Transferfönstret för januari har precis öppnat och en del klubbar har sedan veckor och månader planlagt och förberett hur man ska gå till väga för att stärka truppen eller inte tappa för många nyckelspelare. En klubb som redan nu gjort klart med ett nyförvärv är Atlético Madrid, som plockat in José Ernesto Sosa på lån från ukrainska Methalist Kharkiv. En playmaker av profilen som Diego Simeone eftersökt, och att just dessa två jobbat tillsammans i Estudiantes har förstås varit en nyckelfaktor för att alla bitar i pusslet har lagts på plats.

Men det finns förstås en hel del andra klubbar som kommer och bör se sig om för nya spelare under transferfönstret. Fast det var i huvudsak inte det jag tänkte skriva om nu, utan lite om de spelarna som sitter på utgående kontrakt. Det finns ju nämligen en hel hög av spelare vars kontrakt tar slut till sommaren, vilket gör att de är fria att prata med andra klubbar redan nu, i januari.

Följande spelare har utlöpande kontrakt med sina respektive klubbar:

Almería: Esteban Suárez, Rafita, Fernando Soriano, Corona & Óscar Diaz.
Atlético: Daniel Aranzubía & Tiago Mendes.
Celta Vigo: Carlos Bellvís, Mario Bermejo & David Rodríguez.
Espanyol: Joan Capdevila & Simão Sambrosa.
Barcelona: José Manuel Pinto, Víctor Valdés, Marc Bartra & Martín Montoya.
Getafe: Alberto Lopo, Borja Fernández, Pedro Mosquera, Jaime Gavilán & Ciprian Marica.
Granada: Hassan Yebda.
Levante: Juanfran, Nikos Karabelas, Pedro López, Miguel Pallardó, Chris Lell, Nabil El-Zhar, Pedro Ríos & Ángel Rodríguez.
Málaga: Carlos Kameni & Eliseu.
Osasuna: Marc Bertrán, Lolo, Patxi Puñal, Álvaro Cejudo, Nino, Damià Abella & Eneko Satrústegui.
Rayo Vallecano: Rubén Martínez, Alejandro Gálvez, Anaitz Arbilla, Tito, Alberto Perea, Rodrí, Joaquín Larrivey, José Carlos, Adrián González & Seba Fernández.
Real Betis: Antonio Amaya & Salva Sevilla.
Real Madrid: Xabi Alonso.
Real Sociedad: Dani Estrada & Javi Ros.
Sevilla: Juan Cala.
Valladolid: Jaime Jiménez, Alcatraz, Javi Baraja, Víctor Pérez, Álvaro Rubio, Patrick Ebert, Humberto Osorio, Javi Guerra & Manucho.
Villarreal: Javier Farinós.

Ett par namn är ganska givna, en del andra mer överraskande. Det som mest av allt sticker ut är förstås Xabi Alonso, som hittills inte valt att förlänga sitt kontrakt med Real Madrid. Klubben har fortfarande tid på sig att övertala den spanske landslagsmannen att krita på, men räkna med att de får konkurrens.

Övriga namn som på förhand kan vara rejäla fynd att knyta åt sig på fri transfer är Patrick Ebert, Eliseu, Javi Guerra, Nabil El-Zhar & Martín Montoya.

Montoyas lagkamrat Víctor Valdés kommer definitivt att lämna Barcelona gratis, även om det är oklart vilken adress han tar sikte på härnäst. Målvaktskompanjonen José Manuel Pinto sitter också han på utgående kontrakt, vilket öppnar för inte bara en, utan eventuellt två nya målvakter i den katalanska storklubben till sommaren. Utöver Marc-André Ter Stegen, som är huvudfavorit till att ersätta Valdés, hålls också Pepe Reinas namn högt.

Marc Bartra lär däremot inte lämna Barcelona gratis, högst sannolikt inte alls. Mittbacken har gjort en sensationellt bra höst, och alla inblandade parter är i slutfasen för att nå en överenskommelse om förlängt kontrakt. Även Atléticos Tiago lär förlänga ytterligare ett år med Madrid-klubben om han fortsätter storspela som han har gjort hela hösten.

I sedvanlig ordning lär Rayo Vallecano – oavsett om de fixar nytt La Liga-kontrakt eller ej – tappa flest spelare till sommaren. Som synes sitter extremt många på utlöpande kontrakt, och då ska man också ha i åtanke att klubben har en handfull inlånade spelare också. Och är det i någon klubb det lär hända en del redan nu i januari är det i Rayo. Ja, ett nyrikt Valencia hade förstås kunnat bli extra intressant att följa också.

Höstsäsongen är förbi, och det är dags att stanna till ett ögonblick och kolla tillbaka vad som hänt. Först tänkte jag plocka ut höstens elva, som består av enorm offensiv styrka och en backlinje där tre fjärdedelar utgörs av Atlético de Madrid-spelare.

Så här ser laget ut i sin helhet:

Víctor Valdés (Barcelona)
—
Juanfran (Atlético)
João Miranda (Atlético)
Mateo Musacchio (Villarreal)
Filipe Luís (Atlético)
—
Sergio Busquets (Barcelona)
Ivan Rakitic (Sevilla)
—
Antoine Griezmann (Real Madrid)
Neymar JR (Barcelona)
Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
—
Diego Costa (Atlético)

Här nedan följer motiveringarna.

Målvakt: Víctor Valdés (Barcelona)
13 matcher från start, åtta insläppta mål.

Motivering: Atléticos belgiske jätte Thibaut Courtois leder förvisso Zamoran överlägset med snittet 0,65 insläppta per match, men mycket tack vare att han haft det nästan oförskämt lugnt under hösten. Víctor Valdés har däremot haft det betydligt svettigare, och när han deklarerat att det definitivt inte kommer bli Barcelona nästa säsong för att i stället testa en ny utmaning har han gjort sin hittills bästa säsong i karriären. Barça har inte varit lika slipade defensivt som man exempelvis var under Pep Guardiola, vilket inneburit att Valdés haft mycket att stå i under matcherna och knappast stått och skakat tänder. Bland ett gäng otroliga prestationer sticker insatserna mot Rayo Vallecano, Real Madrid och Real Betis ut.

