Ni ska få gissa vilken klubb jag tänker på. Här kommer några ledtrådar: en vettig president som ändå inte vet vad som riktigt försiggår, stor omsättning på spelare, stjärnor som lämnar, en värvad världsback och en nyligen skrällseger på Camp Nou. Ja, rätt, det är förstås Valencia. Och jag vet, det hade räckt med att skriva kaos.

För att överhuvudtaget få lite ledighet den här fredagen, som är min första lediga dag på väldigt länge, tänkte jag inte skriva ihjäl mig om hela situationen i Valencia. Däremot tänkte jag fokusera på en sak, eller rättare sagt en spelare: Nicolás Otamendi.

Den 25-årige mittbacken värvades till klubben för ett par dagar sedan. Alldeles för sent för att kunna representera Valencia under våren, men när kontraktet börjar gälla i sommar tillhör han därefter klubben fem säsonger framåt.

På förhand är Otamendi exakt vad Valencia behöver. En hårdför mittback som i sina bästa stunder är en världsspelare. En del av er tänker säkert att ”så sades det om Adil Rami också”. Ja, till viss del helt sant. När fransmannen värvades till klubben för några år sedan målades han ut som en frälsare. Mittbacken med tydliga ledaregenskaper och spelare som skulle leda laget mot nya framgångar.

Skillnaden mot Otamendi är att Rami hade en riktigt bra säsong med Lille i ryggen, och hade potential att växa ut till en världsback. Otamendi har levererat på en hög nivå i många år nu och redan bevisat att han är en mittback av yppersta klass. Valencia har inte råd att chansa längre, för att nå upp till stjärnorna igen måste man våga satsa. Och det är precis vad man gör med Otamendi. Ingen tränare i världen kan få ett Valencia med Philippe Senderos i mittförsvaret att utmana toppklubbarna i Spanien. En tränare kan göra mycket – se bara hur Diego Simeone revolutionerat Atlético de Madrid – men det måste fortfarande finnas en grundkvalité bland spelarna. Den finns inte på alla positioner i Valencia, men Otamendi ett gigantiskt steg i rätt riktning.

Värvningen överlag förklarar också hur hela situationen ser ut i Valencia för tillfället. Den gick inte i hamn under januarifönstret (trots att planen från början var att låna in honom ett halvår, sedan köpa loss honom permanent i sommar) och det rådde bristande kommunikation mellan Porto och Valencia. Frågan är om Otamendi själv ens visste vilken klubb han tillhörde när januari gick över till februari. Jag är osäker.

Och det är ungefär samma känsla jag kan tänka mig att alla Valencia-supportrar går runt med just nu. Allt är osäkert, ingen vet vad som kommer ske. Nej, inte ens presidenten Amadeo Salvo, som öppet kritiserat Bankia, regionalregeringen (Generalitat Valenciana) och stiftelsen (Fundación Valencia CF) för dålig kommunikation, vet vad som händer.

Det enda som är säkert i Valencia är att är att det mesta är osäkert. Och att man gjort sin på förhand bästa värvning på en herrans massa år. På minuskontot ligger förstås att Nicolás Otamendi inte ansluter förrän i sommar, men vem vet, då kanske ett och annat frågetecken rätats ut till ett utropstecken kring Valencia CF.

—

På tal om kaos. Jag skrev för ett tag sedan om Patrick Eberts situation i Real Valladolid. Nu har historien, precis som jag förutspådde redan då, fått sitt slut. Tysken har brutit kontraktet med klubben och är nu helt fri att gå till vilken klubb han vill.

Detta är givetvis enormt negativt för Valladolid i den mån att Ebert är en av få spelare som ensam gör skillnad. Tillsammans med Óscar González var han den ende som kunde avgöra matcher helt på egen hand, och sådana behövs för en klubb som krigar för sin existens i ligan.

Däremot lyckades man slå ett av ligans främsta lag i form av Villarreal för ett par veckor sedan, då utan Patrick Ebert på planen. Kanske kan tyskens negativa attityd utanför planen i slutändan komma att påverka Valladolid positivt. Och det kan ju i alla fall inte betyda något dåligt för Daniel Larsson, som nu får en spelare mindre att konkurrera med.

Det såg länge väldigt lugnt ut på transferfönstret gällande de spanska klubbarna, men de sista två dagarna brände det till rejält i knutarna. Inte minst i några klubbar. Här kommer ett urval av tio spelare som rört sig till eller från ligan som jag anser är värda att uppmärksamma lite extra.

Éver Banega
Från Valencia till Newell’s Old Boys

Kommentar: Han utsågs till vicekapten och skulle få axla än mer ansvar än tidigare. Men det blev platt fall under hösten för Éver Banega, som visserligen inte var lika stökig utanför planen som tidigare, men i stället underpresterade på densamma. När Banega är som bäst var han inte bara Valencias överlägset bäste spelare, utan en mittfältare i världsklass. Men han behövde en ny miljö, en utmaning och en rejäl nytändning.

—

Diego Ribas
Från Wolfsburg till Atlético de Madrid

Kommentar: Atlético har försökt värva tillbaka Diego ända sedan hans avslutade lånesejour sommar 2012. Först nu lyckades man, och brassen visade direkt i helgens comeback att han kommer tillföra enormt mycket kreativitet på det offensiva mittfältet. Förmodligen är Diego precis den pusselbit som kommer göra att Atlético är med oss slåss på tre fronter ända in på slutet. Vinterns klart bästa övergång i La Liga.

