Profiler som Nacho Monreal och Fernando Gago har lämnat Spanien och La Liga – åtminstone för den här gången. Men det har ju faktiskt, trots den ekonomiska situation som råder, värvats in ett antal spelare till ligan också. Här nedan följer tio värvningar som är värda att hålla ett extra öga på framöver. Notera att det inte rör sig om en lista, utan bara tio intressanta övergångar.

Diego Buonanotte (Granada)
Från Málaga för 2,3 miljoner euro.

Kommentar: Trots hans fenomenala prestationer de senaste månaderna har han inte fått alls den speltid han förtjänade i Málaga. Samtidigt som klubben bevisligen inte trodde fullt ut på den tekniske lille argentinaren, ville spelaren också lämna för mer regelbunden speltid. Granada nappade på det, och 2,3 miljoner euro senare var affären klappad och klar. Om Buonanotte fortsätter i de fotspår han trampat i de senaste matcherna kommer han bli en sanslös tillgång för Granada. Han är en spelare som rentav kan fixa ett nytt La Liga-kontrakt till klubben.

—

Diego Lugano (Málaga)
Från Paris Saint-Germain på lån med köpoption.

Kommentar: Manuel Pellegrini har fått använda sitt mittlås bestående av Martín Demichelis och Weligton väldigt mycket under säsongen. Anledningen? Det finns inga andra alternativ som håller lika hög standard. Sergio Sánchez är ett undantag ibland, men på sistone har han ofta huserat som högerback och då faller han bort som ett alternativ oavsett. Därför kommer förstärkningen av Diego Lugano lägligt. Nu kommer han till en klubb där han enkelt kan göra sig förstådd i – något som annars var ett problem i PSG. Dessutom har han stor rutin och är känd för sina ledaregenskaper.

—

Miguel De Las Cuevas (Osasuna)
Från Sporting Gijón på lån.

Kommentar: Har varit en nyckelspelare i Sporting Gijón under flera säsonger, och det är definitivt en spelare som bör hålla till i den högsta divisionen. Efter att Roland Lamah lämnat Osasuna för Swansea, kommer värvningen av De Las Cuevas bli en stor tillgång för Pamplona-klubben. Yttermittfältaren lär med största sannolikhet ta en ordinarie tröja på någon av kanterna direkt. Frågan är dock om han är rätt man får att hålla Osasuna kvar i Spaniens finrum?

—

Raúl Tamudo (Rayo Vallecano)
Från Pachuca gratis.

Kommentar: Espanyol-ikonen vänder tillbaks till Spanien efter en misslyckad sejour i mexikanska Pacheca. Han gör det till den spanska klubb han representerade allra senast – Rayo Vallecano. Förra säsongen gjorde den nu 35-årige anfallaren nio mål på 32 matcher i klubben, något som ändå måste klassas som ett väldigt bra facit. Om han lyckas ta en ordinarie plats i startelvan är det troligt att Léo Baptistão flyttas ner i banan ett snäpp, men det får tiden utvisa.

—

Emiliano Insúa (Atlético Madrid)
Från Sporting Club de Portugal för 1 miljon euro*.

Kommentar: Som en blixt från klar himmel rapporterades det att Emiliano Insúa var på väg till Atlético Madrid. Och det dröjde inte lång tid efter de första rapporterna innan argentinaren också var officiellt klar för Madrid-klubben. Vänsterbacken, som hunnit fylla 24 år, kommer i första hand vara komplement till Filipe Luis, men höjer samtidigt konkurrensen till en helt annan nivå än tidigare. Att han dessutom kan spela ytter gör anledning att tro att han ändå kommer få en del speltid. Dessutom är ju Atlético fortfarande kvar i tre turneringar.

* De första uppgifterna sa att övergångssumman låg på 3,5 miljoner euro, men enligt senare rapporter var summan alltså betydligt mindre. Anledningen var att portugiserna sedan tidigare var skyldiga Atlético pengar för Elías, som lämnade Spanien för spel i Sporting inför förra säsongen.

—

Nolito (Granada)
Från Benfica på lån.

Kommentar: Det som började så fantastiskt bra i Benfica har sedan fortsatt med mindre och mindre speltid i Portugal. Därför lånas nu Barcelona-bekantingen Nolito ut till Granada, där han i mina ögon har stora möjligheter att bli en riktig joker. Med sin målfarlighet och teknik har han alla förutsättningar att lyckas i La Liga. Vem vet, tillsammans med Buonanotte kanske han bildar ligans giftigaste radarpar under våren?

—

Lucas Piazón (Málaga)
Från Chelsea på lån.

Kommentar: Supertalang som är född 1994 och trivs allra bäst i en offensiv mittfältsroll. Kommer förmodligen få en hel del speltid med tanke på att Nacho Monreal lämnar Málaga för spel i Arsenal. Varför? Jo, den normalt sett ordinarie yttermittfältaren Eliseu lär med stor sannolikhet ta ett steg ner och bli bofast vänsterback under våren. Kommer Lucas Piazón blomma ut i den himmelsblå tröjan? Förutsättningarna är i alla fall goda.

—

Diego López (Real Madrid)
Från Sevilla för 4 miljoner euro.