—

Högerback: Juanfran (Atlético de Madrid)
16 matcher från start, noll mål, tre assist.

Motivering: Efter den succéartade våren 2012, där Juanfran hade skolats om och imponerat stort i sin nya position som ytterback, hade spanjoren ett tuffare 2012. Han var inte dålig, miste aldrig sin startplats i Atlético, men var för den delen långt ifrån toppformen. Den har han däremot hittat tillbaka till nu, något vi såg delar av även sent i våras. Juanfran har varit ligans tveklöst bästa högerback under hösten och blandar en utomordentlig defensiv, något han utvecklat enormt, med en erkänt stark offensiv lust där hans snabbhet och bra inlägg ofta leder fram till målchanser. Vicente del Bosque borde spela Juanfran från start i VM.

—

Mittback #1: João Miranda (Atlético de Madrid)
15 matcher från start, noll mål, en assist.

Motivering: Ligans bästa mittback och har så varit under en längre tid nu. Krånglar aldrig till det utan väljer det enkla alternativet om inget givet passningsläge finns. Är otrolig svår att möta i luftrummet, följsam på marken och lugnet själv när det kommer till tilltråcklade situationer. En av höstens bästa spelare alla kategorier. Borde givetvis få spela VM på hemmaplan.

—

Mittback #2: Mateo Musacchio (Villarreal)
17 matcher från start, ett mål, en assist.

Motivering: Hade många blickar åt sitt håll när Villarreal åkte ur La Liga 2011/12, men valde att stanna i den spanska lilla staden för att hjälpa klubben upp till finrummet igen. Han lyckades, och har nu kommit tillbaka med en större dos rutin och bättre ledaregenskaper. Man brukar säga att anfallare vinner matcher och försvarare vinner titlar. Nu har Villarreal ingen chans på ligatiteln, men att man gjort den bästa comebacken i La Liga som nykomling någonsin har inte bara att göra med ett gäng offensivt skickliga spelare. Varje lag behöver en ledare i försvaret, någon som styr laget bakifrån och som manar på sina lagkamrater. Mateo Musacchio är den spelaren för Villarreal.

—

Vänsterback: Filipe Luís (Atlético de Madrid)
15 matcher från start, noll mål, två assist.

Motivering: Brassen flyger fram likt ett yrväder längs vänsterkanten och besitter en lungkapacitet som få andra kan mäta sig med i ligan. Är den spelare i Atlético tillsammans med Miranda och Diego Costa som hållit jämnast nivå det senaste året, där dåliga matcher för samtliga tre kan räknas på en hand. Konkurrerar just nu med Leighton Baines och David Alaba som titeln världens bästa vänsterback.

—

Defensiv mittfältare #1: Sergio Busquets (Barcelona)
13 matcher från start (plus ett inhopp), ett mål, noll assist.

Motivering: När Xavi Hernández sett trög ut och Andrés Iniesta inte kommit upp i samma formtopp som förra säsongen har mycket ansvar vilat på Sergio Busquets axlar under hösten. Och även om det fanns en period då Barcelona blev kritiserade talar resultaten sitt tydliga språk. Detta trots att flera stjärnor inte levererat som tidigare, att Leo Messi varit skadadrabbad och att Tata Martino kastades in i hetluften utan att hinna arrangera en ordentlig försäsong. Barcelona är fortfarande det bollspelande Barcelona man var under såväl Pep Guardiola som Tito Vilanova, och den stora anledningen att resultaten fortsätter gå katalanernas väg den här hösten är Sergio Busquets. Han är lugnet på mittfältet som transporterar bollen från A till B och ser till att det görs utan komplikationer.

—

Defensiv mittfältare #2: Ivan Rakitic (Sevilla)
15 matcher från start, sju mål, sex assist.

Motivering: Rakitic är ingen defensiv mittfältare i sin rädda benämning, men trivs väldigt bra som sittande mittfältare så länge han har en ”städgumma” vid sin sida. Kroaten har varit en av få helt ordinarie spelare i Unai Emerys ständigt trupproterande Sevilla, och i vissa stunder burit laget på egen hand. Med sju mål och sex assist har han också lyckats väldigt bra, och har störst anledning att Sevilla till och med ser ut att kunna utmana om den sista Champions League-platsen.

—

Ytteranfallare #1: Antoine Griezmann (Real Sociedad)
14 matcher från start (plus ett inhopp), elva mål, två assist.

Motivering: I flera år har många ställt sig frågan när Antoine Griezmanns stora genombrott kommer. Han har varit tongivande för Real Sociedad ända sedan comebacken i La Liga, men inte tagit det där sista steget från talang till stjärna. Förrän nu. Den 22-årige fransmannen har både utvecklats i spelet men framför allt när det gäller målproduktionen. I dag går han betydligt mer rakt på mål och tvekar aldrig att skjuta vilket är två punkter han var långt efter på om man jämför med hur situationen såg ut bara för ett år sedan. Medan många tragglat och haft en ganska ojämn höst i La Real har Griezmann levererat vecka efter vecka. Och till skillnad från en ett år yngre kollega med liknande utveckling i grannklubben Athletic, är nu fransmannen på väg att ta det där sista steget. Dags även för Iker Muniain nästa år?

—

Släpande anfallare: Neymar JR (Barcelona)
Tolv matcher från start (plus två inhopp), sex mål, åtta assist.