—

Léo Baptistão
Från Atlético de Madrid till Real Betis

Kommentar: Brasseanfallaren slog igenom med dunder och brak i Rayo Vallecano förra säsongen, men har inte lyckats ta någon ordinarie tröja i Atlético Madrid. Nej, knappt en plats på bänken. Nu lånas Baptistão ut för att hjälpa Betis kvar i La Liga, och han har sett vass ut under sina första matcher. Lär bli en nyttig tillgång.

—

Eduardo Vargas
Från Napoli till Valencia

Kommentar: En av Sydamerikas mest lovande talanger när han flyttade till Napoli, men har inte fått något stort genomslag där. Nu går karusellen vidare till Valencia som har stora anfallsproblem. Varagas lär få både mycket speltid och stort förtroende. Nu är det upp till chilenaren att ta vara på chansen.

—

Welliton
Från Spartak Moskva till Celta Vigo

Kommentar: Anfallare som fullkomligt öst in mål i ryska Premier League. Lånas nu in av Celta Vigo resten av säsongen och kommer verkligen kliva Charles på hälarna gällande rollen som offensiv spjutspets. Ger också större valmöjligheter för Luis Enrique att vid behov spela med två centrala anfallare.

—

Sammir
Från Dinamo Zagreb till Getafe

Kommentar: De flesta, liksom undertecknad, minns Sammir från Champions League-kvalet för ett par år sedan, då Dinamo Zagreb slog ut Malmö FF. Då var brassen fundamental och en gigant på mittfältet, något som också gör det än märkligare att han inte rört på sig tidigare. Tar nu klivet till La Liga och Getafe och det är en spelare som på sikt mycket väl kan bli en nyckelfigur i laget.

—

Óliver Torres
Från Atlético de Madrid till Villarreal

Kommentar: Både Atlético och huvudpersonen själv insåg att med både Diego och Sosa som två nya spelare i januari skulle speltiden bli ytterst sparsam för Óliver Torres. Supertalangen lånas nu ut till Villarreal, en klubb som på förhand passar Óliver och hans spelstil som handen i handsken. Kanske är det nu 94-modellen får sitt stora genombrott.

—

Mohamed Sissoko
Kontraktslös till Levante

Kommentar: Den forne stormittfältaren, som representerat bland annat Valencia, Liverpool och Juventus under sin karriär, har haft ett par sämre år och nästan glömts bort. Var kontraktslös under hösten men har nu snappats upp av… Levante. Kan 29-åringen närma sig den nivån han hade för några år sedan kommer han betyda enormt mycket för Valencia-klubbens mittfält framöver.

—

Sergio Canales
Från Valencia till Real Sociedad

Kommentar: Uppgavs först vilja lämna Valencia på lån säsongen ut för att få regelbundet med speltid, men det hela slutade i kalabalik och en försäljning. Canales är fortfarande en stor talang som i rätt omgivning kan blomma ut till en landslagsspelare. Real Sociedad kan, för ynka €3,5 miljoner, gjort ett av vinterns stora kap.

—

Seydou Keita
Från Dalian Aerbin till Valencia

Kommentar: Barcelona-bekantingen, som nu hunnit fylla 34 år, återvänder till den spanska fotbollen. Jag måste villigt erkänna att jag inte har koll på Keitas fysiska status för tillfället, men jag tror definitivt han utmanar om en startplats. Frågan är på vilken position han gör det. Som Dani Parejo spelar är han gjuten, men valmöjligheten finns att han flyttas upp i en offensivare roll än en mer djup (precis som mot Barcelona). Oavsett vilket lär Keita vara en viktig spelare att få in i gruppen med tanke på den otroliga dos av rutin han besitter.

Efter en halvtimme såg Barcelona ut att gå mot en sådan där komfortabel 3-0-seger. Alexis Sánchez spräckte tidigt Diego Alves nolla och Valencia såg redan där och då ut som ett slaget lag.

Men matchen som utspelade sig på Camp Nou i går skulle inte sluta som det brukar. När läget i klubben är som ett stort inferno klev spelarna ut på planen, struntade i allt som kallas för logik, och nöjde sig inte bara med att komma i kapp utan vann till slut matchen med 3-2.

Om det var väntat? Inte det minsta. Om det var välförtjänt? Definitivt.

Valencia behövde bara göra hemläxan och därefter utnyttja Barças akilleshäl: det sårbara försvaret. Gerard Piqué blev bolltittande, Dani Alves förlorade nickduell med planens kortaste spelare och Jordi Alba var för övertänd mot sina gamla lagkamrater.

Första 30 såg ut ungefär som det har sett ut långa stunder i Valencia den här säsongen. Det var grått, segt och idélöst. Men ju längre matchen led, desto bättre blev man, desto mer orkade man. Tendenserna var likadana som i Juan Antonio Pizzis andra match som tränare för klubben, när man tog emot Atlético hemma på Mestalla (1-1). Precis som nu inledde man ganska halvdant, för att sedan växa och avsluta riktigt starkt.