Kommentar: Trots att han har varit en av ligans främsta målvakter under flera säsonger tog han aldrig en fast plats i Sevillas startelva i höstas. Nu seglar han vidare till Real Madrid – en klubb han representerat förr. Att han kommande säsonger skall peta Iker Casillas är väl mindre troligt, men att han kan vakta buren de närmsta månaderna när landslagskaptenen är skadad är desto troligare. Oavsett hur bra Antonio Adán har sett ut på träningarna inför José Mourinho saknar han något som Diego López har – ovärdelig rutin. Sådant som kommer behövas när Real Madrid nu går in i ett livsviktigt skede av säsongen.

—

Federico Fernández (Getafe)
Från Napoli på lån.

Kommentar: Har fått knapert med speltid i Napoli, men ändå varit frekvent återkommande i det argentinska landslaget det senaste året. Har potential och är fortfarande bara 23 år, men behöver putsa till vissa bitar för att kunna spela på den absolut högsta nivån. Det finns konkurrens i Getafe, men troligtvis lär han få en del speltid.

—

Paulo Assuncão (Deportivo La Coruña)
Från São Paulo gratis.

Kommentar: Den stenhårde mittfältaren återvänder till Spanien efter ett halvår i São Paulo. Med sin rutin och skicklighet att städa undan framför backlinjen är han på förhand en väldigt nyttig värvning för Deportivo.

—

För oss svenskar blir det naturligtvis också högintressant att fortsätta följa våra nytillkomna landsmän Daniel Larsson (Valladolid) och Guillermo Molins (Real Betis) i La Liga framöver. Båda har redan hunnit debutera och fortsätter det som det börjat lär de få ganska mycket speltid i sina respektive klubbar.

Årets första el Clásico slutade oavgjort. Cesc Fàbregas gav Barcelona ledningen innan Raphaël Varane utjämnade för Real Madrid. Och det var den sistnämnde som skulle var kvällens stora profil.

Raphaël Varande – yngst på planen, men likväl bäst
Nervositet verkar inte vara någonting som ingår i Raphaël Varanes vokabulär. Åtminstone var det ingenting som syntes utåt när årets första el Clásico ägde rum. Trots att Varane var klart yngst på planen (född 1993) agerade han som den mest rutinerade och spelade med en pondus som ingen annan i Real Madrid gjorde.

Duellen Lionel Messi vs. Cristiano Ronaldo? Äh, ingen av superstjärnorna stod för någon storartad insats. Det var en 19-årig fransman som istället stod i fokus på Santiago Bernabéu. Gång efter annan var han på rätt plats vid rätt tillfälle och räddade sitt Real Madrid. Antingen var det långa benet, en löpduell, säkert passningsspel eller en seger i luftrummet.

Det är en sak att imponera mot lagen på den nedre halvan av tabellen i La Liga, eller göra bra ifrån sig i de första omgångarna av Copa del Rey. Det är en helt annan att vara bäst på plan – och det överlägset – i ett el Clásico. I mångas ögon världens största klubblagsmatch. Känslorna väller ofta över och det står så extremt mycket mer på spel bara ett matchresultat.

Det är inte för ingenting som Raphaël Varane kallas ”El nuevo Hierro”, enkelt översatt ”den nye Hierro” efter försvarsikonen med samma namn. När vi om kanske 15-16 år summerar ihop Varanes karriär kan jag redan nu garantera att den där kvällen på Santiago Bernabéu mot Barcelona kommer vara en väsentlig pusselbit. Kvällen då fransmannen gick från pojke till man. Han tog sig an utmaningen som vilken annan vanlig match, och gjorde någonting extraordinärt av det.

Inför matchen pratades det om Real Madrids försvarsproblem. Vilka? Ja, det är lätt att ställa sig den frågan med facit i hand. För även om Ricardo Carvalho var ytterst nära att göra bort sig och bjuda Barcelona på ett mål, så var Madrid solida i defensiven – trots att man fick klara sig utan såväl Sergio Ramos, Fàbio Coentrão och Pepe. För övrigt var det – så klart – Varane som räddade upp situationen som Carvalho skapade.

Jag gissar att Varane inte har spelat sitt sista el Clásico. Frågan är om han rent av inte är en utmanare till att ta en ordinarie startplats. Han har ju redan bevisat att han är tillräckligt bra.

Spänningen lever kvar
Matchen slutade 1-1. Ett rättvist resultat, sett till matchbilden och de chanser som skapades. Det kunde ramlat in fler bollar bakom såväl José Manuel Pinto som Diego López, men stod inte de själva i vägen så agerade respektives försvar på ett perfekt sätt.

Pedro Rodríguez var decimeter ifrån att göra 2-0 i mitten av andra halvleken. Nu brände han friläget mot Diego López, och istället klev planens gigant Raphaël Varane upp och skallade in kvitteringen. Tänk vad mycket ett mål, eller för den delen ett uteblivet mål kan göra. Istället för 2-0 och enormt Barça-övertag inför returen lever nu dubbelmötet i allra högsta grad. Det klart att mål och oavgjort resultat på bortaplan är guld värt för Barcelona, men Real Madrid har spelat upp sig på Camp Nou sett över de senaste mötena och nu kan allting hända.

Årets första el Clásico ligger runt hörnet. Real Madrid tar emot Barcelona på Santiago Bernabéu i Copa del Rey. Den stora frågan alla ställer sig inför matchen är: vem kommer stå? Diego López eller Antonio Adán?

