I somras var jag på plats i Kiev och såg Zlatan Ibrahimovic fantastiska volleymål mot Frankrike i EM. Ett mål som i sig inte blev så betydelsefullt, men som rullats på TV-skärmar runt om i världen om och om igen. Och faktum är att ett mål inte alltid behöver betyda viktiga poäng eller en titel för att vara betydelsefullt.
I helgen såg jag Mallorca-Rayo på plats på Iberostar i Palma, och fick se ett närmast identiskt volleymål fast från andra kanten, med skillnaden att det var Rayo och Piti som gjorde det.

Och det var just Piti som var den stora ledstjärnan för Rayo mot Mallorca, och den spelare som visade överlägset mest kvalité matchen igenom. Sedan Michu försvann till Swansea i somras och Diego Costa återvände till Atlético Madrid har Piti verkligen tagit på sig större ansvar och levererat. Hans sagolika volleymål efter bara några minuters spel tar dock hem priset som hans klart läckraste mål, i alla fall den här säsongen. Och det var inte bara det perfekta inlägget och avslutet som var bra – hela anfallet, som började med målvakten Rubén, var enligt skolboken.

Mallorca replikerade dock snabbt genom Alejandro Alfaro, och därefter bjöds det på massvis med chanser åt båda håll utan att bollen hittade in i nätmaskorna. Det var dock inget snack om vilket lag som var det klart bättre. Rayo var betydligt mer kreativa och mer på tårna än Mallorca hela matchen, och med lite marginaler på sin sida (man hade tre stolpträffar) hade man tagit en ganska bekväm seger. Ö-laget var däremot inte ofarliga heller. Man hade en tydlig matchplan där man pressade Rayo högt och försökte ställa om snabbt med Giovani dos Santos som en länk till det mesta i offensiv väg.

För Rayo kommer kommer det bli tufft att nå Europa League nästa säsong, men hoppet finns där och det råder sannerligen inga tvivel om att det finns tillräckligt med potential och kvalité i laget. Dessutom har man redan presterat långt över förväntan och kan således spela utan större press i avslutningen av säsongen, vilket borde innebära fördel. Mallorca måste å sin sida höja sig ett eller två snäpp för att klara av att ta sig över strecket och spela i La Liga även nästa säsong. Känslan, med utgångspunkt från de senaste tre-fyra matcherna i synnerhet, är att ett otroligt stort ansvar vilar på Giovani dos Santos axlar. Det är han, om någon, som kan göra det för Mallorca.

Det var för övrigt kul att se att hemmapubliken verkligen stod bakom sitt lag nu när de som mest behöver stöttning. Med ett arrangerat tifo inför matchen och livat på läktarplats under densamma där ”si se puede” (fritt översatt till ”vi kan göra det”) säkert sjöngs ett 40-tal gånger eldade man på sitt lag ordentligt. Det är något som även kommer behövas i fortsättningen.

Som neutral åskådare under matchen är det dock Pitis mål jag haft match på näthinnan efteråt. Det tål att ses några gånger.

—

Lite annat från helgen;
Valencia fick revansch på Málaga, som vann höstens möte lagen emellan med 4-0, när man krossade andalusierna med hela 5-1. Champions League-hoppet till hösten blev plötsligt mycket större för Valencia-supportrarna.

Éric Abidal var tillbaka från start för Barcelona när man tog sig an Levante hemma på Camp Nou. Spelmässigt ingen höjdare till match, där katalanerna till slut vann med uddamålet, men Abidal bevisade att han fortfarande är i gammalt slag, och fortsätter han på samma spår lär klubben inte behöva värva in en dyr mittback till sommaren.

I december var Espanyol ligajumbo. Men, sedan Javier Aguirre tagit över som tränare har man lyft som en raket i tabellen, och efter den blytunga 2-0-segern borta mot Getafe i helgen är man nu bara två poäng bakom Rayo, som ligger åtta. Ytterligare tre poäng är sedan upp till Betis på sjunde plats. Håller formen i sig kan Espanyol mycket väl ta en Europa-plats.

Hög intensitet och fantastisk stämning på Benito Villamarin både inför och under matchen. Ja, det var upplagt för för en precis så fantastisk match som det blev mellan Real Betis och Sevilla. Men, för att uttrycka det milt, så började det inte så bra för de grönvita.

Ivan Rakitic gjorde två mål innan Álvaro Negredo visade att hans målform håller i sig när han prickade in 3-0 efter bara en halvtimme. Det såg ut som Betis hittills fantastiska säsong inte var så mycket värt. Men det var innan Parma-lånet Dorlan Pabón sköt in reduceringen strax innan paus – ett mål som väckte hopp.

Tidigt andra livades hoppet upp ännu mer då Rubén Castro slog in 2-3 på straff och Gary Medel samtidigt fick syna det röda kortet. Sevilla gick från något som såg ut som en stabil 3-0-ledning till att med en man mindre spela med kniven mot strupen. Real Betis behövde bara ett mål för att utjämna, ett mål som också skulle komma. Nosa Igeibor av alla var den som frälste de grönvita med sitt 3-3-mål i den 89:e matchminuten – något som också blev slutresultat.

