Den nittonde oktober hade Atlético Madrid chansen att gå upp i ensam serieledning, efter att Barcelona tidigare samma dag tappat poäng borta mot Osasuna. Men då krävdes en trea mot Espanyol och Atleti kammade noll den gången.

Förra omgången hade Atlético återigen chansen att gå förbi Barça när man drabbade samman på Vicente Calderón, men även då krävdes återigen en seger för Madrid-klubben. Den gången slutade det oavgjort.

I kväll söndag kom så tredje chansen för Atlético att den här säsongen ta sig ensamma upp på tronen. Barcelona spelade 1-1 borta mot Levante, och Atleti skulle vid seger hemma mot Sevilla kliva förbi i tabellen.

Det började också bra för hemmalaget och David Villa tryckte in ledningsmålet efter 18 minuter. Därefter var indikationerna tydliga från Diego Simeone att lugna ner spelet och inte ta några onödiga risker. Planen höll – i 70 minuter. Då drog Juanfran ett rejält grepp i Carlos Baccas tröja och Sevilla tilldömdes straff.

Thibaut Courtois var nära – han var till och med på bollen med fingerspetsarna – men straffsparken var för hård från Ivan Rakitic.

Efter kvitteringsmålet var signalerna inte lika lugna – men för all del lika tydliga – från Simeone. Nu var det upp med tempot och full fart framåt som gällde. Han skickade in all offensiv kraft han hade från bänken, men utöver ett par gruffmoment där Diego Costa ville ha mer än en skällande domare fick aldrig Atleti något riktigt skarpt läge.

Det var tredje gången gillt för Madrid-klubben, men inte heller den här gången tog Atlético chansen att kliva förbi Barcelona.

Sevilla bör också hyllas för sin insats i andra halvlek. Unai Emerys manskap försökte skruva upp tempot och spela mer rakt med två anfallare. Till slut gav det frukt när Bacca blev nerdragen.

För övrigt är det som vanligt små marginaler som är avgörande. Bara minuter innan Sevillas straff föll Raúl García i en situation som lika gärna hade kunnat blåsas för. Så blev inte fallet, och i stället vände matchen helt.

Keylor Navas var en levande vägg för Levante
Det var inte helt givet vem som skulle vakta Levante inför säsongen. Gustavo Munúa hade skött uppgiften med den äran i flera säsonger, men när flyttlasset i somras gick till Florens stod Levante kvar med reservkeepern Keylor Navas. Man värvade in Javi Jiménez, som hade en bra säsong i Real Murcia i ryggen, som ersättare och för att ge Navas rejäl konkurrens om målvaktsplatsen.

Men det har aldrig blivit så mycket till val för Joaquín Caparrós. Levante-tränaren förfogar visserligen över två duktiga målvakter, men Keylor Navas har inte gett Jiménez skuggan av en chans att utmana om platsen mellan stolparna. Costaricanen har stått för flertalet högklassiga insatser under säsongen – även om det började på sämsta tänkbara sätt då han fick släppa sju bakom sig i premiären mot Barcelona.

På söndagskvällen skulle Keylor få sin revansch på Barça. Levante tog tidigt ledningen genom Loukas Vyntra, innan Gerard Piqué utjämnade för gästerna. Därefter stängde Navas fullständigt igen butiken och framstod som en levande vägg.

Det var framför allt i andra halvlek, när Barcleona stundtals hade en hel del press, som Keylor verkligen klev fram och räddade sitt lag. Hela Levantes försvar förtjänar dock beröm, inte minst Juanfran som bevisade att 37 år är ingen ålder när han neutraliserade Alexis Sánchez matchen igenom.

Barça hade chanserna och bollinnehavet, Levante kämpaglöden och en avgörande målvakt.

Cristiano Ronaldo fick både tid och utrymme att panga in 1-0. Gareth Bale slog in en frispark fram till 2-0. Luka Modric lurade skjortan av hela Betis innan han serverade Karim Benzema till 3-0. Ángel di María testade från distans och satte 4-0. Álvaro Morata avslutade kalaset när han petade in 5-0.

Gemensamt för samtliga mål, mer än att de var väldigt fina? Real Betis-fansens reaktioner. De skanderade förre tränaren Pepe Mels namn och sjöng ”Garrido vete ya”, enkelt översatt till ”Garrido avgå”, efter varje mål. Ja, mer eller mindre under hela matchen.

Kaoset är större än på många år i Betis. Presidenten Miguel Guillén valde att sparka Pepe Mel i början av december, och inte mycket längre fick sportchefen Vlada Stosic vara kvar. Nu har också en styrelsemedlem, José Antonio Bosch, lämnat sitt uppdrag. Ingenting har fungerat den här säsongen, men det är framför allt sedan Guillén tog beslutet att sparka Mel som han har fått supportrarna emot sig. Fansen älskade Mel, både efter sina insatser som spelare i Betis men inte minst att han som tränare förde klubben tillbaka till La Liga och i fjol ledde laget till en sjundeplats.

