Oj, vilken comeback i ligaspelet efter landslagsuppehållet. Lördagens fotboll bjöd på både det ena och det andra i form av intressanta resultat och matchutvecklingar – och triggar inte minst igång stämningen ännu mer inför det som komma skall.

Real Madrid helgens stora vinnare
Den stora vinnaren under den nionde omgången kan redan nu tillskrivas Real Madrid. Huvudstadsklubben gjorde jobbet och vann hemma mot Málaga med 2-0 (men kunde vunnit med betydligt större siffror), medan toppkonkurrenterna Barcelona och Atlético Madrid tappade två respektive tre poäng.

Barcelona fick aldrig hål på Osasuna i Pamplona, medan Atlético led av samma problem borta mot Espanyol, men också fick släppa in ett mål i den egna buren.

Det betyder att Barça fortfarande är tabelletta, Atlético fortsatt är stående på andraplatsen, men att Real Madrid knappade in både två och tre poäng. Nu är det tre poäng mellan Real och Barça och nästa helg väntar el Clásico på Camp Nou.

Blir det ett negativt resultat för Real Madrid i den matchen kan fortfarande såväl Barcelona som Atlético göra ett nytt ryck i toppen. Men för stunden är Real de stora vinnarna och just nu lever toppstriden i La Liga mer än någon annan gång under säsongen.

Ett Atlético utan offensiv kreativitet tog inte chansen
Efter att Barcelona tappat poäng mot Osasuna hade inte bara Atlético Madrid chans att tangera Real Madrids historiska rekord på nio raka ligasegrar – utan kunde också gått upp i ensam serieledning. Men Diego Simeones manskap fick en tuff afton på Cornellà El-Prat i Barcelona mot ett försvarsmässigt starkt Espanyol som dessutom inte var ofarliga i offensiven. Man hade visserligen lite otur när Thibaut Courtois styrde in segermålet för Espanyol i eget nät – men det personifierade lite Atlético Madrids match.

Det var inte lika fokuserat, inte lika intensivt och inte lika inspirerande som vanligt. Gabi Fernández och Mario Suárez lyckades inte sätta in den höga press de normalt sett brukar, Koke hade väldigt svårt att ensam stå för kreativiteten på offensiv planhalva och Diego Costa hade märkbart svårt att komma loss till avslutningslägen.

Espanyol visade otrolig styrka i laget att vinna en på förhand väldigt tuff match trots tre raka segrar i bagaget. Landslagsuppehållet – där Atlético hade majoriteten av spelarna ute i alla delar av världen – kom perfekt för Espanyol som kunde ladda om, analysera sina tidigare misstag och förbereda sig till hundra procent inför kommande uppgifter. Man var bättre preparerade för matchen än Atlético, något som också gav frukt på resultattavlan.

Puyol fick inte det välkomnandet han önskade
Senast Carles Puyol spelade en tävlingsmatch för Barcelona var mot Milan, i Champions League, i mars. Ett par operationer och mängder av rehabiliteringstimmar senare fanns då kaptenen återigen med i Barças startelva som gästade Osasuna.

Men Puyol fick inte det välkomnandet tillbaka som han önskade. Barcelona tappade sina första poäng för säsongen efter en mållös tillställning på El Sadar och det var inte oförtjänt.

Osasuna var defensivt bra, och gjorde livet väldigt surt för Barçaspelarna. Neymar dribblade och tog sig ofta förbi både två och tre man, men därefter förvaltades inte överlägena. Leo Messi gjorde liksom Puyol comeback från skada men hann under sina 25 minuter inte sätta en tillräckligt stor prägel på matchen eller kliva fram som en räddande ängel för Barcelona.

Real Sociedad återuppstod från de döda
Efter de förtroendeingivande första tre matcherna avstannades hela Real Sociedads succé och byttes ut mot ett renodlad fiasko. Man hade inte vunnit i ligaspelet sedan i premiären, och ingen trodde väl den sviten skulle brytas i lördagens möte med Valencia på Mestalla.

Men då, när laget är inne i en djup svacka, och har en tuff Champions League-match mot Manchester United på Old Trafford om ett par dagar, återuppstod La Real från de döda. Helt plötsligt var det gamla, fartfyllda Sociedad med ett snabbt omställningsspel som någon hade bankat liv i igen.

Valencia ägde stora delar av matchen, men förlorade densamma med 2-1. Antoine Griezmann dunkade in 1-0, Rubén Pardo pricksköt in 2-0, innan Dorlán Pabón premiärmålade för Valencia i slutminuten – något som bara blev till en klen tröst.

Lika viktig som den här segern var för Sociedad, innebar den ett återfall för Valencia. Los Ché har blivit bättre och bättre sedan den usla perioden inledningsvis, men har fortfarande inte lyckats övertyga spelmässigt. Nu, när man ställdes mot ett svårt prov, men ändå på hemmaplan, motsvarade man inga förväntningar.

Två ändringar jag hade velat se i dagens Valencia är följande: Flytta upp Dorlán Pabón i en central anfallsroll och sätt Hélder Postiga, vars rörelsemönster och spelsätt snarare segar ner än tvärtom, på bänken. Därtill spela båda ynglingarna Juan Bernat (bänkad hela matchen mot Sociedad) och Fede Cartabia (fick hoppa in tidigt i andra) mer vilket skulle generera i fart, fantasi och ett mer oförutsägbart spel.

Förra säsongen inledde Real Sociedad ligaspelet uruselt, men en bortamatch mot Málaga vände allting. Även den här säsongen har baskerns från San Sebastián inlett uselt, och kanske, när vi summerar säsongen, kommer vi se tillbaka på den där lördagsmatchen på Mestalla där allting förändrades. Vi får se vad det får för innebörd för Valencia.

Matcherna har duggat tätt, och det har hänt ofantligt mycket. Här kommer några tankar från ett urval av helgens matcher och händelser. Mer från helgen utlovas senare.

Arrasate lever farligt i Real Sociedad
Säsongen började förtroendeingivande för Real Sociedad. Efter en komfortabel 2-0-seger mot Getafe i ligapremiären och övertygande kvaltriumf mot Lyon i Champions League var optimismen i klubben enorm. ”Nu är det dags att vi tar nästa steg och utmanar de största elefanterna” viskades det bland supportrarna.

Så här, åtta omgångar in, kan vi konstatera att Real Sociedad inte är i närheten att utmana några stora elefanter. La Real har inte vunnit i ligan sedan premiären, och i lördags tappade man sent borta mot Rayo Vallecano och förlorade med 1-0. Man har också två plumpar på lika många matcher i Champions League.