Sevilla var klart bättre i spelet elva mot elva, men trots att de stretade emot bra lyckades de inte hålla undan från Betis press mot slutet. Ivan Rakitic, som för övrigt gifte sig tidigare i veckan, gjorde två väldigt fina mål och en stigande formkurva. Det känns fortfarande inte som Sevilla fått ut mest av kroaten. När man hittar den lösningen har man också hittat en stor nyckel till det offensiva spelet. Kanske kan den vara funnen nu.

Betis fick hur som helst en poäng och slapp bli förnedrade två gånger av sin värsta antagonist, något som ändå gör säsongen mer åtråvärd för supportrarna. Dessutom, att vända 0-3-underläge på hemmaplan mot sin värsta konkurrent, visar både på enorm mental styrka och en otrolig tro på sig själva. Och för oss åskådare bjöds vi på en match där ingenting var självklart, och alla förväntningar man har inför ett derby uppfylldes. Det höga tempot, de heta känslorna, stämningen på läktarplats, många vackra mål och inte minst spänningen – allt fanns där. Till slut blev det Betis som lämnade matchen som vinnare. För Sevillas del är det bara konstatera att nej, det är inte deras säsong, även om de på pappret har betydligt mer klass än de flesta lagen som ligger ovanför dem i tabellen.

—

Real Sociedad har gjort ytterligare ett litet ryck i kampen om den sista Champions League-platsen. Idag söndag slog man Rayo Vallecano på bortaplan, och imponerade återigen spelmässigt. Imanol Agirretxe var matchens huvudperson då han stod för La Reals båda mål tidigt i matchen. Defensivt sett ser San Sebastián-klubben otroligt starka och kompakta ut.

Samtidigt tappade Valencia två blytunga poäng igår när man spelade oavgjort (3-3) borta mot Espanyol. En svängig match där Espanyol tog ledningen med 2-1 när bara åtta minuter återstod. Valencias kanske mest formstarke spelare, Jonas, utjämnade fem minuter senare, för att sedan se Roberto Soldado pricka in 3-2, och något som alla trodde var ett segermål, på tilläggstid. Men, Espanyol fick sista ordet och Sergio García satte verkligen käppar i hjulen för Valencia med sitt kvitteringsmål i matchens sista minut.

Nu halkar Los Ché efter i striden om fjärdeplatsen. Nästa omgång möter man en direktkonkurrent i form av Málaga på hemmaplan – ett Málaga som igår slog Osasuna med 1-0 efter ett sent avgörande av Júlio Baptista. Andalusierna ligger just nu på femteplats med 50 inspelade poäng – samma antal som Valencia. Real Sociedad som ligger fyra har fyra poäng mer. Resultatet i matchen på Mestalla kommande helg kan med andra ord bli direkt avgörande för hur allting slutar.

Dessutom möts Real Sociedad och Valencia om två veckor på Anoeta, och hemmaseger där hade förmodligen kunnat betyda att Los Ché får sikta in sig på spel i Europa League nästa säsong.

—

En annan match som väckt en del uppmärksamhet i helgen är den mellan Levante och Deportivo La Coruña. Gästande Depor – som verkligen prickat in formen – vann med hela 4-0 och krossade Levante på alla plan. 37-årige Juan Carlos Valerón visade Sergio Ballesteros (37 år fast tre månader yngre) att gammal fortfarande är äldst, och vilket mittfältsgeni han fortfarande är. Valerón öppnade målskyttet på Ciutát de Valencia, och avslutade målkalaset med att servera Bruno Gama fram till 4-0.

I skrivande stund är nu Deportivo uppe på säker mark, och eftersom Granada möter Atlético borta och Zaragoza får tufft besök av Barcelona finns alla chanser i världen att A Coruña-klubben kommer ligga kvar över nedflyttningsstrecket när omgången summeras. Vem hade kunnat tro det för fem omgångar sedan? Det är bara ställa sig upp, lyfta på hatten, och applådera Fernando Vázquez och hans jobb i Deportivo. Det är ruskigt imponerande.

Nu börjar dock det minst lika svåra för Deportivo – att fortsätta på samma inslagna väg, och inte tappa onödiga poäng. Det är fortfarande ett getingbo i botten av tabellen.

Supportrarna på Mestalla har märkbart visat sitt missnöje under säsongen och krävt president Manuel Llorentes avgång. Idag blir förhoppningen och kravet från supportrarna verklighet. Llorente har avgått som president för klubben.

Det har legat i luften ett bra tag. Idag slutar ett kapitel i Valencia CF:s historia – medan ett nytt kapitel kan påbörjas. Manuel Llorente, som fått utstå mycket kritik från supportrarna den här säsongen, har avgått som president. Även vicepresident García Moreno, som för många fans hade varit en mardrömsersättare på presidentposten, följer Llorentes fotspår och lämnar klubben.

För det första bör det understrykas att Llorente gjort ett fantastiskt jobb i Valencia under sina drygt fyra år som president. Valencia har spelat frekvent Champions League-fotboll, och dessutom inte gått back någonting ekonomiskt. Det än någonting som bör kommas ihåg.

Då kan man förstås fråga sig varför supportrarna varit så missnöjda. Det senaste året av utebliven framgång, där man dels åkte ur redan i gruppspelet i förra årets Champions League, och den här säsongen inte alls levt upp till förväntningarna i ligaspelet, är en av orsakerna. Dessutom svider fortfarande försäljningarna av Isco till Málaga, och det faktum att man släppte Jordi Alba för en billig peng till Barcelona, för supportrarna.

