Daniel Larsson blev klar för Valladolid i höstas, Guillermo Molins är hårsmån ifrån Real Betis, och nu uppger SkySports att Sevilla och Málaga slåss om John Guidetti. Från noll svenskar i La Liga när säsongen började kan vi om någon vecka ha tre stycken i ligan – vilket naturligtvis skulle höja intresset för allmänhetens svensk enormt. Speciellt om en av dessa heter John Guidetti.

Den unge och mycket talangfulle Manchester City-anfallare har alltså kopplats samman med Sevilla och Málaga. SkySports uppger att Guidetti kommer lånas ut under våren – och att han själv föredrar Spanien. Där skall de nyss nämnda klubbarna vara de som är intresserade av hans tjänster.

Skulle Sevilla sälja skyttekungen Álvaro Negredo – som det ryktats om de senaste veckorna – hade man definitivt varit i behov av en spelartyp som Guidetti. Babá Diawara har förvisso inte fått särskilt många chanser sedan han värvades in från portugisiska ligan, men han känns som ett osäkert kort. Med nye tränaren Unai Emery – som är känd för att rotera mycket – hade det nog inte spelat någon roll för Guidetti om Negredo stannar eller inte – svensken hade fått speltid ändå. Men får han själv välja tror jag Málaga är ett betydligt hetare och smartare alternativ, inte minst med tanke på att man spelar Champions League-slutspel till våren. Att de dessutom saknar en notorisk målskytt gör inte saken sämre, och det gör ryktet i sig än mer trovärdigt.

Om det skulle stämma att John själv föredrar Spanien så är jag helt övertygad om att han resonerar rätt. Svensken har såväl tekniken och spelsinnet som krävs för att lyckas i La Liga, och besitter en mental styrka som få andra 20-åringar gör.

Intresset för spansk fotboll hade höjts till skyarna i Sverige om vårt nya stora framtidshopp hade tagit sig an La Liga. För lyckas, det är jag lika övertygad om som John själv, att han kommer göra – oavsett i vilket lag eller vilken liga han hamnar.

Det har blivit dags att lista ligans just nu hetaste anfallare. Och då syftar jag på strikers, ”nummer nio”-spelare, ja kalla det vad ni vill. Därför faller spelare som Lionel Messi och Cristiano Ronaldo bort. Listan baseras i första hand på höstens prestationer.

Det pratas väldigt ofta om ”nummer nio”-spelare i Spanien. En roll som i vissa lag inte ens finns, som i Barcelona, där Lionel Messi på pappret innehar rollen, men som i praktiken florerar i en betydligt mer tillbakadragen position.

Här kommer en topp tio-lista med de just nu hetaste spjutspetsarna i La Liga. Och kom ihåg att listan inte baseras på vem som uppnått mest under sina karriärer eller vem som har bäst högstanivå. Detta rör i första hand avtrycken som spelarna gjort den här säsongen.

—

10. Obefemi Martins (Levante)
28 år, 13 ligamatcher, sex mål

Motivering: Har fyllt tomrummet efter Arouna Koné på bästa möjliga sätt. Sett till de matcher han har startat har han hittat nätmaskorna i varannan match. ”Obagol” kan än.

—

9. Álvaro Negredo (Sevilla)
27 år, 16 ligamatcher, åtta mål

Motivering: Sevillas skyttekung fortsätter att leverera mål, men är liksom en spelare som Roberto Soldado ganska ojämn. Dessutom har han haft svårt att kliva fram i de större matcherna och presterat när det verkligen gällt som mest.

—

8. Karim Benzema (Real Madrid)
25 år, 15 ligamatcher, fem mål

Motivering: Erbjuder en annan typ av spel än Gonzalo Higuaín, och ofta slår det ut väldigt bra. I ligaspelet har fransmannen däremot inte tagit vara på sina chanser som sig borde, men hans fina Champions League-höst bevisar ändå vilket kapacitet som finns. Kommer få fightas rejält med Higuaín om startplatsen under våren. Sett till säsongens insatser borde Gonzalo gå före – men vi vet alla vad Benzema kan när han är som bäst.

—

7. Aritz Aduriz (Athletic Club)
31 år, 17 ligamatcher, elva mål

Motivering: Är den som klivit fram ut Fernando Llorentes skugga. Aritz Aduriz har varit en av få ljusglimtar i Athletic den här säsongen, och faktiskt stått för hela elva mål. Hade hans lagkamrater presterat på samma nivå hade man garanterat gjort en bättre första hälft av säsongen.

—

6. Roberto Soldado (Valencia)
27 år, 17 ligamatcher, nio mål

Motivering: Målmässigt har Soldado gjort en bra säsong så här långt. Men han är fortfarande alldeles för ojämn för att nå högsta betyg och kunna mäta sig med de allra främsta. Emellanåt är han alldeles briljant, för att vissa matcher vara osynlig eller allmänt gnällig.

—

5. Iago Aspas (Celta Vigo)
25 år, 18 ligamatcher, åtta mål

Motivering: Iago Aspas är inte bara Celta Vigos största stjärna och främsta målskytt. Han är och betyder så mycket mer. Den spektakulära spanjoren bjuder alltid på någonting oväntat och är livsfarlig i varje situation. Han öste in mål i Segundan förra säsongen, och har fortsatt i samma fotspår i La Liga. Det står redan många stora klubbar och knackar på hans dörr – vilket är helt förståeligt.