Den inför säsongen nye och ytterst oerfarne Jagoba Arrasate har knappast fått den start på säsongen varken han eller klubben hade hoppats på. Nu har det redan börjat surrats om att San Sebastián-klubben kikar efter potentiella alternativ om kräftgången fortsätter.

Utanför Spanien var det absolut viktigaste att man kvalificerade sig för Champions League. Ingen väntar sig att de ska gå vidare – det vore bara en bonus. Man kan förstås inte ställa ut skorna och vara nöjda att ha nått gruppspelsfasen, att spela CL-fotboll är något alla spelare givetvis drömmer om. Men om Arrasate ska bli kvar måste han börja prioritera ligaspelet fullt ut, för börjar man inte samla på sig poäng kan man lika gärna gå samma öde till mötes som Villarreal gjorde för ett par år sedan.

Förmodligen får inte Arrasate så många chanser till. Han har varken fått igenom någon självklar spelidé eller fått ordning på gruppen på samma sätt som Philippe Montanier fick ifjol. Men å andra sidan var fransmannen också väldigt kritiserad vid samma tidpunkt förra säsongen – något han sedan lyckades vända helt.

Vinnarmentaliteten finns i Real Madrids dna
Tur, säger någon. Hjälp av domaren, säger en annan. Det må hända att Real Madrid både haft lite tur och hjälp av domaren under säsongsinledningen, men att de lyckats vända och vinna flertalet matcher i absoluta slutskedet är ingen tillfällighet.

Det är en gnutta tur att Cristiano Ronaldo skjuter via en Levante-spelare och till slut får in bollen i mål via stolpen. Men det är inte tur att hela tiden tro på det man gör, tro på att man kan vinna, och framför allt att man vågar göra det.

Just detta är någonting som ligger i Real Madrids dna. Mot Real Betis avgjorde Isco med en nick i 86:e minuten. Mot Elche fick man straffspark i 95:e (förvisso med god hjälp av domaren) där Ronaldo gjorde mål, och i lördags vände man underläge 1-2 till seger efter sena mål av först Álvaro Morata och sedan – förstås – Cristiano Ronaldo.

Vissa saker är svåra att förklara. Jag tror inte ens Real Madrid själva förstår alltihop. Men det råder inga tvivel om att det inte enbart är tur eller hjälp av någon annan som framkallar en segermaskin som prenumererar på att avgöra sent i matcherna.

Neymar kan ersätta Messi
Jag trodde aldrig jag skulle skriva dessa ord, men Neymar har bevisat motsatsen. Brassen har bevisat att han har precis alla medel som krävs för att kunna ersätta Leo Messi som Barcelonas ledstjärna i offensiven när argentinaren saknas.

Neymar har varit fullkomligt lysande hela säsongen, men de två senaste matcherna, när Messi saknats, har han både fått och tagit större ansvar. Och han har klarat uppgiften med bravur.

Mot Celtic var han en av planens absolut bästa spelare och den som alltid hittade på någonting vettigt offensivt för Barcelona. Mot Valladolid i lördags fick han chansen i Messis normalt sett centrala anfallsroll – och bevisade att han även hanterar den på ett ypperligt sätt. Med sin rörlighet, fantasi och kreativitet ser han alltid till att hitta på något av värde. Redan nu, efter bara ett par månader i Europa, är det häpnadsväckande hur stor respekt motståndarna redan har för honom.

David Villa måste hitta formen
Atlético Madrid fortsätta segra. På söndagen kom åttonde (!) raka ligasegern på åtta matcher efter 2-1 hemma mot Celta Vigo. Lika mycket som Atlético som lag imponerar, lika mycket imponerar anfallsstjärnan Diego Costa som återigen stod i centrum. Han lyckades både bränna en straff och göra två mål innan matchen var över.

Faktum är att det tog Costa exakt 38 omgångar att göra tio mål förra säsongen (han gjorde två i sista omgången). Samma notering är han uppe på nu, efter blott åtta spelade matcher. Anfallaren är i sitt livs form, och har aldrig spelat bättre fotboll. Frågan som Atlético och Diego Simeone nu måste ställa sig är hur övriga anfallare ska finna målformen.

När en spelare är i så pass bra form som Diego Costa just nu är i blir det naturligt att bollarna spelas på honom. Men för att Atlético inte ska falla ner i djupa dippar är det livsviktigt att ha igång flera samtidigt och att målskyttet sprids ut. En av Simeones önskningar inför säsongen var att mittfältarna skulle kliva fram mer och göra mål. Raúl García, Koke & Arda Turan har alla svarat upp bra. Däremot har Costas anfallskollegor David Villa, Léo Baptistão och Adrián López haft det kämpigare med målskyttet.

Villa har förvisso gjort två ligamål, men har en rejält nedåtgående form. Mot Porto i Champions League förra veckan blev han utbytt redan i paus. Mot Celta Vigo gjorde han på nytt en ganska slätstruken insats, där han två missade jättechanser är det som river på näthinnan.

En Villa från Valencia-tiden hade gjort mål på minst ett av två bra lägen. För Atlético är det viktigt att ha el Guaje i bra form inför fortsättningen så man inte står och faller med Diego Costas målproduktion.

Efter derbyförlusten i helgen suktade Real Madrid-supportrarna efter en uppryckning. De fick 4-0 hemma mot FC Köpenhamn. Räckte det? Naturligtvis inte.

Det är inte lätt att spela i Real Madrid, där pressen alltid är ohyggligt stor. Supportrarna kräver alltid att laget ska spela vackert, att rätt spelare ska göra rätt saker. Det man just nu vill se allra mest är Karim Benzema på bänken eller på läktaren.

Fransmannen, som verkligen skulle få sin chans att en gång för alla cementera sin plats i startelvan sedan Gonzalo Higuaín såldes, har inte gjort den säsongsinledningen supportrarna hoppades eller krävt. Det missas chanser och det tas inte rätt löpningar. Mot Köpenhamn var Benzema okej, och hans prestation vid 2-0-målet är definitivt värd en omnämning. Men egentligen ligger inte det stora problemet i Karim Benzema, utan spelarna som sitter på bänken.

Publiken på Santiago Bernabéu vill se ungtupparna Álvaro Morata och Jesé Rodríguez, som båda fick några minuter mot FCK, få mer chanser. Nu när Higuaín inte längre finns med i bilden är det Morata som är näst på tur och ska utmana Benzema. Än så länge har han däremot inte fått tillräckligt med chanser för att på allvar kunna konkurrera.

di María sätter ännu större press på Bale
En spelare som publiken i huvudstadsklubben väntat på ska återfinna storformen är Ángel di María. Argentinaren var fullkomligt briljant säsongen 2011/12 när Real vann ligaguldet, men har överlag aldrig hittat den där jämnheten i sitt spel.