Llorente var rätt man att få tillbaka Valencia på rätt köl igen. Försäljningarna av storstjärnor som David Villa, David Silva och Juan Mata var nödvändiga. Nu vill dock supportrarna se ett långsiktigt projekt som i slutändan skall föra klubben tillbaka till den Europeiska toppen. Att satsningen med Mauricio Pellegrino inte lyckades höjde förstås inte oddsen hos president Llorente. Supportrarna har därför sjungit ramsor där man krävt Llorentes avgång i princip hela säsongen – något som nu alltså blivit verklighet.

Som ersättare spekuleras det i Valenciaikonen och den före detta sportchefen Fernando Gomez – som flera gånger uttryckt sitt intresse av att få styra klubben med gruppen ”Sempre Valencia”, som i sin tur sägs vara beredda att gå in med 300 miljoner euro för att få ordning på klubben. En anledning att Gomez redan gått hem hos många supportrar är det faktum att han sagt att hans största vilja inte är att kunna köpa dyra spelare igen, utan snarare få klubben på rätt spår ekonomiskt och lösa sig fria från alla skulder, för att därifrån ta det steg för steg.

Valencia har för tillfället en skuld på drygt 80 miljoner euro. Att man hittills inte lyckats betala av skulden gör att klubben i princip ägs av Bankia. Det är dock Fundación Valencia som äger mest aktier i klubben, drygt 70 procent. Fernando Gomez och ”Sempre Valencias” mål är alltså att gå in med pengar som gör klubben helt skuldfri.

Oavsett om det blir Fernando Gomez eller någon annan som tar över som president är jag helt övertygad om att det här är ett steg i rätt riktning för Valencia. Man behöver starta och rusta upp på nytt, och göra en långsiktig satsning för att kunna ta sig tillbaka till toppen. Manuel Llorente har gjort ett strålande jobb, men var uppenbarligen inte rätt man att föra klubben vidare.

Jag tror vi kommer få se ett väldigt annorlunda Valencia nästa säsong jämfört med dagens. För det första med en ny president, troligtvis med en ny tränare, och garanterat med många nya inslag i spelartruppen.

Real Sociedad fortsätter att imponera. Borta mot Atlético Madrid tog man en ny stor skalp sedan Xabi Prieto gjort matchens enda mål i början av andra halvlek. La Real har nu nio raka matcher utan förlust, där man bland annat hunnit besegra såväl Barcelona som derbykonkurrenten Athletic för att inte glömma av sin senaste motståndare Atlético Madrid.

I höstas satt Sociedad-tränaren Philippe Montanier riktigt pyrt till och ryktades vara väldigt nära att ryka flera gånger om. Men fransmannen klarade av pressen och lyckades vända den negativa trenden till raka motsatsen. Därefter har man successivt börjat spela allt bättre samtidigt som poängen allt eftersom trillat in. Framför allt har Montanier hittat en defensiv balans i laget som man inte minst visade prov på i vinstmatchen mot Atlético.

Real Sociedad har ett på pappret väldigt bra lag. Jag utnämnde de redan inför säsongen som ett potentiellt skrällgäng när det gäller kampen om Europa-platser. Men vem hade kunnat tro att de vid det här skedet skulle ligga femma, på samma poäng som fyran Málaga, efter den halvskakiga inledningen på säsongen?

Jag var tidigare inne på den defensiva balansen hos La Real. Baskerna spelar ingen fotboll baserad på bollinnehav som exempelvis Barcelona. Man associerar Sociedad mer till söndagens motståndare Atlético när det gäller spelsätt, där defensiven alltid är prioritet, där man alltid skall ligga rätt i positionerna och alltid ta det säkra före det osäkra. Offensiven får komma i andra hand. Hellre 0-0 än förlust med 1-2. Det är inte alltid lika underhållande som exempelvis deras derbyantagonister Athletic, som alltid går framåt, men det är betydligt mer effektivt i längden.

Grunden till segern mot Atlético var försvaret. Och det innefattar inte bara backlinjen. Det fattar allt ifrån Claudio Bravo mellan stolparna, till Carlos Vela som huserade längst fram i banan. Man jobbar som ett kollektiv, och man gör det ruggigt effektivt. När sedan läget dyker upp ställer man om blixtsnabbt, och har man då kreativa och oerhört individuellt skickliga spelare som Antoine Griezmann, Xabi Prieto och nyss nämnde Carlos Vela längst fram är man oerhört giftiga.

Att man dessutom har flera kvalitetspelare på bänken, framför allt i form av offensiv kraft, är också en starkt bidragande orsak till Real Sociedads fina säsong. Montanier är en av få tränare som hela säsongen kunnat rotera friskt i startelvan utan att tappa alltför mycket kvalité. Just en bred trupp är viktigt om något om nu spel i Europa står och väntar bakom knuten. Och det finns väl ingen anledning att tro att La Real inte kommer ta sig an någon av de Europeiska turneringarna nästa säsong, så som de spelar just nu.

—

Apropå lag som prioriterar defensiven, så spelade Levante oavgjort mot Getafe hemma på Ciutát de Valencia i en mållös tillställning. Men det borde blivit åtminstone ett mål för hemmalaget Levante. Vicente Iborras stenhårda frispark var nämligen över mållinjen, något som domaren inte hann att uppfatta.