Förra veckan kom beskedet som Real Madrid-supportrarna befarade. Iker Casillas handskada var inte lika lindrig som det först verkade – den var mycket värre. Två till tre månader, beroende på hur rehabiliteringen går, får nu Real Madrid klara sig utan sin lagkapten mellan stolparna.

Den efterföljande frågan att ställa är naturligtvis: hur ställer sig José Mourinho till det här? Portugisen som har bänkat Casillas flera gånger den senaste tiden till förmån för Antonio Adán. Det går bara spekulera i om Mourinho faktiskt tycker Adán är en bättre målvakt, eller om det var någonting annat som hänt bakom kulisserna som faktiskt gjorde petningen till verklighet. Att det på något sätt funnits en spricka mellan Madrid-tränaren och Casillas har länge varit tydligt. Exakt vad det varit är desto mindre självklart, men oavsett vilket ska det ändå mycket till för att sätta en sådan viktig kugge som Iker på bänken. Det handlar trots allt om lagkaptenen, själen och på något sätt den som skall personifiera det Real Madrid vill stå för utåt.

Som en ersättare har man värvat in Diego López, som tidigare varit i Real Madrids ungdomsakademi, från Sevilla. Det som först ryktades i att kunna bli ett lån säsongen ut blev istället en permanent övergång, och López kritade på till 2017. Var det Mourinhos beslut att signa Diego López permanent? Vad är i sådana fall planen med honom?

Nu blir det verkligen upp till bevis för José Mourinho. Kommer Antonio Adán ges fullt ansvar framöver eller blir det Diego López som i första hand kommer vakta målet?

Adán stod helgens ligamatch mot Getafe där han, även om han inte fick överdrivet mycket att stå i, höll nollan. Spaniens största tidning Marca, som dessutom är Madrid-baserad, tror Adán även kommer vakta målet ikväll. Men det finns också flera som spekulerar i att Diego López kommer få chansen.

Eftersom Real Madrid är 15 poäng bakom serieledande Barcelona i La Liga finns all anledning att tro att man satsar hårdare än någonsin på att åtminstone tvåla dit sina stora rivaler i Copa del Rey. Därför blir målvaktsfrågan än mer intressant. För min tolkning är i alla fall den att den som vaktar målet ikväll är Mourinhos förstaval. Samtidigt kan man aldrig vara helt säker när det gäller honom.

José Manuel Pinto kommer naturligtvis stå för Barça, som i övrigt har sitt bästa lag tillgängligt. Att Barcelona gjort sin kanske bästa säsong någonsin medan Real Madrid sin sämsta på flera år behöver inte betyda någonting. I dessa möten är mentaliteten och inställningen minst lika viktig som själva formen.

Jag håller tummarna för att det är fotbollen vi kommer minnas från kvällen – ingenting annat.

Gjorde igår ett kort besök i huvudstaden. Träffade upp ett gäng andra La Liga-fantaster och brände av samtliga fyra spanska matcher under eftermiddagen/kvällen. Även om det inte må varit de absolut hetaste matcherna, så uppstod en hel del dramatik och oanade vändningar i matcherna. Här kommer lite tankar kring detta.

Deportivos vendetta får vänta
Tidningen Estadio Deportivo slog på stort inför gårdagens sena match, som på förhand också var den absolut hetaste: Deportivo La Coruña mot Valencia. För er som inte känner till historien var det nämligen så att Valencia förstörde för Depor i sista ligaomgången säsongen 1993/94 – något som gjorde att de sistnämnda tappade ligatiteln till Barcelona. Deportivo var i ledning inför omgången, men efter 0-0 på Riazor hade Barça sprungit förbi.

Som om det vore nog, var det även Valencia som satte huvudet på spiken när Deportivo ramlade ur La Liga säsongen 2010/11. Ett Valencia som då inte hade något att spela för, men vann mot Depor som i sin var i enormt poängbehov.

Därför hade matcherna lagen emellan blivit ruskigt upptrissade, framför allt från Deportivos håll, vilket är fullt förståeligt. Men precis som historien talar om så hade A Coruña-klubben det tufft även i lördags hemma på Riazor. Jonas knoppade in 1-0 för gästerna redan efter fyrtio sekunder, och Los Ché var nära att utöka ledningen strax därpå. Sedan lyckades Deportivo komma tillbaka in i matchen, och via två väldigt fina mål av Riki innan paus så hade man helt plötsligt vänt på steken.

Som ni förstår var det dock inte över. Atlético-lånet Sílvio blev utvisad för Depor bara ett par minuter in i andra – som resten av tiden bestod av ett stort tryck mot hemmamålet. Kvitteringen kom via Nelson Valdez, och på tilläggstid skallade Ricardo Costa in segermålet för Valencia.

Otroligt viktiga poäng för fladdermössen som kan resa hem och på allvar blicka uppåt i tabellen och dessutom lägga triologi-spektaklet mot Real Madrid helt bakom sig. Deportivo fick däremot inte sin revansch, utan är fortsatt kvar som tabelljumbo. Som tur är – för Depors skull – så finns det andra lag som också underpresterar för tillfället.