Motivering: Spelar mest till vänster i anfallet men har i och med Messis skadebekymmer flyttats in centralt en del under hösten och levererat ännu bättre. Neymar har acklimatiserat sig väldigt snabbt till livet och fotbollen i Katalonien, och blivit en stor kelgris på Camp Nou. Och bakom alla magiska trollerinummer finns också en väldigt produktiv spelare som bidrar till väldigt många poäng. Det känns som Barcelona hittat spelaren som kan kliva fram även när Messi skadar sig eller hamnar i formdippar. Men den stora frågan är hur argentinaren förhåller sig till den saken om nu brassekollegan skulle få för sig att sno rubrikerna när det väl gäller i vår.

—

Ytteranfallare #2: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
16 matcher från start, 18 mål, fyra assist.

Motivering: Slutar aldrig varken leverera eller slå målrekord i Real Madrid. Att göra 18 ligamål på 16 matcher – men ändå inte leda skytteligan – är helt ofattbart. Och någon vidare detaljerad beskrivning av Cristiano Ronaldo tror jag knappast behövs. Alla vet att han skjuter som en häst, besitter en otrolig teknik, är bra på huvudet, har förmågan att alltid söka sig till rätt yta i straffområdet och viktigast av allt aldrig slutar sukta efter nya mål och möjligheter. Det är det som gör Ronaldo till den världsartist han är.

—

Spetsanfallare: Diego Costa (Atlético de Madrid)
16 matcher från start (plus ett inhopp), 19 mål, en assist.

Motivering: När Radamel Falcao såldes var det en del som trodde att skeppet Atlético de Madrid skulle sjunka. De som hade insett vad Diego Simeone höll på att skapa visste att förlusten av colombianen inte skulle bli särskilt tung. Men jag tror inte ens Simeone själv hade kunnat ana vad som lurade i vassen. När Falcao lämnade fick Diego Costa kliva in i rampljuset på allvar, och tog emot alla bollar som tidigare serverades till colombianen. Resultatet? Ett anfallsmonster som inte bara är stor, stark och kan plocka ner bollar och skapa ytor åt medspelarna. Nu har man också en målskytt av högsta kvalité och som liksom Cristiano Ronaldo och många världsanfallare därtill bara hungrar efter mer.

Jättetalangen Jesé Rodríguez hoppade in, testade med ett överraskande skott, och Vicente Guaita lämnade luckan vid första stolpen. Real Madrids matchavgörande 3-2-mål mot Valencia i går var både fingertoppskänsla av Carlo Ancelotti att sätta in en mer renodlad målskytt på planen, men framför allt också en rejäl målvaktstavla av Guaita.

Efter att Diego Alves stått för flera halvdana ageranden mot Atlético Madrid i förra omgången fick Valencia-produkten Guaita – som länge varit andravalet – chansen att på allvar ta tillbaka sin plats mellan stolparna. Men i stället för en konkurrenssituation med två målvakter som är alldeles för bra för att sitta på bänken har nu Valencia två burväktare som båda underpresterat den senaste tiden. Mot Atlético kostade det ett tidigt ledningsmål i andra halvlek – mot Real Madrid ett sent segermål.

Ángel di María är för bra för att inte vara given
Apropå spelare som inte varit helt givna under hösten. Ángel di María har kanske varit Real Madrids formstarkaste spelare hela säsongen, tillsammans med ett par uppenbara namn, men får ändå bara speltid från start när Cristiano Ronaldo, Isco eller Gareth Bale på ett eller annat sätt är frånvarande. Nu är det visserligen tre spelare som är ruskigt svåra att peta, men di Marías höstform är alldeles för bra för att låta honom sitta på bänken.

Mot Osasuna var Bale tämligen blek och lämnade planen tidigt i andra halvlek. Hade walesaren spelat i stället för di María mot Valencia och gjort en liknande insats är jag övertygad om att slutresultatet sett annorlunda ut. Argentinaren var nämligen allt som oftast inblandad i de farliga situationer som Real Madrid skapade och gjorde själv 1-0 med matchens prestation, och spelade senare fram Ronaldo till 2-1.

Jag antyder inte att di María varken är bättre eller bör starta före Gareth Bale, men att han är alldeles för bra för att inte vara helt given när han är i sin nuvarande form. Det är förmodligen en och annan klubb som håller ögonen öppna och följer händelserna i den spanska huvudstaden. Ángel di María vill givetvis spela så mycket han förtjänar, ha chansen att lysa i de stora matcherna, men framför allt komma formtoppad till VM.

Juan Bernat höstens utropstecken i Valencia
När mycket har varit stormigt i Valencia finns ändå ett par ordentligt utropstecken att se tillbaka på under hösten. Juan Bernat är det största. 93-modellen har spelat mest vänsterback, men också en del i sin naturliga position som högerytter. Mot Real Madrid tog han platsen som ytterback och var tillsammans med Dani Parejo bäst i hemmalaget.

Med sin otroliga speed, sin fart och sitt sinne för spelet tog han sig gång efter annan upp längs vänsterkanten och hotade hela tiden Álvaro Arbeloa och hans försvarskollegor.

Förra säsongen gnällde många över att Bernat fick alldeles för lite speltid. Den här hösten är han en av de som spelat mest, och verkligen tagit sina chanser. Som den Valencia-produkt han är och med hjärtat på Mestallas gröna matta är Bernat en spelare klubben måste fortsätta bygga sitt lag runt.

Att han dessutom spelar i klubbikonens Vicente Rodríguez tröja nummer 14 gör inte 20-åringen till en mindre publikfavorit.

—

Nu tar bloggen ett par dagars julledigt, innan det i mellandagarna blir lite höstsummeringar. Första helgen i januari drar ligaspelet igång på fullt allvar igen.

Då var Champions League-hösten över för den här gången, vilket lämnar tid och rum för en kort summering.

Till skillnad från Real Sociedad, som hade stolpe ut genom hela gruppspelet, hade de övriga spanska lagen en betydligt mer bekväm resa i riktning mot slutspelet.