—

4. Léo Baptistão (Rayo Vallecano)
20 år, 17 ligamatcher, sex mål

Motivering: Trivs egentligen allra bäst som ”andreanfallare”, men har i de flesta fallen fått en startplats som spjutspets i säsongens Rayo. En uppgift han har skött på bästa möjliga sätt, genom att stå för både mål och ett gäng assist. Är tekniskt väldigt svårstoppad och har inga direkta svagheter. Kan göra mål på egen hand, med huvudet och skjuter dessutom bra med båda fötterna.

—

3. Gonzalo Higuaín (Real Madrid)
25 år, elva ligamatcher, sju mål

Motivering: Har varit skadad under senhösten, men säsongsinledningen som ”El Pipita” stod för var sensationell. Jag skulle till och med vilja påstå att han var Real Madrids bästa spelare de första månaderna på säsongen, då han både med många mål och framspelningar gjorde otroligt många poäng. Benzema har inte levererat på samma sätt när Higuaín varit skadad – och Pipita lär nu när han är tillbaka efter sin skadefrånvaro ge Madrid ytterligare en dimension i spelet.

—

2. Rubén Castro (Real Betis)
31 år, 17 ligamatcher, 10 mål

Motivering: Real Betis målspruta är inte bara livsfarlig framför mål, utan bidrar med så mycket mer i själva spelet. Det händer ofta att han söker sig ut på en kant, och dribblingsförmågan är det inga större fel på. Tillsammans med Beñat är Rubén Castro den största anledningen till att de grönvita just nu ligger på en Champions League-plats (Málaga, som ligger fyra, är ju i nuläget diskade från spel i Europa). Hade definitivt varit på många storklubbars radar om han inte passerat 30-strecket.

—

1. Radamel Falcao (Atlético Madrid)
26 år, 16 ligamatcher, 17 mål

Motivering: Det krävs väl ingen större motivering varken vem Radamel Falcao är eller vad han har gjort i Atlético Madrid. Colombianen har stått för fler mål än han har spelat matcher under säsongen och bara det är ett enormt facit. Att han är La Ligas just nu bästa spjutspets råder inga tvivel om. Den kanske mer relevanta frågan är om det finns någon som kan utmana honom om priset som världens bästa i sin position?

—

Bubblare: Diego Costa (Atlético Madrid), Tomer Hemed (Mallorca) och Helder Postiga (Real Zaragoza).

Fotnot: Som tidigare nämnt fyller inte Leo Messi kriterierna för att kunna ta plats på listan. Detsamma gäller Cristiano Ronaldo, som har sin utgångsposition på kanten även om han ofta drar sig inåt i planen.

Omgångens uppsnurrning:
Málagas försvarsgigant Martín Demichelis, som varit så bra under säsongen, fick inleda det nya året med att bli rejält uppsnurrad. Detta borta mot Deportivo, efter att Jesus Gámez slarvat och gett Depor-anfallaren Pizzi möjligheten att skoja till det med Demichelis. Málaga-mittbacken hamnade på andra läktarsektionen efter att ha gått på en klassisk skottfint. Pizzi? Han avslutade numret med att dunka in bollen i mål – som också blev matchavgörande.

Omgångens frispark:
Real Madrid var stundtals riktigt sargat mot Real Sociedad, och kom undan med blotta förskräckelsen. Mycket har man Cristiano Ronaldo att tacka för, som med en magnifik frispark såg till att det blev 4-2 i slutskedet av matchen. Och det var nog tur det, för Madrids del, eftersom Sociedad hann med en reducering till 4-3.

Omgångens smörpass:
Sergio Busquets är välkänd för sitt fina passningsspel och sin förmåga att ständiga ligga rätt i position. Han gör otroligt mycket i det tysta spelet på Barcelonas mittfält – men står sällan i rampljuset. Det förtjänar han däremot att göra efter den magiska passningen han serverade Pedro fram till 3-0. Rakt igenom hela Espanyol – till en löpande Pedro som ensam med Kiko Casilla i målet kunde chippa in bollen i mål. Det såg enklare ut än var det är. Både passningen och målet, men framför allt passningen.

Omgångens bittra:
Att göra hattrick mot Real Madrid är en dröm för många. Säkerligen så även för Xabi Prieto, men även om han garanterat var nöjd med sin egen prestation måste han ändå känt sig lite bitter efter att ha förlorat med 4-3.

Omgångens radarpar:
Det skulle lika gärna kunna vara Real Betis målsprutor Rubén Castro och Jorge Molina – som båda nätade mot Real Zaragoza – men när jag menar radarpar tänker jag mer på det spelmässiga. Två spelare som funkar alldeles ypperligt tillsammans, och som ständigt hittar varandra. Nja, jag tänker inte på Xavi Hernández och Andrés Iniesta heller – även om de visserligen kombinerade sig fram till ett mål mot Espanyol. Jag tänker allra främst på Léo Baptistão och Piti, som tillsammans hade stor show när Rayo körde över Getafe i måndags. Positivt för Rayo är att de båda stjärnorna troligtvis skjuter kvar Madrid-klubben i La Liga även till nästa säsong – desto mindre kul att båda ryktas vara på väg bort från klubben.

Omgångens ”nej, tack”:
Kaptenen Iker Casillas tackade nej till bindeln när han fick hoppa in mot Real Sociedad. Anledningen är fortfarande väldigt oklar, men det råder inga tvivel om att det förekommer någon typ av spricka mellan Iker och José Mourinho.