Juan Carlos Garrido har knappast fått saker och ting att förbättrats sedan han kom in i början av december, och efter 0-5 hemma mot Real Madrid hänger han redan nu, efter blott en och en halv månad som tränare, extremt löst. Det sägs att Guillén redan letar efter namn som potentiellt kan ersätta Garrido.

Efter matchen mot Real Madrid samlades hundratals supportrar utanför Benito Villamarín och sjöng fram sitt budskap. Tyvärr lär de nog bara få igenom en av sina viljor. Att Garrido inom kort för söka ny arbetsgivare är en lågoddsare, men att klubben får tillbaka Pepe Mel känns i nuläget helt orealistiskt då han precis kritat på för West Bromwich Albion.

Betis är fortfarande klar jumbo i La Liga, och har fem poäng upp till Rayo Vallecano, som är närmaste konkurrent. Nästa helg möter man en annan direktkonkurrent när man åker till Balaídos för att möta Celta Vigo.

Vi får väl se om Juan Carlos Garrido får hänga med på den resan.

För Xavi Hernández har det alltid varit Barça. Han är uppvuxen i en fotbollstokig katalansk familj – där hela släkten är inbitna Barcelona-supportrar – och började själv sin karriär i klubbens plantskola La Masía som 11-åring. Det har aldrig funnits någonting annat för Xavi själv, men det var ytterst nära att han satte bläcket på pappret och kritade på för AC Milan 1999.

Först slog sig Xavi in i Barcelonas A-lagstrupp och gjorde under sina första säsong (1998/99) hela 26 framträdanden- Det kryddade han med ett succéartat U20-VM med Spanien, en turnering man kammade hem. Det fanns givetvis gott om intresse för den talangfulle mittfältaren – framför allt från ett italienskt håll.

AC Milan med vicepresident Adriano Galliani i spetsen lade fram ett fyraårskontrakt, med en årslön värd nio gånger så mycket som han då tjänade i Barcelona, samt ett handskrivet papper från klubbens dåvarande tränare, Alberto Zaccheroni, där allt i minsta detaljt var utpekat hur och var Milan skulle använda sig av Xavi.

Xavi’s far Joaquím, och många med honom, tyckte aldrig han ens skulle betvivla sitt beslut. Här hade han en chans som kanske aldrig mer skulle dyka upp – någonsin. Dessutom var konkurrensen stenhård i Barcelona. Pep Guardiola hade fortfarande mycket kvar att ge, och på övriga mittfältspositioner fanns stjärnor som Luis Enrique och Philip Cocu. Och vi vet hur snabbt det kan svänga i fotbollsvärlden. De som en gång såg så lovande ut, kan ändå sluta upp harvandes i de lägre divisionerna. Det räcker inte bara att ha talang, det gäller att ha tur, tajming och framför allt att vara redo när chansen kommer.

Hade det inte varit för mamma María Mercé hade förmodligen Xavi dragit på en rödsvart Milan-dress 1999. Hur den utvecklingen skulle sett ut går bara spekulera i, för det blev som bekant aldrig så.

Medan Joaquím försökte berätta för sin livspartner vilken chans det här var, kom svaret direkt. ”Det finns inte en chans att min son lämnar Barcelona. Han ska stanna och kommer att lyckas här”.

När María Mercé till slut hotade med att ”jag skiljer mig om Xavi lämnar” insåg både Joaquím och Xavi allvaret. Det blev ingen flytt över till andra sidan medelhavet.

I stället stannade Xavi kvar i Barcelona, och blev den efterföljande säsongen en otroligt viktig kugge i den katalanska storklubben sedan Guardiola ådrog på sig en skada vilket öppnade upp för mittfältstalangen. Resten är, som man i klyschornas värld brukar säga, historia.

En annan som kom att få stor betydelse för Xavi’s nästa stora steg i karriären var Frank Rijkaard – mannen som såg det ingen annan vågade se. I Barcelona var det skrivet i sten att Xavi Hernández skulle bli Pep Guardiolas arvtagare. Skor nästan omöjliga att fylla skulle fyllas av en egen produkt. Fansen satte kraven, och pressen på Xavi blev nästan ohållbart stor.

När Rijkaard anslöt som tränare till Barcelona 2003 tog det inte lång tid innan han ville flytta på Xavi.
”Du ska inte spela så långt ner i planen som Guardiola gjorde. Du måste närmare straffområdet, komma till fler skottlägen, slå ännu fler avgörande passningar, och vara ännu mer delaktig i offensiven”.