Effektivt Real Madrid och en viss Cristiano Ronaldo
Real Madrid promenerade hem sin grupp bestående av Galatasaray, Juventus och Köpenhamn. Att man bara tappat två poäng, gjort 20 mål, och har hela nio poäng ner till grupptvåan Galatasaray räcker för att summera Madrids överlägsenhet.

Om man ska peka på två faktorer till Reals framfart under CL-hösten är det först och främst Cristiano Ronaldo. Portugisen har visat strålande form och slagit nytt Champions League-rekord med nio fullträffar i gruppspelet – något som tidigare aldrig inträffat. Ronaldo har alltså nästan stått för hälften av lagets målproduktion, vilket i sig också understryker formtoppen.

Det andra är effektiviteten. Real Madrid har visserligen bränt en del chanser också, men ändå varit konsekventa i sina uppgifter och egentligen aldrig varit riktigt hotade.

I ett lag som fortfarande håller på att formas ihop kommer Real Madrid definitivt bli ett lag att räkna med när CL-slutspelet tar sin början i vår. En stor titelutmanare till favoriten Bayern München.

Defensivt starkt Atlético blir att räkna med
Grannlaget Atlético de Madrid har inte heller haft en krånglig väg fram till slutspelet. När man först slog Zenit hemma med 3-1 och följde upp det med att vända och vinna borta mot Porto kändes avancemanget redan klart. Därefter fixade man snabbt gruppsegern efter två komfortabla segrar mot Austria Wien, medan gruppkonkurrenterna schabblade bort poäng lite varstans.

Atlético är tillsammans med Real Madrid det lag som inkasserat flest poäng i gruppspelet den här CL-upplagan – 16. Man har dessutom släppt in minst antal mål, tillsammans med Manchester United och Chelsea – ynka tre stycken.

Om det fortfarande finns folk ute i stugorna som inte tar Atlético Madrid på allra största allvar bör man göra det nu. Med en urstark defensiv, och ett effektivt anfallsspel där man framför allt är livsfarliga i omställningar och på fasta situationer, kommer man kunna gå riktigt långt.

Att överhuvudtaget slå Porto i sista omgången med 2-0 utan Thibaut Courtois, Juanfran, Diego Godín, Filipe Luís, Arda Turan & David Villa från start säger det mesta om mentaliteten och vilken bredd som finns.

Räkna aldrig bort ett individuellt skickligt Barça
Inte heller Barcelona hade några större bekymmer att fixa gruppsegern före Milan, Ajax och Celtic. Även om man förlorade borta mot Ajax och var piskade att ta poäng mot Celtic i sista omgången (något man gjorde med besked efter klar 6-1-vinst) blev det egentligen aldrig någon spänning om förstaplatsen i gruppen. Barcelona var en nivå bättre än övriga lag men visade både i bortamatcherna mot Milan och Ajax att man inte är övermänskliga.

Offensivt har det fungerat bra för katalanerna, inte minst på hemmaplan. Men ska man blanda sig i titelstriden måste presspelet bli ännu bättre, något som hänger ihop med ett mer kompakt och stabilt försvar.

Med den individuella kvalité som finns i truppen kan Barcelona däremot inte räknas bort under några omständigheter. Man har trots allt tagit sig till sex raka Champions League-semifinaler.

Ett är borträknat, men tre spanska lag är vidare i Europas och världens mest prestigefyllda klubblagsturnering. Gemensamt för samtliga? De har visat så mycket klass att de kan gå hela vägen till final. Men på vägen dit är det många berg som skall bestigas – och på finalarenan Estadio da Lúz i maj finns det bara plats för två lag.

Det jag kanske fascineras av mest med fotbollen är att ingenting är omöjligt. Det som i teorin ska vara helt orimligt kan i praktiken vara fullt möjligt.

För det ska väl inte vara möjligt för ett lag beläget i division tre att kunna nolla självaste Real Madrid? Cristiano Ronaldo tjänar mer pengar på en träning än vad spelarna hela Olímpic de Xátiva gör på en månad. Skillnaderna klubbarna, spelarna, ledarna och supportrarna emellan är enorm.

Men så har vi ju det där. Fotboll spelas inte på pappret. Då hade Álvaro Morata gjort fyra mål, Real Madrid vunnit med 8-0 och Xátiva ändå varit nöjda.

För att använda en annan klyscha slår motivation ofta klass. Det är ett exempel vi har fått uppleva många gånger i historien.

Och inför publiken på Campo de Fútbol La Murta (med kapacitet för ungefär 9 000 åskådare) var det inget hemmalag som gick ut på planen för att småprata med Sergio Ramos när tillfälle gavs. De ville som publiken – göra ett så bra resultat som möjligt. Och mot ett tafatt, ofokuserat och ganska viljelöst Real Madrid var 0-0-resultatet inte helt ologiskt.

Nu betydde den här matchen skvatt och ingenting för Real Madrid, som har en returmatch på sig att ställa saker till rätta – om vi ska följa teorin. Däremot hade nog ynglingar som Álvaro Morata och Jesé Rodríguez gärna hängt ett par baljor för att vinna förtroende inför framtiden, chanser som man inte tog i storstjärnornas frånvaro.

För Olímpic de Xátiva betydde den här matchen, och det här resultatet något helt annat. Klubben är nu inne på sin tredje raka säsong i Segunda B (motsvarande tredjedivisionen). Det finns klubbar i samma division där många spelare kan leva på fotbollen. I Xátiva, som fortfarande är relativt färska i sammanhanget, är det annorlunda. Här spelas fotbollen i första hand för att det är skoj, och nästan alla har ett jobb vid sidan om den gröna mattan.

Att få möta Real Madrid, med allt vad det innebär, är och kommer vara det största för om inte alla, så åtminstone väldigt många, i Olímpic de Xátiva.
– Iker Casillas är en hjälte. Han har varit en nyckel till Spaniens framgångar och jag har följt honom i Real Madrid under alla år. Att få möta honom är obeskrivligt, säger målvakten Francis.