Levante, som också jagar Europa-platser, blev blåsta på ett mål, och troligtvis två poäng. Istället fick direktkonkurrenten Getafe en pinne i striden om placeringarna på den övre halvan av tabellen.

Är det inte dags att införa målkameror även i ligorna nu? Det var egentligen ingen fråga, för svaret är så pass självklart. Frågan är bara när det kommer ske.

—

Athletic tog en rejäl skalp när man hemmaslog Valencia, och således tog revansch efter förra årets genomklappning på San Mamés mot just Valencia. Och som om segern i sig inte var goda nyheter nog för Athletic, det var också Iker Muniain, som inte alls presterat på samma nivå som ifjol, som gjorde segermålet. Muniain, som den senaste tiden blivit förpassad till bänken till förmån för Ibai Gómez, hoppade in med halvtimmen kvar att spela och slog strax därpå till med ett mycket fint mål som borrade sig in i bortre krysset.

Ett viktigt mål för Athletic, men ett än viktigare mål för Muniain.

Valencia å sin sida hade chanser i mängder att både hinna kvittera och ta ledningen, men Roberto Soldados makalösa miss med bara några minuter kvar, när han bränner hela målet från bara ett par meter, personifierar Valencias insats för dagen. Det går inte missa sådana klara lägen om man skall vinna tuffa bortamatcher. Men att döma av Soldados egen reaktion efter missen så var han väl förstående kring den saken även han.

—

Real Madrid hade återigen i problem i ligaspelet, men räddades som så många gånger förr upp av Cristiano Ronaldo. Med sina två mål blev han stor matchhjälte i 2-1-segern över Celta Vigo. Portugisen briljerade inte nämnvärt i övriga spelet, men han var på rätt plats vid rätt tillfälle (vilket jag är övertygad inte är en fråga om tur) och var i sedvanlig ordning säkerheten själv från straffpunkten. Ibland räcker det.

Madrid-segern gör också att man seglar förbi Atlético i tabellen och nu är tvåa – deras bästa ligaplacering den här säsongen. Det går bra för marängerna just nu.

Söndagens ligamatch mot Rayo Vallecano var ingen undantag gentemot tidigare. Raphaël Varane stod för en utomordentlig insats i Real Madrids 2-0-seger, och nu borde han ha spelat till sig en ordinarie plats i startelvan.

Annars handlade det mycket om två andra spelare i derbyt mot Rayo, nämligen lagkaptenen Sergio Ramos och ynglingen Álvaro Morata. Den sistnämnde gjorde sin första La Liga-start någonsin – och tackade för det förtroendet genom att sätta 1-0 redan efter tre minuter. Ramos å sin sida prickade också in sig i målprotokollet, detta efter drygt tolv minuter, men fick bara några moment senare syna det röda kortet efter sin andra ostskiva för dagen. Hårt dömt? Ja, speciellt med tanke på att hans första gula kort var aningen tveksam. Rayos fördel av en man mer ändrade matchbilden helt, och gänget från Vallecas blev genast bollförande. Det blev däremot aldrig någon riktig spänning, då Madrid och Diego López höll nollan intakt.

Två spanska lag gick i veckan in i Champions League-åttondelsfinal. Båda gjorde det med goda förutsättningar, och framför allt stora förhoppningar om att nå bra resultat. Men varken Real Madrid eller Valencia lyckades fixa ett gynnande resultat inför sina respektive returmöten, och uppryckning krävs, annars lämnar båda Champions League redan i åttondelen.

De Gea en räddande ängel för United
Det blev en sådan match som alla hade hoppats på. Åtminstone vad gäller intensitet, mängder av chanser och det som vi enkelt brukar kalla för underhållning. Men även om Real Madrid skapade en hel del – och borde kanske gjort ytterligare något mål – så står man i ett läge inför returen som man helst hade sluppit. När man äntrar gräsmattan på Old Trafford om några veckor gör man det som ett utslaget lag. Man måste gå framåt, man måste göra mål. Kan man det? Naturligtvis. Fast om Real Madrid skall nå kvartsfinal kan nog alla Madridistas runt om i världen hoppas att David de Gea inte vaknar på samma sida som han gjorde igår. Den forne Atlético-keepern var nämligen bäst på plan, och den som höll nere siffrorna.

Matchen i övrigt då? Real Madrid gjorde precis vad som förväntades. De satte hög press direkt och ville vara det spelförande laget – något man också lyckades med. Men, låg inte Manchester United-försvaret rätt så gjorde en viss de Gea det.

Ronaldos mål ett skolboksexemplar
Låt oss stanna upp och prata lite om det mål som Madrid faktiskt gjorde. Detta helt mästerliga mål som utfördes på ett klockrent skolboksexempel. Vi börjar med inlägget. Ángel Di María, som för övrigt var en av hemmalagets bästa spelare, tittade tidigt upp när han fick kontroll på bollen ute på vänsterkanten. Han petade sedan bollen i riktning framåt innan han slog ett perfekt inlägg mot bortre delen av straffområdet. Väl där dök Cristiano Ronaldo upp och knoppade bollen i mål med huvudet. Spänsten i upphoppet, hänget i luften och slutligen den välriktade nicken höll alltihop världsklass.

Hela situationen, från inlägget till att bollen låg i nät, tog bara ett par sekunder. Ändå utfördes så många moment som krävde såväl perfekt tajming som teknik i utförandet.

