av säsongen, gick segrande ur sedan Manucho gjort matchens enda mål.

Soldado matchvinnare på Mestalla
När jag tidigare i dag skrev en text med fokus på lördagens tungviktsmöte på Mestalla mellan Valencia och Atlético, nämnde jag att även vid hemmaseger skulle jag inte bli klokare på Valencia. Hemmaseger blev det, och klokare blev jag inte.

Det kändes många stunder som att Valencia faktiskt inte spelade på hemmaplan. De var tillbakatryckta, hade lite boll, de gnällde och det var irriterat. Likväl stod de pall, och höll ihop laget – något som slutligen räckte till seger mot Atlético.

Och det var två individuella prestationer som blev avgörande. Roberto Soldados helt magiska volleyträff fram till 1-0 i första halvlek, och ett moment av briljans från Sofiane Feghouli i slutet av matchen knöt ihop säcken till 2-0. Nelson Valdez hoppade in och tackade Feghouli för ett vackert förarbete med att spika igen butiken med det avgörande målet. Ändå var det Soldado, med sitt mål i första halvlek, som blev stor matchvinnare.

Men anfallsmässigt finns det fortfarande mycket att kräva av Los Ché. Kreativiteten är nästan obefintlig vissa stunder, och det märks verkligen att man lider i frånvaron av Éver Banega och Sergio Canales. Feghouli fick dra ett otroligt tungt lass offensivt mot Atlético – något han bemästrade på allra bästa sätt. Han var nämligen den enda som kunde hålla boll på offensiv planhalva och alltid gjorde någonting med vettigt syfte.

Försvarsmässigt stod hemmalaget för en förstklassig insats – även om det var irriterat matchen igenom. Men det är också en del av fotbollen, och det gäller att hela tiden hålla huvudet högt.

Jag gissar att det här kan vara en vändpunkt för Valencia. Men, innan man kan blicka uppåt i tabellen på allvar måste man bryta den usla trenden på bortaplan. Nu har man tagit det första steget. Nästa steg är Valladolid nästa helg. Vinner man där, ja då kan man verkligen konstatera att Valencia är på rätt väg igen. För det här var en väldigt bra början.

Dessutom lär nog Mauricio Pellegrino somna ganska gott i natt – även om han inte fick vara kvar på sidlinjen hela matchen.

Premiärmål och 100-noteringar för Real Madrid
Real Zaragoza orkade stå emot Real Madrids press – i ungefär 22 minuter. Sedan gjorde Gonzalo Higuaín 1-0, innan Ángel Di María, i sin 100:e match för klubben, kort därefter fyllde på till 2-0. Det blev till slut en enkel historia för huvudstadsklubben, som vann med 4-0.

Det mest anmärkningsvärda från matchen var dock inte det faktum att Cristiano Ronaldo gick av planen mållös. Nej, det var i stället att José Mourinho tog sin 100:e seger som tränare för klubben, detta på 133 matcher. Ett otroligt imponerande facit.

Något ytterligare noterbart är att både Michael Essien och Luka Modric hittade nätmaskorna för första gången i den vita dressen.

David Villa tillbaka i gammalt gott slag
I fredags blev Leo Messi pappa för första gången. Han fick ledigt från träningen – men valde ändå att spela lördagens match mot Celta Vigo. Och det klart, nu har han ju även en son, och inte bara sin mormor, att dedikera sina mål till. Och det var det han var ute efter – mål. Men trots frisparksförsök och dribblingsräder lyckades inte argentinaren, och fick i stället se på när David Villa hade stor show.

För det var el Guaje, som han kallas, som var Barças klart vassaste spelare mot Celta. Med sitt riviga spel, ett vackert mål, och en ännu vackrare assist var det den gamle David Villa som uppstod på Camp Nou. Det känns faktiskt som spanjoren hittat tillbaka till sin gamla goda form nu.

Málagas första hemmatorsk – rasar de nu?
Efter en säsongsinledning som överraskat många kom under lördagseftermiddagen Málagas första hemmaförlust. Något förvånande mot Rayo Vallecano.

Det är väldigt tydligt att andalusierna saknar spets i form av en anfallare som ständigt levererar. Spelmässigt ser det ofta bra ut, men de saknar effektivitet på sista tredjedelen.

Efter den framgångsvåg Málaga svävat på under inledningen av säsongen blir följdfrågan naturligtvis; fallerar allt nu? Kommer Málaga rasa i tabellen?

Blir man mer effektiva framåt är jag övertygad om att man kommer bita sig kvar i toppen. Gör man det inte, samtidigt som man börjar tappa lite av den defensiva styrka man annars visat upp under säsongsupptakten – då kan man falla bakåt. När säsongen summeras i vår är jag ändå ganska övertygad om att Málaga kommer vara ett av lagen som kvalificerat sig för spel i Europa nästa säsong.

Samtidigt går det inte annat än att lyfta på hatten över Rayos nya storstilade insats. Ett oberäkneligt lag, som alltid bjuder på underhållning. Mot Málaga fungerade Paco Jémez taktik väl – och man var effektiva nog för att vinna matchen med 2-1.