Omgångens svensk:
Daniel Larsson gjorde den gångna omgången sina första minuter i La Liga. Och han gjorde det på ett bra sätt. Med hög intensitet, vårdat passningsspel och enorm kämpaglöd stod han för en fin debut borta mot Celta Vigo. Han kommer inte bli den som avgör matcher med fräcka dragningar för Valladolid – men visst kommer han bli nyttig för klubben under våren.

Vi är bara inne på fjärde dagen av januari, och övergångarna duggar redan tätt i fotbollseuropa. Fast i Spanien har det hittills varit relativt lugnt – även om nya rykten florerar varje dag.

Något som övergått från rykte till sanning är Juventus kontakt med Fernando Llorente. Det verkar mer eller mindre helt säkert att anfallaren tar sitt pack och styr seglen över medelhavet för spel i Turin nästa säsong. Och det är nog det bästa trots allt. Athletic Club har lidit enormt den här säsongen, och det är glasklart att det är saker som inte står helt rätt till. Llorente har garanterat stor påverkan över att laget inte har presterat lika bra som förra säsongen – och då menar jag inte bara för att han suttit på bänken mestadels.

Athletic behöver komma in i matchen igen. Man behöver slippa fokus vid sidan av planen – eller börja agera mer som Málaga och helt enkelt strunta vad som sker bakom kulisserna, och helt ägna sig åt fotbollen. Jag tror en övergång till Juventus inte bara är något som Llorente behöver – utan något som hela Athletic behöver. Jag tror Bilbao-klubben skulle må så mycket om man slapp tänka på sin före detta lejonkung.

En annan klubb som haft det kämpigt under 2012, eller i alla fall under hösten, är Valencia. I dagarna offentliggjordes dock nyheten att storstjärnan Sofiane Feghouli förlänger sitt kontrakt med klubben till 2016. Sedan kan det mycket väl vara så att man ändå kommer sälja Feghouli i sommar – men då kommer man åtminstone få ut mer pengar för honom i samband med att hans utköpsklausul höjs till 50 miljoner euro. Men förhoppningsvis betyder förlängningen att algeriern enbart har Valencia i tankarna, både för stunden och för framtiden. Med tanke på hans utvecklingskurva kommer han verkligen behövas om Los Ché skall reda upp den situationen de själva försatt sig i.

—

I kväll kan vi äntligen sätta oss tillbaka och njuta av spansk fotboll igen. Att bara några veckor kan kännas som en evighet är ett smärre under. Real Zaragoza–Betis sparkar i afton i gång den 18:e omgången – som bland annat också innehåller ett stekhett Barcelona-derby på söndag. Mer om det senare i helgen.

Zaragoza-Betis hade förra säsongen varit ett bottenmöte. Nu är det ett möte där de grönvita just nu återfinns på Champions League-plats (förutsatt att Málaga blir avstängda, annars inte) medan Zaragoza gjort en bra senhöst och ligger på tolfte plats. Betis har överraskat många den här säsongen, och framför allt gjort det i matcher man kanske inte förväntats vinna. När man däremot haft favoritskapet har man inte hållit för pressen och fallit samman. Mot Zaragoza är det svårt att ge något lag mer favoritskap än det andra. Manolo Jiménez manskap är väldigt starka hemma – samtidigt som man aldrig riktigt vet vart man har Betis.

Förhoppningsvis inleds den 18:e La Liga-omgången med en framtida klassiker som innehåller det mesta man kan begära – läckra mål, intensitet, heta känslor och skön stämning på arenan. Ja, och så någon domarskandal också.

2012 är till ända, och vi välkomnar ett nytt år. Förhoppningsvis fyllt med lika mycket härliga fotbollsminnen som det nyss avslutade året har givit oss. Men innan vi blickar framåt tänkte jag avsluta med en lista, där jag plockar ut de enligt mig 30 bästa spelarna i La Liga under hösten.

30. Sofiane Feghouli (Valencia)
14 matcher (14), tre mål

Kommentar: En av få ljusglimtar i ett annars inferno-liknande Valencia. Har tagit ytterligare ett kliv i utvecklingen sedan genombrottssäsongen i fjol.

—

29. Sergio Ramos (Real Madrid)
17 matcher (17), ett mål

Kommentar: En av få i Real Madrid som kommit upp i normal standard under hösten. Finns ofta på rätt plats vid rätt tillfälle när det behövs, och är den självklara ledaren i backlinjen.

—

28. Piti (Rayo Vallecano)
15 matcher (13), sex mål

Kommentar: Piti var en av stjärnorna som stannade kvar i Rayo i somras, och under hösten har han tagit ytterligare ansvar. Detta både på och utanför planen, som den lagkapten han är. Duktig både som målskytt och framspelare.

—

27. Aritz Aduriz (Athletic Club)
16 matcher (15), tio mål

Kommentar: Frånvaron av Fernando Llorente i startelvan har inte märkts av särskilt tydligt – åtminstone inte målmässigt. Där har Aduriz gått in och stått för tio mål. Däremot blandade prestationer spelmässigt – där Aduriz inte riktigt är på samma nivå som Llorente sett till förra säsongen.

—

26. Iago Aspas (Celta Vigo)
17 matcher (17), sex mål

Kommentar: Det mesta handlar om Iago Aspas i Celta – oavsett framgång eller motgång. Han är alltid i händelsernas centrum, och om än inte alltid, så är det oftast på grund av hans fotbollsmässiga prestationer. Vass framför mål och en pådrivare av rang.