Många spelare bytte tröjor med sina idoler – men vissa nöjde sig inte där. Mittfältaren Samu tog Álvaro Moratas t-shirt, Sergio Ramos shorts och Asier Illarramendis skor.
– Det kan inte bli mycket större än så här. Jag ska nog inte putsa mina skor igen, säger han.

Inte så mycket större? Tja, Olímpic ska förvisso till den spanska huvudstaden och möta Real Madrid igen om några dagar. Den här gången byter man ut konstgräset hemma på La Murta mot en välklippt matta på Santiago Bernabéu.

– Ja, okej. Att spela på Bernabéu är väl det enda som är ännu större, konstaterar Samu.

—

Det spelades mer Copa del Rey-fotboll runt om på arenorna den här helgen. De regerande mästarna Atlético de Madrid städade tämligen enkelt undan Barcelona-laget Sant Andreu på bortaplan med 4-0.

Ett annat gäng från den katalanska huvudstaden, FC Barcelona, avgjorde också med all största sannolikhet sitt möte med Cartagena i öppningsmatchen. Tata Martinos manskap tog en betryggande 4-1-seger och det mest intressanta från matchen var att 18-årige Jean-Marie Dongou (som kom till klubben via Samuel Eto’o Foundation) gjorde A-lagsdebut – och mål.

Det kanske största prestationen, bortsett från Olímpic de Xátivas 0-0-match mot Real Madrid, stod annars Osasuna för. Efter ett par minuter in i andra halvlek låg man under med 3-0 borta mot Málaga, och såg ut att få lämna kungens cup med huvudet före.

Men precis som fotboll spelas i praktiken och inte teorin, avgörs också matcher över 90 minuter, och inte 50. Osasuna reste sig, och Roberto Torres och Manuel Omwu såg till att reducera två gånger om. Därefter visades Raoul Loé ut för Pamplona-gänget – och känslan var att Málaga fick en gratisbiljett att punktera matchen.

Osasuna ville annat. De hade tempot och drivet uppe, och fortsatte ösa på trots en man mindre. När Emiliano Armenteros kvitterade en knapp kvart från slutet var upphämtningen ett faktum. Nu har Osasuna slagläge inför returen på El Sadar.

Det finns gott om duktiga fotbollsspelare i La Liga. Men bakom storstjärnorna finns också spelare som många gånger gör minst lika mycket nytta men inte får alls lika mycket uppmärksamhet och cred för sina prestationer. Här kommer min lista med de tio mest underskattade spelarna i ligan.

10. Markel Susaeta (Athletic Club)
25 år, yttermittfältare

Ända sedan A-lagsdebuten i Athletic 2007 har Markel Susaeta successivt vuxit och de senaste åren varit en stöttepelare i laget. Under succésäsongen 2011/12, där Bilbao-klubben nådde final i såväl Europa League som Copa del Rey, pratades nästan bara om Fernando Llorente, Iker Muniain och Javi Martínez. Susaeta hade lika stor del i framgången och spelade under den säsongen makalösa 63 (!) matcher, och gjorde på dem 13 mål. Betyder nu mer än någonsin för Athletic.

—

9. Diego López (Real Madrid)
32 år, målvakt

Det är fortfarande många som ifrågasätter Diego López storhet. Peta självaste Iker Casillas? Det ska ju inte vara möjligt. För Diego López var det möjligt – men det är knappast i Real Madrid som spanjoren blommat ut till en bra målvakt. Redan i Villarreal, där han vaktade målet mellan 2007-12, var han en av både ligans och stundtals Europas främsta målvakter.

—

8. Mateo Musacchio (Villarreal)
23 år, mittback

Tog steget från River Plate till Villarreals B-lag, och sedan vidare till A-laget. Har under de tre senaste säsongerna etablerat sig som en av ligans bästa mittbackar (redan innan Villarreal åkte ner i Segundan) och har tagit ytterligare ett kliv den här säsongen och agerar mer som en ledare på planen. Det är dags att Argentinas förbundskapten Alejandro Sabella börjar titta utanför ramarna nu.

—

7. Filipe Luís (Atlético de Madrid)
28 år, vänsterback

En av världens otvivelaktigt bästa vänsterbackar för tillfället. Har vuxit ut till en gigant under Diego Simeone i Altético Madrid, och till och med överglänst sin formtopp från tiden i Deportivo La Coruña. Var visserligen med i Brasiliens trupp i Confederations Cup, men att han inte är uttagen på reguljär basis är ett mysterium.

—

6. Gabi Fernández (Atlético de Madrid)
30 år, defensiv mittfältare

Spelaren som både profilerar Diego Simeone och personifierar hela tränarens spelfilosofi ute på planen. Är ovärderlig för Atléticos effektiva presspel, och betyder A och O med sina ledaregenskaper både på och utanför planen. Hade förmodligen varit en av världens bästa mittfältare om han hade varit något vassare i passningsspelet.

—

5. Patrick Ebert (Valladolid)
26 år, yttermittfältare

Anslöt till Real Valladolid på fri transfer sommaren 2012, och var lagets i särklass bäste spelare under förra säsongen. Ebert har ett bra spelsinne och framför allt en magisk inläggsfot. Tysken har fortsatt prestera på en nivå långt över resten i Valladolid även den här säsongen, och det vore märkligt om inte större klubbar rykte allt hårdare i honom nästa sommar.

—

4. Willy Caballero (Málaga)
32 år, målvakt

Har varit en av ligans bästa målvakter sedan han värvades från Elche vintern 2011. Bevisade även i Champions League förra säsongen att han håller yppersta världsklass och att han inte fått den cred han förtjänar kan till stor del läggas på Alejandro Sabellas ansvar. Den argentinske förbundskaptenen har under hela sin sejour som landslagscoach förbisett Willys emellanåt omänskliga insatser – trots att Argentina verkligen behöver en stabil målvakt.