Xavi var högst tveksam till en början och stretade länge emot, innan han till slut gav vika. Rijkaard fick som han ville – och Barcelona fick en extra dimension i sitt anfallsspel. En av världens redan då bästa passningsspelare blommade ut i den mer offensiva rollen på mittfältet, och sedan dess har han varit bofast i den positionen.

I går, när Xavi hoppade in i andra halvlek mot Getafe i Copa del Rey, gjorde han sitt 700:e framträdande i Barcelona. Han är sedan länge den spelare med flest matcher för klubben.

På sina 700 matcher har han varit med och skapat många historiska ögonblick. Det har bland annat lett till 22 titlar, där de tre Champions League-pokalerna och sju ligagulden väger tyngst. Det har också i genomsnitt lett till en titel var 32:e match – ett facit som få andra i fotbollsvärlden mäktar med. Och då har han ett par EM-guld och ett VM-guld att stoltsera med också.

Det är bara lyfta på hatten och säga grattis 700 gånger till en av modern tids allra största fotbollsspelare. Och vi kan väl konstatera att María Mercé till slut fick rätt i sak. Grabben skulle lyckas i Barcelona.

Källor: El nou Barça av Carlos & Enrique Murillo, El país, Mundo Deportivo & Diario Sport.

En plats i hälarna på Athletic Club stod på spel. Mötet mellan sexan Villarreal och femman Real Sociedad på El Madrigal i går skulle ge en hint om var lagen var på väg den här säsongen. Och medan La Real inte lyckades spela varken försvarsspel eller anfallsspel gav den gula ubåten en lektion hur man löser båda delar.

Det som imponerade allra mest med Villarreals insats var fantasin och variationsförmågan. Man gjorde 1-0 efter att högerbacken Mario Gaspar satt fart i djupled och på klassiskt manér spelat snett inåt bakåt till en framstörtande Giovani dos Santos. Mål nummer två var ett världsklassnummer av kollektivet Villarreal, där klapp-klapp-spel ingick och där Giovanis passning och Ike Uches avslutning var ett sunt välbehag att beskåda.

Och så fortsatte det, hela matchen. När Marcelino inte hade Rubén Cani tillgänglig kastade han in 19-årige Moi Gómez från start igen, och ynglingen levererade på den högsta nivån som om det var det enda han har sysslat med i sitt liv. Då hette motståndet ändå Real Sociedad, och Gómez gjorde sin blott andra ligastart i karriären.

Jag skulle vilja sträcka mig så långt och påstå att Villarreal spelade säsongens bästa fotboll i går. Inte bara för egen del, utan alla 20 lag inräknade. Det var upplagt för ett möte mellan två Europa-jagande lag – det var spännande i en kvart. Villarreal vann med 5-1 och visade sig från alla sina bästa sidor.

Jag längtar redan tills ubåten lämnar den spanska gränsen och nästa säsong tar över Europa. Frågan är bara vilken turnering det blir.

Cristiano Ronaldo är världens bäste fotbollsspelare. Efter fyra år av Leo Messi-dominans tog Ronaldo på måndagens Ballon d’Or-gala hem guldbullen igen, sin andra i karriären.

Portugisen är givetvis värd utmärkelsen för året som har gått. Han har hållit en hög och jämn nivå hela säsongen, men framför allt har han burit sina lag. Under den tuffa perioden i slutet av José Mourinho-tiden i Real Madrid var det Ronaldo som ledde laget – även om det i slutändan inte ledde till någon titel. Portugal låg risigt till och missade direktplatsen till VM, men när man hade kniven mot strupen i kvalet mot Sverige var det just Cristiano som klev fram och gjorde lagets samtliga fyra mål, vilket räckte för VM-avancemang.

Och det är just det faktum att en spelare som inte vunnit en enda titel tar hem Ballon d’Or som jag gillar allra mest. Det finns ingen som kan påstå att titlar och framgång inte går hand i hand, men måste världens bäste fotbollsspelare vara den som plockar hem mest titlar? Absolut inte. Då är det ett helt annat koncept.

Cristiano Ronaldo vann inte en enda titel under 2013. Egentligen var han, rent lagmässigt, en förlorare. Real förlorade ligatiteln mot Barcelona, man förlorade Copa del Rey-finalen mot Atlético och att inte ta hem VM-kvalgruppen var förstås inget Portugal hade räknat med.

Men nu, i dag, är det ändå Ronaldo som har klivit överst på tronen igen. Och det är helt välförtjänt.

Det här är ingenting Ronaldo vunnit på tur, på ett Messi varit småskadad halva året eller på grund av att Franck Ribéry inte gjort lika många mål. Cristiano vinner det här priset för att han har kämpat hårdare än sina konkurrenter.