Inför returen råder inga tvivel om att oddsen talar för United. Det bästa med det? Att Real Madrid måste gå framåt. Vi kan räkna med en minst lika underhållande andra del av det här dubbelmötet.

Ramis mål räddade spänningen
Om Real Madrid inte riktigt levde upp till förväntningarna när man bara fick 1-1 på hemmaplan, gjorde Valencia definitivt inte det. Skillnaden från en i det närmaste klockren insats mot Barcelona för bara ett par veckor sedan, till att stundtals se ut som yra höns mot PSG är väldigt stor. Men förutsättningarna var också väldigt annorlunda. Mot Paris Saint-Germain var Valencia det bollförande laget matchen igenom – precis som man också ville vara. Det enda problemet? Att Ezequiel Lavezzi åkte slalom genom Valencias försvar och satte tidigt 1-0. Det gav kraft och energi till gästande PSG på Mestalla, som sedermera kunde spela på det resultatet hela matchen.

När det stod 2-0 redan i paus, och även när klockan tickade upp mot 90 minuter hade nog de flesta skrivit in PSG som en kvartsfinalist. Men, Adil Ramis styrning i nät efter Tino Costas fina frispark i slutminuten gav ett visst hopp. Att vinna med tre mål på bortaplan mot PSG hade varit en synnerligen tuff uppgift. Att göra två mål är betydligt mer uppnåeligt. Valencia-supportrarna kan alltid finna lite tröst i matchen mellan Madrid och United. Efter att Real dominerat den första kvarten fullständigt dök så en hörna upp, och Danny Welbeck nickade in Uniteds ledningsmål.

Små tillfälligheter så som en fast situation eller ett litet misstag och helt plötsligt kan Valencia ha en ledning i Paris. Då börjar tankarna snurra och vi vet också att större under inom fotbollsvärlden har hänt.

Full fart framåt i Paris
Fast spelar Valencia som man gjorde hemma på Mestalla kommer Champions League-äventyret ta slut i Frankrike. För det första måste Ernesto Valverde hitta fingertoppskänslan och välja rätt lag att sätta på banan. På Mestalla var det många spelare som kom fel in i matchen. Varför spelade ens Jonas, som underpresterat i flera månader? Hur kom det sig att Éver Banega – trots en slarvig första halvlek – fick lämna planen inför andra medan en uddlös och nonchalant Dani Parejo fanns kvar på densamma?

Och en gång för alla fick vi återigen bekräftat att Valencia behöver Sergio Canales kreativitet på mittfältet. Nu är situationen kring honom en annorlunda med tanke på hans skadehistorik, och att han således inledde på bänken känns därför inte helt ologiskt. I Paris lär däremot läget vara annorlunda.

Valencias chans är att satsa allt man har framåt. Jag hoppas Valverde inser vilken tuff uppgift han står inför, och att det inte finns någonting att förlora på att gå ut med en tokoffensiv inställning.

Dagen D – det är upp till bevis för Valencia. Ikväll möter man PSG, och man har alla förutsättningar till att få med sig ett bra resultat inför returen.

Sedan Ernesto Valverde tog över som tränare för Valencia har man stött på de flesta topplag i La Liga, och gjort det med blandade resultat. Men det är först nu det gäller på allvar, det är först nu man skall lärt sig av sina misstag och dra nytta av det man allra bäst på. Först ikväll ställs man inför sitt första riktigt stora uppdrag. Det är lite ”nu eller aldrig”-känsla över Valencia idag. Dubbelmötet med PSG betyder så mycket på så många olika sätt.

I början av 2000-talet spelade Valencia två Champions League-finaler, och man var ett ständigt återkommande lag långt fram i turneringen. Nu var det sex år sedan klubben nådde CL-kvartsfinal, något som måste ses som ett stort misslyckande. Valencia har alltid haft ambitionerna att vara ett topplag i Europa, men de senaste årens ekonomiska bekymmer har gjort det omöjligt att kunna mäta sig med de allra största. Ändå har man lyckats överträffa många, kanske till och med sig själva, i ligaspelet där man gjort väldigt bra resultat. Men ute i Europa har det gått sämre för fladdermössen, som de kallas, något som kanske vänder i afton.

Sett till det spelarmaterialet Valverde har till sitt förfogande är ett ett väldigt bra lag. Man har en av Spaniens mest lovande och redan främsta målvakter i Vicente Guaita. Adil Rami är en mittback av hög europeisk kvalité en bra dag, portugisen João Pereira var EM:s kanske bästa högerback och på de offensiva mittfältspositionerna kryllar det av små tekniska lirare som är väldigt underskattade.

Först nu efter nyår har Valencia fått tillgång till hela sitt spelarmaterial efter flera år av stora skadeproblem. Sergio Canales är tillbaka efter ett och ett halvt års frånvaro, och har redan visat fin form, även om han förmodligen är mer lämpad för ett inhopp mot PSG. Éver Banega, som körde över foten med sin egen bil när han skulle tanka för ett drygt år sedan, har också han kommit tillbaka och på allvar nått toppformen igen.

Det var längesedan vi såg ett Valencia i sitt rätta jag – ett Valencia där alla bitar fallit på plats. Trots att det finns ett par spelare borta till kvällens match finns nu inga ursäkter. Man har en starkare trupp än på många år och det finns nu inga ursäkter. Man har alla förutsättningar som finns för att göra kvällens match till en historiskt väldigt minnesvärd och skaffa sig ett utomordentligt utgångsläge inför returen.