—

3. João Miranda (Atlético de Madrid)
29 år, mittback

La Ligas bäste mittback under de två senaste åren, och tycks bara växa med större press och mer ansvar på planen. Gör något som många andra har svårt för: spelar enkelt. Krånglar sällan till situationerna utan tar alltid det säkra före det osäkra, något som alltid är en framgångsrik melodi. Förtjänar ett större anseende runt om i Europa.

—

2. Sergio Busquets (Barcelona)
25 år, defensiv mittfältare

Hade Barcelona varit en människa hade Sergio Busquets varit blodomloppet. Det har han som ser till att bollen tar sig från A till B på snabbast och enklaste vis. Har man aldrig sett Barça spela fotboll vet man förmodligen knappt om att Busquets existerar. Utåt sett består Barcelonas framgångsrika mittfält av Xavi Hernández och Andrés Iniesta – två spelare som förmodligen inte hade haft ett alls lika välfyllt prisskåp utan, just det, Sergio Busquets.

—

1. Bruno Soriano (Villarreal)
29 år, defensiv mittfältare

Har lite av samma roll i Villarreal som Sergio Busquets har i Barcelona. Drar sällan, eller snarare i snudd på aldrig, rubrikerna, men är allt som oftast den som har störst del i framgångarna. Har varit en bärande spelare i Villarreal under väldigt många säsonger, och är otroligt älskad i klubben för hans lojalitet då väldigt attraktiva anbud har kommit in under årens lopp. Har egentligen alla egenskaper som en defensiv mittfältare i världsklass behöver, och inga direkta svagheter.

Vi var snabba att bedöma Gareth Bale efter sina första två månader i Real Madrid. Men på vilka grunder? Han kom till den spanska huvudstadsklubben med en skada nerpackad i bagaget, men debuten påskyndades ändå. Walesaren skadade sig sedan igen, innan klubben insåg att det inte är lönt att stressa fram något.

Man skapade ett individuellt träningsprogram för Bale, som han skulle ta i sin takt (även om det förmodligen återigen gick lite fortare än planerat). Den senaste månaden har miljardmannen varit med på riktigt. Att klassa värvningen som ett totalfiasko efter två månader utan knappt en hel match är ett lika stort totalfiasko vad gäller bedömning.

Det är fortfarande svårt att svara på vilken prägel Bale kommer sätta på Real Madrid i det långa loppet, och om han överhuvudtaget kommer bli den stora stjärna som klubben hoppades på när man buntade upp en rejäl pengahög. Men det är först nu, när mittfältaren på riktigt fått regelbunden speltid och kommit in i laget, som vi ens närmar oss de första slutsatserna av hur passar in och acklimatiserar sig.

På mig har han hittills överraskat positivt. Jag följde Gareth Bale ganska noggrant i Tottenham, och vet vad han går för. Men i norra London var walesaren inte bara en stjärna – han var den stjärnan. Övergångssumman, lönekontot eller mediabevakningen till trots, i Real Madrid är han bara en i mängden – åtminstone än så länge.

Bale verkar för det första passa in väldigt bra i Carlo Ancelottis spelsystem. Från att ha avancerat från vänsterback till ytter på samma kant, och senare också fått en roll centralt i plan i Tottenham, har han nu fått byta kant. Han vistades förvisso en del på högerkanten även i slutet på sin karriär i Spurs, men nu är det hans gjutna plats – en plats han verkar trivas på. Frågan är om han till och med inte är bättre som högerytter än någon annanstans på planen. Han kan driva inåt och använda sitt fina skott på ett helt annat sätt än från den andra kanten, och centralt är uppfyller han inte de kraven som en playmaker borde ha på sig.

När han dessutom har Dani Carvajal bakom sig på högerkanten – som ständigt fyller på i offensiven och står för breddspelet – öppnar det både yta och möjligheter för Bale att få en friare roll och kunna bli mer oförutsägbar.

På lördagskvällen fick vi ett självklart bevis på vem det är som axlar stjärnrollen när Cristiano Ronaldo inte finns tillgänglig. Hemma mot Valladolid gjorde Gareth Bale sin kanske hittills bästa match i Real Madrid. I 4-0-segern gjorde han tre av målen (ett med högern, ett med vänstern och ett med huvudet) samt spelade fram till det sista.

Även i veckans Champions League-match mot Galatasaray var mittfältaren en av lagets bästa spelare och frisparken som betydde 1-0 fick nog till och med Ronaldo imponerad från sin läktarplats.

Bale kommer under hela sin Real Madrid-karriär bli hårt kritiserad de gånger han hamnar i formdippar, just med tanke på den hiskliga övergångssumman klubben betalade för hans tjänster. Och även om det är väldigt lång väg kvar för walesaren att vandra, eller snarare skjuta, för att betala av sig så har han nu börjat den.

Till slut kan han nog bli den där stjärnan han var i Tottenham även i Real Madrid. I omklädningsrummet är han fortfarande långt ner i hierarkin, men på planen har han redan börjat ta stora kliv på stegen. Just nu är det bara en portugis som står över honom.

Real Sociedad tackar Europa-äventyret för den här gången, och konstaterar nog för sig själva att de inte var helt redo för att slåss i Champions League. Real Madrid visade raka motsatsen när man på ett imponerande sätt hemmaslog Galatasaray med 4-1 – trots att man spelade en timme med en man mindre sedan Sergio Ramos blivit utvisad.

Även Valencia fick segra och tog revansch på Swansea efter premiärförlusten i Europa League mot walesarna med 3-0 hemma på Mestalla. Borta på de brittiska öarna lyckades ett starkt Valencia hålla tätt bakåt hela matchen (något som inte varit vanligt under hösten) medan Dani Parejo i stället gjorde matchens enda mål. Los Ché har nu åtminstone vänt den negativa trenden i Europa och är klara gruppsegrare inför slutspelsfasen.