Juan Bernat måste få mer speltid
Valencia hade chanser att göra mål mot Deportivo under hela matchen, men först när Juan Bernat äntrade planen tidigt i andra halvlek fick man ordentlig fart på anfallsspelet. Med sin snabbhet och tekniska briljans svängde han ut och in på Manuel Pablo och gjorde lite som han ville på vänsterkanten.

Mycket riktigt var det också Bernat som hade direkt inverkan på vändningen. Med ett par överstegsfinter var han förbi Pablo på sin vänsterflank, och hittade sedan in med ett precist inlägg via marken till Nelson Valdez. Det behöver inte vara svårare än så, och Bernat fick det att se väldigt enkelt ut.

Den kvicke yttermittfältaren har fått mer och mer speltid i Valencia de senaste månaderna, och gång efter annan visad sin potential och kapacitet. När han hoppade in mot Real Madrid i ligaspelet förra helgen var han en av få ljusglimtar hos Valencia. Och inhoppet mot Depor vara bara ytterligare ett bevis på att 93-modellen förtjänar mer speltid. Det är trots allt bara Valencia som vinner på det i slutändan.

Säsongens giftigaste självmål
Matchen mellan Levante och Valladolid stod länge och vägde. De sistnämnda tog tidigt ledningen på Ciutat de Valencia, men José Barkero ville annorlunda och kvitterade med en drömfrispark strax innan paus. I andra svängde det sedan fram och tillbaka, även om Levante låg på för ett segermål. Ett mål som till slut kom – men på ett väldigt komiskt sätt. Valdo fick fram bollen mot Obafemi Martins, som tog emot bollen, men därefter aldrig han få iväg något skott innan Valladolids högerback Antonio Rukavina tog saken i egna händer. Serben knallade nämligen in med bollen i eget mål, och gav Levante segern med 2-1.

—

Mötena mellan Celta Vigo–Real Sociedad (1-1) och Real Zaragoza–Espanyol (0-0) blev aldrig de mest spännande. Chansfattigt men ändå tufft spel kan enkelt sammanfatta båda matcherna, där bortalagen var mest nöjda med poängen.

—

Kvällens La Liga-matcher i all ära, men idag är det en annan match som får betydligt högre fokus i Spanien. Det är nämligen dags för ett mini-Clásico – med andra ord Barça B mot Real Madrid Castilla. Reservlagen möts på Mini Estadi i Barcelona klockan 17:00, och biljetterna såldes slut på ett par ynka timmar. Det brukar annars vara ganska glestbefolkat på Mini Estadi när Barça B spelar, men den här gången är det helt annorlunda. Fullsatt läktare, framtidens stjärnor och ett möte mellan två klubbars vars rivalitet är enorm.

Det händer att det blir storsegrar inom världsfotbollen emellanåt. Men de segrar som gränsar till förnedring är desto ovanligare – även om de också förekommer ibland. Något som däremot är väldigt ovanligt är att de förekommer när två storlag möter varandra. Det var precis det här som inträffade när Real Madrid fullständigt trampade ner Valencia i skorna under söndagskvällen.

Ordet förnedring har precis nått en ny nivå. Att ett lag har en dålig dag medan ett annat lag har en bra dag händer var och varannan helg inom den europeiska toppfotbollen. Att Real Madrid krossar Real Zaragoza på hemmaplan är ingen som höjer på ögonbrynen för. Att man gör detsamma mot Valencia på bortaplan är desto mer häpnadsväckande – men det har hänt förr.

Bara för ett par säsonger sedan vann Real Madrid med 6-3 på Mestalla, då mot ett Valencia vars försvar var i det närmaste obefintligt. Om man jämför det med söndagens match de båda storlagen emellan, var Valencias försvar bättre den gången. Och det säger inte lite om hur det faktiskt såg ut.

6-3-matchen på Mestalla var förnedring. Barcelonas 5-0-seger mot Real Madrid för några år sedan var också förnedring. Men att leda med 5-0 i paus – på bortaplan – är på en helt ny nivå. Det är knappt så det ordet förnedring räcker till för att förklara.

Spelmässigt var det ingen brutal överkörning som man lätt kan luras av sett till resultatet. Real Madrid utnyttjade bara Valencias horribla defensiv – och var effektiva. I den första halvleken hade Cristiano Ronaldo två skott på mål – bägge gick in. Angel Di María hade lika många skott på mål – bägge gick in. Även Gonzalo Higuaíns enda skott på mål i den första halvleken hittade in i nätmaskorna.

Man pratar om Valverde-effekten i Valencia. Laget har äntligen hittat tillbaka igen och kommit in på vinnarspåret. Men efter söndagens match är jag osäker på om det kommer pratas om Valverde-effekten, åtminstone inte den kommande veckan. Valencia är trots allt en klubb med ambitioner att mäta sig med spansk fotbolls två stora giganter. Att förnedras och ligga under med 5-0 inför hemmapubliken går inte sätta ord på. Det svider mer än något annat för supportrarna.

Det är en sak att förlora med flaggan i topp, som Valencia gjorde mot just Real Madrid bara för några dagar sedan, då i Copa del Rey. Med marginalerna på sin sida hade man kanske till och med lyckats få ett oavgjort resultat på Santiago Bernabéu. Hemma på Mestalla under söndagskvällen blev man dock övermodiga och ville framåt för mycket framåt. Det straffade sig åt andra hållet.