Utan någon som helst rangordning, har jag nu plockat ut åtta spelare, som på ett eller annat sätt överraskat positivt under säsongsinledningen. Antingen genom att dyka upp från ingenstans och prestera, eller helt enkelt höjt sig avsevärt jämfört med tidigare.

—

Ignacio Camacho, defensiv mittfältare, 22 år (Málaga)
Spelaren med det spännande smeknamnet Nacho kom till Málaga från Atlético Madrid i januari 2011. Efter att ha fått mycket speltid första våren, blev det den efterföljande säsongen mer knapert sedan Jérémy Toulalan anlände till klubben. Den här säsongen har då Camacho fått större förtroende än tidigare – och tagit vara på sina chanser med råge. Med sin blick och sitt fina passningsspel har han varit en oerhört viktig pjäs i det Málaga som tagit fotbollsvärlden med storm under hösten. Att Toulalan varit skadad har knappast märkts av. Frågan är hur Pellegrini kommer välja i framtiden, bänka någon, eller satsa på båda två samtidigt? Jag tror på det senare alternativet.

Tomer Hemed, anfallare, 25 år (Mallorca)
Den israeliske anfallaren gjorde förra säsongen i princip bara mål från elva meter, men har den här hösten bevisat att han faktiskt kan göra mål på andra sätt. Med sina sex mål på nio matcher har han vuxit ut till precis den målskytt Mallorca behöver. Dessutom är hans tyngd i anfallet en viktig pusselbit i lagets spelidé, där man alltid har alternativet att slå långt på Hemed och hoppas på att han, med sin styrka, ska kunna bita fast bollen på offensiv planhalva.

Mario Suárez, defensiv mittfältare, 25 år (Atlético Madrid)
Höga berg och djupa dalar förra säsongen. Men han prickade ofta formtoppen precis vid rätt tillfällen. Den här säsongen har Mario Suárez hållit kvar vid formtoppen – och vuxit ut till en stor nyckelspelare i det Atlético som just nu ligger tvåa i ligan. Stark bollvinnare och bra på att fördela bollen vidare. Gör grovjobbet i det tysta, och låter övriga få ta emot strålkastarljusen. Nu när den gode Super-Mario, som han kallas av Atlético-supportrarna, också förbättrat sitt passningsspel undrar jag om Vicente Del Bosque haft honom i åtanke. Annars är det nog dags att ha det snart.

Léo Baptistão, anfallare, 20 år (Rayo Vallecano)
Det var inte bara jag som tippade Rayo på nedflyttningsplats inför säsongen. Jag tippade till och med att de skulle sluta sist. Anledning? De tappade i stort sett samtliga nyckelspelare – samtidigt som deras nyförvärv inte fick någon att hoppa ur stolen. Men hittills har Rayo överraskat, men det har inte varit något nyförvärv som stuckit ut allra mest. Nej, i stället är det Léo Baptistão, i fjol i Rayo B, som har klivit fram ordentligt och bidragit med både mål och kreativitet. Anfallaren flyttades upp permanent till A-truppen inför säsongen, och då visste allmänheten inte mycket om honom. Nu har han presenterat sig på den stora scenen – en scen han bemästrar ypperligt. Frågan är hur länge Léo blir kvar i Rayo.

Pizzi, anfallare, 23 år (Deportivo La Coruña)
Det var en tung säsong för Pizzi i fjol när han representerade Atlético Madrid. Sedan Diego Simeones intåg i Madrid-klubben fick Pizzi inte alls mycket förtroende, och man valde till den här säsongen att låna ut honom till Deportivo. I A Coruña-klubben har portugisen Pizzi direkt tagit en ordinarie plats i startelvan – och även blivit precis den kreativa spelaren man behövde få in för att fylla tomrummet efter Andrés Guardado. Bemästrar både en roll som ytter och centralt i banan. Specialist på fasta situationer, något han inte minst bevisade mot Barcelona då han smällde in både en straff och en frispark. Ett framtidsnamn, som enligt ryktena kommer få en ny chans i Atlético nästa säsong.

Víctor Rodríguez, offensiv mittfältare, 23 år (Real Zaragoza)
Ung och talangfull offensiv pjäs som verkligen varit säsongens komet hittills i Real Zaragoza. Värvades inför säsongen till klubbens B-lag, men imponerade så pass mycket under försäsongen att han sedermera fick chansen ligaspelet med A-laget. En chans som han tog väl till vara på, och efter nio spelade omgångar är han nu ordinarie i startelvan. Kan spela både som ytter, vilket är hans normala position, men har även används som en central offensiv figur och även löst den uppgiften på ett bra sätt. Teknisk, bra med boll och har även visat sig vara farlig framför mål.