När lagkamraterna i Real Madrid går hem efter träningarna stannar Ronaldo kvar, ofta ett par timmar. Han tränar frisparkar, straffar, spänsten, snabbheten och uthållighet. Allt för bli ännu lite bättre, för att göra ännu fler mål, och för att få ännu mer bekräftelse. Därför var det inte heller konstigt att det brast för portugisen när han tog emot priset på galascenen.

Grattis, Ronaldo.

Atlético de Madrid-FC Barcelona 0-0. Tyvärr blev det inte den där spraklande tillställningen på planen många hoppades på. I stället blev det så där tillknäppt som i stället var helt enligt logiken.
Mest nöjda med resultatet? Real Madrid.

Vi backar bandet till augusti och den spanska supercupen. I 180 minuter jämnt fördelade på Vicente Calderón och Camp Nou var det tillknäppt, få målchanser och överlag ganska långtråkig fotboll. På läktarplats var stämningen däremot formidabel.

Nästan exakt samma matchbild var det på i kväll, drygt fem månader senare, när lagen drabbades samman på nytt. Stämningen på Calderón var magisk och förväntningarna inför matchen skyhöga.

Men det blev aldrig den där spraklande tillstälningen på planen som många hoppades på. Och så vidare konstigt var väl inte det. Barcelona baserar sin fotobll på ett massivt bollinnehav och stort tålamod, medan Atlético inte kräver mycket boll utan snarare prioriterar att ligga rätt i sina försvarspositioner och satsa på omställningar.

Det blev en ganska tillknäppt historia. Atlético bevisade ännu en gång att man är tillräckligt bra för att utmana om titeln, och Barcelona såg till en början ganska uddlösa ut innan man mot slutet spelade upp sig. Det oavgjorda resultatet var både logiskt och rättvist.

Visst fanns det chanser åt båda håll. Diego Costa stångades med Gerard Piqué och Javier Mascherano hela matchen och skrapade fram ett par giftiga chanser. Arda Turan fick kanske hemmalagets bästa möjlighet när han från nära håll klippta till på volley. Gästerna från Katalonien skapade som mest när Leo Messi äntrade planen i andra halvlek, och argentinaren själv hade två riktigt vassa möjligheter utan att överlista Thibaut Courtois.

Den här matchen kommer inte gå till historien som den mest spektakulära. Däremot bevisar den ytterligare en gång hur jämnt det för tillfället faktiskt är mellan duon i toppen av ligan. Varje seger, varje mål kommer betyda ännu mer framöver. För att inte tala om varje poängtapp.

Mest nöjda med resultatet är givetvis Real Madrid. I morgon söndag är det återigen dags för huvudstaden mot Katalonien då marängerna åker till Barcelona för att ta sig an Espanyol. En långt ifrån enkel uppgift väntar Carlo Ancelottis mannar, men vid seger reduceras poängavståndet upp till Barça och Atlético från fem till tre poäng.

Några små detaljer från matchen:

– Jag nämnde inför matchen att fasta situationer skulle bli viktigt för Atlético. Det var ingenting man tog till vara på, och mycket har man att skylla Koke för det. 22-åringen hade alldeles för dålig känsla i fötterna – något som inte är vanligt att se – och slog bort alldeles för mycket. När han väl satte bollen på rätt plats blev det genast livsfarligt. Tänker framför allt på João Mirandas skarv som Diego Costa sånär tåade in i första halvlek.

– Det är naturligt att Messi inte är i toppform efter två månader utan fotbollsmatcher. Men trots att han tappade en hel del bollar gjorde han skillnad när han kom in i andra halvlek. När vi nu summerar matchen låg han bakom det mesta av de farligheter som Barcelona skapade.

– Arda var enligt mig bäst på plan. Turken var en av få som verkligen stack ut och var mer kreativ än någon annan.

– Xavi har väldigt svårt numera att slå den avgörande passningen framåt. Jag tror Barcelona, i en sådan här match, hade haft större nytta av Cesc Fàbregas längre bak i planen som är lagets skickligaste på att slå bollen över försvararna.

Slutligen. Förra säsongen vann Barça titeln på 100 historiska poäng. Nu har snart alla lag spelat hälften av matcherna den här säsongen. De regerande mästarna står på 50 poäng – likaså gör Atlético.

16-16 i segrar, 1-1 i oavgjorda, 1-1 i förluster och 49-49 i poäng.
Det har pratats i månader, veckor och dagar. I kväll är det så dags, när Atlético Madrid och Barcelona gör upp på Vicente Calderón.

För tio år sedan var det otänkbart att man inte ledde La Liga efter 18 omgångar om man hade skrapat ihop 49 poäng. Nu för tiden är läget annorlunda.

Barcelona och Real Madrid har ekonomiska förutsättningar och resurser som de andra klubbarna inte ens kan drömma om. Därför har också de sportsliga avstånden vuxit allt mer de senaste åren.