Och det är just det som imponerar mest på mig med Valencias seger. Att göra tre mål på dagens Barcelona är ingen omöjlighet. Att samtidigt släppa in två inte heller särskilt ovanligt. Men att avsluta och vara bättre än Barça i andra halvlek är väldigt få lag som klarar av – speciellt på Camp Nou. Det brukar ofta vara tvärtom, att en del lag lyckas hänga med och spela med påfrestande hög press första 45-60.

En av skillnaderna från Miroslav Djukic Valencia kontra Pizzis lagbygge är mentaliteten. När Leo Messi gjorde 2-2 från elva meter efter en av säsongens billigaste straffar var det som ett stenhårt slag under bältet för Valencia. Man skulle helt enkelt inte få vinna matchen. Och med Djukic på tränarbänken är jag övertygad om att man heller inte hade gjort det.

Piatti symboliserar det nya Valencia
Under Pizzi är läget annorlunda. Spelarna vet vad som skall göras och tror på det. Det är ingen som hänger med huvudet efter ett insläppt mål eller inte tar jobbet i defensiven. Pablo Piatti är den som symboliserar det nya Valencia mest.

Argentinaren var oönskad i somras, blev av med sitt tröjnummer och en försäljning var på gång. Piatti blev kvar, men att han både fick sänkt lön och ett mindre attraktivt tröjnummer (från elva till två) triggade bara igång honom. Under hösten var Piatti länge ratad, men de sista månaderna fick han en del speltid. Sedan Pizzi tillträtt har så Piatti, tillsammans med Sofiane Feghouli och Dani Parejo, varit Valencias bästa spelare. Det var just den trion som låg bakom lagets seger på Camp Nou.

Piatti slet sönder Barcelonas högerkant genom sitt uppoffrande spel och sina luriga löpningar. Feghouli hade ständigt övertag på Alba och var inblandad i allt offensivt. Parejo var både lugnet och motorn som höll ihop mittfältet under 90 minuter. Tillsammans med åtta andra uppoffrande spelare lyckades man – när ingen annan trodde på det – vinna på Camp Nou.

Frågan är om topplagen från Madrid tar chansen att i kväll gå om i tabellen.

Man går in med samma spända känsla – oavsett vilka spelare det ryktas om – när det närmar sig deadline day. Inget undantag den här gången, och visst bjöds vi på ett par rejäla skrällar från den iberiska halvön. Mer om de främsta och mest intressanta värvningarna väntar mer utförligt framöver. Här kommer först en summering på hur de spanska klubbarna handlat under transferfönstret.

ALMERÍA
IN: Julián Cuesta (målvakt, Sevilla), Hans Martínez (försvarare, Universidad Católica) och Mané (försvarare, Maccabi Tel Aviv).
UT: Cristian Pellerano (försvarare, Tijuana), Raúl García (mittfältare, Deportivo Alavés) och Oscar Ustari (målvakt, Sunderland).

Kommentar: Fått in ett par spelare som breddar truppen utan att för den delen förstärka den alltför mycket.

ATHLETIC CLUB DE BILBAO
IN: Iñigo Pérez (mittfältare, Mallorca).
UT: –

Kommentar: Högst transferbegränsade Athletic, men som inte är i något större behov av att förstärka truppen i nuläget, har varit lugna i januari. Beñat Extebarria har inte alls fått den nyckelroll som många förutspådde och ryktades inte minst till Premier League, men han stannar. Enda tillskottet är Iñigo Pérez som återvänder från en lånesejour i Mallorca.

ATLÉTICO DE MADRID
IN: José Ernesto Sosa (mittfältare, Metalist Kharkiv) och Diego Ribas (mittfältare, Wolfsburg).
UT: Léo Baptistão (anfallare, Real Betis, Joshua Guilavogui (mittfältare, Saint-Étienne) och Óliver Torres (mittfältare, Villarreal).

Kommentar: Slog ner som en bomb när det dök upp att Guilavogui var på väg bort på lån (men ändå inte helt överraskande med tanke på hans prestationer och speltid), varpå det föranledde effekten av en värvning och två utlåningar. Medans fransmannen drar tillbaka till Saint-Étienne flyttar Óliver Torres till Vila-Real för att få speltid. Den stora värvningen av Diego Ribas gör dock att den från början enda tilltänkta januari-signingen, José Sosa, nu framstås som ytterst märklig. Argentinaren kommer få slita hårt för att få speltid. Överlag ändå ett bra fönster för Atlético som med Diego kommer få in den dimensionen man har saknat.

BARCELONA
IN: –
UT: –

Kommentar: Har hållit sig i bakgrunden under transferfönstrets dagar, även om det var på gång att både Isaac Cuenca och Ibrahim Afellay skulle lånas ut.

CELTA VIGO
IN: Juan Delgado (försvarare, Valencia Mestalla), Iñigo López (försvarare, PAOK) och Welliton (anfallare, Spartak Moskva).
UT: Jonathan Vilà (mittfältare, Beitar Jerusalém), Samuel Llorca (Deportivo Alavés), Carlos Bellvís (mittfältare, Ponferradina), David Rodríguez (mittfältare, Brighton & Hove Albion) och Andrés Túñez (försvarare, Beitar Jerusalém).

Kommentar: Släppt en del spelare som inte kommer erbjuda några problem för Luis Enrique då samtliga nyckelspelare är kvar. Anfallaren Welliton från Spartak Moskva har ett bra målfacit från sejouren i Ryssland och kan bli ett nyttig tillskott.