Cicinho, högerback, 26 år (Sevilla)
När Coke inte alls levererade under fjolårssäsongen valde Sevilla att gå efter en ny högerback under sommarens transferfönster. Valet föll på brassen Cicinho, tidigare i Palmeiras. Av supportrarna var förväntningarna höga, och det hade pratats väldigt bra om den offensiva högerspringaren. Men även om förväntningarna var höga – tror jag alla blivit överraskade av Cicinhos prestationer. Som en ångvält har han tågat upp och ned längs Sevillas högerkant med Jesús Navas som radarpartner. Han har snabbheten, tekniken och precisionen i inläggen. Det lär redan vara många andra klubbar runt om i Europa som fått upp ögonen för den 26-årige brassen.

Javier Saviola, anfallare, 30 år (Málaga)
Tillsammans med Roque Santa Cruz värvades Javier Saviola till Málaga under sista dagens av sommarens transferfönster. Det osade panikvärvningar lång väg. Saviola som blandat och gett i Benfica under några säsonger, men som sedan länge passerat sitt bäst-före-datum, trodde jag. Vad skulle han i Málaga att göra? Ett Málaga som nu också skulle debutera i Champions League. Resultatet? En spelmässigt pånyttfödd Saviola som både levererat assist och mål under säsongsupptakten. Håller han i den formen, ja då kan klubben stoltsera med att ha gjort ett riktigt kap.

—

Det finns naturligtvis fler spelare som överraskat positivt den här säsongen. Manucho (Valladolid), Eliseu (Málaga), Diego Costa (Atlético), Martín Montoya (Barcelona) och Raphael Varane (Real Madrid) är några av dessa, men de lämnades av olika skäl utanför.

Håller ni med mig? Borde ytterligare någon/några spelare läggas till bland dessa åtta? Eller är det någon som helt enkelt inte förtjänar att vara där?

När det spanska fotbollsförbundet, LFP, presenterade statistik över bollinnehav efter de sju inledande omgångarna under onsdagen var det nog många som stannade upp lite extra. Barcelona toppade listan medan tokoffensiva Athletic ledda av Marcelo Bielsa var tvåa. Men trea var ingen annan av storheterna, utan istället Rayo Vallecano – något som var en överraskning för många. Huvudstadsklubben som inför säsongen tippades bli en slagpåse – men som motbevisat sig och inlett densamma på ett riktigt bra sätt.

Detta mycket tack vare nye tränaren Paco Jémez sätt att tänka fotboll. Han har vågat föra in sin spelfilosofi i Rayo till hundra procent – och hittills har den funkat väldigt bra. Den kan tyckas vara något chansartad – men när det väl går hem, ja då är det både vackert och underhållande.

Paco Jémez har spelat med trebackslinje i fyra av de sju inledande ligamatcherna. Detta bland annat på tuffa arenor som Benito Villamarín mot Real Betis, och Vicente Calderón mot Atlético Madrid. Mot Betis fungerade den offensiva uppställningen – och Rayo bärgade samtliga poäng. Mot Atlético blev man till en början överkörda – för att på slutet vara snubblande nära att lyckas med en vändning i stil med det Sverige i dagarna mäktade med mot Tyskland. Med andra ord hämta upp ett 4-0-underläge – mot en motståndare som på pappret är tre gånger så bättre, på dennes hemmaplan. Men matchen slutade 4-3.

De senaste matcherna har Jémez gått över till en mer traditionell fyrbackslinje – detta med högst blandade resultat. Frågan hur han kommer ställa upp fortsättningsvis är omöjlig att svara på, och jag tror inte det bara finns ett svar. Paco Jémez har på sju omgångar bevisat att han både vågar och tror på sin spelidé, och känslan säger att han även skulle kunna ställa upp med två försvarare, om han skulle ana att det vore det bästa.

Rayos inledande sju omgångar;

Rayo – Granada 1-0 (fyrbackslinje)
Real Betis – Rayo 1-2 (trebackslinje)
Rayo – Sevilla 0-0 (trebackslinje)
Atlétco – Rayo 4-3 (trebackslinje)
Rayo – Real Madrid 0-2 (fyrbackslinje)
Valladolid – Rayo 6-1 (trebackslinje)
Rayo – Deportivo 2-1 (fyrbackslinje)

På söndag fortsätter La Liga för Rayos del när man åker till Barcelona för att ta sig an tabelljumbon Espanyol. Hur man ställer upp då vet nog bara Paco Jémez – om ens han – svaret på.

—

Real Madrid återfinns på fjärdeplats enligt statistiken. I övrigt är det noterbart att lag som Sevilla, Real Betis & Mallorca – som inlett säsongen väldigt positivt – inte haft alls mycket bollinnehav i sina matcher.

 
Hela listan:
1. Barcelona: 66%
2. Athletic Bilbao: 58%
3. Rayo Vallecano: 56%
4. Real Madrid: 56%
5. Málaga: 54%
6. Valladolid: 53%
7. Celta Vigo: 52%
8. Atlético Madrid: 51%
9. Osasuna: 50%
10. Espanyol: 50%
11. Valencia: 49%
12. Real Sociedad: 49%
13. Deportivo La Coruña: 48%
14. Getafe: 48%
15. Zaragoza: 48%
16. Granada: 46%
17. Sevilla: 43%
18. Real Betis: 43%
19. Mallorca: 41%
20. Levante: 41%