Mot Köpenhamn knoppade Cristiano Ronaldo in både första och andra målet, och lär således stjäla de största rubrikerna, men Ángel di Marías insats var något utöver det vanliga. I andra halvlek låg han bakom nästan allt i offensiv väg och två mål och en assist fick han det även svart på vitt.

Aktionen han gör fram till 2-0-målet är förstås värd att grotta ner sig i lite extra. Tajmingen, balansen, tekniken och precisionen – allt i ett. Och att Ronaldo dessutom skallar in bollen på bästa möjliga sätt sätter verkligen huvudet på skaften. Jag tror målet redan nu är en kandidat till säsongens Champions League-mål.

Att di María själv får avsluta tillställningen med två vackra mål pryder givetvis hans insats ännu mer. Han är i form, argentinaren, och när han är i sådan här form är han en alldeles fantastisk spelare. När Mesut Özil valde att sura istället för att inse hur situationen såg ut i somras tog sig Ángel di María i kragen och gav inte upp.

Real Madrid var villiga att sälja di María, men yttermittfältaren själv ville stanna och kämpa för sin plats. Özil däremot, efter lite konkurrens av Isco, ville annorlunda. Vid det här laget vet ni hur historien slutar. Özil kritade på för Arsenal, di María blev kvar i Madrid, som också pungade ut en miljard för Gareth Bale.

Men walesaren, som just nu dras med skadeproblem, kommer sannerligen inte få det lätt om di María fortsätter spela som mot Köpenhamn. Argentinaren ökade med sin insats pressen till max för Gareth Bale.

Real Sociedad har haft stolpe ut
I CL-premiären hemma mot Shakhtar Donetsk hade Real Sociedad ett markant övertag i såväl bollinnehav, chanser och skott på mål. Ändå förlorade man med 2-0 efter ett betydligt mer effektivt bortalag.

Igår, borta mot Bayer Leverkusen, hämtade man upp underläge till 1-1 tidigt i andra halvlek. Därefter var man bra, och hade bud på fler mål, men i slutminuten kunde istället tyskarna knorra in en vacker frispark fram till 2-1.

Det har varit stolpe ut för Real Sociedad så här långt i turneringen. Näst på tur är Manchester United för baskerna vilket förstås blir en tuff utmaning. Samtidigt kan man nu gå in utan någon större press till matcherna – något man definitivt inte kan säga om United.

Ut och kör bara, så får vi hoppas bollen går stolpe in nästa gång.

Champions League har gjort ligaspelet lidande för Sociedad
Säsongen började alldeles fantastiskt för Real Sociedad med en säker seger i ligapremiären hemma mot Getafe, följt av avancemang i CL-kvalet mot Lyon med totalt 4-0. Men därefter har det gått lås i maskineriet. Mycket kan Jagoba Arrasate ta på sig själv.

Även om matchandet har varit tufft drar jag slutsatsen att Arrasate roterat sin spelartrupp på tok för mycket under säsongsinledningen. I nästan enbart CL-matcherna har bästa möjliga startelva spelat – annars har det varit små rotationer hela tiden. Klarar man av att hålla igång så många spelare som möjligt samtidigt vinner man enormt mycket på det i längden. Men har man inte tillräckligt skickliga ersättare och samtidigt roterar för mycket blir det ingen kontinuitet vilket snarare medför en negativ effekt.

Jag skulle vilja säga att La Real tog fjärdeplatsen förra säsongen just för att man roterade en hel del och har en bra kvalitativ bredd i truppen, framför allt offensivt. Samtidigt är det hyperviktigt att få en bra start på säsongen så man inte halkar efter konkurrenterna. Arrasate har roterat från första ligamatchen och i det här fallet har utfallet inte varit lyckosamt.

Det är förståeligt att man vill satsa på att ta sig vidare i Champions League efter tio års väntan och den strålande säsong man gjorde ifjol. Men någonstans måste man ändå prioritera. För en klubb som Real Sociedad måste ligaspelet vara av högsta prioritet, i alla fall vid det här skedet av säsongen. Det är inte meningen att man ska låta reserverna spela i CL – men samtidigt inte vila för många nyckelspelare i ligaspelet så att det blir lidande.

På lördagen fick Real Sociedad 0-0 hemma mot Málaga, en match som hade kunnat sluta precis hur som helst. Det var La Reals sjätte poäng på fem matcher, något som inte är helt godkänt. När lag som Valencia, Sevilla och Real Betis, som är förväntade konkurrenter i kampen om Europa-platser, är läget förstås inte lika kritiskt. Men då ska man samtidigt komma ihåg att samtliga nyss nämnda lag har haft riktigt tuffa spelscheman inledningsvis och garanterat kommer lyfta i tabellen. Sociedad går först nu in i en tuff period där flera svåra matcher väntar i ligaspelet. Redan på tisdag åker gästar man Camp Nou för att ta sig an Barcelona.

Vi såg alla vad som hände med Villarreal när de inte lyckades kombinera ligaspelet med Champions League för ett par säsonger sedan, och ramlade ur La Liga. Nu är vägen dit otroligt lång för Real Sociedad, och rycker man bara upp sig kommer man inte vara inblandade i någon bottenstrid. Men då måste man också ta sig i kragen och Arrasate måste börja prioritera rätt.

Víctor Valdés – Barcelonas just nu bäste spelare
Lionel Messi gjorde hattrick mot Ajax i onsdags. På lördagskvällen var det Pedro Rodríguez tur mot Rayo Vallecano. Men för tillfället råder det inga som helst tvivel om vem som är Barcelonas bäste spelare – Víctor Valdés.

Målvakten har varit helt enorm under säsongsinledningen och gång efter annan klivit fram som en räddande ängel för katalanerna. Mot Ajax stod han för tre-fyra fantastiska räddningar och nu senast, mot Rayo, klev han på nytt fram och räddade Barcelona åtskilliga gånger.

När spelet i vissa matcher blivit mer direkt, vilket framför allt är när Xavi Hernández inte spelar, blir också defensiven mer lidande. Det har inte osat någon självsäkerhet i Barcelonas försvar, och hade det inte varit för Valdés smått sinnessjuka formtopp hade man nog inte haft full pott i ligaspelet vid det här laget.

Först när Valdés lämnar Barcelona tror jag den allmänna uppfattningen om honom kommer ändras. Han är en ideal målvakt för den katalanska klubben och det kommer bli en nästan omöjlig uppgift att ersätta honom.