ELCHE
IN: Garry Rodrigues (mittfältare, Levsko Sofia).
UT: Miroslav Stevanovic (mittfältare, Deportivo Alavés) och Diego Rivas (målvakt, Tenerife).

Kommentar: Visade intresse för ett par spelare med slutade ändå upp med enbart Garry Rodrigues från Levski Sofia. Kommer försöka fixa La Liga-kontraktet med nästan exakt samma trupp som under hösten.

ESPANYOL
IN: –
UT: Sergio Tejera (mittfältare Deportivo Alavés) och Thievy Bifouma (anfallare, West Bromwich Albion).

Kommentar: Också hållit sig lugna och förlitar sig på sin nuvarande trupp. Lånar vidare Thievy till West Bromwich där La Liga-bekantingen Pepe Mel numera drar i trådarna från tränarbänken.

GETAFE
IN: Sammir (mittfältare, Dinamo Zagreb).
UT: Alejandro Pérez (försvarare, Recreativo de Huelva) och Alberto Lopo (försvarare, Deportivo La Coruña).

Kommentar: Sammir har kopplats ihop med betydligt större klubbar än Getafe tidigare, och det är väl mest chockande att han väntat så länge med flytten från Dinamo. Nu blir det Getafe och brassemittfältaren har alla kvalitéer för att lyckas ta en plats och göra skillnad i El Geta.

GRANADA
IN: Tiago Ilori (försvarare, Liverpool).
UT: Matías Campos (försvarare, Unión Española) och Hassan Yebda (Udinese).

Kommentar: Vi har ju vant oss vid att Granada kan skrälla till det på transfermarknaden, men klubben har haft det ganska lugnt i januari. Tiago Ilori lånas in från Liverpool och är en framtidsman – men på mittbacksplatserna finns gott om konkurrens.

LEVANTE
IN: Víctor Casadesús (anfallare, Mallorca), Mohamed Sissoko (mittfältare, klubblös) och Nagore (försvarare, Alcorcón).
UT: Remi Gomis (Nantes), Aloys Nong (Recreativo de Huelva) och Chris Lell (klubb ej klar).

Kommentar: På förhand smarta värvningar av Levante, som så många gånger förr. Sissoko kan bli en injektion på innermittfältet och bidrar inte minst med rutin. Víctor Casadesús är en typisk Levante-värvning och anfallare kan mycket väl göra tio mål i vår.

MÁLAGA
IN: Pablo Pérez (mittfältare, Newell’s Old Boys), Nordin Amrabat (mittfältare, Galatasaray), Ezequiel Rescaldani (anfallare, Vélez Sársfield) och Alexander Jakovenko (mittfältare, Fiorentina).
UT: Roberto Chen (försvarare, Zulte Waregem), Bobley Anderson (Zulte Waregem), och Fabrice Olinga (Apollon Limasol).

Kommentar: Det händer alltid grejer på solkusten, så även i januari. Man har gjort ett par budgetvärvningar, men som likväl ser spännande ut. Pablo Pérez har sett vass ut i sina första matcher och Nordin Amrabat har kvalitéer. Däremot lite märkligt att man släpper stortalangen Fabrice för en struntsumma på en miljon euro.

OSASUNA
IN: Cristian Lobato (mittfältare, klubblös) och Javier Acuña (anfallare, Watford).
UT: Nino (anfallare, klubb ej klar), Ariel Núñez (anfallare, klubb ej klar) och Ion Echaide (försvarare, Hércules).

Kommentar: Lobato skördade framgångar i Barcelona B i Segundan, men är hittills oprövad på den högsta nivån. Kommer från en höst utan regelbundet spel men kan med sin flexibilitet bli nyttig på många plan för Osasuna.

RAYO VALLECANO
IN: Rubén Rochina (anfallare, Blackburn), Borja López (försvarare, Monaco) och Samuel Longo (anfallare, Internazionale).
UT: Rodrí (försvarare, Eupen).

Kommentar: Två spännande anfallare i form av Rubén Rochina och inte minst Samuel Longo ansluter. Den sistnämnde var stundtals bra i Espanyol förra säsongen och kan bli den målskytt laget suktar efter.

REAL BETIS
IN: Léo Baptistão (anfallare, Atlético de Madrid), Antonio Adán (målvakt, Cagliari) och Alfred N’Diaye (mittfältare, Sunderland).
UT: Stephan Andersen (målvakt, Go Ahead Eagles), Markus Steinhöfer (försvarare, 1860 München) och Sergio Rodríguez (Lugo).

Kommentar: Léo Baptistão är en klasspelare som redan under sina första matcher i den grönvita tröjan gjort avtryck. Antonio Adán är enligt José Mourinho en målvakt av toppklass, och vi får se om han tar platsen mellan stolparna och lyckas rädda Betis från en fiaskosäsong. Stephan Andersens genomusla insatser på slutet blev droppen och dansken har nu åkt ut med huvudet före.

REAL MADRID
IN: –
UT: –

Kommentar: Inte heller Real Madrid har varit aktiva under transferfönstret, även om det till en början pratades om att man skulle värva en ersättare till Sami Khedira.

REAL SOCIEDAD
IN: Sergio Canales (mittfältare, Valencia).
UT: Liassine Cadamuro (försvarare, Mallorca).