—

25. Obafemi Martins (Levante)
13 matcher (12), sex mål

Kommentar: Har fyllt målkvoten efter Arouna Koné på ett imponerande sätt, och är precis den spjutspets som Levante behöver för att kunna återupprepa fjolårssäsongens sensationella säsong.

—

24. Víctor Rodríguez (Real Zaragoza)
15 matcher (13), två mål

Kommentar: Bland många spännande nyförvärv som Montañès, Alamo och Wilchez – har i stället Víctor Rodríguez, som var tänkt till Zaragoza B, tagit en startplats under hösten. Och inte nog med det, Víctor har också vuxit ut till en nyckelspelare som står för mycket av det kreativa i offensiven.

23. Xavi Hernández (Barcelona)
17 matcher (14), fyra mål

Kommentar: I ett lag med finlirare som Messi och Iniesta får ibland Xavi lite för lite cred för sina insatser. Han är trots allt den självklara motorn och den som styr tempot i höstens historiska Barcelona.

—

22. Filipe Luís (Atlético Madrid)
14 matcher (14), noll mål

Kommentar: Om man förra säsongen började se samma Filipe som en gång gjorde dundersuccé i Deportivo, kan vi nu konstatera att han befinner sig på en ännu högre nivå. En gigant på Atléticos vänsterkant.

—

21. Mesut Özil (Real Madrid)
17 matcher (15), fyra mål

Kommentar: En av de i Real Madrid som hållit en någorlunda jämn nivå under hösten, där formtopparna precis som tidigare är fullkomligt briljanta.

—

20. Manucho (Valladolid)
13 matcher (11), sex mål

Kommentar: Backar vi bandet till i somras var Manucho långt ifrån en startplats i Valladolid. I dag är han given – på grund av väl tillvaratagna chanser under hösten. Gör både mål och är duktig framspelare.

—

19. Ignacio Camacho (Málaga)
16 matcher (16), två mål

Kommentar: Att Santi Cazorla försvann, eller att Jérémy Toulalan varit skadad från och till hela hösten har inte spelat någon roll. Málaga har hela tiden haft Ignacio Camacho att falla tillbaka på som den trygga balansspelaren med en förträffligt passningsspel.

—

18. Óscar González (Valladolid)
17 matcher (17), sju mål

Kommentar: Jag skrev i ligabibeln inför säsongen att Óscar kommer bli Valladolids nyckel till framgång. Ska man hålla sig kvar i La Liga måste han prestera precis som han gjorde i Segundan i fjol. För att uttrycka det milt har Óscar tagit sitt ansvar, något som de sju fullträffarna från nummer tio-positionen vittnar om.

—

17. Cesc Fàbregas (Barcelona)
15 matcher (14), fem mål

Kommentar: Efter en vår där Fàbregas aldrig lyckades bli helt bofast i Barcelonas startelva, har katalanen under hösten verkligen spelat in sig i Tito Vilanovas lag. Lyfter de blåröda till ytterligare en nivå med sin passningsskicklighet och sin förmåga att spela rakt och direkt. Stått för nio assist under hösten.

—

16. Rubén Castro (Real Betis)
16 matcher (15), nio mål

Kommentar: Fick stå utanför höstens lag till förmån för Aritz Aduriz, men tar i stället plats här. Rubén Castro är Betis självklara spjutspets och målgörare, och erbjuder så mycket mer än bara ett bra spel i boxen. Hade han inte passerat 30 hade många klubbar ryckt i honom.

—

15. Léo Baptistão (Rayo Vallecano)
16 matcher (15), sex mål

Kommentar: Har kommit från Rayo B och tagit La Liga med storm. Kan göra mål på alla möjliga vis, har bevisat sin skicklighet som framspelare och kämpar genuint för laget. Blir inte långvarig i Rayo.

—

14. Diego Godín (Atlético Madrid)
17 matcher (17), ett mål

Kommentar: Den givna ledaren i Atléticos backlinje som utvecklats till en gigant sedan Diego Simeone tog över som tränare i klubben. En krigare är svår att rubba både på marken och i luftrummet.

—

13. Jordi Alba (Barcelona)
15 matcher (14), två mål

Kommentar: I mitt tycke världens främsta vänsterback. Outtröttlig, passningsskicklig, fina inlägg och dessutom målfarlig. Jordi Alba har allt en modern ytterback ska ha.

—

12. Joaquín (Málaga)
17 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Den spelare i La Liga som under hösten skapat allra flest målchanser. Avslutade på bästa sätt genom att vara inblandad i samtliga tre mål när Málaga slog Real Madrid med 3-2. Spelar sin livs fotboll för tillfället.

—

11. Willy Caballero (Málaga)
17 matcher (17), tolv insläppta mål

Kommentar: Ligans tveklöst bästa målvakt för tillfället. Trygg både i luftrummet och i spelet på marken. Nyckelspelare i Málaga.

—

10. Sergio Busquets (Barcelona)
16 matcher (15), ett mål

Kommentar: Tar större och större kliv för varje säsong. Är den i Barcelona som syns minst och som får minst plats i rampljuset – när han egentligen är en av de som förtjänar mest cred för sina insatser. Många säger ”hur skulle Barcelona klara sig utan Xavi?”. Jag säger: hur skulle Barcelona klara sig utan Busquets? Den perfekta länken och spelaren som får Barcelona att fungera som det ska.