Kuriosa: Det senaste laget som låg under med 5-0 på hemmaplan i halvtid var Almería. Man gjorde det mot Barcelona säsongen 2010/11 i en match som slutade 8-0. Vem som stod i mål? Diego Alves – samme keeper som vaktade målet för Valencia mot Real Madrid under söndagen. Man kan inte skylla alla insläppta målen på brassen i någon av matcherna, men det är ändå ett komiskt sammanträffande. Det kanske är dags för Ernesto Valverde att trots allt tänka över om inte Vicente Guaita även skall stå i ligaspelet fortsättningsvis?

Ja, den gode Ernesto behöver så klart tänka över defensiven också.

—

Efter en sådan här match skall man naturligtvis tokhylla Real Madrid för sin prestation. Och det är viktigt att poängtera att Madrid gjorde en strålande insats såväl defensivt som offensivt och verkligen visade en lagmoral som inte setts skymten av på länge. Tyvärr är det svårt att i första hand fokusera på det när ett lag är så märkbart dåligt.

Copa del Rey – reservernas turnering. Ett måtto som både Málaga och Barcelona spelade efter under onsdagens kvartsfinal på Camp Nou.

Málaga kom till start utan stjärnor som Willy Caballero, Martín Demichelis, Nacho Monreal, Jérémy Toulalan, Joaquín och Isco. Barcelona gjorde detsamma utan spelare som Gerard Piqué, Jordi Alba, Sergio Busquets, Xavi Hernández och Cesc Fàbregas.

Det var med andra ord två ganska reservbetonade lag som gjorde upp – för att uttrycka det milt. På pappret, sett till spelare för spelare, skulle det ändå vara fördel för de blåröda. Man hade trots allt Leo Messi från start, för han vilar ju inte. Detsamma gällde Andrés Iniesta och Carles Puyol, för att nämnda ytterligare ett par stjärnor som trots alls fanns med i Tito Vilanovas startelva.

På hemmaplan har Barça varit i det närmsta orubbliga den här säsongen, och man hade ändå ett bättre lag på banan än gästerna från solkusten. Men även om matchbilden också var precis som väntat bjöd Málaga upp till bättre och tuffare motstånd än vad de flesta hade väntat sig. Man höll hög press, men släppte till väldigt lite bakåt och framför allt så såg det ut som man trodde på det.

Jag är inte säker på att Málaga har fått ett bättre resultat med sin bästa startelva. Spelare som Diego Buonanotte, Sergio Sánchez och Francisco Portillo vill vara med och kriga om en startplats till varje match. De tog – tillsammans med hela Málaga – uppgiften på Camp Nou som om deras liv stod på spel.

Att försöka få Málaga att framstå som det bättre laget på Camp Nou vore fel. Men man gjorde – sett till förutsättningarna – en fenomenal insats. Den enda riktiga blundern var Weligtons schabbel som ledde fram till Leo Messis 1-1-mål – men det lär vara få som bryr sig om det hos gästerna så här efter matchen.

Offensivt hade de himmelsblå inte lika mycket fantasi som i helgens drabbning mot Barça. Och det är väl förståeligt, med tanke på vilka spelare som saknades. Däremot så utnyttjade man sina chanser, och de saker man faktiskt är bättre än Barcelona på. Som fasta situationer – det var just efter en sådan som Ignacio Camacho pangade in kvitteringen i slutminuten.

Det som på förhand skulle bli en dans på rosor för Barcelona blev en riktig tuff match. Nu lever i stället dubbelmötet i allra högsta grad inför returen på La Rosaleda nästa vecka. Ja, det är till och med fördel Málaga. Vem hade kunnat tro det?

—

Onsdagens andra Copa del Rey-kvartsfinal mellan Real Zaragoza och Sevilla bjöd inte på särskilt mycket av värde. Unai Emery gjorde debut som Sevilla-coach, och fick med sig ett bra resultat (0-0) inför returen på hemmaplan nästa vecka. Zaragoza? Nä, dem kan man inte räkna ut. Även den kvartsfinalen är helt öppen.

—

I tisdags spelades den på förhand mest intressanta kvartsfinalen, den mellan Real Madrid och Valencia. Det blev, som oddssättarna trodde, hemmaseger för Madrid med 2-0. Men Los Ché ska inte skämmas för sin insats. Med lite tur (och skärpa från Jonas sida) hade man fått med sig ett betydligt bättre resultat hem till returen.

Nu hade man det mesta mot sig, och fick vända hem med underläge 0-2 inför den andra halvan på Mestalla. Omöjligt uppdrag? Absolut inte, men då måste man få flytet man inte hade på Santiago Bernabéu med sig, och inte bränna jättechanser.

Det lutar ändå starkt åt Real Madrid-avancemang här.

Det har blivit dags att lista ligans just nu hetaste anfallare. Och då syftar jag på strikers, ”nummer nio”-spelare, ja kalla det vad ni vill. Därför faller spelare som Lionel Messi och Cristiano Ronaldo bort. Listan baseras i första hand på höstens prestationer.

Det pratas väldigt ofta om ”nummer nio”-spelare i Spanien. En roll som i vissa lag inte ens finns, som i Barcelona, där Lionel Messi på pappret innehar rollen, men som i praktiken florerar i en betydligt mer tillbakadragen position.