Kommentar: Kan ha stått för ett kap i och med €3,5 miljoners värvningen av Sergio Canales. Mittfältaren har varit skadebenägen och dalat formmässigt på sistone, men har fortfarande potential att bli en toppspelare.

SEVILLA
IN: –
UT: Raul Rusescu (anfallare, Sporting Braga), Hedwiges Maduro (försvarare, PAOK), Bryan Rabello (mittfältare, Deportivo La Coruña) och Julián Cuesta (målvakt, Almería).

Kommentar: Legat lågt vad gäller värvningar men lånat ut ett gäng spelare. Bland annat löftet Bryan Rabello som i vår får testa lyckan på Estadio Riazor i A Coruña.

VALENCIA
IN: Rubén Vezo (försvarare, Setubal), Eduardo Vargas (anfallare, Napoli), Seydou Keita (Dalian Aerbin), Vinicius Araújo (anfallare, Cruzeiro) och Philippe Senderos (försvarare, Fulham).
UT: Adil Rami (försvarare, Milan), Dorlan Pabón (anfallare, São Paulo), Andrés Guardado (mittfältare, Bayer Leverkusen), Hélder Postiga (anfallare, Lazio), Sergio Canales (mittfältare, Real Sociedad) och Éver Banega (mittfältare, Newell’s Old Boys).

Kommentar: Frågan är inte vad som hände i Valencia – utan vad som inte hände. Klubben har länge eftersökt stabilitet och kontinuitet. Vad man fick? Raka motsatsen. Omsättningen av spelare har varit enorm de senaste åren och det fortsätter i samma spår. Tyngsta tappet Sergio Canales som förutspåddes bli en viktig byggkloss i framtidens Valencia. Likaså Éver Banega, även om hans form varit alldeles för undermålig de senaste månaderna. Mest spännande på in-kontot är Eduardo Vargas och Vinicius Araujo. Seydou Keita lär också kunna bidra med en hel del såväl på som utanför planen.

VALLADOLID
IN: Stefan Mitrovic (försvarare, Benfica) och Jeffrén Suárez (Sporting Club de Portugal).
UT: Alcatraz (försvarare, Once Caldas).

Kommentar: Duktige Stefan Mitrovic lär bli en tillgång i försvaret och vindsnabbe Jeffrén, som många kanske minns sedan tiden i Barcelona, ger en dimension i anfallet. Positivt för Valladolid – mindre positivt för Daniel Larsson.

VILLARREAL
IN: Óliver Torres (mittfältare, Atlético de Madrid) och Joan Román (mittfältare, Barcelona B).
UT: Hernán Pérez (mittfältare, Olympiacos).

Kommentar: Har knytit åt sig en av spansk fotbolls största talang i form av Óliver Torres på lån – en deal som både Villarreal och Atlético lär tjäna på. Joan Román kommer i Hernán Pérez ställe men lär få det tufft att platsa.

Det är alldeles för tidigt att göra någon större analys av Juan Antonio Pizzis förändring av Valencia, men att det redan hänt någonting är odiskutabelt. Det finns en betydligt mer klar spelidé, han använder kanterna mer (vilket är helt rätt) och dessutom verkar han ha fått fart på ett par spelare som tidigare fått utstå en hel del kritik.

Men framför allt har vi sett ett Valencia som under de två senaste matcherna inte bara spelar bra i 80 minuter, för att sedan ge upp när bollen inte studsar deras väg. Tvärtom.
De tröttade ut Levante, och spelade med hög intensitet matchen igenom. I går, i Copa del Rey mot Atlético de Madrid, blev man bara bättre och bättre ju längre matchen led. Trots ett ganska ologiskt 1-0-mål för gästerna och ett tillika psykiskt tungt mål för Valencia gav man aldrig upp. När så Hélder Postiga nickade in kvitteringen på matchens sista möjlighet efter en strålande passning av Sofiane Feghouli utbröt eufori på Mestalla.

På väg ut från planen direkt efter slutsignalen kunde man se att João Pereira vad påtagligt rörd. Han grät medan han kramades om av några lagkamrater.

– Det var på grund av utmattning och betydelsen av matchen. Glädjen när vi fick in kvitteringen framför fansen var enorm, sa han enligt Cadena SER efteråt.

Den här bilden twittrade João Pereira ut i dag, efter att ha vilat ordentligt efter matchen: ”Mestalla var imponerande i går”.

Spelare med den moralen, klubbkänslan och passionen för sporten är älskvärda. Och det säger en hel del om att Pizzi fått med sig spelarna under sin första vecka som tränare i Valencia.

I hemmalaget var det annars många som imponerade, men främst de som kom in från bänken. Feghouli och Sergio Canales bidrog med kreativitet som krävdes för att skapa det där lilla extra trycket, och Pablo Piatti äntrade planen med pigga ben och en arbetskapacitet som till och med Stefan Schwarz hade blivit imponerad av.

Vem som var planens bäste spelare fanns dock inge tvivel om. Thibaut Courtois bevisade återigen vilken världsmålvakt han är, och i andra halvlek var det han som räddade Atlético från en förlust med ett par ruggiga räddningar (inte minst på Canales skott).

Matchen slutade 1-1 och det är klar fördel Atlético inför returen. Men någonstans känns ändå Valencia som vinnaren. Det sena kvitteringsmålet gav precis den självförtroendeboost och moralhöjning som laget behövde. En sådan här match förlorade man med uddamålet i höstas.