—

9. Mario Suárez (Atlético Madrid)
14 matcher (12), ett mål

Kommentar: Har gått från berg- och dalbana till en jämn spelare som numer också alltid levererar på en otroligt hög nivå. Jag förstår varför Atlético nekade ett bud värt tio miljoner euro för Mario i somras.

—

8. Martín Demichelis (Málaga)
16 matcher (16), två mål

Kommentar: Vuxit ut till en stöttepelare i Pellegrinis Málaga. Varit i det närmaste orubblig i försvaret under hösten, och tillsammans med Willy de största individuella anledningarna till att man bara släppt in 12 mål – minst av alla lag i ligan.

—

7. Beñat Etxebarria (Real Betis)
15 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Real Betis spelmotor och stora stjärna. Ett enormt hot på fasta situationer och besitter en känslig högerfot som få andra i ligan. Har ögonen på sig från väldigt många håll.

—

6. Arda Turan (Atlético Madrid)
16 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Har fyllt tomrummet efter Diego på ett utomordentligt sätt. Utan Arda försvinner enormt mycket kreativitet och fantasi i Atléticos anfallsspel. Frågan är egentligen vem som är viktigast – Radamel Falcao eller Arda Turan? För mig är det hugget som stucket.

—

5. Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
17 matcher (17), 14 mål

Kommentar: Inledde säsongen i ett rasande tempo, och fortsätta precis som de tidigare säsongerna ösa in mål. Sedan fallerade målskyttet en aning – och Real Madrid blev otroligt lidande. Det fråntar inte Ronaldos individuella väldigt fina höst – som ändå inte var lika bra som fjolårets.

—

4. Isco (Málaga)
17 matcher (17), fyra mål

Kommentar: Efter genombrottet i fjol har Isco tagit storsteg från talang till att vara på väg att bli en världsstjärna. Har tekniken, spelsinnet, passningsspelet och flytet – allt i ett.

—

3. Andrés Iniesta (Barcelona)
12 matcher (9), ett mål

Kommentar: Den enda i Barcelona som – när han är som allra bäst – kan mäta sig på samma nivå som Leo Messi. Har gjort en briljant höst där han leder assistligan på tio målgivande passningar. Huserar numer lika ofta på kanten som i en central mittfältsposition.

—

2. Radamel Falcao (Atlético Madrid)
16 matcher (16), 17 mål

Kommentar: Att Atlético ligger tvåa i tabellen är naturligtvis inte enbart Radamel Falcaos förtjänst, men det går samtidigt inte komma ifrån hans galna målsnitt på fler gjorda mål än spelade matcher. Världens i mitt tycke hetaste ”nummer nio-spelare” den här hösten.

—

1. Lionel Messi (Barcelona)
16 matcher (15), 26 mål

Kommentar: 26 mål och fem assist – på 16 matcher! Leo Messi har bevisat att det poängmässigt går att prestera som om verkligheten vore ett FIFA-spel.

—

Gott Nytt År på er allesammans!

I brist på ligaomgångar och cupspel tar jag mig tillfället i akt att plocka ut höstens lag. De elva spelarna som – på sin position – imponerat mest på mig från att säsongen drog i gång tills den sista sparken den gångna helgen.

Innan jag gör en närmare presentation och motivering av varje spelare tänkte jag rakt upp och ner rada upp laget, uppställt i ett på spanskt vis klassiskt 4-2-3-1-system.

Willy Caballero (Málaga)
—
Jesús Gámez (Málaga)
Martín Demichelis (Málaga)
Diego Godín (Atlético)
Jordi Alba (Barcelona)
—
Mario Suárez (Atlético)
Beñat (Real Betis)
—
Isco (Málaga)
Lionel Messi (Barcelona)
Andrés Iniesta (Barcelona)
—
Radamel Falcao (Atlético)

—

Målvakt: Willy Caballero (Málaga)
Motivering: Málaga har inte varit så bra bakåt enbart på grund av en tight och samspelad backlinje, utan också genom ligans just nu bästa målvakt. Willy har bara släppt in 12 mål på 17 matcher och leder överlägset Zamora-rankingen för tillfället. Den stora frågan är varför han inte får chansen i det argentinska landslaget.

Högerback: Jesús Gámez (Málaga)
Motivering: En position där det var betydligt tuffare att välja ut höstens bästa. Tyvärr är det många som i vanliga fall tillhör den absoluta världseliten bland högerbackar som den här säsongen inte kommit upp i sin normala standard. Den egentligen enda stora konkurrenten till Gámez om den här platsen var Celta Vigos yngling Hugo Mallo – men han har varit något mer ojämn än Málagas lagkapten. Gámez har hållit en hög och jämn nivå hela hösten och utöver ett säkert försvarsspel också bidragit mycket i offensiven.

Mittback #1: Martín Demichelis (Málaga)
Motivering: Jag vet, det är lätt att tro att jag går igenom Málagas startelva. Men det är ingen slump att de tre första namnen i höstens lag kommer från samma lag. Málaga har varit det klart bästa laget defensivt i ligan, och enormt stor del i det har Martín Demichelis. När han kom till klubben tvivlade jag på värvningen, men han har verkligen bevisat motsatsen, och vuxit ut till en gigant i Málaga-tröjan.