Här kommer en topp tio-lista med de just nu hetaste spjutspetsarna i La Liga. Och kom ihåg att listan inte baseras på vem som uppnått mest under sina karriärer eller vem som har bäst högstanivå. Detta rör i första hand avtrycken som spelarna gjort den här säsongen.

—

10. Obefemi Martins (Levante)
28 år, 13 ligamatcher, sex mål

Motivering: Har fyllt tomrummet efter Arouna Koné på bästa möjliga sätt. Sett till de matcher han har startat har han hittat nätmaskorna i varannan match. ”Obagol” kan än.

—

9. Álvaro Negredo (Sevilla)
27 år, 16 ligamatcher, åtta mål

Motivering: Sevillas skyttekung fortsätter att leverera mål, men är liksom en spelare som Roberto Soldado ganska ojämn. Dessutom har han haft svårt att kliva fram i de större matcherna och presterat när det verkligen gällt som mest.

—

8. Karim Benzema (Real Madrid)
25 år, 15 ligamatcher, fem mål

Motivering: Erbjuder en annan typ av spel än Gonzalo Higuaín, och ofta slår det ut väldigt bra. I ligaspelet har fransmannen däremot inte tagit vara på sina chanser som sig borde, men hans fina Champions League-höst bevisar ändå vilket kapacitet som finns. Kommer få fightas rejält med Higuaín om startplatsen under våren. Sett till säsongens insatser borde Gonzalo gå före – men vi vet alla vad Benzema kan när han är som bäst.

—

7. Aritz Aduriz (Athletic Club)
31 år, 17 ligamatcher, elva mål

Motivering: Är den som klivit fram ut Fernando Llorentes skugga. Aritz Aduriz har varit en av få ljusglimtar i Athletic den här säsongen, och faktiskt stått för hela elva mål. Hade hans lagkamrater presterat på samma nivå hade man garanterat gjort en bättre första hälft av säsongen.

—

6. Roberto Soldado (Valencia)
27 år, 17 ligamatcher, nio mål

Motivering: Målmässigt har Soldado gjort en bra säsong så här långt. Men han är fortfarande alldeles för ojämn för att nå högsta betyg och kunna mäta sig med de allra främsta. Emellanåt är han alldeles briljant, för att vissa matcher vara osynlig eller allmänt gnällig.

—

5. Iago Aspas (Celta Vigo)
25 år, 18 ligamatcher, åtta mål

Motivering: Iago Aspas är inte bara Celta Vigos största stjärna och främsta målskytt. Han är och betyder så mycket mer. Den spektakulära spanjoren bjuder alltid på någonting oväntat och är livsfarlig i varje situation. Han öste in mål i Segundan förra säsongen, och har fortsatt i samma fotspår i La Liga. Det står redan många stora klubbar och knackar på hans dörr – vilket är helt förståeligt.

—

4. Léo Baptistão (Rayo Vallecano)
20 år, 17 ligamatcher, sex mål

Motivering: Trivs egentligen allra bäst som ”andreanfallare”, men har i de flesta fallen fått en startplats som spjutspets i säsongens Rayo. En uppgift han har skött på bästa möjliga sätt, genom att stå för både mål och ett gäng assist. Är tekniskt väldigt svårstoppad och har inga direkta svagheter. Kan göra mål på egen hand, med huvudet och skjuter dessutom bra med båda fötterna.

—

3. Gonzalo Higuaín (Real Madrid)
25 år, elva ligamatcher, sju mål

Motivering: Har varit skadad under senhösten, men säsongsinledningen som ”El Pipita” stod för var sensationell. Jag skulle till och med vilja påstå att han var Real Madrids bästa spelare de första månaderna på säsongen, då han både med många mål och framspelningar gjorde otroligt många poäng. Benzema har inte levererat på samma sätt när Higuaín varit skadad – och Pipita lär nu när han är tillbaka efter sin skadefrånvaro ge Madrid ytterligare en dimension i spelet.

—

2. Rubén Castro (Real Betis)
31 år, 17 ligamatcher, 10 mål

Motivering: Real Betis målspruta är inte bara livsfarlig framför mål, utan bidrar med så mycket mer i själva spelet. Det händer ofta att han söker sig ut på en kant, och dribblingsförmågan är det inga större fel på. Tillsammans med Beñat är Rubén Castro den största anledningen till att de grönvita just nu ligger på en Champions League-plats (Málaga, som ligger fyra, är ju i nuläget diskade från spel i Europa). Hade definitivt varit på många storklubbars radar om han inte passerat 30-strecket.

—

1. Radamel Falcao (Atlético Madrid)
26 år, 16 ligamatcher, 17 mål

Motivering: Det krävs väl ingen större motivering varken vem Radamel Falcao är eller vad han har gjort i Atlético Madrid. Colombianen har stått för fler mål än han har spelat matcher under säsongen och bara det är ett enormt facit. Att han är La Ligas just nu bästa spjutspets råder inga tvivel om. Den kanske mer relevanta frågan är om det finns någon som kan utmana honom om priset som världens bästa i sin position?

—

Bubblare: Diego Costa (Atlético Madrid), Tomer Hemed (Mallorca) och Helder Postiga (Real Zaragoza).