Jul- och nyårsfirandet är över och vi har redan avverkat några dagar av 2014. Och i La Liga-världen kastas vi rakt in i en 18:e omgång som framför allt innehåller två derbytillställningar.

Det första, som spelas i kväll lördag, äger rum på Mestalla. Hemmalaget Valencia tar emot lillebror Levante i en match som är lite mer speciell än vanligt.

Framför allt gör nye tränaren Juan Antonio Pizzi sin första match på tränarbänken för Valencia vilket kommer bli en väldigt intressant utveckling att följa. Och i ett lag där mycket varit kaotiskt och intetsägande under hösten är det mycket som kan, och kanske bör, ändras direkt.

Enligt rapporter från lokal media i Valencia har den nye fystränaren Alejandro Richino för att tala klarspråk kört skiten ur spelarna under de inledande träningspassen.
– För att kunna genomföra mina idéer till verklighet ute på planen krävs det ett oerhört hårt jobb av spelarna, säger tränaren Pizzi enligt SuperDeporte.

Hur den tillträdde coachen kommer formera sitt lag och vilka som kommer få förtroendet direkt återstår att se. Klubbens första januarivärvning Rubén Vezo, Antonio Barragán samt Paco Alcácer kommer definitivt inte få speltid. Samtliga tre har ställts utanför Pizzis första matchtrupp. De två första namnen mer väntade, men att Paco, som varit lagets bäste anfallare bakom Jonas Goncalves den senaste tiden, är desto mer häpnadsväckande. Speciellt med tanke på att ryktena går att Hélder Postiga redan fått beskedet av Pizzi att han inte kommer satsas på till fullo.

Den som lever får se. Men om Peter Lim investerar sina buntar med pengar i klubben lär såväl Postiga som ett par andra namn få stiga åt sidan ganska snart.

Och räkna inte med något enkel premiärmatch för Pizzi. Levante är ständigt underlägsna Valencia, men man hyser desto större agg gentemot sin grannklubb än tvärtom, och vill ingenting annat än att framhäva sig själva och vinna matchen. Dessutom har man sannerligen den minoritet av Levante-supportrar som finns i staden på sin sida i kväll.

Så här såg det ut på Levantes sena träning i går fredag.

Vandalism har infekterat känslorna i San Sebastián
I morgon söndag spelas helgens stora match och Estadio Anoeta är skådeplats för tillställningen. De baskiska derbyna mellan Real Sociedad och Athletic Club de Bilbao brukar kallas för Spaniens vänligaste derby. Detta med all rätt, och det är ofta kompisar som håller på olika lag syns med respektive lagtröja sida vid sida på derbymatcherna.

Frågan är dock om det kommer bli lika vänligt den här gången. Dels så slåss båda klubbarna om den sista och ack så viktiga fjärdeplatsen som genererar i Champions League-kval. Athletic innehar densamma just nu, och med fyra poäng ner till Sociedad på femteplats riskerar man inte heller att bli omsprungna oavsett resultat. Men att dryga ut sin ledning gentemot antagonisten från öst vore givetvis den bästa tänkbara starten för Athletic på det nya året, precis som ett rejält hopp närmare Bilbao-klubben vore en smakstart för Real Sociedad.

En annan aspekt, som kanske är ännu viktigare att väga in gällande känslorna inför, under och troligtvis efter matchen är skådeplatsen: Anoeta. Inför säsongen revs Athletics gamla arena ner till grunden för att ge utrymme för nya San Mamés att bli färdigbyggd. Men det dröjde ett gäng omgångar in på säsongen innan laget kunde äntra sin nya arena, och därför fick man tillåtelse att spela sin första hemmamatch på, just det, Real Sociedads Estadio Anoeta.

Över 300 bussar fullpackades (bokstavligen talat) från Bilbao till San Sebastián och ”hemmasupportrarna” fick se sitt Athletic vinna mot sin andra lokalrival Osasuna med 2-0. Men det var inte det som skedde inne på planen som var intressant i det här fallet, utan snarare det som hände utanför.

Athletic-supportrarna var för att uttrycka det milt inte särskilt rädda om sin vikarierande arena. Det målades graffiti och vandaliserades rejält. Men det som irriterade Real Sociedad allra mest var det faktum att flera urinerade på statyn föreställande klubbikonen Alberto Ormaetxea, som står precis utanför Anoeta. Detta har rört om ordentligt i grytan och gjort att de vänliga känslorna klubbarna sinsemellan blivit betydligt mer infekterade.

Vi får se om det märks av även på läktarplats den här gången.

Jättetalangen Jesé Rodríguez hoppade in, testade med ett överraskande skott, och Vicente Guaita lämnade luckan vid första stolpen. Real Madrids matchavgörande 3-2-mål mot Valencia i går var både fingertoppskänsla av Carlo Ancelotti att sätta in en mer renodlad målskytt på planen, men framför allt också en rejäl målvaktstavla av Guaita.

Efter att Diego Alves stått för flera halvdana ageranden mot Atlético Madrid i förra omgången fick Valencia-produkten Guaita – som länge varit andravalet – chansen att på allvar ta tillbaka sin plats mellan stolparna. Men i stället för en konkurrenssituation med två målvakter som är alldeles för bra för att sitta på bänken har nu Valencia två burväktare som båda underpresterat den senaste tiden. Mot Atlético kostade det ett tidigt ledningsmål i andra halvlek – mot Real Madrid ett sent segermål.