2004 var senast ett lag tog hem ligatiteln (Valencia). 2008 var senast ett lag spräckte Barça och Real som toppduo (Villarreal). Och däremellan har det egentligen aldrig varit något lag som varit riktigt i närheten att utmana i det absoluta toppskiktet – förrän nu.

Sedan Diego Simeones ankomst som tränare till Atlético för nästan exakt två år sedan har Madrid-klubben tagit i snudd på orealistiska kliv framåt med tanke på att de ekonomiska resurserna minst sagt varit begränsade. Man har tagit tre titlar, brutit den 14 år mardrömslånga sviten med uteblivna segrar mot värsta antagonisten Real Madrid, och ligger i nuläget på delad förstaplats i La Liga.

Det sedvanliga tvålagsracet är i dagsläget en kamp som innefattar tre lag (Real Madrid skuggar trots allt bara fem poäng bakom, något som kan ha reducerats efter helgen). Hade någon kommit fram till mig och sagt det för två år sedan hade jag förklarat den personen högst verklighetsfrämmande. Men det är ju precis en sådan här liga, där många lag slåss om titeln och där alla matcher hela tiden betyder liv och död, som vi optimister vill ha. Precis som det var för tio år sedan.

Fast tror jag ingen kan sträcka upp handen och ärligt medge att ”jag såg det här komma”. Atlético har lyckats med det sett omöjligt ut, och fått alla att häpnas av deras utveckling. Det kanske inte räcker till en ligatitel eller ens till en andraplats, men ska Madrid-klubben fortsätta utvecklas i samma takt under Simeone kommer Atlético bli ett lag att räkna med även de kommande åren.

”Medan andra sover, drömmer vi” har Atlético myntat med inför matchen. I kväll kan La Liga ha en serieledare efter halva säsongen som inte heter Barcelona eller Real Madrid. Bara möjligheten är ett stort steg framåt för den spanska fotbollen.

Nu hoppas jag på säsongens hittills häftigaste matchupplevelse inför ögonen på alla världens fotbollsälskare, även om själva matchbilden givetvis inte är svårtippad. Barcelona kommer äga mest boll och via snabba kombinationer och individuell skicklighet försöka låsa upp Atléticos försvar. Hemmalaget kommer å sin sida försöka ligga rätt i försvarsspelet, utnyttja omställningarna och fasta situationer.

Men vem har sagt att det behöver betyda en tråkig match?

—

Här nedan har jag tagit ut preliminära startelvor (kommentera gärna hur ni hade ställt upp lagen om ni vore Simeone/Martino) och dessutom betygsatt spelare för spelare. Jag har bedömt utefter prestationerna den här säsongen i första hand, varför exempelvis Juanfran får högsta betyg (varit helt fenomenal) och Dani Alves får ett par snäpp lägre (varit ojämn). Överlag är det oerhört höga betyg, men trots att jag verkligen ansträngt mig är det svårt att sänka någon spelare. Å andra sidan, har man samlat ihop 49 poäng av 54 möjliga är det inte utan spelare av yppersta klass.

Atlético de Madrid

Målvakt: Thibaut Courtois +++++
Bäst snitt i ligan och har bevisat match efter match vilken världsmålvakt han redan är, trots sin ringa ålder.

Högerback: Juanfran Torres +++++
Spelar sin livs fotboll för tillfället och har varit ligans klart bästa högerback. Borde vara ett givet val för Del Bosque i VM.

Mittback: João Miranda +++++
Ligans bästa mittback och har så varit under de senaste två säsongerna. Komplicerar sällan saker.

Mittback: Diego Godín ++++
En tuffing som aldrig lägger fingrarna emellan. Har spelat på en hög och stabil nivå i flera år nu.

Vänsterback: Filipe Luís ++++
Brassen är en evighetsmaskin som aldrig slutar löpa längs sin kant. En av Atléticos mest stabila spelare de senaste åren.

Defensiv mittfältare: Tiago Cardoso +++
Har fått stort förtroende i Mario Suárez frånvaro och gjort det väldigt bra. 32-åringen har inte samma tempo som förr, men desto mer rutin i bagaget.

Defensiv mittfältare: Gabi Fernández ++++
Utvecklats mer och mer under Diego Simeone och är spelaren som personifierar Atlético på planen. Oerhört nyttig med sitt presspel och sina ledaregenskaper.

Offensiv mittfältare: Koke ++++
22-åringen har stått för en enastående säsong med fyra mål och åtta assist i ligaspelet. Finns på många klubbars önskelista men kommer stanna i Atlético. En nyckelspelare, framför allt på fasta situationer.

Offensiv mittfältare: Arda Turan ++++
Turken är en energiknippe som betyder A och O för lagets kreativitet. Ger Atlético en dimension extra när han är som bäst.