I övrigt bör Paco Jémez och hans Rayo hyllas för insatsen mot Barcelona. Nu räckte man inte till över 90 minuter, men framför allt den första halvleken var fantastisk bra. Allt från publikens energi och passion till spelarnas intensitet och mod att gå ut och möta Barça med samma spelfilosofi var fantastiskt att se. Faktum är att Rayo, som första lag på över fem år, faktiskt vann bollinnehavet i matchen med 51-49 räknat i procent. Tacka vet jag Paco Jémez för det.

Koke återigen enorm för Atlético
När Arda Turan på nytt vilades flyttades det tyngsta lasset gällande kreativiteten på mittfältet över på Koke. Och återigen bevisade den nyblivne landslagsmannen vilka kvalitéer han besitter. 21-åringen var bäst på plan för sitt Atlético borta mot Valladolid i lördagens sena match.

Framför allt visade Koke återigen upp sitt spelsinne och utomordentliga passningsspel. Han har alltid varit en utpräglad passningsspelare, men frågan är om han inte tagit ytterligare ett par kliv framåt gällande just den fronten. Han hittade flera gånger om fram med den avgörande passningen och skapade säkert fem livsfarliga lägen tack vare sin spelskicklighet och sin känsliga högerfot.

Att han också fick kreditteras för två assist blev grädden på moset. Först slog han till med en läcker volleyassist till Raúl García, något som mycket väl kan vara en kandidat till säsongens assist. Därefter frispelade han Diego Costa som punkterade tillställningen med sitt 2-0-mål.

Den första av många intensiva, spännande och framför allt underhållande Champions League-kvällar är över. För de spanska lagen betydde inleddes CL-äventyret i två helt olika spår. Real Madrid visade varför man är förhandsfavoriter, medan Real Sociedad visade varför man inte spelat CL-fotboll på tio år.

Real Madrid gav lektion i effektiv fotboll
Fatih Terim försäkrade om att Real Madrid inte skulle få det lätt på Telekom Arena. Och efter en pigg och intensiv första halvlek där Galatasaray visade prov på spelmässig kvalité såg det också ut som att marängerna skulle få en jobbig afton. Sedan trampade Real på gaspedalen, och gav turkarna en lektion i effektiv fotboll.

Det här om att definiera hur bra ett lag är spelmässigt är väldigt svårt. Gör man fem mål på Telekom Arena i en Champions League-premiär finns det inget argument som säger att man inte spelade bra. Men att Real Madrid har spelat bättre fotboll råder inga tvivel om. Man har haft mer boll, kombinerat bättre, och hållit ihop defensiven bättre i många matcher. Men när chanserna väl dök upp fanns där inga tvivel eller tveksamheter. Isco smällde dit 1-0, Karim Benzema fyllde på till 2-0, och därefter rullade det bara på. Innan kvällen var slut stod det 6-1 till Real Madrid på resultattavlan och Cristiano Ronaldo hade redan hunnit skapa ett grepp om skytteligan med ett hattrick.

Real Madrid har spelmässigt inte sett helt hundra ut under säsongsinledningen. Man har vunnit knappt både mot Real Betis och Granada, och hade marginalerna på sin sida när man spelade 2-2 mot Villarreal i helgen. Men trots att laget inte är fullt sammansvetsat och att många fortfarande håller på att spelas in gav Real Madrid ett tydligt besked till omvärlden om att man kommer bli extremt giftiga i Champions League den här säsongen. Bedriften på Telekom Arena talar sitt tydliga språk. Det är svårt att överhuvudtaget vinna mot Galatasaray i Istanbul. Att vinna med 6-1 är enormt.

För övrigt går det inte göra annat än att lida med Iker Casillas. Madrid-kaptenen hade inte stått en officiell match för Real Madrid på 238 dagar. Nu, när han väl fick chansen mellan stolparna igen, skadar han sig efter bara 15 minuter. Och precis som när han skadade sig förra säsongen var det en medspelare som stod för oredan. Då var Álvaro Arbeloa gärningsman, nu var det Sergio Ramos som armbågade Casillas i höjd med revbenen. Förhoppningsvis är det inget allvarligt.

La Real var kvällens motsats till Real Madrid
Tja, om Real Madrid gav en lektion i hur effektiv fotboll spelas så gjorde Real Sociedad raka motsatsen. Man hade tre gånger så många lägen som Shakhtar Donetsk i CL-premiären hemma på Anoeta. Ändå förlorade man med 2-0.

Men trots att en del chanser skapades och att man helt klart var värda minst ett oavgjort resultat fanns det mycket mer att begära av Real Sociedad. Dessutom syntes några tydliga brister. Framför allt fungerade inte det defensiva mittfältet lika bra som det gjort tidigare. Alex Teixeira, som gjorde båda målen för Shakhtar, var det tveklöst största hotet och fick gång efter annan trampa igenom mellan mittfältet och backlinjen vilket gav exakt de ytorna han är som allra bäst i.

I tio år har Real Sociedad, San Sebastián och Anoeta väntat på Champions League-fotboll. Tyvärr blev det en besvikelse den här gången, men Europa-äventyret har bara börjat för La Real. På pluskontot gjorde Imanol Agirretxe comeback från skada och kommer han tillbaka i sin form från i våras kommer han betyda mycket i anfallsspelet.

Radamel Falcao, Mesut Özil, Roberto Soldado & Álvaro Negredo är några som har lämnat ligan. Men Beñat Extebarria, Giovani dos Santos & Isco är några som har valt att fortsätta sina respektive karriärer i Spanien – samtidigt som ligan har kryddats till med namn som Gareth Bale, Neymar & Kevin Gameiro.

Då pengarna tagit överhand fullständigt inom fotbollen har jag i år valt att slopa en mer traditionell lista. Varför? Det är helt enkelt oerhört svårbedömt och jag känner att jag sparar väldigt mycket tid och kraft på att istället bara välja ut de 20 enligt mig bästa övergångarna. För att ge ett exempel: Real Betis har värvat Cedrick Mabwati för en ynka euro, medan Real Madrid pungat upp närmare en miljard för Gareth Bale. Och det råder förstås inga tvivel om att den sistnämnde är en bättre fotbollsspelare – men sitt till priset har förstås Cedrick alla möjligheter att bli ett bättre köp.

Jag har bedömt utefter den köpande klubbens behov, prislappen och framför allt spelarens kvalitéer.