Mittback #2: Diego Godín (Atlético Madrid)
Motivering: Ett lika solklart val som Demichelis var också Diego Godín. Härföraren, ledaren och den stora besten i Atléticos backlinje. Uruguayanens har presterat bättre och bättre sedan Diego Simeone återvände till Atlético, och i dag är hans plats i startelvan lika självklar som Radamel Falcaos. Har stått för en utomordentlig höst, bortsett från blundern mot Barcelona som gav Leo Messi öppen gata att göra 4-1.

Vänsterback: Jordi Alba (Barcelona)
Motivering: Jag kan inte komma på någon vänsterback jag i nuläget skulle ranka högre än Jordi Alba. Katalanen är brytningssäker, passningsskicklig och energisk som få andra. Han orkar springa upp och ner längst flanken match efter match utan att bli trött – och han gör alltid något vettigt när han får bollen. En stor nyckel till att Barcelona gått så bra under hösten.

Defensiv mittfältare #1: Mario Suárez (Atlético Madrid)
Motivering: Sedan återkomsten till Atlético 2010 har Mario Suárez blandat och gett. Fram tills den här säsongen. Då har ”super-Mario”, som han kallas av supportrarna, inte bara presterat i de stora matcherna (något han annars är känd för) utan hållit en betydligt jämnare nivå. Det har också gjort att han bitit sig fast i Atléticos startelva, där han numera är given. Gör precis det en bra defensiv mittfältare ska göra – bryter bollen, och levererar den vidare. Syns sällan, men gör otroligt stor nytta i det tysta.

Defensiv mittfältare #2: Beñat Etxebarria (Real Betis)
Motivering: Betis landslagsman är den överlägset största anledningen till att laget ligger på en sensationell femteplats i tabellen. Beñat är med sin passningsskicklighet och speluppfattning den självklara spelmotorn i det grönvita gänget. Med sin extremt känsliga högerfot är han dessutom ett ständigt hot på fasta situationer – oavsett om det gäller frisparkar eller hörnor.

Högerytter: Isco (Málaga)
Motivering: Häng inte upp er på positionsvalet. Det finns enklare uppgifter än att konkurrera ut Leo Messi om en central position som offensiv mittfältare. Men det hindrar inte Isco från att ta plats i höstens lag, även om han som utgångsposition blir satt till höger på mittfältet. Och supertalangen är inte alls ovan att spela på kanten, men som vi alla bekant känner till trivs han som allra bäst när han får husera centralt i banan. Även här är han tänkt att få en ganska fri roll, där han kan knalla in centralt och fördela bollar – det han är allra bäst på, med andra ord.

Offensiv mittfältare: Lionel Messi (Barcelona)
Motivering: I Barcelona har han ingen spjutspets framför sig. Det får han här, och det är en roll han i bland annat landslaget bevisat att han behärskar. Annars räcker väl facit 26 mål och fem assist på de 17 inledande omgångarna som en hyfsad motivering till varför Messi tar plats här.

Vänsterytter: Andrés Iniesta (Barcelona)
Motivering: Trivs egentligen bäst i en central position, men faktum är att Iniesta faktiskt spelat väldigt mycket på kanten under hösten – med väldigt goda resultat. Han leder assistligan på tio framspelningar som lett till mål, och har i övrigt briljerat i sin offensiva position.

Central anfallare: Radamel Falcao (Atlético Madrid)
Motivering: Inte heller här behövs någon närmare presentation eller motivering. Har stått för 17 ligamål under hösten och jagas nu av alla klubbar som har alldeles för mycket pengar att leka med.

Bänken: Thibaut Courtois (Atlético), Sergio Ballesteros (Levante), Ignacio Camacho (Málaga), Joaquín (Málaga), Cristiano Ronaldo (Real Madrid), Aritz Aduriz (Athletic) & Léo Baptistão (Rayo Vallecano).

Kommentar: En väldig offensiv bänk – där alla på ett eller annat sätt utmärkt sig under hösten. Som reservkeeper finns Courtois, som på nytt gjort bra ifrån sig i Atlético. Ballesteros fortsätter att imponera som Levantes stora försvarsgeneral. Camacho har tagit enorma kliv och vuxit ut till en nyckelspelare i Málaga. Detsamma gäller Joaquín, som verkar ha fått bukt på skadebekymren och spelar sin livs bästa fotboll. Cristiano Ronaldo har gjort många mål – men inte levererat på samma sätt som förra säsongen och när han varit sämre, har Real Madrid blivit otroligt lidande. Aduriz har varit en av få ljuspunkter i säsongens Athletic, medan Léo är ytterligare en överraskningsspelare som betytt otroligt mycket i offensiv väg för Rayo.

För ett par månader sedan var Celta Vigo-anfallaren Mario Bermejo snubblande nära att bränna öppet mål i storderbyt mot Deportivo La Coruña. Den gången räddades han av sitt stödjeben, som bollen studsade på och sedermera letade sig in i målet.

Under måndagskvällen fanns där inget stödjeben eller någon annan räddande ängel för Bermejo när han stod för den mest brutala missen den här omgången. Vid underläge 0-1 mot Real Betis fick Bermejo ett ypperligt läge att kvittera på tilläggstid. Trots öppet mål lyckades anfallaren med det omöjliga – han sköt i stolpen.

Frågan är om Bermejo gjorde rätt i att satsa på att bli anfallare. Eller är det bara åldern (han har hunnit fylla 34 år) som spökar för spanjoren? Han hade ju trots allt ett par framgångsrika år i Xerez.