Mestalla, klubben och hela staden Valencia suktar efter framgång. Och det finns nog inget bättre läge än att möte ett storsatsande PSG i ett sådant här tidigt skede av deras projekt. Ibrahimovic, Lavezzi och Pastore? Äh, det är dags för spelare som Soldado, Banega och Feghouli att kliva fram och verkligen bevisa hur bra de är och vilken kapacitet de faktiskt besitter.

—

Mitt i all Champions League-yra kommer här också omgångens awards från den senaste ligaomgången.

Omgången genomklappning #1:
Aj aj, Depor. Det går riktigt tungt för A Coruña-klubben just nu. När supportrarna hoppades på en vändning inför hemmamötet med bottenkonkurrenten Granada blev pressen på spelarna för stor – och det gick åt andra hållet istället. Deportivo klappade ihop fullständigt och föll på Riazor med hela 3-0.

Omgångens genomklappning #2:
För två helger sedan visade Athletic fjolårsform när man slog tabelltvåan Atlético med 3-0 hemma på San Mamés. I lördags förlorade samma lag, med i princip samma lag på banan, med 4-0 hemma mot Espanyol. Gnetiga och hittills underpresterande Espanyol, som dessutom inte överdrivit i sin målproduktion under säsongen. Snacka om genomklappning, Athletic.

Omgångens passning:
Andrés Iniestas passning som skar igenom hela Getafes försvar i söndags tål att ses om och om igen. Och att det var det som krävdes för att Alexis Sánchez skulle hitta rätt i ligaspelet gör passningen än mer värdefull. Ögongodis på allra högsta nivå.

Omgångens målskytt:
Ett långskott, ett friläge och ett mål från nära avstånd efter en fantastisk 100-meters löpning. Cristiano Ronaldo hann med det mesta mot Sevilla, och bevisade för jag vet inte vilken gång i ordningen vilken otrolig målskytt han är. Pass på, United.

Omgångens förlängda svit:
Jag skrev om det även förra veckan, Real Sociedads rekord i att ha spelat flest raka matcher där motståndarlaget fått minst en spelare utvisad. Den sviten förlängdes i helgen, då Real Zaragoza-debutanten Hector Hernández blev utvisad redan efter 20 minuter. ”La Real” vann sedan även matchen med 2-1 efter mål av Antoine Griezmann och Imanol Agirretxe.

Omgångens ”supersub”:
Nelson Valdez hoppade in för sitt Valencia när bara två ordinarie spelminuter återstod mot Celta Vigo. När matchen fem minuter senare blåstes av hade paraguayanen blivit stor matchvinnare efter att ha knoppat in segermålet i matchens sista sekund. Det var för övrigt Valdez FEMTE mål på tilläggstid sedan han kom till Valencia i somras. Och då är det värt att notera att han inte fått särskilt mycket speltid.

Ligaomgången är i full rulle, och hittills har redan sex matcher avverkats. Här kommer tankar om det mest noterbara från helgens matcher så här långt.

Det blev bara en poäng i nypremiären för Gregory Manzano som ny Mallorca-tränare. Spanjoren har nu gått in på sin tredje sejour i klubben, med ett enda uppdrag: fixa nytt kontrakt. Men mot Osasuna blev det alltså en pinne, och det var precis på håret. Försvararen Pedro Geromel kvitterade nämligen till 1-1 i absoluta slutskedet av matchen.

Fortsatt tungt med andra ord för Mallorca, som ligger kvar under nedflyttningssträcket.

—

Om det går tungt för Mallorca undrar jag vad vi skall kalla det som händer i Deportivo La Coruña. Man har bytt tränare, man försökt ändra om i spelet, värvat in nya spelare, men ingenting verkar hjälpa. Mot Granada i lördags gick man in till matchen med kniven mot strupen. Men Depor höll inte för trycket, och föll hemma på Riazor med klara 3-0. Det ser sannerligen tungt ut för Domingos Paciencia och hans manskap. Som en liten tröst går fortfarande en hel del andra lag väldigt dåligt, men skall A Coruña-laget spela kvar i Spaniens finrum nästa säsong måste man ta sig i kragen och börja leverera. Och man kan framför allt inte fortsätta förlora mot sina direktkonkurrenter.

Bättre går det alltså för Granada, som med nye Lucas Alcaraz vid tränarbänken tog andra raka segern. Nyförvärvet från Benfica, Nolito, har varit inblandad i det mesta i offensiv väg de första två matcherna för klubben, och ser ut att kunna bli en enorm tillgång för andalusierna under våren.

—

När vi ändå är inne på lag som för tillfället går väldigt bra, respektive väldigt dåligt. Celta Vigo och Valencia drabbade samman på Balaídos i Galicien i söndags, där ”Los Ché” gick vinnande ut striden efter ett mål i sista sekunden av inhopparen Nelson Valdez. Celta gjorde en väldigt bra match, och visade kvalitéer, men lyckades aldrig överlista Vicente Guaita som var strålande i gästernas mål. Men stundtals bra spel spelar faktiskt ingen roll så länge man inte plockar poäng.