Jonathan Viera (Rayo Vallecano)
Offensiv mittfältare, 23 år, från Valencia på lån.
Trots en briljant försäsong med två mål i 4-0-matchen mot Inter som höjdpunkt valde Valencia att låna ut Jonathan Viera. Spanjoren väntar fortfarande på sitt stora genombrott i La Liga, och fick förra säsongen på tok för lite chanser att bevisa sina kvalitéer. Nu välkomnas han med öppna armar av Rayo som mycket väl kan ha gjort en av sommarens bästa övergångar. Viera är precis den kreatör som behövs i Madrid-klubben.

Dani Carvajal (Real Madrid)
Högerback, 21 år, från Bayer Leverkusen för €6 miljoner.
Ingen blev väl särskilt förvånad när Real Madrid offentliggjorde övergången av Dani Carvajal tidigt i somras. Högerbacken som tidigare tillhört den spanska huvudstadsklubbens ungdomssektion gjorde en fullkomligt strålande säsong i Bundesliga och blev snabbt en publikfavorit hos Bayer Leverkusen. I Carvajal får Madrid det alternativ till Álvaro Arbeloa som man länge letat efter och jag hade inte blivit överraskad om den unge ytterbacken tar en startplats redan den här säsongen.

Cedrick Mabwati (Real Betis)
Yttermittfältare, 21 år, från Numancia för €1
För er som är noggranna och tror att jag bara har glömt att lägga till ”miljoner” efter övergångssumman så är svaret nej. Den vindsnabbe yttermittfältaren Cedrick Mabwati gick till Real Betis från Numancia för en peng man inte ens hade fått ett tuggimmipaket för i Sverige. Kommer bli en stor tillgång på flanken och erbjuder en speed som ingen annan har i truppen.

Rafael ”Rafinha” Alcântara (Celta Vigo)
Central mittfältare, 20 år, från Barcelona på lån
Den yngre broderns Alcântara som genom åren alltid ansetts som den största talangen. Flyttades enligt kontraktet upp permanent till Barcelonas A-lag inför säsongen men på det redan tätbefolkade mittfältet togs beslutet att låna ut honom till Celta Vigo. Rafinha har två fantastiska säsonger i Segundan i ryggen och återförenas nu med före detta Barcelona B-tränaren Luis Enrique i Celta. Kan ge laget en extra dimension i passningsspelet.

Asier Illarramendi (Real Madrid)
Central mittfältare, 23 år, från Real Sociedad för €39 miljoner
En av sommarens stora följetonger som till slut ebbade ut i en övergång. Asier Illarramendi var en nyckelspelare i det Real Sociedad som tog Champions League-plats i ligaspelet förra säsongen, och var dessutom med och vann U21-EM för Spanien i somras. Lär få det tufft att platsa även om han håller enormt hög kvalité, men är lika mycket en värvning för nuet som för framtiden.

Joshua Guilavogui (Atlético de Madrid)
Defensiv mittfältare, 22 år, från Saint-Étienne för €10 miljoner
Diego Simeone eftersökte en defensiv mittfältare hela sommaren, men först sista transferdagen gjorde man helt klart med Joshua Guilavogui från Saint-Étienne. En relativt nybliven fransk landslagsman som gjort det fantastiskt bra i Ligue 1 och hade ett helt gäng klubbar efter sig. Kommer erbjuda ett bättre passningsspel på Atléticos defensiva mittfält och lär direkt utmana Mario Suárez om startplatsen.

Kevin Gameiro (Sevilla)
Anfallare, 26 år, från Paris Saint-Germain för €10 miljoner
Har varit eftertraktad av Valencia under tre somrar i följd, men valde nu istället Sevilla och kommer där bli en direkt ersättare till Álvaro Negredo. Hittade nätet ofta i PSG men bakom Zlatan Ibrahimovic och mångmiljontillskottet Edinson Cavani kände nog Kevin Gameiro att det var läge att röra på sig. Kommer få stort förtroende i Sevilla även om konkurrensen är stor på anfallspositionen.

Haris Seferovic (Real Sociedad)
Anfallare, 21 år, från Fiorentina för €2,5 miljoner
Stor framtidsanfallare som inte riktigt fick chansen i Fiorentina. Kommer nu för att kampera med Imanol Agirretxe om startplatsen längst fram i planen för Real Sociedad. Har bra bollbehandling och tillslag, och erbjuder något nytt i anfallsspelet. Väldigt nyttig förstärkning om La Real ska klara sig på flera fronter under säsongen.

Suso (Almería)
Offensiv mittfältare, 19 år, från Liverpool på lån
Gjorde 14 matcher i Premier League för Liverpool förra säsongen men fick mestadels speltid under hösten. Nu lånas han ut till Almería och få mycket speltid för att utvecklas i rätt takt. Besitter ett bra spelsinne och är svårstoppad när han kommer med fart. Kommer erbjuda La Liga-nykomlingen finess och finurlighet i offensiven.

Marko Marin (Sevilla)
Yttermittfältare, 24 år, från Chelsea på lån
Fick inte alls något förtroende i Chelsea under förra säsongen och lånas nu in av Sevilla i hopp om att kunna ersätta Jesús Navas. Var stundtals helt magisk i Werder Bremen och lär definitivt få en nytändning då VM står runt hörnet nästa sommar. Kommer bli en trevlig bekantskap på Sánchez Pizjuán under säsongen.

Beñat Extebarria (Athletic Club)
Central mittfältare, 26 år, från Real Betis för €8 miljoner
Var med och ledde Betis tillbaks till La Liga 2010/11, och har därefter utvecklats till en av ligans bästa mittfältare. Besitter en magisk högerfot som inbringar många poäng, framför allt på fasta situationer. Återvänder nu till Athletic Club, där han tidigare spenderat elva år av sin karriär. Hade intresse från många storklubbar i Europa.

Isco (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 21 år, från Málaga för €30 miljoner
Fick sitt definitiva genombrott i Málaga förra säsongen, men har länge ansetts vara en av Spaniens största talanger. Den så tekniske och spelskicklige mittfältaren tar nu steget till Real Madrid där han direkt kommer utmana om en plats i startelvan. Har potential att bli en av de riktigt, riktigt stora.

Joan Verdú (Real Betis)
Offensiv mittfältare, 30 år, från Espanyol gratis
Har dirigerat och styrt anfallsspelet i Espanyol de senaste fyra säsongerna och gjorde ifjol kanske sin bästa säsong någonsin då han mäktade med hela nio mål i ligaspslet, hans bästa målnotering i karriären. Sedan Beñat försvunnit kommer Joan Verdú bli en självklar referenspunkt i offensiven och mycket kommer gå genom den nu 30-årige spanjoren.