Anfallare: Diego Costa +++++
Hela ligans bästa spelare under hösten. Har egentligen inga svagheter, men största styrkan är respektlösheten och modet.

Anfallare: David Villa +++
Barcelona-bekantingen har fått stå i skuggan av Diego Costa men ändå lyckats göra en hel del mål. Inte samma spelare som för några år sedan.

Totalt: 46/55.

Kommentar: Diego Godín och Filipe Luís hade småskavanker före matchen, men kommer med största sannolikhet finnas med från start. Det finns även Juanfran, trots att han fick sitt femte gula kort i förra ligaomgången mot Málaga och därmed skulle varit avstängd. Atlético överklagade kortet, något man fick igenom. I övrigt lär det inte bli några stora överraskningar av Diego Simeone.

FC Barcelona

Målvakt: Víctor Valdés +++++
Gjort sin hittills bästa säsong i karriären och räddat åtskilliga poäng för under hösten.

Högerback: Dani Alves ++++
Har blandat prestationer av världsklass med riktigt dåliga insatser, och dessutom varit skadadrabbad på slutet.

Mittback: Gerard Piqué ++++
Efter ett par halvdana säsonger har Piqué börjat hålla en mer stabil och jämn nivå igen. I sina bästa stunder en av världens absolut främsta på sin position.

Mittback: Javier Mascherano +++
Hög högstanivå med glidtacklingar av världsklass, men när allting inte klaffar kan det få oerhörda konsekvenser. Är sällan klockren under en hel match.

Vänsterback: Jordi Alba ++++
En av världens bästa vänsterbackar, men det enda som talar emot Alba är att han bara har några matcher i kroppen sedan sin långa skadefrånvaro. Har dock visat god form direkt.

Defensiv mittfältare: Sergio Busquets +++++
Barcelonas överlägset bästa mittfältare det senaste året. Medan många andra tagit ett kliv tillbaka har Busquets tagit ett framåt.

Offensiv mittfältare: Xavi Hernández ++++
Är fortfarande en av världens bästa passningsspelare, men slår numera sällan den avgörande bollen. Lever mycket på sin rutin.

Offensiv mittfältare: Andrés Iniesta +++++
Började säsongen något oroväckande men Iniesta har successivt vuxit och nu återfunnit formen på allvar.

Högeranfallare: Alexis Sánchez ++++
Har till slut hittat rätt på riktigt i Barcelona. Är numera inte bara en stor arbetskraft utan också en poängspelare.

Central anfallare: Lionel Messi +++++
Har visserligen varit borta i två månader, men visade i comebacken mot Getafe, där han slog till med två mål direkt, att formen knappast lagt sig.

Vänsteranfallare: Neymar Jr ++++
Har knappt gjort en dålig insats i Barça sedan ankomsten i somras och snabbt etablerat sig i laget. Levererar både mål och assist på löpande band.

Totalt: 47/55.

Kommentar: Det är mycket som är oklart kring Tata Martinos val av startelva. Marc Bartra har varit betydligt bättre än Javier Mascherano, men jag tror ändå att Tata ”fegar” och väljer den betydligt mer rutinerade argentinaren. De största lyxproblemen finns i anfallet, där Martino har många olika konstellationer att välja mellan. Neymar lär starta på vänsterkanten, och centralt är Messi given om han är fullt redo. Det skulle förmodligen betyda att Fàbregas får inleda matchen på bänken, då jag har väldigt svårt att tänka mig att två så formtoppade spelare som Alexis och Pedro båda skulle sättas utanför startelvan. Mer om just den konkurrenssituationen kan ni läsa här.

Jag liverapporterar matchen i kväll här på Sportbladet.se och drar igång en dryg kvart före matchstart. 

För första gången på flera år står inte Barcelona och faller med Leo Messis målnoteringar, utan har ett mer utspritt målskytte. Faktum är att det råder ett lyxproblem som tidigare sällan skådats i Barça, och lagets just nu två formstarkaste anfallare slåss förmodligen om en plats till morgondagens toppmöte med Atlético Madrid.

Både Alexis Sánchez och Pedro Rodríguez har tagit sig ur sina formdippar de hade stora delar av förra säsongen (inte minst chilenaren, som periodvis var helt bedrövlig). I nuläget toppar ytteranfallarna Barças interna skytteliga i ligan med elva fullträffar vardera.

Vem kommer Tata Martino peka ut som startman i morgon? Bild: Marca.com.

Vem har bäst förutsättningar?
Det som talar för Alexis är att hans målskytte har varit utspritt över många matcher, men framför allt för att det är en helt annan spelare än förra säsongen. Då var chilenaren lagets stora målsumpare, och brände mängder med målchanser. Den här säsongen har Tata Martino pumpat in precis det självförtroendet i Alexis som behövdes, och i utbyte har han fått en poängspelare som dessutom kan avgöra matcher. Vi minns kanske mest när han hoppade in och avgjorde mot Real Madrid med sitt eleganta chippmål, hans 3-2-målet mot Sevilla på tilläggstid eller när han gjorde matchens enda mot Espanyol.