Ángel di María är för bra för att inte vara given
Apropå spelare som inte varit helt givna under hösten. Ángel di María har kanske varit Real Madrids formstarkaste spelare hela säsongen, tillsammans med ett par uppenbara namn, men får ändå bara speltid från start när Cristiano Ronaldo, Isco eller Gareth Bale på ett eller annat sätt är frånvarande. Nu är det visserligen tre spelare som är ruskigt svåra att peta, men di Marías höstform är alldeles för bra för att låta honom sitta på bänken.

Mot Osasuna var Bale tämligen blek och lämnade planen tidigt i andra halvlek. Hade walesaren spelat i stället för di María mot Valencia och gjort en liknande insats är jag övertygad om att slutresultatet sett annorlunda ut. Argentinaren var nämligen allt som oftast inblandad i de farliga situationer som Real Madrid skapade och gjorde själv 1-0 med matchens prestation, och spelade senare fram Ronaldo till 2-1.

Jag antyder inte att di María varken är bättre eller bör starta före Gareth Bale, men att han är alldeles för bra för att inte vara helt given när han är i sin nuvarande form. Det är förmodligen en och annan klubb som håller ögonen öppna och följer händelserna i den spanska huvudstaden. Ángel di María vill givetvis spela så mycket han förtjänar, ha chansen att lysa i de stora matcherna, men framför allt komma formtoppad till VM.

Juan Bernat höstens utropstecken i Valencia
När mycket har varit stormigt i Valencia finns ändå ett par ordentligt utropstecken att se tillbaka på under hösten. Juan Bernat är det största. 93-modellen har spelat mest vänsterback, men också en del i sin naturliga position som högerytter. Mot Real Madrid tog han platsen som ytterback och var tillsammans med Dani Parejo bäst i hemmalaget.

Med sin otroliga speed, sin fart och sitt sinne för spelet tog han sig gång efter annan upp längs vänsterkanten och hotade hela tiden Álvaro Arbeloa och hans försvarskollegor.

Förra säsongen gnällde många över att Bernat fick alldeles för lite speltid. Den här hösten är han en av de som spelat mest, och verkligen tagit sina chanser. Som den Valencia-produkt han är och med hjärtat på Mestallas gröna matta är Bernat en spelare klubben måste fortsätta bygga sitt lag runt.

Att han dessutom spelar i klubbikonens Vicente Rodríguez tröja nummer 14 gör inte 20-åringen till en mindre publikfavorit.

—

Nu tar bloggen ett par dagars julledigt, innan det i mellandagarna blir lite höstsummeringar. Första helgen i januari drar ligaspelet igång på fullt allvar igen.

Det är mycket som varit kaotiskt i Valencia de senaste månaderna. Avgående president, sparkad sportchef och nu senast en sparkad tränare. Men just i dag är det många i såväl klubben som runt omkring densamma som är fyllda till tusen med optimism. Anledningen? Peter Lim.

Det handlar om en affärsman tillika mångmiljardär som lagt ett enormt bud på att köpa klubben. Lim är börsmäklare och har investerat i många olika företag genom åren, och detta inom flertalet olika branscher. Han har under flera års tid velat ge sig in i fotbollsvärlden, och har tidigare velat investera i Atlético de Madrid och Liverpool. Nu har han alltså lagt ett bud på Valencia, något som bekräftades under dagen när president Amadeo Salvo höll presskonferens.

– Planen är att långsiktigt bygga ett slagkraftigt lag nog att utmana de allra bästa på alla fronter. Högsta prioritet ligger i att betala klubbens skuld och att färdigställa Nou Mestalla, sa Salvo.
– Peter Lims bud är oerhört bra och täcker allting: Skulderna, färdigställa bygget av nya arenan och dessutom investera i nya spelare. Detta är ett av de två eller tre största erbjudanden i fotbollshistorien.

Skulle allting gå i hamn – vilket det mesta tyder på – kommer detta bli något som kan ge Valencia det som behövs för att återigen vara med och utmana i toppen. Det enda som just nu krävs är att Bankia, som äger klubben, ger ett definitivt klartecken.

– Detta är en historisk chans, och kan bli en vändpunkt för klubben. Det kan få Valencia till en ekonomiskt hälsosam klubb, säger Amadeo Salvo.

Jag har väldigt svårt att se att det här inte blir av. Just nu har inte Valencia så många andra alternativ, och även om det finns en del som är emot en försäljning av klubben, skulle det på sikt kunna bli lösningen på oändligt många problem.

Sedan gäller det givetvis att man spelar efter metoden tålamod. Vi har sett bevis tidigare på hur fel allt kan gå när man vill skynda fram framgång genom att lägga astronomiska summor på storstjärnor, i stället för att bygga en långsiktig och stabil grund att stå på och därefter jobba vidare uppåt.

Amadeo Salvo också berättade att ”Lim vill spendera 30-40 miljoner euro på spelare i januari”.

Det fortsätter att vara dramatiskt och spännande när det gäller Valencia. Och om Peter Lim skulle investera enorma summor i klubben lär ingenting avta – även om det förmodligen skulle bli helt andra tongångar.