Charles (Celta Vigo)
Anfallare, 29 år, från Almería för €1 miljon
Smällde in hela 27 mål för Almería i Segundan förra säsongen, och värvas nu in för att ersätta Iago Aspas som flyttat till Liverpool. Är mer av en renodlad anfallare än Aspas, vilket kan vara positivt för Celta då det är en spelartyp man har saknat i flera år. För priset på en miljon euro kan Charles bli ett kap.

Dorlan Pabón (Valencia)
Anfallare, 25 år, från Monterrey för €7,5 miljoner
Den stora anfallsvärvningen sedan Roberto Soldado såldes för €30 miljoner till Tottenham. Gjorde en helt magisk vår i Real Betis och var en av de stora anledningarna att klubben nådde Europa Leauge-plats. Han såldes till Monterrey tidigt i somras men hann bara spendera ett par månader i den mexikanska storklubben innan Valencia kom och knackade på dörren. Dorlan Pabón har en stor fördel i att kunna användas såväl centralt som på kanten och lär därför bli otroligt nyttig för Valencia. Ger också laget en dimension med sitt fruktade skott.

Gareth Bale (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 24 år, från Tottenham för €100 miljoner
Sommarens längsta följetong fick till sist ett slut. Prismässigt är det förstås häpnadsväckande summor, men det råder förstås inga tvivel om Gareth Bales kunskaper på fotbollsplanen. Var förra säsongens bäste spelare i Premier League och den klart mest lysande stjärnan i Tottenham. I La Liga och Real Madrid kommer han få större konkurrens och frågan är hur han fungerar tillsammans med Cristiano Ronaldo i praktiken.

Piti (Granada)
Släpande anfallare, 32 år, från Rayo Vallecano gratis
En av ligans absolut bästa spelare förra säsongen som gjorde hela 18 mål från sin position som släpande anfallare. Lämnar nu gratis för Granada som framför allt hade problematik med målproduktionen förra säsongen, ett problem som Piti definitivt är tilltänkt att bidra till att lösa. Börjar bli till åren men har bara blivit bättre och bättre de senaste säsongerna.

Neymar JR (Barcelona)
Ytteranfallare, 21 år, från Santos för €57 miljoner
Frågan är om någon spelare varit så uppmärksammad och välkänd som Neymar utan att ens sätta sin fot i den europeiska fotbollen (möjligen bortsett från Pelé). Jag tror inte det. Barcelona vann kampen om den talangfulle brassen som kommer för att erbjuda någon nytt i Barcelonas anfallsspel. Har oändlig potential och visade i Confederations Cup att han håller mot motstånd i världsklass.

Giovani dos Santos (Villarreal)
Släpande anfallare, 24 år, från Mallorca för €6 miljoner
Efter flytten till Tottenham har Giovani dos Santos karriär stagnerat. Men i Mallorca förra säsongen började mexikanaren hitta rätt igen och avslutade våren väldigt starkt. Flyttar nu vidare till Villarreal där han har förväntningar och förhoppningar på sig att vara den fulländade ersättaren till Guiseppe Rossi. Kan bli ett av säsongens stora utropstecken.

David Villa (Atlético de Madrid)
Anfallare, 31 år, från Barcelona för €5,1 miljoner
Radamel Falcaos ersättare som kommer för ett reapris sett till hur fotbollen har utvecklats och vilka priser som klubbarna lägger på spelare. Kommer vara motiverad till tusen för att få en plats i den spanska VM-truppen och känns på förhand som klippt och skuren för Atléticos kontringsfotboll. Lär dessutom få spela i sin favoritroll som klassisk nia.

Är det någon spelare ni saknar? Vilken övergång tror ni blir sommarens bästa?

På torsdagskvällen lottades gruppspelet till världens mest prestigefyllda turnering. Här kommer en snabbgenomgång för hur förutsättningarna ser ut för de spanska lagen – som alla har stora chanser att gå vidare.

Grupp A: Manchester United, Shakhtar Donetsk, Bayer Leverkusen & Real Sociedad.

Kommentar: Det är på pappret förstås en tuff lottning för Real Sociedad som ställs mot en trio väldigt etablerade klubbar i sammanhanget. Men samtidigt är känslan att det kunde varit betydligt jobbigare, och att La Real har alla rimliga chanser att överraska här. Inget av motståndarlagen känns oövervinneliga och det lär bli en otroligt jämn grupp där allting avgörs den sista omgången. För Real Sociedad gäller det framför allt att man presterar bra resultat hemma på Anoeta. Gör man det har man stora chanser att ta sig till åttondelsfinal.

—

Grupp B: Real Madrid, Juventus, Galatasaray & Köpenhamn.

Kommentar: När Juventus lottades in i Real Madrids grupp kändes det som att vi hade början på ”dödens grupp”. Men även om Galatasaray har ett spetsat lag offensivt och Köpenhamn inte bör underskattas kan ändå Madrid känna sig väldigt nöjda med den här lottningen. Tillsammans med Juventus bör man utan större problematik gå vidare. Den tuffaste uppgiften blir tveklöst mot de italienska mästarna från Turin. Mitt tips är ändå att Real drar det längsta strået och tar hem den här gruppen. Man är ett steg före Juventus och ett par-tre steg före Galatasaray och Köpenhamn för tillfället.

—

Grupp G: Porto, Atlético Madrid, Zenit St. Petersburg & Austria Wien.

Kommentar: En på förhand drömlottning för Atlético Madrid. Varken Porto eller Zenit är lag man skojar bort, och Austria Wien är ruggigt hemmastarka. Däremot kunde det varit betydligt värre för Madrid-klubben, och med det nuvarande laget och den vinnarmentaliteten som har byggts upp i Atlético bör man ta sig vidare här. Inledningsmatchen på Vicente Calderón mot Zenit blir en nyckelmatch.

—

Grupp H: Barcelona, Milan, Ajax & Celtic.

Kommentar: Återigen Milan, återigen Celtic. Två lag man har stötte på i Champions League förra säsongen, och två lag man då hade rejäla problem med. Ajax är en annan gammal klassisk mästarklubb som aldrig är lätta att tas med. Detta är ingen enkel lottning för Barcelona, men faktum är samtidigt att det inte är samma Milan som för bara några år sedan, och såväl Celtic som Ajax har blivit rejält försvagade sedan ifjol. Barcelona bör vinna gruppen.

Summa summarum är känslan att samtliga fyra spanska lag i Champions League har stora chanser att nå vidare avancemang. Tufft lär det blir för Real Sociedad men pulveriseringen av Lyon lär definitivt skärra motståndarna i gruppen.

”Que grande La Real” skyltade spansk media med igår kväll. Och det går förstås bara instämma i hyllningskören. 2-0-övertaget från Stade de Gerland förvaltades på bästa sätt och Lyon satte inte ens en liten käpp i hjulet för Real Sociedad i returen på Anoeta.