Fotnot: Som tidigare nämnt fyller inte Leo Messi kriterierna för att kunna ta plats på listan. Detsamma gäller Cristiano Ronaldo, som har sin utgångsposition på kanten även om han ofta drar sig inåt i planen.

Omgångens uppsnurrning:
Málagas försvarsgigant Martín Demichelis, som varit så bra under säsongen, fick inleda det nya året med att bli rejält uppsnurrad. Detta borta mot Deportivo, efter att Jesus Gámez slarvat och gett Depor-anfallaren Pizzi möjligheten att skoja till det med Demichelis. Málaga-mittbacken hamnade på andra läktarsektionen efter att ha gått på en klassisk skottfint. Pizzi? Han avslutade numret med att dunka in bollen i mål – som också blev matchavgörande.

Omgångens frispark:
Real Madrid var stundtals riktigt sargat mot Real Sociedad, och kom undan med blotta förskräckelsen. Mycket har man Cristiano Ronaldo att tacka för, som med en magnifik frispark såg till att det blev 4-2 i slutskedet av matchen. Och det var nog tur det, för Madrids del, eftersom Sociedad hann med en reducering till 4-3.

Omgångens smörpass:
Sergio Busquets är välkänd för sitt fina passningsspel och sin förmåga att ständiga ligga rätt i position. Han gör otroligt mycket i det tysta spelet på Barcelonas mittfält – men står sällan i rampljuset. Det förtjänar han däremot att göra efter den magiska passningen han serverade Pedro fram till 3-0. Rakt igenom hela Espanyol – till en löpande Pedro som ensam med Kiko Casilla i målet kunde chippa in bollen i mål. Det såg enklare ut än var det är. Både passningen och målet, men framför allt passningen.

Omgångens bittra:
Att göra hattrick mot Real Madrid är en dröm för många. Säkerligen så även för Xabi Prieto, men även om han garanterat var nöjd med sin egen prestation måste han ändå känt sig lite bitter efter att ha förlorat med 4-3.

Omgångens radarpar:
Det skulle lika gärna kunna vara Real Betis målsprutor Rubén Castro och Jorge Molina – som båda nätade mot Real Zaragoza – men när jag menar radarpar tänker jag mer på det spelmässiga. Två spelare som funkar alldeles ypperligt tillsammans, och som ständigt hittar varandra. Nja, jag tänker inte på Xavi Hernández och Andrés Iniesta heller – även om de visserligen kombinerade sig fram till ett mål mot Espanyol. Jag tänker allra främst på Léo Baptistão och Piti, som tillsammans hade stor show när Rayo körde över Getafe i måndags. Positivt för Rayo är att de båda stjärnorna troligtvis skjuter kvar Madrid-klubben i La Liga även till nästa säsong – desto mindre kul att båda ryktas vara på väg bort från klubben.

Omgångens ”nej, tack”:
Kaptenen Iker Casillas tackade nej till bindeln när han fick hoppa in mot Real Sociedad. Anledningen är fortfarande väldigt oklar, men det råder inga tvivel om att det förekommer någon typ av spricka mellan Iker och José Mourinho.

Omgångens svensk:
Daniel Larsson gjorde den gångna omgången sina första minuter i La Liga. Och han gjorde det på ett bra sätt. Med hög intensitet, vårdat passningsspel och enorm kämpaglöd stod han för en fin debut borta mot Celta Vigo. Han kommer inte bli den som avgör matcher med fräcka dragningar för Valladolid – men visst kommer han bli nyttig för klubben under våren.

Cristiano Ronaldo vann ligan med Real Madrid, Andrés Iniesta ledde Spaniens till ett andra EM-guld i följd. Det fanns argument för alla tre. Men jag tror de allra flesta är överens om att Lionel Messi ändå är världens just nu bästa fotbollsspelare – något som de 41,6% av rösterna han fick åtminstone vittnar om.

Messi vann ingen stor titel under 2012 – för Copa del Rey får ändå anses vara snäppet under EM, Champions League och en ligatitel. Däremot går det inte bortse från att han gjort sitt bästa år i karriären – inte bara målmässigt, utan även spelmässigt. Nu är han historisk som den förste att vinna fyra raka guldbollar – i rad dessutom.

—

Det togs ju även ut en världselva för 2012, och för att uttrycka det milt så kan vi konstatera att den La Liga-dominansen är total. Varenda spelare i FIFA:s världslag kommer från den spanska ligan – något som är fullständigt ofattbart. Det ger oss ännu ett kvitto på hur stor den spanska dominansen faktiskt är inom världsfotbollen i nuläget.

Men det går ju ha invändningar på allt. Och till och med jag, som stor La Liga-älskare är inte helt nöjd med världselvan. Jag tycker det är fantastiskt det faktum att samtliga elva spelar i Spanien – men vissa förtjänar platsen i laget mindre än andra. Inför Ballon d’Or-galan målades Zlatan Ibrahimovic upp som en tänkbar kandidat till att ta en plats i världselvan. Det blev i stället Radamel Falcao bredvid Lionel Messi och Cristiano Ronaldo i anfallet. Och ser man till colombianens galna år så finns det ingen som kan påstå något annat än att han har förtjänat den här platsen.