—

Nu gav Bermejos fantastiska miss ytterligare tre poäng till Real Betis – som nu är uppe på samma poäng som Málaga, och parkerar på en femteplats i ligan. Det är inte heller första gången som de grönvita vinner en match där man har marginalerna med sig. Fast man brukar säga att det är en styrka i sig.

Nu fick Betis-fansen något att sjunga för
Förra helgen blev Real Betis överkörda av stadsrivalen Sevilla med hela 5-1. Målvakten Adrián gjorde kanske sin sämsta insats i den grönvita-tröjan, och försvarsmässigt var det inte mycket som stämde.

Trots det i bagaget tog sig Betis an Real Madrid på bästa sätt under lördagskvällen. Och då ska man komma ihåg att man också saknade sina tre tre främsta mittbackar i form av Paulão, Damien Perquis och Mario.

Real Betis vann matchen med 1-0 sedan Beñat gjort matchens enda mål i den första halvleken. Adrián gjorde till skillnad från i Sevilla-derbyt en av sina främsta insatser i målet, medan försvaret stod för en heroisk prestation. Real Madrid saknade fantasi i offensiven. Även om han skapade rejält tryck i andra halvlek så föll inte pusselbitarna på plats. Cristiano Ronaldo försökte, men misslyckades. Karim Benzema blev antingen överlistad av Adrián eller avblåst för offside (även om han hade en boll i nät, felaktigt bortdömt). Det var helt enkelt inte huvudstadsklubbens kväll.

I stället fick Betis-fansen något att sjunga för. Förra helgen stod de för något helt magiskt när de, trots underläge 4-0 mot värsta konkurrenten, stod bakom och hyllade sina spelare med sånger. Under lördagen fick så supportrarna något att på allvar hylla sina spelare för, efter den imponerande segern.

Många av er ställer säkerligen frågan; är ligan avgjort nu? Nej, är mitt spontana svar. Men det är numera inte Real Madrid som i första hand utmanar Barcelona, utan ett annat lag från huvudstaden – Atlético. Falcao och hans kompanjoner ställs i morgon mot ett formstarkt Sevilla hemma på Vicente Calderón. Man har den här säsongen visat upp en helt annan mentalitet än man sett skuggan av på många år, och vid vinst mot Sevilla sätter man ytterligare press på Barcelona (som senare i morgon möter Levante på bortaplan). Dessutom kommer man – oavsett resultat mot Sevilla – fortfarande ligga som sämsta tvåa efter derbyt mot Real Madrid nästa helg.

Ännu har tåget inte gått för Real Madrid. Jag tror däremot det krävs att Levante tar poäng av Barcelona i morgon innan tåget rullar ifrån de regerande mästarna.

Iscos show på La Rosaleda
Ta er en titt på den här sekvensen från mötet mellan Málaga och Valencia under lördagen. Ungefär så kul hade Isco när fladdermössen från norr kom på besök.

Redan i den åttonde minuten slog Málaga till och gjorde 1-0 genom Francisco Portillo. Därefter var det aldrig något snack – överhuvudtaget. Det tog över en timme innan Valencia hade första skottet på mål. Något som kanske var ännu mer häpnadsväckande var att det då fortfarande bara stod 1-0. När Javier Saviola prickade in 2-0 en kvart från slutet sög det musten ur Valencia. Sedan gjorde inbytte Roque Santa Cruz 3-0 av bara farten – innan Adil Rami passade på att bli utvisad för gästerna. Därefter spikade Isco igen butiken med att, som planens bästa spelare, sätta 4-0.

Samme Isco som för ett par år sedan ansågs för valpig av Unai Emery hade under lördagskvällen stor show på La Rosaleda – med sina gamla lagkamrater. Snacka om revansch och ett långfinger åt Valencia som inte trodde fullt ut på honom. I Málaga har han nämligen bevisat att han håller världsklass, och med sina blott 20 fyllda år är det bara luta sig tillbaka och njuta – för den här showen kommer hålla på i lång tid framöver.

Léo Baptistão – säsongens stora överraskning
Utöver de två stora matcherna under lördagen spelades ytterligare två. Rayo tog emot Mallorca på hemmaplan i en match som länge såg ut att bli mållös. Sedan tog säsongens stora utropstecken i La Liga – Léo Baptistão – sakerna i egna händer och fixade tre poäng åt Rayo. Först gjorda han själv 1-0 med bara tre minuter av ordinarie matchtid kvar att spela. Därefter spelade han elegant fram Andrija Delibasic som satte slutresultatet 2-0.

Det verkar vara inne inom spansk fotboll att vara 20 år och fullständigt makalöst bra. Léo är nämligen, precis som Isco, född 1992 och hade många år framför sig på den absoluta toppnivån. Frågan vi nu kan ställa oss är vilken klubb han kommer hamna i härnäst.

Även Valladolid och Granada var i gång under veckans sjätte dag. En match som Valladolid, som imponerat under den inledande tredjedelen av säsongen, gick segrande ur sedan Manucho gjort matchens enda mål.

Sevilla tog den största segern i ”el derbi Sevillano” sedan 1943. Då vann just Sevilla på hemmaplan – med 5-0. Den här gången blev det ”bara” 5-1. Och det var i underkant.