Vela kommer hota alla lag i CL
Istället för att skapa nerv i tillställningen hade La Real kontroll på händelserna och när Carlos Vela gjorde 1-0 i mitten av andra halvlek var Champions League-biljetten inslagen och adresserad till San Sebastián. Samme spelare fick sedan sista ordet och punkterade dubbelmötet definitivt med att hinna göra 2-0. Real Sociedad alltså vidare med totalt 4-0 mot Lyon, ett facit som skanderar styrka lång väg. Jag är övertygad om att klubben inte kommer bli någon slagpåse i världens mest prestigefyllda turnering.

Att man dessutom har Carlos Vela i laget gör att det väcks en allt större skrällvarning kring Real Sociedad. Jag skrev redan förra veckan att mexikanen är i bättre form än någonsin och med två nya mål gjorde han inget annat än att bekräfta just sin sanslösa form.

På fyra officiella matcher under säsongen har Vela mäktat med att trycka dit fyra mål och därtill stå för två målgivande passningar. Han är spelaren som gör skillnad, som kan avgöra matcher helt på egen hand och som dessutom tar ett stort ansvar. Med Vela i laget har Real Sociedad en helt annan dimension och den stjärnan ett lag behöver för att stanna i toppen. Han kommer hota varje motståndarlag även i huvudturneringen.

—

Men även om Real Sociedad stjäl dagens rubriker spelades det också fotboll på annat håll i Spanien igår. Barcelona och Atlético Madrid gjorde upp i Supercupen på Camp Nou, och det blev till slut katalanerna som fick lyfta bucklan efter en match som slutat 0-0. Barcelona vann på grund av 1-1-resultatet på Vicente Calderón förra veckan, det vill säga via bortamålsregeln. Sett över de båda mötena lagen emellan är det dock Atlético som imponerat mest och skall vara klart nöjdast med sin insats.

Atlético imponerade – Barcelona var förutsägbara
Precis som man tenderade att vara förra säsongen blev Barcelona väldigt lätta att läsa för Atlético Madrid. Diego Simeones manskap visste exakt hur man skulle spela för att störa Barcelona, och man hade både orken och kvalitén för att klara av det. Med ett intensivt presspel, ett kollektivt försvarsspel där man alltid gav understöd åt varandra, och inga riskabla aktioner på egen planhalva höll man ett offensivt skickligt Barcelona i schack. Det går att hylla Atlético för mycket sett över de här två matcherna, inte minst för deras imponerande defensiva spel.

Samtidigt finns också mycket mer att fundera över kring Barcelonas anfallsspel. Cesc Fàbregas spelade från start istället för Andrés Iniesta för att få ett mer rakare spel. Det lyckades inte alls. Varken Cesc eller Xavi Hernández kom loss på mittfältet och hade väldigt svårt att luckra upp Atléticos benhårda försvar. Frågan är om det inte hade varit bättre att sätta Xavi på bänken, och spela Iniesta och Fàbregas tillsammans på det offensiva mittfältet. Då hade Barcelona fått ett mer direkt spel och kunnat komma mer med fart. Med Xavi på planen har det den senaste tiden blivit allt mer statiskt och mot tillräckligt skickliga motståndare har han det väldigt svårt.

Mot ett lag som Levante spelar det inte lika stor roll vem som spelar – Barcelona är flera klasser bättre och vinner en sådan match utan att förta sig. Mot ett defensivt skickligt lag som Atlético Madrid får man ingenting gratis och i nuläget är man alldeles för förutsägbara. Det blir ett problem för Tata Martino att bita hårt i under säsongen.

Víctor Valdés bevisade sin kvalité
Det har egentligen under alla år klagats på att Víctor Valdés inte håller absolut högsta klass som målvakt. Igår gav han många kritiker svar på tal. För den klart största anledningen att Atlético Madrid inte fick äran att lyfta pokalen – som i Spanien är högt värderad, speciellt när den spelas mellan två så starka rivaler – handlade om ineffektivitet. Man hade flera riktigt farliga chanser, men i vägen stod en storspelande målvakt.

Neymars mål på Vicente Calderón blev helt avgörande, men den största faktorn att pokalen ändå hamnade i Katalonien stavas definitivt Víctor Valdés.

Våren 2010 spelade Real Sociedad i den spanska andradivisionen, då med spelare som Xabi Prieto, Antoine Griezmann, Claudio Bravo och David Zurutuza i laget. Nu är man 90 minuter från att kvala in till Champions League med samma lagstomme.

Säsongen 2003/04 var senast Real Sociedad bekantade sig med Champions League. Den gången kom man tvåa i gruppspelet varpå man nådde åttondelsfinal. Väl där ställdes man mot ett Lyon som hade vunnit sin grupp före Bayern München, Celtic och Anderlecht. Real Sociedad förlorade med 0-1 hemma, och föll med exakt samma siffror borta.

Nu, drygt tio år senare, står Real Sociedad åter inför ett vägskäl. Kvalar man in till Champions League klirrar det rejält i kassan, och öppnar helt nya möjligheter för klubben både för nuet och ur ett framtida perspektiv. Det enda hindret på vägen: Lyon.

– Det är dags att vi får revansch på Lyon, säger lagkaptenen Xabi Prieto, som faktiskt gjorde sina första framträdanden i Real Sociedads A-lag just säsongen 2003/04.

Den baskiska klubben från San Sebastián har tagit sitt till kvalspelet via en imponerande fjärdeplats i ligan förra säsongen. Då var det Philippe Montanier som ledde laget från sidlinjen. Efter succén gav klubben Montanier ett nytt kontraktsförslag som sträckte sig fram till nästa sommar. Fransmannen ville stanna kvar och fortsätta sitt projekt i Real Sociedad – men ville ha ett längre kontrakt, en tryggare framtid. La Real var bestämda och konsekventa, och gjorde inte som Montanier ville. Det ledde till att tränaren nobbade klubbens förslag, och istället valde att krita på för Rennes.

Som ersättare spekulerades det i flera namn utifrån, men Real Sociedad valde till slut ett namn som redan kände klubben utan och innan. Jagoba Arrasate, som ingick i Philippe Montaniers tränarstab där han var assisterande tränare tillsammans med Míchel Troin, anställdes. Ett helt oprövat namn som visserligen jobbat inom Real Sociedads tränarsektion under flera år, men som på egen hand bara tränat lag i motsvarande fjärdedivisionen.