Allra färskast på näthinnan är dock Sánchez hattrick från förra helgen mot Elche. Och att sätta en spelare i sådan målform på bänken i ett toppmöte brukar vara oerhört sällsynt. Men så har vi ju den där speciella konkurrenten.

Pedro har nämligen också presterat bra, eller till och med bättre än så. På mindre spelade minuter har han lyckats göra lika många ligamål, och därtill stått för fyra assist (en mer än Alexis). I avslutningslägena är Pedro bättre, och han har en stor fördel av att han kan skjuta lika bra med såväl höger- som vänsterfoten.

I övrigt är de ganska snarlika varandra. De är båda väldigt nyttiga i presspelet, erbjuder alltid passningsalternativ eller löpningar i djupled, och är framför allt i toppform.

Tata har lyxproblem att ta itu med
Inför morgondagens stormatch mot Atlético Madrid står Tata Martino inför många svåra val. Det kanske allra tuffaste är att välja mellan Alexis och Pedro. Egentligen kanske det mest logiska vore att spela båda med tanke på deras form, men då övriga konkurrenter heter Cesc Fàbregas, Neymar och Leo Messi blir det förmodligen inte så.

Att Tata däremot skulle utesluta båda i startelvan känns helt orealistiskt. Och då återstår bara frågan: vem blir det?

– Jag har inte bestämt mig angående lördagens elva än, men det jag vet är att jag har många tuffa beslut att ta och alla kommer inte bli helt nöjda, sa tränaren efter veckans Copa del Rey-match mot Getafe.

Jag tror, dels utefter hur Martino valt att formera sitt lag i de stora matcherna tidigare under säsongen, men också med förra helgens insats mot Elche nära till hands att Alexis kommer starta.

Överlag är detta precis vad Barcelona behöver. Att bara ha en spelare som gör 50-60 mål per säsong medan övriga knappt når upp till tio är inte bra i längden. I dagsläget är konkurrensen i anfallet större än någonsin och att så många levererat under hela säsongen gör att intensiteten, glöden och prestationerna måste vara på topp på varje träning.

Hur hade ni ställt upp anfallslinjen om ni var Tata Martino?

—

I morgon spänner vi fast säkerhetsbältena ordentligt och gör oss redo för en åktur som kan leda oss precis var som helst. Atlético-Barça står runt hörnet och förväntningarna inför matchen är givetvis skyhöga från alla håll. Jag kommer ta ut preliminära startelvor och betygsätta spelare för spelare här på bloggen inför matchen.

Det är alldeles för tidigt att göra någon större analys av Juan Antonio Pizzis förändring av Valencia, men att det redan hänt någonting är odiskutabelt. Det finns en betydligt mer klar spelidé, han använder kanterna mer (vilket är helt rätt) och dessutom verkar han ha fått fart på ett par spelare som tidigare fått utstå en hel del kritik.

Men framför allt har vi sett ett Valencia som under de två senaste matcherna inte bara spelar bra i 80 minuter, för att sedan ge upp när bollen inte studsar deras väg. Tvärtom.
De tröttade ut Levante, och spelade med hög intensitet matchen igenom. I går, i Copa del Rey mot Atlético de Madrid, blev man bara bättre och bättre ju längre matchen led. Trots ett ganska ologiskt 1-0-mål för gästerna och ett tillika psykiskt tungt mål för Valencia gav man aldrig upp. När så Hélder Postiga nickade in kvitteringen på matchens sista möjlighet efter en strålande passning av Sofiane Feghouli utbröt eufori på Mestalla.

På väg ut från planen direkt efter slutsignalen kunde man se att João Pereira vad påtagligt rörd. Han grät medan han kramades om av några lagkamrater.

– Det var på grund av utmattning och betydelsen av matchen. Glädjen när vi fick in kvitteringen framför fansen var enorm, sa han enligt Cadena SER efteråt.

Den här bilden twittrade João Pereira ut i dag, efter att ha vilat ordentligt efter matchen: ”Mestalla var imponerande i går”.

Spelare med den moralen, klubbkänslan och passionen för sporten är älskvärda. Och det säger en hel del om att Pizzi fått med sig spelarna under sin första vecka som tränare i Valencia.

I hemmalaget var det annars många som imponerade, men främst de som kom in från bänken. Feghouli och Sergio Canales bidrog med kreativitet som krävdes för att skapa det där lilla extra trycket, och Pablo Piatti äntrade planen med pigga ben och en arbetskapacitet som till och med Stefan Schwarz hade blivit imponerad av.