Valencia å sin sida gjorde ingen vidare match, men tog likväl med sig tre friska poäng i bagaget. Ernesto Valverde har därmed som första Valencia-tränare någonsin vunnit de fyra första bortamatcherna. Det har även räknats ut att hade ligasäsongen startat då Valverde tog över efter Mauricio Pellegrino skulle ”Los Ché” ligga på en andraplats. Bara en sådan sak.

—

Tankarna på onsdagens Champions League-möte med Manchester United? Tja, kanske på vissa håll, men knappast hos Cristiano Ronaldo. Portugisen visade fantastisk form när han slog till med ett otroligt hattrick mot Sevilla. Framför visade Ronaldo och hans Madrid det de kanske är bäst i hela världen på – snabba omställningar.

4-1-resultatet mot Sevilla får räcka som en hyfsad passning i riktning mot Manchester United. Real Madrid, Santiago Bernabéu och framför allt Cristiano Ronaldo är i strålande form.

—

Apropå bra form. Barcelona visade vinnartakter när man enkelt besegrade Getafe hemma på Camp Nou med 6-1 i söndagens tidiga match. Något som för övrigt var den första 12:00-matchen på Camp Nou sedan 1965.

Allra mest utmärkte sig Andrés Iniesta. Spanjoren har visat upp en enastående form hela säsongen, men mot Getafe gjorde han en sådan där match där allt träffade rätt. Passningarna, dribblingarna, nedtagningarna, och även brytningarna lyckades. Att Iniesta också fick kröna sin magiska insats med att göra 5-1 i slutskedet av matchen kändes inget annat än fullt logiskt. Den stora behållningen var däremot hans eminenta genomskärare som gav Alexis Sánchez ett friläge och sedermera ledde fram till 1-0.

Jag skulle faktiskt vilja påstå att Iniesta just nu är i sitt livs form. När han spelar på den nivån han befann sig på mot Getafe, då är det knappt att en viss Leo Messi kan mäta sig med spanjoren.

Valencias säsong har varit minst sagt turbulent så här långt. Men sedan Ernesto Valverde tillträdde som tränare har en negativ trend bytts ut mot något positivt. Och planen från klubbens sida för att nå framgång i fortsättningen är redan glasklar.

Till skillnad från många andra spanska klubbar har Valencia de senaste åren haft svårt att få fram egna produkter som slagit sig in och stannar kvar i A-laget. Men igår gick Valenciansk media ut med att klubben har tänkt att satsa mer lokalt i framtiden. Av de spelarna som redan finns i truppen som uppfyller de kraven är keepern Vicente Guaita en av de som sticker ut. Och mycket riktigt har nu också tränaren Ernesto Valverde bestämt sig för att låta den 25-årige Valencia-produkten vara förstavalet framöver. Igår bekräftade han på en presskonferens att Guaita nämligen kommer stå såväl i dagens ligamatch mot Celta Vigo, som i stormötet med PSG i Champions League på tisdag.

Guaita skall också vara den första, och kanske viktigaste, pusselbiten i att få ett mer lokalinspirerat lag framöver. Klubben sägs vilja skapa en centrallinje med Vicente Guaita i mål, Raúl Albiol i försvaret, Vicente Iborra på mittfältet och Roberto Soldado längst fram i banan.

Valencia-produkten Raúl Albiol har spenderat den mesta av sin tid på Real Madrids bänk sedan han lämnade för huvudstadsklubben 2009. Trots det har han behållit sin landslagsplats, och värderas fortfarande väldigt högt i Valencia. Trots att 27-åringen förnyade sitt kontrakt med Madrid i somras finns stora chanser att han återvänder till ”Los Ché”, så länge klubbarna sinsemellan kommer överens. Valencia har som bekant inte den största plånboken och kan inte lägga ut jättesummor på värvningar.

Vicente Iborra har aldrig representerat Valencia CF, men har sagt sitt sympatisera med klubben sedan barnsben. 25-åringen är född och uppvuxen i staden Valencia, och har spelat hela sin karriär i Levante. Först de senaste åren har han tagit jättekliv i utvecklingen och etablerat sig på allvar i startelvan hos de blåröda. Levante har lagt fram ett kontraktsförslag till Iborra, som själv är osäker. Han tar med största sannolikhet chansen att gå till Valencia om han får den.

Roberto Soldado, en av klubbens nuvarande storstjärnor, är född i Valencia. Han en av vicekaptenerna, och har många gånger erkänt sin kärlek till klubben. I somras tackade han nej till ett anbud från Tottenham, och sådana aktioner värderas skyhögt i Valencia.

Enligt rykten är det alltså en sådan här centrallinje Valencia vill skapa till nästa säsong. Men den lokala inspirationen tar inte slut där. Klubben har en väldigt bra ung generation på gång, med spelare som Paco Alcácer (19 år, anfallare, utlånad till Getafe), Juan Bernat (19 år, yttermittfältare), Portu (20 år, innermittfältare) & Carles Gil (20 år, yttermittfältare, utlånad till Elche).

Jag tänkte stanna upp vid en speciell detalj. Nämligen klubbens samarbete med Elche, dit Carles Gil är utlånad och gjort succé. Klubben, som tillhör Valencia-regionen, leder Segunda División stort och kan mycket väl spela i La Liga nästa säsong. Det har redan ryktats om att spelare som Gil och Portu redan är ”klara” för Elche inför den kommande säsongen, och det klart att värdet på sådana utlåningar höjs till det dubbla om klubben håller till i den högsta divisionen.