– När Montanier stängde dörren hade vi direkt två namn på vår lista – Tata Martino (nu i Barcelona) och Jagoba Arrasate. Även om Arrasate inte har stor erfarenhet ser vi inte den här som en chansning, utan snarare en trygghet då vi får en tränare som redan känner till såväl klubben som alla spelarna väldigt väl, och dessutom är omtyckt, säger presidenten Joakin Aperribay.

– Jag blev lite förvånad, men tvekade samtidigt inte över mitt beslut. Real Sociedad är på väg upp till toppen, där de hör hemma, och den är en ära att få chansen att vara en del av det här projektet, berättar Jagoba Arrasate.

Sedan det senaste Champions League-framträdandet våren 2004 har Real Sociedad haft en krokig väg tillbaks till det som nu börjar likna toppen. Efter den sensationella andraplatsen i ligan säsongen 2002/03 gick det allt sämre för La Real. I fyra raka säsonger kämpade man på den nedre halvan, och 2006/07 ramlade man ur högsta divisionen. Tre svängiga säsonger senare var man tillbaka i Spaniens finrum, och efter en 15:e respektive 12:e plats överraskade man alla med fjolårssäsongens fjärdeplats.

Förra veckan, drygt tio år sedan man senast ställdes mot Lyon i Champions League, klev elva Real Sociedad-spelare ut på Stade de Gerland. Och på vilket sätt man gjorde det. Högt presspel, välvårdat passningsspel, klockrent försvarsspel och två fantastiska mål blev facit i 2-0-segern.

– Jag sa inför matchen att ett oavgjort resultat innehållande mål hade varit väldigt bra. Det här är mer än vad vi hade kunnat önskat oss – men det lämnar också större press på oss och gör att vi inte får bli bekväma i returen. Men matchen var helt perfekt, vi genomförde det taktiska helt planenligt, säger Jagoba Arrasate.

Men än återstår fortfarande hälften och det gäller att Real Sociedad inte bli bekväma i sina kostymer.

– Vi måste gå ut på planen och visa mod. Vi får inte bli för passiva och tillbakadragna bara för att vi vann första mötet. Vi vill visa våra supportrar att vi kommer spela offensiv fotboll och gör vi det lika bra som i Lyon kommer vi spela i Champions League om några veckor, säger Arrasate.

Sedan andraplatsen och CL-åttondelsfinalen i början av 2000-talet har Real Sociedad haft motgång efter motgång. Att kvala in till Champions League innebär inte bara en livserfarenhet för alla inom klubben, utan också ett ordentligt tillskott i klubbkassan.

Våren 2010 spelade Xabi Prieto, Antoine Griezmann, Claudio Bravo, David Zurutuza och Markel Bergara i den spanska andradivisionen. Nu är Real Sociedad – med samma stomme som då – 90 minuter från att nå Champions League. Klubbens viktigaste 90 minuter på över ett decennium.

—

Bildkälla: Marca.com.
Citatkällor: RealSociedad.com, UEFA.com & Marca.com.

Det fortsätter att gå bra för de baskiska lagen under säsongsinledningen. I fredags tog sig Athletic Club an Osasuna på Real Sociedads arena Anoeta (mer om det kan ni läsa här) och tog en till resultatet sett en komfortabel seger. Men 2-0-resultatet speglade inte helt matchbilden.

Valverdes ändringar – en positiv effekt?
Redan nu går det utläsa stora skillnader mellan Marcelo Bielsas Athletic och Ernesto Valverdes dito. Under Bielsa rullade man nästan alltid igång från egen målvakt, försvararna försökte hitta spelvägar till mittfältarna eller ytterbackarna, och kortpassningsspelet var ett av lagets stora signum. Under Valverde har det sett helt annorlunda ut. Målvakterna har inte fått några direktiv att rulla igång spelet på marken, mittbackarna slår ofta långt och istället för att etablera ett spel och rulla runt försöker man istället hitta den avgörande bollen allt mer direkt.

Men, än så länge verkar onekligen Valverdes taktik fungera. Borta mot Valladolid i premiären blev det en knapp 2-1-seger, och i fredags tog man alltså en ny trea. Först fick man hjälp av Osasuna-försvararen Alejandro Arribas med 1-0-målet, som han styrde in i eget mål efter ett inlägg av Markel Susaeta. 2-0-målet kan man stolt höja näven och tillgodo ge sig själva helt och hållet. I en blixtsnabb kontring hittade Aritz Aduriz fram till Óscar de Marcos, som säkert punkterade tillställningen och satte bollen i nätmaskorna. Oavsett om det inte ser helt klockrent ut spelmässigt, åtminstone inte än, är det trots allt vinna det handlar om. Och utan att dra förhastade slutsatser verkar det som att Valverde lotsat Athletic in på det vinnarspår som Bielsa aldrig lyckades med under hela förra säsongen. Bara att vinna täta matcher, hur det än ser ut, är en enorm styrka.

Saborit debuterade från start
Något som annars var anmärkningsvärt från matchen var att ynglingen Enric Saboric startade som vänsterback för Athletic. Detta i hans första A-lagsframträdande någonsin, bortsett från ett gäng försäsongsmatcher. Saborit har varit en av Athletics mest ansedda talanger under en längre period, och A-lagsdebuten har varit på gång under flera år. Nu fick han alltså chansen från start, och gjorde definitivt inte bort sig. 92-modellen kan mycket väl bli en trevlig bekantskap under säsongen.

Sangalli fick välförtjänt chansen
En annan ung och talangfull spelare som fick debutera i helgen är Marco Sangalli, men för det andra baskiska laget i ligan – Real Sociedad. Ytteranfallaren har stått för en enastående försäsong och äntrade planen med en dryg kvart kvar i bortamötet med Elche, och hann med att uträtta en hel del. Med en briljant teknik och ett modigt spel bevisade Sangalli att han är ett namn att räkna med framöver.

Xabi Prieto ändrade matchbilden
Själva matchen mellan Elche och La Real slutade 1-1. Ferran Corominas tryckte tidigt in 1-0-målet för nykomlingen på Martínez Valero – som var klart bättre än Real Sociedad i första halvlek. Gästerna tog dock över allt mer i andra, och det var framför allt introduktionen av Xabi Prieto i mitten av andra som ändrade matchbilden. Efter kaptenen intåg i matchen fick baskerns med boll och lyckades successivt skapa ett tryck mot Elche. Till slut kunde också Carlos Vela, vem annars, styra in kvitteringsmålet efter ett inlägg från Prieto.

Det skall dock poängteras att Real Sociedad vilade ett gäng viktiga spelare och att mångas tankar säkerligen var på onsdagens retur mot Lyon i Champions League-kvalet.

Mer analyser och tankar från helgens matcher utlovas framöver.