Vem som var planens bäste spelare fanns dock inge tvivel om. Thibaut Courtois bevisade återigen vilken världsmålvakt han är, och i andra halvlek var det han som räddade Atlético från en förlust med ett par ruggiga räddningar (inte minst på Canales skott).

Matchen slutade 1-1 och det är klar fördel Atlético inför returen. Men någonstans känns ändå Valencia som vinnaren. Det sena kvitteringsmålet gav precis den självförtroendeboost och moralhöjning som laget behövde. En sådan här match förlorade man med uddamålet i höstas.

I går spelades de sista matcherna i den 18:e omgången. Sist ut var Rayo Vallecano-Villarreal, en match som man på förhand kunde gissa skulle innehålla en hel del mål. Och jodå, det rasslade till hela sju gånger på Campo de Vallecas, men det blev för den sakens skull aldrig ens en gnutta spännande.

Trots att Rayo ryckte upp sig och gjorde två mål på slutet var det bara en klen tröst för Madrid-laget. Gästerna från Vila-Real gav Rayo en lektion hur effektiv omtällningsfotboll spelas, och drog tidigt ifrån till 2-0. Det fylldes på allt eftersom, och när Ike Uche gjorde sitt tredje för kvällen i den 64:e minute betydde det 5-0.

Man ska aldrig dra för stora växlar av ett lags prestation när det är Rayo som står på andra sidan. Det är tragiskt att säga, men fullt sant. Rayo prioriterar anfallsspel och bollinnehav före allt som kan liknas ett försvarsspel. Ofta är det väldigt vackert och underhållande att titta på, men desto mindre effektivt om man vill uppnå bra resultat.

Och mot ett lag som på ett liknande sätt spelar underhållande fotboll, men har elva bättre spelare på planen, blir det magplask om man inte spelar sina kort lätt. När Rayo ställde backlinjen högt och sedan tappade bollen på mittplanen kunde bara Villarreal tacka, ställa om, och göra mål. Det är många andra lag som har gjort likadant under säsongen.

Det som däremot var riktigt imponerande gällande Villarreals seger var att man vann så komfortabelt utan trion Bruno Soriano, Rubén Cani & Giovani dos Santos – lagets bästa spelare under hösten. Det visar framför allt på bredd i Villarreal, något som behövs om man ska vara med och kriga om den sista Champions League-platsen.

Han som kanske imponerade mest var 19-årige Moi Gómez. Den offensive mittfältaren är spansk U19-landslagsman, och gjorde sin första ligastart för säsongen. Efter 40 minuter hade han stått för två framspelningar och en ”hockeyassist”. Det kan nog bli fler chanser för ynglingen framöver.

Kommer bli ett getingbo ändå in i kaklet
Sedan länge har tre lag ryckt i La Liga-toppen. Men kring den där åtråvärda fjärdeplatsen är det för tillfället många lag som gör upp, och så lär det förbli hela vägen in i det berömda kaklet.

Mellan fyran Athletic Club och sjuan Sevilla nu bara fyra pinnar, innan det är ett hopp på sex poäng ner till Valencia. Utöver nyss nämnda lag är det alltså Real Sociedad och Villarreal som också är med och gör upp i allra högsta grad. Laget med minst formdippar och störst bredd går förmodligen segrande ur striden och kniper CL-platsen.

2014 kan bli året då Jesé presenterar sig för den stora folkmassan
I gårdagens andra match stretade Celta Vigo emot bra mot Real Madrid, men efter en mållös första halvlek höll kunde till slut Madrid springa ifrån och vinna med 3-0.

En som hoppade in vid ställningen 0-0 var Jesé Rodríguez, ni vet han som strax innan jul återigen kom in från bänken och fixade tre poäng åt Real Madrid på Mestalla (samma arena som för övrigt är skådeplats åt kvällens stora Copa del Rey-möte mellan Valencia och Atlético). Anfallstalangen spelade därefter fram Karim Benzema till det så viktiga 1-0-målet som blev förlösande för ”marängerna”.

Det känns som att Jesé gått om Álvaro Morata på riktigt i hierarkin nu, och han verkar definitivt ha Carlo Ancelottis förtroende – även om italienaren är lite för feg för att starta honom före Benzema än. Men chanserna kommer bli allt fler och dyka upp allt oftare. Då är det bara upp till Jesé själv att visa vad han går för.

Jag som följt honom på ganska nära håll i flera år är lika övertygad som i fallen Óliver Torres (Atlético) och Gerard Deulofeu (Everton, utlånad från Barcelona) att det är en superstar in the making. En blivande crack, om vi ska uttrycka det på spanska. Jesé har allt som krävs för att lyckas – frågan är bara om Real Madrid har allt som krävs för att ta vara på honom.