Sevilla och Betis har också slaglägen att ta sig vidare som segrare från sina respektive grupper i Europa League. Jag är nog inte ensam om att börja fantisera om ett stadsderby längre fram i turneringen.

Men så till veckans stora snackis. Vi har ställt oss frågande till vad som händer i Real Madrid under lång tid. Iker Casillas är i frysboxen, Xabi Alonso har fortfarande inte kritat på något nytt kontrakt (det går ut nästa sommar) och det allra senaste berör ytterligare en stöttepelare – Sergio Ramos.

Enligt radioprogrammet El Larguero har mittbacken hamnat i en kylig situation med presidenten Florentino Pérez, och en del av schismen sägs vara Ramos kontraktssituation. Hans nuvarande kontrakt går ut 2017, vilket inte innebär någon brådska med en förlängning, och han sitter för all del på en ganska angenäm lön. Vad är då problemet? Jo, enligt Larguero tycker Ramos att hans kontrakt innehåller en alldeles för hög utköpsklausul – 150 miljoner euro – utifall han bestämmer sig för att lämna klubben.

Enligt samma källa ska Pérez även ha sagt sig acceptera om Ramos får in 65 miljoner euro till klubben om han flyttar – även om dessa pengar kommer från Barcelona.

Själv tror jag inte ett minsta dugg på det här, speciellt inte Ramos sammankoppling med Real Madrids katalanska antagonister. Men det verkar likväl som allting inte står rätt till i huvudstadsklubben.

Iker Casillas och Xabi Alonsos eventuella försvinnande känns mer logiska än om Sergio Ramos hade gått samma väg. Framför allt blir det viktigt för Real Madrid att inte tappa hela sin ryggrad inför framtiden. Vem ska leda Madrid framåt när Casillas och Alonso inte finns där? Allt är upplagt för att Ramos är den personen.

Det sista Madrid behöver just nu är att Ramos position i klubben skadas, eller att det till och med går så långt att han överväger att lämna på riktigt – även om jag tror det är ytterst långsökt.

Å andra sidan är ju Florentino Pérez som sällan tar in övrigas synpunkter utan gärna går sin väg när det gäller att hantera situationer.

Granada trodde de hade chansen när Leo Messi inte fanns med för Barcelona. Getafe hoppades kunna skrälla på Vicente Calderón där Atlético saknade Diego Costa från start. Och Almería kände att det var möjligt att få en poäng när Cristiano Ronaldo utgick skadad efter 50 minuter efter att dittills gjort matchens enda mål.

Men icke.

Inte ens när topptrion är skadeskjuten och respektive lag saknar sin största stjärna på ett eller annat sätt kunde något lag roffa åt sig en poäng. Ska vi vara riktigt ärliga var det inte ens något lag som var i närheten.

Med Messi på skadelistan klev Neymar, Cesc Fàbregas, Alexis Sánchez och inte minst Andrés Iniesta fram i rampljuset på Camp Nou och var regissörerna bakom 4-0-segern mot Granada.

När Ronaldo utgick skadad tidigt i andra halvlek på Juego Mediterráneos kände nog både Almería-spelarna och hemmafansen att det omöjliga var möjligt. Nej då, i stället klev andra fram i Ronaldos frånvaro och det slutade hela 5-0 till Real Madrid.

Atlético fick klara sig utan Diego Costa från start hemma mot Getafe (ville inte riskera någonting efter sin lårskada) men verkade klara sig helt okej ändå. Till slut hade man sådan lekstuga att Costa inte kunde bärga sig, och blev inbytt vid ställningen 4-0. Ett drömmål senare från brassespanjoren och även han hade prickat in sig i målprotokollet. Det landade på 7-0.

Detta var tre matcher som topptrion skulle vinna – oavsett om deras storstjärnor saknades. Men det ger ändå en tydlig bild på att det just nu är tre lag som fullkomligt regerar i den spanska fotbollen och att det krävs oerhört mycket för lagen där bakom att överhuvudtaget ta poäng.

Detta var något Getafes tränare Luis García inte var sen att påpeka efter 7-0-plumpen.

– Om det är en tråkig liga? Ja, det är en tråkig liga. Man måste göra mer än en perfekt match för att kunna åstadkomma någonting mot topptrion. Det är tråkigt att det ser ut så, sa han.

Själv tycker jag det faktum att just tre lag känns oövervinneliga och inte två är en seger för spansk fotboll och ett steg i rätt riktning. Samtidigt förstår jag García. Det kan inte vara lätt att möta bjässarna i dessa tider.

Vela avfyrade målkanonen
Så sent som tidigare i veckan skrev jag att Carlos Vela var den i Real Sociedad som underpresterat mest under hösten. Det var lite väl hårt, då mexikanen inte varit dålig, men sett till den form han visat under sina tidigare år i San Sebastián har han på sistone varit en besvikelse.

Tills nu. För efter att ha gett till lag ledningen hemma mot Celta Vigo fick han se gästerna göra ett, två och tre mål i följd. Sedan satsade Real Sociedad alla kort framåt – och allt ledde fram till en viss mexikan.

Carlos Vela gjorde nämligen som Celta Vigo – tre mål i följd. Vid ställningen 1-3 vände han matchen helt på egen hand och hans fyra målnoteringar gav La Real tre poäng.

Helt plötsligt känns Sociedad som en seriös CL-utmanare igen. Och när man får igång både Vela och Antoine Griezmann samtidigt kan det bli åka av på riktigt.

Tiden går fort, och vi är redan en dryg tredjedel in på säsongen. Därför tänkte jag, klubb för klubb, summera vad som skett hittills i fyra delar.

Här kommer den sista och avslutande delen, med lagen i det absoluta toppskiktet.