Amadeo Salvo har levt i en stor lögn hela hösten. Hela Valencia trodde, hoppades och ville att Miroslav Djukic skulle lyckas. Efter bara några månader var Salvo nästan ensam kvar. Supportrarna, spelarna och stora delar av ledningen visade inget större förtroende för Djukic, som varken visat tillräckligt med karaktär eller presenterat en tillräckligt tydlig spelidé för att få tillräckligt bra resultat.

Djukic har inte lyckats överhuvudtaget i klubben, där han som spelare annars var fantastisk. Salvo fortsatte att tro på serben, gav honom förtroende och sa att han blir kvar till säsongens slut, och sparkade i stället sportchefen Braulio Vázquez. Men även den envise optimisten måste ibland nypa sig i armen och vakna upp från drömmarnas land.

Till slut kunde inte ens Salvo se mellan fingrarna. Han var tvungen att se till klubbens bästa, och då fanns det bara en väg att gå – sparka Djukic.

I ett lag med så mycket individuell kvalité är det varken sunt eller normalt att det går så dåligt. Organisation och kollektiv har bara funnits i fantasin. Elva enskilda spelare har match ut och match in sprungit runt och vilseledda inte åstadkommit någonting utefter vad man kan begära.

Valencia tog ett steg i rätt riktning när man anställde Rufete som ny sporthef. Nu tar man ett ännu större steg i rätt riktning när Djukic får gå. Det är en sorgens dag för Salvo, och många med presidenten ville djupt in i själen att serben skulle lyckas, men allt som skulle slå rätt blev i stället helt omvänt.

Av en hel del namn som redan florerat kring en ersätta känns Luis Milla väldigt spännande. Hade jag varit Amadeo Salvo hade jag dock plockat upp telefonen och slagit en pling Marcelo Bielsa – även om han är krävande, emellanåt svårtolkad och alldeles säregen. Han har i alla fall karaktär och en tydlig spelidé.

MADRID. Jag hade väntat mig en matchbild där bollinnehavet fördelades mer jämnt mellan Atlético och gästande Valencia. Efter den obligatoriska ta-inga-risker-kvarten där lagen kom in i matchen kändes det däremot som det skulle skiftas om vilket lag som höll i taktpinnen. Men den känslan varade alltså bara i en kvart.

Ju längre såväl första halvlek som matchen led, ju mer tog hemmalaget över. Det var mållöst i paus, men känslan var aldrig att det kunde sluta hur som helst. Atlético Madrid har förvandlats till en segermaskin utan dess like, och jakten på mål blev allt intensivare i den andra akten.

Det handlade aldrig om, utan när ledningsmålet skulle komma. Och vi fick svaret tidigt in på andra när Diego Costa stormade fram längs vänsterkanten och via en fin soloprestation satte han dit 1-0.

Tidigare i veckan skrev jag om Europas just nu kanske bäste reserv – Raúl García. När Atléticos tryck blev allt större, och bara målen fattades, dröjde det inte länge innan Diego Simeone kallade på García och satte in honom i spel. Två minuter senare hade han dunkat in 2-0 för hemmalaget, ett helt matchavgörande mål. Det blev till slut klara 3-0 på resultattavlan.

Straffmissen stärkte bara Costa – överlägset bäst på plan
Han har dragit rubriker hela hösten, men det är omöjligt att inte nämna Diego Costa efter den här matchen. Han slet på egen hand sönder Valencia-försvaret, och kombinerade såväl fart, styrka och teknik. När han brände sin första straff vid ställningen 2-0 reagerade han med att bli ännu bättre, ännu mer hungrig, och en ännu större mardröm för motståndarförsvaret.

Till slut kom så en ny chans från elva meter, och trots att Costa missat tre (!) straffar under hösten hade han modet att gå fram på nytt. Den här gången hade han också kylan att slå bollen i mål, men få spelare hade inte ens vågat ta reda på det.

Costa har nu gjort mål i samtliga ligamatcher på Vicente Calderón den här säsongen. Och 17 mål på 16 matcher totalt – ett hyfsat facit.

Valencia saknar fortfarande en tydlig spelidé
Jag satt hela matchen och försökte komma fram till en ordentlig slutsats av Valencias spelidé under Miroslav Djukic. Tyvärr misslyckades jag.

Precis som hela hösten var det ett lag utan organisation och spelidé. Samtidigt mötte man ligans just nu kanske bästa lag, men det är inte bara kollektivet som inte fungerar. Även spelarnas individuella prestationer har inte varit något vidare den här säsongen. När Antonio Barragán – en spelare som egentligen inte har i en klubb av Valencias kaliber att göra – är formstarkast säger det en hel del mellan raderna.

En situation som var signifikativ för såväl Atlético som Valencia kom drygt 25 in i andra, när Juanfran tappade bollen och Paco Alcácer hamnade i en en-mot-en-situation. Paco blev stressad, och visste inte vad han skulle hitta på, medan ytterligare två Atlético-spelare tog maxlöpningar i riktning hemåt för att vara behjälpliga, och slutligen var det mycket riktigt Juanfran som återerövrade bollen igen.

I Valencia tycks man inte veta vad man ska hitta på, varken spelarna eller tränaren. I Atlético har man ett grundspel som fungerar enligt perfektion, och varje enskild individualist vet exakt som roll i laget.

Det är fascinerande hur fort det kan vända. För ett par år sedan vad trots allt Valencia fortfarande det tredje bästa laget i Spanien. Nu vet de inte ens själva vad de är.