Kikar vi i stället på backlinjen så tycker jag bara ett av namnen är riktigt självklart i elvan – Sergio Ramos. Både Dani Alves, Gerard Piqué och Marcelos platser i världslaget kom mer som överraskningar. Börjat vi med Dani Alves så har han gjort kanske sitt sämsta år sedan han kom till Barcelona. Även Piqué har svajat, åtminstone förra säsongen, men gjorde ett urstarkt EM och har spelat upp sig under hösten. Marcelo är väl kanske mest häpnadsväckande då han konkurrerar med Jordi Alba. Den unge katalanen har gjort ett sensationellt år där de fantastiska insatserna har avlöst varandra. Det började i Valencia, följdes upp med ett EM-guld där han hade en nyckelroll, innan året avslutades med en kanonhöst i Barcelona. Marcelo gjorde bra ifrån sig i våras, men tog inte alls för sig som man kunde förvänta sig i OS-turneringen, och har under hösten mestadels varit skadad.

Rätt eller fel val av spelare – ingenting tar ifrån prestationerna som de elva som blivit uttagna i världslaget faktiskt stått för. Och ingenting kan bli mer tydligt än den just nu spanska dominansen.

Casillas petad igen – och ville inte ha kaptensbindeln
Iker Casillas blev återigen placerad på bänken för Real Madrid. Detta när man tog sig an Real Sociedad hemma på Santiago Bernabéu. Antonio Adán vaktade återigen hemmalagets mål – åtminstone inledningsvis. För det som började så bra för Real Madrid, med ett ledningsmål genom Karim Benzema efter bara ett par minuter, bröt sedan ut till något som ligger på gränsen mellan komik och gråtfärdighet. Adán, som hyllats av José Mourinho, blev utvisad efter en kapning. Samtidigt pekade domaren på straffpunkten. Vid den tidpunkten visade matchklockan bara sex minuter.

Casillas fick äntra planen, men lyckades inte rädda Xabi Prietos straff. Och även om situationen där Adán blev utvisad knappast ingav trygghet, gjorde samtidigt inte Casillas första ingripanden i matchen det heller.

Jag är en av de som hävdar att Iker är 2000-talets främsta målvakt. Det må vara så att han sett sina bästa dagar, men samtidigt är han fortfarande en av världens absolut främsta. Framför allt så har han något som definitivt Antonio Adán saknar – erfarenheten. Dessutom är han hjärtat och själen i Real Madrid, och en trygg sista utpost för backlinjen.

Några betydelselösa Champions League-matcher i ett gäng cupmatcher räcker inte för att kunna bedöma Adán för mig. Är det någon som bör ha stenkoll på honom så är det José Mourinho, som trots allt ser honom på träning vecka ut och vecka in. Det är bara han som är rätt man att bedöma vem som skall vakta Real Madrids mål – även om jag är väldigt skeptisk till valet. Adán har potential, och varit bra i de matcher jag har sett honom. Men Casillas är mycket mer än bara en målvakt. Och en tjurskallig bänknötare som när han väl äntrat planen inte ens vill ta på sig kaptensbindeln – det är ingen Iker Casillas som bidrar med någonting.

Ronaldo tog sitt ansvar – som kapten
När Casillas var barnslig och inte ville ta på sig kaptensbindeln behöll Cristiano Ronaldo densamma – och levererade. Trots att man var en man mindre och ägde betydligt mindre av bollinnehavet, fixade portugisen till slut segern. Med två mål i den andra halvleken gjorde han uppförsbacken för brant för Real Sociedad. Xabi Prieto reducerade visserligen – men efter att Dani Estrada fick syna det röda kortet kort därefter var segern aldrig riktigt hotad.

I den första halvleken gjorde Cristiano ingen vidare insats. Ett par halvfarliga frisparkar och några dribblingar. Mer än så bjöd han inte på. I andra visade han dock sin klass när han slog till och mer eller mindre på egen hand ordnade tre nya poäng till huvudstadsklubben. Och med sina två mål närmar han sig också Radamel Falcao i skytteligan. Portugisen är bara ett mål efter nu.

Xabi Prieto presterar på nytt mot sitt favoritmotstånd
Jag gillar Xabi Prieto. Inte bara för att han varit Real Sociedad trogen hela sin karriär – trots den kapacitet han besitter som fotbollsspelare och trots att La Real var nere i Segundan en period. Nej, utan också för hans spelsätt. En teknisk ytter, som likaväl kan spela centralt i planen. Han är inte särskilt snabb, utan lever i mångt och mycket på sin otroliga bollbehandling.

När Sociedad gjorde comeback i La Liga 2010/11 minns jag så väl när man mötte Real Madrid hemma på Anoeta. Man förlorade visserligen matchen, men Xabi Prieto var planens gigant och han som stod för underhållningen. Madrid kom undan med blotta förskräckelsen.

Även så sent tillbaka som 2004 – när Real Sociedad slog Real Madrid – var Xabi Prieto en nyckelfigur och stod för två mål.

Det brukar konstigt nog vara likadant nästan varje gång Prieto spelar mot Real Madrid. Rent generellt spelar han väldigt bra mot huvudstadsklubben – även om en del matcher är utöver det vanliga. Hans tre mål i den här gången var hans femte, sjätte och sjunde mot Real Madrid genom åren – något som ändå får klassas som ganska mycket för en mittfältare. Hade hela Real Sociedad spelat på samma nivå som Prieto under hela matchen, då hade slutresultatet blivit annorlunda.