Vad jag vill komma fram till är att detta känns som en fenomenal plan från Valencias sida. Man har fortfarande enorma skulder att betala av, därför kommer man, oavsett hur bra man presterar, inte ha samma ekonomiska muskler som övriga topplag. Att då satsa ungt och lokalt, med spelare som brinner för klubben, känns som en genuin och smart plan.

Den närmaste tiden har dock Valencia annat att tänka på. Om bara några timmar möter man Celta Vigo på bortaplan, fast de allra största fokuset ligger så klart på tisdagens Champions League möte med PSG.

Valencia-Barcelona och Atlético-Real Betis var söndagens stora matcher i La Liga. Den förstnämnda slutade oavgjort, den senare med en Atlético-seger. Här kommer lite tankar efter de båda toppmötena.

Ett resultat som båda lagen är nöjda med
Det slutade 1-1 på Mestalla mellan Valencia och Barcelona. Ett rättvist resultat som båda lagen är nöjda med. Det klart tre poäng hade varit pricken över i:et för båda, men en poäng är alltid bättre än noll. För Valencias del innebär poängen att man inte tappar gentemot sina huvudkonkurrenter i kampen om den sista CL-platsen, men samtidigt inte heller knappar in. Hade Barcelona tagit tre nya poäng hade man tagit ett nytt jättekliv mot ligatiteln, där nu Atlético, efter segern mot Betis, fortsatt hakar på i racet. Men en poäng på Mestalla är alltid bra för oavsett lag, något som också såväl spelare som ledare påpekade efter matchen.

Valencias försvarsspel imponerade
Jag trodde steget från att släppa in fem mål mot Real Madrid till att göra en fläckfri försvarsinsats mot Barcelona var större än bara ett par veckor. Men, Valencia bevisade motsatsen. Men hög press och ett stort mod skapade man stundtals stor oreda hos de gästande katalanerna.

Kan man spela med samma höga press och vara lika distinkta i eget straffområde om drygt en vecka, då kommer Paris Saint-Germain få en tuff resa på Mestalla i Champions League.

Juan Bernat – bättre som inhoppare än startspelare?
Supertalangen Juan Bernats inhopp mot Deportivo La Coruña förra helgen var ruggigt imponerande. Efter hans prestationer i den matchen belönades med en plats i startelvan mot Barça. Men mot serieledarna lyckades den unga yttermittfältaren inte lika bra, även om man såg intentioner på vilken potential han besitter.

Frågan jag ställer mig efter matchen är om Bernat inte är ett giftigare vapen för Valencia när man kastar in honom i slutskedet av matcherna. Med sin speed och fina teknik kan han skapa ordentligt med oreda mot ett tröttkört försvar. Även om ”El Juan” har potential att bli en världsspelare och en otroligt viktig kugge för Valencia i framtiden tror jag han i nuläget gör sig bäst som ett så kallat ”supersub”. Då slipper han samtidigt den stora pressen som naturligt faller på när man startar matcher.

Vad anser ni? Bör Ernesto Valverde låta Juan Bernat agera inhoppare istället för att spela honom från start framöver?

Diego Costa – tungan på vågen för Atlético
Radamel Falcao var tillbaka efter ett par veckors skadefrånvaro, men märktes knappt av. Adrián López fick en ny chans från start av Diego Simeone men gjorde inte heller mycket väsen av sig. Arda Turan försökte, försökte och försökte, men lyckades inte.

Nej, det krävdes att Simeone bytte in sin brasilianske joker Diego Costa. Samma spelare som gjorde båda Atléticos mål mot Sevilla i Copa del Rey senast, och som varit en stor positiv överraskning hela säsongen. Efter att Costa byttes in tog det fem minuter för honom att hamna i målprotokollet, och också spräcka nollan på Vicente Calderón. Därefter blev stämningen på planen oerhört irriterad, och de gula korten började hagla. Anledningen? Diego Costa – som knappast är den som lägger fingrarna emellan. När Antonio Amaya spottloskade på brassen i slutskedet av matchen var det säkerligen inte helt oprovocerat. Men det gör inte aktionen i sig korrekt. Förmodligen kan Betis-försvararen vänta sig ett rejält straff i efterhand, då domaren missade situationen under matchens gång.

När matchen stod och vägde äntrade Diego Costa planen och vände allt för Atlético. Och han passade på att reta upp Real Betis rejält på traven.

Betis lider av Beñats formdipp
Han har bekräftat det själv, Beñat. Hans formsvacka alltså. Det var ingen stor överraskning att mittfältaren inte blev uttagen i Vicente Del Bosuqes landslagstrupp som den kommande veckan skall möta Uruguay i en träningsmatch. Beñat har nämligen inte varit sig helt lik de senaste månaderna, och framför allt inte sedan nyår. Passningarna sitter inte längre lika klistrade vid medspelarnas fötter. Om det är på grund av att motståndarna går allt tuffare på honom och försöker plocka bort honom ur matcherna är svårt att svara på. Klart är i alla fall att Betis lider när Beñat inte levererar på en lika hög nivå som man blivit vana vid det senaste året.

Nä, även om Real Betis gjorde en relativt bra insats på Vicente Calderón var det ändå inget direkt minnesvärt. Med svenska ögon var så klart Guillermo Molins inhopp med tio minuter kvar det roligaste. Dessvärre han den förre MFF-spelaren aldrig sätta sin prägel på matchen.