Sevillas stenhårda press var nyckeln
Det tog bara tolv sekunder innan José Antonio Reyes krutade in 1-0 i närmsta krysset. Det går visserligen inte försvara det grova misstagen som Betis-keepern Adrián stod för precis innan målet, men redan från första sekund satte Sevilla stenhård press på Betis – som blev skärrade. De visste inte vad de skulle göra av bollen i de trängda lägena. Adrián slog bollen rakt ut – och vips så hade Reyes dunkat in ledningsmålet.

Den stenhårda pressen pågick naturligtvis inte 90 minuter – få klarar av det. Men stora delar av matchen pressade hemmalaget sönder sin grönvita rival – och vann på så vis tillbaka bollen oförskämt lätt emellanåt. Eftersom allt gick som på räls för Sevilla i första halvlek, och pausresultatet var hela 4-0, avtog både pressen och den offensiva lusten en aning i andra halvlek.

Hade Sevilla spelat på exakt samma sätt även på bortaplan, då hade man varit topp fyra i ligaspelet just nu. Hemma på Ramón Sánchez Pizjuán lyser laget av självförtroende. Jag gissar ändå att den här makalösa urladdningen gav lagets precis det mod och den styrka som krävs för att även spela mer av sitt egna spel på bortaplan. Den här segern kommer betyda enormt mycket för Sevilla.

Ivan Rakitic – tillbaka i formtopp
Minns ni Ivan Rakitic? Alltså inte han som hade ”Iván” på tröjan och underpresterade hela förra säsongen. Jag menar den Rakitic som under sitt första halvår i Sevilla, sedan flytten från Schalke i januari 2011, var en av ligans allra främsta spelare. Minns ni honom?

Efter ett minst sagt mellanår, som kantades av skador, fick Ivan Rakitic en bra nystart då han gjorde ett bra EM-slutspel med Kroatien. Den här säsongen har man äntligen fått se den där kreativa, energiska, och alldeles briljanta Rakitic som styr och ställer på Sevillas mittfält.

Kroaten var överallt i derbyt. Han pressade högt, vann boll, och gjorde därefter någonting vettigt. Som grädden på moset fick han också avsluta tillställningen med att göra 5-1.

När de offensiva mittfältarna gör mål är Sevilla livsfarliga
Många Sevilla-supportrar har under flera säsonger klagat på att man bara spelat med en anfallare. Jag förstår dem, för när Álvaro Negredo inte gör mål gäller det att övriga kliver fram. Precis som de gjorde mot Betis. José Antonio Reyes tryckte dit två mål, men borde gjort ytterligare något, medan Ivan Rakitic gjorde ett.

Om Sevilla skall fortsätta spela med Negredo som ensam anfallare – måste de offensiva mittfältare fortsätta leverera mål som avlastning. Eller så lägger man det ansvaret på Federico Fazio. Han verkar inte behöva särskilt många chanser för att näta numera.

Biris Norte – den tolfte spelaren
Derby-matchen till ära så tog sig supportergruppen Biris Norte äntligen tillbaka till Ramón Sánchez Pizjuán – efter att ha strejkat hela säsongen. Det har Sevilla president Del Nido att tacka för. Men någon tjafs, eller annat trams fanns inte i åtanke den här kvällen. Biris Norte var på plats för att stötta sina hjältar – och man gjorde precis så som vi annars är vana att se dem.

Sevilla med Biris Norte är långt ifrån detsamma som utan. Mot Betis hade man sin tolfte spelare i ryggen, och det hjälpte laget till en nivå man hittills inte hållit den här säsongen. Nej, inte ens i segermatchen mot Real Madrid.

Om bara några timmar smäller det rejält, och det bokstavligen talat, på Ramón Sánchez Pizjuán i Sevilla. Det är äntligen dags för säsongens första derby mellan stadsantagonisterna Sevilla och Real Betis. Ett derby som hade ett uppehåll på några år då Betis låg och harvade i Segundan. Nu är dessbättre ordningen återställd, och som läget ser ut just nu lär vi inte behöva oroa oss för att gå mista om ett par Sevilla-derbyn även nästa säsong.

Som vanligt inför derbyn, eller stora matcher i allmänhet, snackas de upp väldigt mycket av såväl spelare, ledare och gamla profiler. Sevilla-derbyt är naturligtvis inget undantag, och även om det inte uppmärksammats särskilt mycket i Sverige genom åren, är det i Spanien en av de tveklöst största matcherna. Jag skulle nog påstå att enbart el Clásico är större.

Barcelonas högerback Dani Alves, som spelade i Sevilla åren 2002-08, gick i veckan ut och sade att ”det är svårare och fysiskt tuffare att spela ett Sevilla-derby än ett el Clásico”. Det är något som borde ge lite perspektiv på hur stor match ”el derbi” faktiskt är.

Förra säsongens derbykung var Beñat. I mötet på Benito Villamarín (som slutade 1-1) gjorde han Real Betis enda mål. Detta på frispark. I matchen på Ramón Sánchez Pizjuán blev han stor matchhjälte med sina två med i de grönvitas 2-1-seger. Båda målen naturligtvis inprickade via frisparkar – varav segermålet slogs in med bara sekunder kvar att spela.

Räkna med att Sevilla både lär hålla ett och två extra ögon på Beñat, men också lär försöka undvika frisparkar strax utanför straffområdet. Fast visst längtar man, som neutral åskådare, till att få höra suset på arenan när Beñat lägger fram bollen och stegar upp för att skjuta. Jag kan garantera att en och annan Sevilla-supporter skulle hålla andan, och kanske även titta bort, just då.