5:e plats – Athletic Club (23 poäng)

Säsongen hittills: Spelmässigt är det inte ett lika styrande och energiskt Athletic som under Marcelo Bielsas tid som tränare, men Ernesto Valverde har bidragit med bättre struktur. Trots att det inte stämt i alla matcher har poängen trillat in på löpande band, något som ofta anses som en styrka för lag som håller sig i toppen. Det finns dock sparkapital i Aritz Aduriz, som först på slutet börjat komma igång med målskyttet.

Den mest lysande stjärnan: Mikel Rico värvades in i sista stund men har verkligen satt sin prägel på laget direkt. Tagit en plats i startelvan trots stenhårt konkurrens på mittfältet.

Har underpresterat: På de första tolv omgångarna lyckades Aritz Aduriz bara hitta rätt i målprotokollet en gång. Nu gjorde han två baljor mot Levante – men överlag har anfallaren inte alls levt upp till förväntningarna.

Har framtiden för sig: Utöver självklare Iker Muniain finns också den unge mittförsvararen Aymeric Laporte, som behållit sin startplats han kämpade till sig i våras. 19-åringen är en av ligans mest talangfulla mittbackar.

Mitt tips inför fortsättningen: Nu har inte Athletic någon spel utanför Spaniens gränser att tänka på, vilket gör att man kan behålla fokus på ligaspelet. Man kommer vara med och fightas om den åtråvärda Champions League-platsen ända in i kaklet.

—

4:e plats – Villarreal (24 poäng)

Säsongen hittills: Villarreal har inte bara studsat tillbaka – man har gjort det med besked. Samma vackra och anfallsglada fotboll som alltid har återigen gett fina resultat för ”den gula ubåten”.

Den mest lysande stjärnan: Bruno Soriano och Rubén Cani håller alltid hög nivå, men den stora stjärnan i säsongens Villarreal är utan tvivel Giovani dos Santos. Mexikanen har kommit in och stått för det där lilla extra i matcherna.

Har underpresterat: Ike Uche brände något kopiöst med lägen inledningsvis, men har spelat upp sig. Utöver nigerianens inledning är det ingen som varit under all kritik.

Har framtiden för sig: 22-årige Manu Trigueros har blivit en personlig favorit och innermittfältaren är på väg att blomma ut på allvar. Har drivet, tekniken och framför allt spelförståelsen. Lite av en blandning mellan Santi Cazorla och Borja Valero.

Mitt tips inför fortsättningen: Villarreal har ett tillräckligt bra lag för att redan nu vara med och kriga i toppen, något jag är säker på att man kommer göra.

—

3:e plats – Real Madrid (31 poäng)

Säsongen hittills: Övertygade inte under säsongsinledningen, men knep ändå många viktiga poäng. Därefter har spelet successivt blivit bättre – men Real Madrid har trots det tappat poäng mot samtliga topplag: Barcelona, Atlético och Villarreal.

Den mest lysande stjärnan: Cristiano Ronaldo har varit ett monster hela hösten. Han behöver nog ingen närmare presentation.

Har underpresterat: Asier Illarramendi har inte varit dålig – men samtidigt inte visat i närheten av sin högstakapacitet och varför Real Madrid la €39 miljoner för hans tjänster.

Har framtiden för sig: Både Álvaro Morata och Jesé Rodríguez har potential att bli världsspelare, men den förstnämnde känns närmast att ta ett steg i den riktningen redan den här säsongen.

Mitt tips inför fortsättningen: Kommer förstås inte ge sig i guldstriden förrän allt är över. Min både tro och förhoppning är att tre lag gör upp ända fram till slutet.

—

2:a plats – Atlético de Madrid (34 poäng)

Säsongen hittills: Har gått fullt i Champions League-spelet och bara tappat fem poäng i ligan. Diego Simeone har tagit Atlético till nästa nivå och redan nu känns man som en seriös titelutmanare.

Den mest lysande stjärnan: Diego Costas insatser under hösten har fått försäljningen av Radamel Falcao att bli helt bortglömd. Anfallaren har varit glödhet och verkligen stått i centrum.

Har underpresterat: Det tycks skett en positiv förändring gentemot förra säsongen för Adrián López, men anfallaren är fortfarande långt ifrån den form han visade upp under 2011/12. Frågan är om han helt enkelt överpresterade då, och det vi nu ser är verklighetens Adrián. Vad hände egentligen?

Har framtiden för sig: Óliver Torres är den största Atlético-talangen sedan en viss Fernando med samma efternamn, och den kreative mittfältaren lär med största sannolikhet bara växa in i skorna allt mer.

Mitt tips inför fortsättningen: Att Atlético redan tagit så många poäng och framför allt vunnit så många svåra bortamatcher känns som en tydlig vink om att man utmanar på riktigt. Att man slutar topp tre råder inga som helst tvivel om, men jag tror man även kommer utmana högre upp.

—

1:a plats – Barcelona (37 poäng)

Säsongen hittills: Har gjort en historisk ligastart och på 13 matcher bara tappat poäng i en – borta mot Osasuna.

Den mest lysande stjärnan: Víctor Valdés har varit Barcelonas klart bäste spelare under hösten. Målvakten har klivit fram som en räddare i sista stund flera gånger och räddat såväl självklara mål som viktiga poäng.

Har underpresterat: Med Iniesta-mått mätt har Don Andrés inte alls levererat på den höga nivå vi är vana att se honom. Det har bara blivit en enda poäng hittills för mittfältaren.

Har framtiden för sig: Marc Bartra är säsongens utropstecken i Barcelona och 22-åringen har varit en gigant i mittförsvaret. Lär få både fler och tyngre uppgifter framöver.

Mitt tips inför fortsättningen: Efter el Clásico-segern är man favoriter till ligaguldet, men man ställs redan nu under hösten inför många tuffa utmaningar, inte minst när det gäller att ersätta Valdés och Messi som är skadade året ut. Kommer kämpa om ligatiteln hela vägen.